Årets första Twoson-lunch, en av två, genomfördes i förra veckan på Pontus by the sea i Stockholm. Specialgäster var Pascale Jolivet från Sancerre och Mats Wallin från Provence. Den förste levererar i år en unik
magnumvariant av sin ”Sauvage” från det varma, och högst personliga, året 2009, ett vin som de 40 Twoson-medlemmarna får som paket nummer tre i år. Den andre levererar en ren och högst potent och snygg, och för Twoson specialgjord, Grenache från 2010 – vin nummer ett 2012. Båda vinerna provades liksom årets kommande champagne – en Blanc de Blancs – specialare från Pierre Pieters och 2002 – och en Merlot från Washington State, som var vin nummer fyra förra året. Allt ackompanjerat av Pontus till vinerna anpassade mat och mycken munterhet. Om någon undrar så är klubben fulltecknad i år, men man kan alltid sätta upp sig på väntelistan för år 2013.
Kategoriarkiv: Vinvärlden
Franskt senapsvin?
AVA Red Mountain: senaste nytt & Hedges Limited
AVA Red Mountain i östra Washington växer så det knakar. För 20 år sedan odlades här knappt något vin. I skrivande stund planterar en man vid namn Dick Shaw 200 Ha Cabernet sauvignon. När det är gjort omfattar AVA:n 1700 Ha. Trots de allt större vingårdarna råder brist på druvor. Orsaken är de två senaste årens svala väder, utebliven mognad, mjöldagg och frost. Samtidigt är, för min del, de två senaste åren de bästa jag sett på Red Mountain. Det svala vädret har gett mer av struktur och syra och mindre av alkohol och utslätad personlighet . Provade i förrgår de Limited-viner jag satte ihop hos Hedges förra året (Malbec, Merlot, Cabernet sauvignon). Caben är okej, men lämnar lite i övrigt att önska avseende frukten; Malbec respektive Merlot är, om jag får säga det själv, riktigt bra. Perfekt balans, pigg syra, integrerad ek, väl avvägd frukt. Satte igår ihop Limited-vinerna från 2011. Återigen föll valet på Malbec, Merlot och Cabernet sauvignon – och som vanligt var kanske det bästa av dem alla Cabernet franc, men på grund av låg efterfrågan på den druvan i staterna blev det ingen sådan i år heller. De tre limited som nu ändå görs, är mycket lika dem från 2010. Det vill säga härlig frukt i kombination med bra struktur och syra, vilket inte är självklart i det ökenklimat, som, i motsats till vad många tror, är vad som gäller för vinmakandet här på Red Mounatin.
Svensk vinförsäljning: status quo i 45 år!
Medan utvecklingen avseende Vinsverige i stort varit helt fantastisk de senaste 45 åren, har så gott som ingenting hänt beträffande massmarknadens mest populära produkter. Vid en blindprovning på
Gustibus sommelierskola i Malmö fick idag 26 elever, blint, prova den 45 år gamla Parador (senaste tappningen, är bäst att tillägga för dem av oss som är mer korkade än andra) och en av dagens storsäljare, en box för 149 kr. En förkrossande majoritet föredrog Parador! Nu skulle man kunna tro att poängen med det här inlägget är, att eleverna måste ha fel, men det är tvärtom: massmarknaden och alla tillskyndare av skräpboxar har fel. Tveklöst var Parador minst lika bra och, även i min gom, bättre än sin efterföljare. Den stora skillnaden mellan vinerna är, att den moderna boxen berikats med ett inslag av mocka från ekchips eller –stavar. Samtidigt är det vinet både mindre rent och mer skitbeskt än Parador. Och, den är, förstås, mer rik på alkohol (14 mot 12 %). På papperet innehåller Parador mer socker, men smakmässigt är det svårt att känna det, tvärtom upplevs boxen som pimpad med såväl sötma som syra i en ohelig allians, som borde få varje människa med normala smaklökar och normal bildning att sky den. Tyvärr är alltså kontentan av dagens provning, att inget egentligen hänt under de 45 åren Parador, denna 1960- och 70-talens storsäljare, funnits. Skäms på oss.
