Osvavlade vitskriket – en delrapport, White & White Light

Publicerat 2014-09-24 av Lars Torstenson

Svara

Igår delgav vinifierat, i vad som måste betecknas som en sensationell post, sina HR den häpnadsutvecklingen i det osvavlade rödtjutet under dess första åtta dagar som upphällt vin i ett glas. Samtidigt anade den sluge och möjligen aningen framfusiga HR:en att mer skulle komma, för hur är det då med det osvavlade vitskriket vs det svavlade? Jodå, som den minnesgranna kan dra sig till minnes tyckte Hustrun att det var lite Bourgogne över det osvavlade medan det svavlade smakade bäst. Mer professionella bedömare, hm, pekade på en del frukt, en släng charkuterier, bra balans och hygglig fräschör tack vare koldixoiden i det osvavlade vinet, medan det svavlade uppvisade mer friskhet och frukt samtidigt som det upplevdes som mer koncentrerat och kraftfullt och på det hela taget kunde det vara en smaksak vad konsumenten föredrog. Exakt en vecka senare slogs så två nya glas upp av de öppnade flaskorna, som, vilket kan nämnas som en anekdot på resan från inläggets första bokstav till den sista, står intill varandra och myser på en hylla i kylskåpet, där de frotterar sig med äpplejuicer, mjölk, påssåser och annat som Hustrun eller er utsände (påssåsen) i livsmedelshandels ommärkta och yrselframkallande djungel släpat med sig hem. Nog av. Här är juryns resultat från andra kontrollstationen i långtidstestet av samma vin svavlat vs samma vin osvavlat: Den osvavlade versionen uppvisar precis som för en vecka sedan en mer gyllengul färg, en del frukt samtidigt som det upplevs som lite avslaget för dagen. Hustrun menade å sin sida att den här versionen var klart tysk och bjöd på en rejäl dos petroleum, vilket var helt i sin ordning. När vi nu ändå är inne på Hustruns upplevelser, framhöll hon avseende det svavlade vinet att det var en stor skillnad på detta och det osvavlade, bland annat hittade hon lite skumbanan i den svavlade versionen, mer precist svensk skumbanan, som är ljusare i färgen och mer fräsch i smaken än sina franska kusiner. Juryn i övrigt höll med om att det förelåg en viss skillnad på vinerna och att båda höll ihop på ett bra sätt och att Hustruns petroleum sannolikt, och sensationellt nog för den som är mindre insatte i den mystiska värld som finns just där vinet och svavlet möts i en entente som är mer eller mindre cordiale, kommer från svavlet. I den svavlade versionen hittade övriga juryn en större doft, dels med inslag av druvan (chardonnay), dels inslag av gula äpplen och gula plommon (gult går igen här, vilket den slipade HR:en redan noterat), och medan det här vinet uppvisar mer mognad i doft och smak (inte färg) upplevs det paradoxalt nog samtidigt som fräschare. Avslutningsvis försöker vi dra oss till minnes, visst är det vitvin som White Light handlar om? Och så lite Josh White för er som varit med ett tag eller har råkoll på gitarrhistorien.

Åh nej! Det osvavlade vinet återuppståndet! & Michael Calfan

Publicerat 2014-09-16 av Lars Torstenson

Det hade gått ett par timmar efter (går)dagens stora test, den första kontrollstationen i ett precis påbörjat maraton-lopp, där svavlat och osvavlat vin ska jämföras över tid. Dagens stora nyhet var segern över Det osvavlade vinet, som äntligen!, efter 2,5 månader i öppen flaska, och med blott en bottenskyl sedan flera veckor, sakta men säkert antog en oxiderad doft och smak efter någon timme i glaset. Seger! utbrast vinifierat i en post och spelade till och med segermarscher och höll på att trilla omkull på grund av segerruset samtidigt som segerns sötma var så påtaglig att munnen behövde en espresso för att komma i balans. Då. Ser. Hustrun. Glasen. I. Laboratoriet, även känt som ”hennes köksbänk”. Och. Doftar. På. Det osvavlade vinet. Och. Utbrister. ”Krusbär!”. Sablar! Jag provade om och visst var där gröna, nykrossade krusbär i glaset. Oxidationen som bortblåst. Det förbannade vinet återuppstod efter tre-fyra timmar i glaset! Omöjligt. Det är något sjukt med det där vinet. Något ohälsosamt och förbannat. Samtidigt måste man inse när man är besegrad. Hatten av för det förbannade vinet och må det guppa runt i frid ity nu är det vaskat och borta till dess det återuppstår i ett odödligt vin nära dig. Michael Calfan.

