Vår i luften: Rosé!

Enligt ”Vädret” på Rapport igår har våren kommit till Skåne och till och med i Dalarna är

Mat-rosé utan flytväst

det sol och plusgrader på ett vis som för tankarna till våren. Dock kan det kanske vara lite tidigt att kasta av sig kläderna och dansa fram på vitsippsbeklädda blomsterängder, men, man kan alltid fira vårens ankomst med en vårmeny och en panna gediget matrosé, varför vinifierat.se tar tillfället i akt att påminna om att Les Lauzeraies Tavel (uttala Le Låzerä och imponera på era icke franskbevandrade vänner) inte bara, i november 2011, utsågs av 44 svenska vinskribenter till ”Årets Rosé 2011”, det är också mycket riktigt Sveriges bästa rosévin och det för en, i sammanhanget., löjlig penning. Dessutom fungerar sådana här mat-roséer året runt, om det nu skulle vara så att det blir bakslag i mars eller om vintern biter sig fast norröver i fjällen. Observera att Les Lauzeraies, som kommer från kalkjordarna i Tavel, egentligen är bättre andra året efter skörden, med andra ord ska ni vara glada så länge ni hittar årgången 2010 av Les Lauzeraies i butikerna, snart är den slut. Noterar för övrigt, att fransmännen nu inte bara talar om aperitif- och mat-roséer, utan också om de jämfört med aperitif-roséerna än lättare, och ljusare, ”rosé piscine”, som direktöversatt blir pool-rosé och, lite snyggare översatt kanske?, bassängskants-rosé. Som legitimerad före detta aktiv simlärare tror jag att SLS inte är överförtjust i den här rosébeteckningen och jag skulle redan här och nu vilja slå fast att vi i Sverige ska kalla dem ”terrass-roséer” eller, möjligen, ”flytvästs-roséer”.

Perez Cruz: Prinskorvars vin, viners Prins

På tal om alla dessa vandringshistorier som berikar vår vinvärld, är det fascinerande med

Prinskorvars vin, viners Prins

alla drycker som varit Winston Churchills favoritdryck och alla sorter han drack en flaska av varje dag. För att nu inte tala om alla viner som sägs ha gett upphov till uttryck som ”Ett vin för kungar, Kungars vin” och ”Vinernas kung, Kungarnas vin”, och alla kungar, och i förekommande fall drottningar, detta skulle ha gällt. vinifierat.se är stolt över att nu kunna bidra till denna kulturhistoriska flora genom att, efter långa och utmanande test, kunna slå fast att Perez Cruz är ”Prinskorvars vin, viners Prins”. Henrik IV döptes i Jurançonvin, Bullen sköljde ner sina korvar med Perez Cruz Reserva Cabernet Sauvignon. Fler som gillar vinet.

 

Château Calon-Ségur & snarvel

Ända sedan jag, för vid det här laget ganska längesedan, i Hallwylska muséets vinkällare såg en butelj Calon-Ségur från förra seklets början, har jag funderat över de många, aldrig kontrollerade, historierna som är i svang avseende den här Bordeaux-egendomen. Det som då, det måste erkännas (jag var ung och om inte jättenaiv så i vart fall dum i huvudet

Château Calon-Ségur med hjärtat på rätta stället

på unga människors vis), slog mig med viss häpnad var, att det inte fanns något hjärta på etiketten. Med andra ord: hela historien om markisen som sa ”Jag gör vin på Lafite och Latour (blanda annat… förf anm) men mitt hjärta tillhör Calon” och lät sätta ett hjärta på etiketten är snarvel. Läste nyligen ett annat ständig upprepat påstående om att Nicolas-Alexandre, marquis de Ségur, gifte sig till egendomen 1718 (oftast via ett äktenskap med Jeanne de Gasq, vilket bland annat slottet självt ibland påstår i sin reklam och som till exempel franska Wikipedias artikel tagit fasta på). Detta är ganska spännande med tanke på att flera mer tillförlitliga källor anger att han köpte slottet 1718 – ungefär samtidigt som han också införskaffade Mouton – och att markisen de Ségur enligt flera oberoende och samstämmiga uppgiftslämnare (bland annat släktens egen krönika), gifte sig för första gången 1721 och då med en dam vid namn Charlotte Émilie Le Fèvre de Caumartin, med vilken han för övrigt fick fyra, får man förmoda ljuvliga, döttrar. Det där sistnämnda kan en och annan ta för trams och se som en onödig upplysning, men det är de facto värdefull information till alla vinpetimätrar och -besserwissrar. Nåväl, inget av det ovanstående hindrar nu att Château Calon-Ségur numer faktiskt har ett underbart hjärta på sin etikett och att det för det mesta också är ett underbart vin, som värmer vart Saint-Estèphehjärta.