Prowein, Menger-Krug & två halva svenska Masters of Wine
I början av veckan ägde den allt större och mer betydelsefulla vinmässan Prowein rum i Düsseldorf. Bortsett från en… fascinerande och oförglömlig… provning med Regina Menger–Krug, där hon satt i en VW-buss och bokstavligen talat höll hov på mässans parkering medan vinden slet i oss som andäktigt stod utanför bilen och frös och njöt av hennes fullständigt briljanta viner – närmare ett sadomasochistiskt förhållande än så lär jag inte komma – och en del mer normalfantastiska viner inne i mässhallarna, stod även på
programmet en middag med två av de alltfler svenska vinmänniskorna som gör internationell karriär i det tysta. Louise Sydbeck har klarat teoriprovet för att bli Master of Wine, men inte det praktiska (nytt försök i juni i år). Med Anne Thysell förhåller det sig på omvända viset. Louise driver sedan flera år en lika exklusiv som framgångsrik vinhandel, vars affärsidé är att försörja Rivierans lyxjakter med vin. ”Jag säljer mest toppnumren från Bordeaux, champagne och supertuscans,” berättade Lousie, ”att Cristal 04 är tokung bryr sig inte mina kunder om och om det står Montrachet på etiketten är det också bra. Mest säljer jag nog Tignanello, Sassicaia och Petrus och andra franska toppnamn.” Anne gör en helt annan karriär. Hon är chef för vininköpen på gigantiska Spar i Österrike. En av landets tre stora vinhandlare, med ett omfattande utbud av allt från skräp till det bästa. Även om hon själv ligger lågt med det är det få, i världen, som köper in lika mycket vin som hon. Att de båda unga damerna dessutom är trevliga och ödmjuka gör inte saken sämre. Kanske synd att vi inte får se mer av dem i Sverige bara eller att de, för den delen, uppmärksammas mer – om inte annat så för att visa yngre förmågor vad som är möjligt. Bonus: Här kan man se hur Regina Menger-Krugs tränade grisar plöjer jorden efter skörden.
Château L´Arnaude 09: Hattrickvinet i Sverige!
Château L´Arnaude rouge 2009 var vinet som fullbordade det unika hat tricket i Concours
Agricole i Paris. Vinet är sedan minst ett halvår slut i Frankrike, men enligt uppgift går det att köpa via svenska Systembolagets beställningssortiment. Söker man på vinet står det att det är 2007 som säljs, men, som sagt, det är värt att kolla: initierade källor uppger att det är 2009 som finns i lager. Noterbart är också att priset är lägre än i Frankrike.
Braucol, Loin de l´Oeil & mer mat i Montpellier
Häromveckan var det mässan Vinisudi Montpellier. 33 000 besökare, ett par tusen utställare. En trevlig, lugn mässa, där man har tid att flanera runt och tala med många och
prova allt bättre viner, till exempel fullödiga Braucol- och Loin de l´Oeil-grejer från Gaillac (två druvor jag verkligen gillar och som nu finns i allt bättre versioner). Södra Frankrike går från klarhet till klarhet och nu när trendens milda vind blåser allt starkare åt det här hållet blir också området hetare för var dag. Var tillbaka i Montpellier nu i veckan, den här gången för att blenda ett vin i trakten, eller egentligen en bra bit därifrån, men Montpellier är en så fin stad att jag mer än gärna kör dit för att bo. Passade på att flanera inne i Centre Historique, den gamla staden; över magnifika Place de la Comédie, längs de små gågatorna och gränderna till stimmiga Place Jean Jaures. Caférna, butikerna, barerna och
brasserierna är legio i den här studentstaden och jag hamnade som många gånger tidigare på Ma Première Cantine. En liten, personlig restaurang utan vare sig stora åthävor eller höga priser. Här äter man bra, till exempel ravioli på kräftstjärtar och annat jox, och vinerna kostar sällan eller aldrig mer än 20 €/flaskan och då ska man veta att de generellt är bra på att hitta nya, kul viner som det sällan eller aldrig känns bortkastat att prova. Den här gången en riktigt bra traktens Cabernet Franc, vars identitet jag dyrt ska sälja till mina importkontakter i Sverige – återkommer kanske om den i framtiden.
Vår i luften: Rosé!