Liten vinfrossa, lång text: Middag med Manu Muga

Rummet är, egentligen, stort. Väldigt stort. Men det gigantiska bordet gör det mindre. Kring det runda bordet: sex personer. Långt ifrån varandra. Emellertid är akustiken god så det går, mot förmodan, att föra samtal som alla kan delta i. Bakom spanjoren placerad längts in i rummet, så att säga, sprakar en munter brasa i en majestätisk eldstad, där en halv fura ryms (inom parentes är det ingen tillfällighet att den nyss nämnde spanjoren, för övrigt ingen mindre än Miguel Merino Navajas, strippat av sig ända in på t-skjortan). Snett mitt emot den avklädde – ja, ni vet vem han är nu – sitter kvällens värd, Manu Muga, stor som en basketspelare och kastar, målmedvetet, vin på övriga sällskapet. Knappt märkbart, mellan vinskvättandet, smyger en svartklädd skugga fram överfyllda fat med vit sparris, pata negra, chuletas och annat smått och gott. Som en aptitretare bollar Manu iväg en Tempranillo gjord enligt konstens alla macération carbonique – regler i… öppna kar, ”jo vi måste vara försiktiga när vi lägger druvorna i tanken”, underdriver Manu och pyser korken ur en cava, gjord på Garnacha och zero dosage – ännu inte på marknaden (vi talar alltså inte om Conde de Haro) och därför känns det otroligt skönt att konstatera, att det kanske är Spaniens bästa mousserande vin. Nya årgången av Blanco, mer nedtonad i eken nu och snyggare än någonsin och oerhört rätt i tiden, följs av Spaniens bästa rosado som är lika bra i klädedräkten 2011 som alltid. En Prado Enea 1969, den första någonsin, visar sig vara utrustad med en rutten kork och måste, trots att den mycket värdigt gått i graven, kasseras. Den ersätts med en crianza från 1970, fortfarande fullt vital och extremt ursprungstypisk med sin blandning av vekhet och frisk pondus – ett resultat av att man på den tiden alltid hade mer eller mindre Viura i rödvinerna, förklarar Manu förstrött medan han sliter kapsylen av en Prado Enea 2004, ett vin som lanseras i begränsad upplaga i Sverige i april. ”Bra, va?” säger Manus bisittare Jesus Viguera, som får säga sådant som Manu själv inte kan säga. Vi nickar belåtet och inser att även om Prado Enea 2004 är bra redan nu så ska den antagligen sparas 20 år eller så, om korken håller, och anar i ögonvrån att svarta skuggan i samma stund, stånkade, släpar in en ny halvfura, som han med möda och efter ett farligt balanserande på eldstadens rand till slut lyckas få att falla in i den enorma eldhärden och det så till den milda grad att ett smärre gnistregn slår ut och får den bakre delen av rummet att likna ett skeppsvarv på ackord. På andra sidan de klassiska och ändå rena och moderna tonerna som flödar ut ur Prado Enean, in i näsan och upp i hjärnan, noterar jag ett svagt gnyende borta från eldstaden i samma stund som ett väldigt sprakande hörs och, när jag nu tänker på saken, visst pep svarta skuggan när den flydde ut i serveringsgången, lätt hopkrupen? Sedan fick Manu ett Reserva-spel och kastade årgångar och flaskstorlekar över oss som vore han en diversehandlare i just Reservor. En villfarelse han snabbt tar ur oss. ”Det är bara på export vår Reserva existerar”, säger han, ”här i Spanien säljer vi Muga”. Vi nickar som om vi förstått och sneglar förbi Gran Reservan från 1989, bort mot Torre Muga-avdelningen, som den svarta skuggan, uppenbarligen renoverad och möjligen inkletad i någon lämplig salva och kylbalsam, just svept över, sig efterlämnandes en svag förnimmelse av pomada och ett antal karaffer, som snart står på vårt bord och från den stunden struntar vi, högst vanvördigast mot vår värd, allra ödmjukast mot vårt vin, i vad vår värd säger och, handen på hjärtat, det gör nog han också. Och även om inte Manu på vår fråga kan instämma i att medan Prado Enea är en snudd på optimal Rioja för källaren är Torre Muga snudd på sinnebilden av optimalt vinmakeri och som sådant ett vin som ska konsumeras i närtid, kan Jesus göra det åt honom. ”Si,” säger han och ser ut att mena vartenda ord.

Tillbaka till rötterna & orena viner

Rötter

En just nu påtaglig trend, inte minst i Sveriges krogvärld, är ”tillbaka till rötterna”. Det vill säga Europa, Frankrike, mindre områden, ”okända” druvor, okomplicerat men fokuseratvinmakeri, terroir… En oerhört glädjande utveckling – äntligen! Men. Det måste vara enåtergång till, eller snarare ett nyskapande mot, det som var bra. Krogarna bygger ut sin Bordeaux-avdelning med slotten som alltid varit bra och kompletterar med dem som blivit bättre. Serverar sherry och port. Små producenter i Spanien, Tyskland och Frankrike får plats vid sidan om kollegor från mindre appellationer i Italien och Portugal. Och så vidare. Det tråkiga är att det mitt i den här trenden finns en okritisk naivitet, där man understundom plockar in, bokstavligen talat, vad skit som helst på vinlistorna. Det räcker med att det finns en story, att det är ett litet område eller att vinmakaren, i alla fall då denne är en man, har en mossig mössa och ett spännande skägg och säger crazy saker (vid närmare eftertanke skulle säkert även en kvinnlig vinmakare med samma attribut hamna på vinlistan). Men hur ska man som gäst bete sig när man får prova tre halv- eller heldefekta viner på raken, vilka alla presenteras som korrekta? I ett aktuellt fall, under en resa nyligen, hände detta: ett vin som var orent och mest liknade en torrare variant av Parador 1979, ett som hade behövt luftas rejält för att bli av med störande svavelväte och ett som var så märkt av salubrin och flyktig syra att det var det enda som egentligen kändes, låt vara att druvkaraktären då och då slog igenom, men hallå, samma typ av vin från det området finns utan den flyktiga syran. Det är säkert så att väldigt många gäster ”köper” vinerna som de är, men likväl är det trist när slappt vinmakeri kommer undan på det här viset och det är tragiskt att dåligt gjorda viner tar upp plats på de seriöst syftande vinlistorna medan mer skickligt hantverk ratas. Om nu inte gästen har kunskap nog för att känna skillnad på bull´s eye och stolpskott i vinets värld så måste i alla fall krogen ha det – en ambitiös restaurang, eller, för den delen, en måttligt upplyst gäst, skulle väl aldrig nöja sig med orent kött, småsur grädde eller ofräscha grönsaker?

Mer rötter

 

Om vinsten & stensäkert vinmakeri

Enligt Foodwire har en brittisk vinmakare vid namn Ian Hutcheon gjort ett vin smaksatt med

VInsten på väg mot Jorden

en 4,5 mijarder år gammal meteorit från asteroidbältet. Påpassligt har han kallat vinet ”Meteorite”. Såväl storslaget som smågulligt är syftet med hans vin: ”När man dricker det här vinet, dricker man element från solsystemets födelse,” säger han enligt Foodwire. För egen del har jag vid ett tillfälle begått misstaget att lägga in en flintasten i en tank för att hålla marc-filtret på plats. Trots upprepade försök att övertyga ett knippe väl utvalda vinhandlare, kända för sin dumhet, gick det inte bättre än att det vinet fick säljas, billigt, som bulkvara.

Naturvin igen

Här en länk till vad som enligt VinNatur är ett måste för naturvinsnörden och som i övrigt är intressant för den som bara vill lära sig mer om företeelsen. Här en länk till en text om, ja exakt vad vinklingen är är inte helt klart, men lite om en missnöjd importör, lite om en ännu inte publicerad artikel av mig om naturviner, lite om Systembolaget och ja, läs själva och missa framförallt inte min artikel i Allt om Vin i slutet av februari – en artikel som bland annat vet att berätta att naturviner inte nödvändigtvis är det samma som vin utan tillsatser och bekämpningsmedel.

BorderShop, Torres, Absolut & Michel Roux

In i det längsta höll mäster Miguel Torres emot när det gällde att sälja vin på bag-in-box. Till slut gav han sina medarbetare klartecken och inget ont i det, marknaden är som den är, men visst fläckas varumärket Torres av att en trelitersbox ”Torres Sangre de Toro” säljs för 89, 95 DKK på BorderShop. Att det gamla fina märket Absolut tappat lystern visas väl om något av att inte mindre än elva Absolut-flaskor i olika kulörer och smaker, på ett tämligen vulgärt sätt, ligger utfläkta över en dryg halvsida i BorderShops broschyr på färjan mellan Rödby och Puttgarten. Enligt vanligtvis välunderrättade källor har min gamla vän tillika marknadsgurun – ”Marketer of the Year” i USA, bara en sådan sak – Michel Roux nu kallats in för att återskapa den unika lyster som märket en gång besatt och som han var mannen bakom, innan en rad människor som antingen var inkompetenta eller såg mer till sin egen sits än varumärkets och affärens bästa kom in och tog över rodret.

 

Svensk ek, whisky & vin 2.0

Var häromveckan uppe i Grythyttan och hade ett möte med Sirje Thorslund från Thorslundskagge och Bert van Bavel från Örebro Universitet. Mötet ägde rum på Grythyttan Vin, där Per Fritzell skapat ett imponerande vinbygge mitt i ingenstans. Skälet till att vi var just här är att ekfaten i forskningsprojektet som går ut på att profilera svensk ek lagras här. Eller, det egentliga skälet var att ta emot det vin jag letat upp åt projektet. Nu ska det vinet dras till faten och ligga där tills vi är nöjda – vilket jag får återkomma till i framtiden. Sedan några månader ligger redan whiskyn som ingår i forskningsarbetet på sina ekfat (i Grythyttan Vin). Redan nu kan man förnimma tydliga skillnader mellan olika rostningsgrader och… ursprung. Ja, det är ohyggligt spännande så glöm för allt i världen inte att läsa vinifierat.se dagligen.