Enligt ”Vädret” på Rapport igår har våren kommit till Skåne och till och med i Dalarna är
det sol och plusgrader på ett vis som för tankarna till våren. Dock kan det kanske vara lite tidigt att kasta av sig kläderna och dansa fram på vitsippsbeklädda blomsterängder, men, man kan alltid fira vårens ankomst med en vårmeny och en panna gediget matrosé, varför vinifierat.se tar tillfället i akt att påminna om att Les Lauzeraies Tavel (uttala Le Låzerä och imponera på era icke franskbevandrade vänner) inte bara, i november 2011, utsågs av 44 svenska vinskribenter till ”Årets Rosé 2011”, det är också mycket riktigt Sveriges bästa rosévin och det för en, i sammanhanget., löjlig penning. Dessutom fungerar sådana här mat-roséer året runt, om det nu skulle vara så att det blir bakslag i mars eller om vintern biter sig fast norröver i fjällen. Observera att Les Lauzeraies, som kommer från kalkjordarna i Tavel, egentligen är bättre andra året efter skörden, med andra ord ska ni vara glada så länge ni hittar årgången 2010 av Les Lauzeraies i butikerna, snart är den slut. Noterar för övrigt, att fransmännen nu inte bara talar om aperitif- och mat-roséer, utan också om de jämfört med aperitif-roséerna än lättare, och ljusare, ”rosé piscine”, som direktöversatt blir pool-rosé och, lite snyggare översatt kanske?, bassängskants-rosé. Som legitimerad före detta aktiv simlärare tror jag att SLS inte är överförtjust i den här rosébeteckningen och jag skulle redan här och nu vilja slå fast att vi i Sverige ska kalla dem ”terrass-roséer” eller, möjligen, ”flytvästs-roséer”.
Perez Cruz: Prinskorvars vin, viners Prins
På tal om alla dessa vandringshistorier som berikar vår vinvärld, är det fascinerande med
alla drycker som varit Winston Churchills favoritdryck och alla sorter han drack en flaska av varje dag. För att nu inte tala om alla viner som sägs ha gett upphov till uttryck som ”Ett vin för kungar, Kungars vin” och ”Vinernas kung, Kungarnas vin”, och alla kungar, och i förekommande fall drottningar, detta skulle ha gällt. vinifierat.se är stolt över att nu kunna bidra till denna kulturhistoriska flora genom att, efter långa och utmanande test, kunna slå fast att Perez Cruz är ”Prinskorvars vin, viners Prins”. Henrik IV döptes i Jurançonvin, Bullen sköljde ner sina korvar med Perez Cruz Reserva Cabernet Sauvignon. Fler som gillar vinet.
Château Calon-Ségur & snarvel
Ända sedan jag, för vid det här laget ganska längesedan, i Hallwylska muséets vinkällare såg en butelj Calon-Ségur från förra seklets början, har jag funderat över de många, aldrig kontrollerade, historierna som är i svang avseende den här Bordeaux-egendomen. Det som då, det måste erkännas (jag var ung och om inte jättenaiv så i vart fall dum i huvudet
på unga människors vis), slog mig med viss häpnad var, att det inte fanns något hjärta på etiketten. Med andra ord: hela historien om markisen som sa ”Jag gör vin på Lafite och Latour (blanda annat… förf anm) men mitt hjärta tillhör Calon” och lät sätta ett hjärta på etiketten är snarvel. Läste nyligen ett annat ständig upprepat påstående om att Nicolas-Alexandre, marquis de Ségur, gifte sig till egendomen 1718 (oftast via ett äktenskap med Jeanne de Gasq, vilket bland annat slottet självt ibland påstår i sin reklam och som till exempel franska Wikipedias artikel tagit fasta på). Detta är ganska spännande med tanke på att flera mer tillförlitliga källor anger att han köpte slottet 1718 – ungefär samtidigt som han också införskaffade Mouton – och att markisen de Ségur enligt flera oberoende och samstämmiga uppgiftslämnare (bland annat släktens egen krönika), gifte sig för första gången 1721 och då med en dam vid namn Charlotte Émilie Le Fèvre de Caumartin, med vilken han för övrigt fick fyra, får man förmoda ljuvliga, döttrar. Det där sistnämnda kan en och annan ta för trams och se som en onödig upplysning, men det är de facto värdefull information till alla vinpetimätrar och -besserwissrar. Nåväl, inget av det ovanstående hindrar nu att Château Calon-Ségur numer faktiskt har ett underbart hjärta på sin etikett och att det för det mesta också är ett underbart vin, som värmer vart Saint-Estèphehjärta.