Osvavlat vs svavlat, maratontest & Crimson Projekct

Publicerat 2014-09-15 av Lars Torstenson

vinifierat har genom åren bedrivit ett flertal maraton-test, för att nu inte tala om dagen efter-test, men frågan är om något försök överraskat lika mycket som långtids-testet av det osvavlade vinet. vinifierat har lovat följa upp det med en direkt jämförelse över tid av samma vin i osvavlat respektive svavlat skick. Idag inleddes det testet med att en ny flaska öppnades av Det osvavlade vinet, dvs ett osvavlat chardonnay-vin från Domaine de Brescou i Languedoc, och den jämfördes med samma vin i sin ”gatbils-version”, alltså med svavel – för övrigt ett vin som säljs via BS i Sverige (fel årgång på SB:s sajt). Dessutom hälldes dels den sista skvätten ur den sedan 2,5 månader öppna buteljen med osvavlat vin upp i ett glas, dels provades en flaska av den svavlade varianten som stått öppen fyra dagar. Så här lyder en sammanfattning av utfallet av den här första kontrollstationen:

Det osvavlade vinet, som nu stått öppet i 2,5 månader, har antagit en orange nyans och en djupare färg, skillnaden jämfört med både en nyöppnad butelj osvavlat vin för att nu inte tala om en flaska svavlat är stor. Doften är inledningsvis fortsatt okej eller som Hustrun aningen irriterande utbrast då hon kom förbi laboratoriet, vilket hon påstår sig ha full tillgång till då hon envisas med att kalla det för ”sin köksbänk”, ”Oj! Det hänger ju fortfarande ihop!”, jaja, visst fanns där både torkade plommon och fikon och färska gula plommon, men det smakar en aning fatt nu och har antagit en nyans av mer jäst än jästfällning i smaken, mycket riktigt finns nu också en del utfällningar i buteljen; efter någon timme tacklar för första gången under det 2,5 månader långa testet smaken av och drar mot oxid! Ytterligare en timme senare är Det osvavlade vinet ungefär likadant: fortsatt inte helt borta, men nu ganska oxiderat.

Den nyöppnade buteljen med osvavlat vin är inte helt olik den förra flaskan då den öppnades, färgen är gyllengul och doften ganska stor och den bjuder på en hel del frukt och, vid närmare eftertanke, charkuterier, alltså en lätt animalisk ton, bra balans och hygglig fräschör tack vare närvarande koldioxid, aningen grape. ”Doftar bäst av alla, mycket Bourgogne över detta och det är spännande,” säger Hustrun och tillägger, ”men det smakar inte bäst det gör… (läs vidare)”.

Denna det nya maratontestets första dags mest intressanta fråga är hur det svavlade vinet står sig mot det osvavlade. Tja, enligt Hustrun är det det här vinet, det svavlade, som smakar bäst. Helt klart uppvisar det en friskhet och frukt som vinet ovan saknar och det upplevs som mer koncentrerat och kraftfullt. Vad man sedan föredrar torde vara en smakfråga. Återstår att se hur det klarar sig i längden. Buteljen som stått öppen fyra dagar är fortsatt frisk och fräsch till sin karaktär, men har definitivt tappat en del.

Som ren bonus till vinifierat självt och alla HR drog vinifierat också ett osvavlat rödvin från Domaine de Brescou och skörden 2013. Det här vinet är gjort på cabernet sauvignon och uppvisade en färgrikedom gränsande till det absurda, snudd på blåsvart. Doften är ganska stor och domineras av örter och garrigue; ett mycket kraftfullt och koncentrerat vin med bra balans och samma inslag i smaken som vi hittar i doften; saknar lite fräschör men är desto kraftfullare och i övrigt ganska bra, dras dock med lite beska framförallt i eftersmaken. Provade en annan flaska av det här vinet för några veckor sedan och om det beror på en flaskvariation eller att det gått några veckor är svårt att veta, eller om provaren är i bättre form idag, men klart är att den här flaskan var bra mycket bättre än den som nyligen provades på plats (läs Domaine de Brescou). vinifierat tycker det här vinet är så där, men tror att det faller väldigt många i smaken med sin lite grovhuggna men ytterst vitala stil, lite som ett Saperavi i god form. The Crimson Projekct.

Äntligen! Osvavlade vinet ger upp!, segermarsch & Budgie

Publicerat 2014-09-15 av Lars Torstenson

Svara

Visste väl att det skulle kunna gå ta det osvavlade vinet av daga! Kan idag, efter att flaskan stått öppen i 2,5 månader, de senaste veckorna med blott en bottenskyl kvar, stolt meddela, att vinet förvisso höll ihop då det hälldes upp i glaset och att det var fullt drickbart (se kommande inlägg), men!, det oxiderade ur så sakteliga då det stod upphällt och nu, efter någon timme, är det mer oxiderat än något annat. Seger! Vintagemusik: Budgie.

Det osvavlade vinets grymma öde!, Hustrun (?) & Berlioz

Publicerat 2014-08-22 av Lars Torstenson

Det är inte utan en djup smärta er utsände i nobelpristagarelitens utforskande värld tvingas konstatera, att Det osvavlade vinet, som blivit en kär vän till oss alla, en trogen följeslagare på livets vinstänkta stigar, inte längre finns i sin glasupphällda form, den som omtalades i förra inlägget om denna stolta Bacchus-ättling. Vad som hänt låter sig inte klargöras utan att vissa äktenskapliga förbindelser riskerar fnurrifieras. vinifierat överlåter till sina trogna HR att själva döma utifrån kända fakta, vilka är dessa: Det osvavlade vinet hälldes upp i ett glas för det ultimata testet, nu eller aldrig, och lämnades att åldras på en bänk i köket, tydliga instruktioner utdelades till husets alla invånare, att glaset ingick i ett mycket viktigt test, följt av hundratals människor, varför det absolut inte fick röras, än mindre hällas ut, er utsände i forskningens undan för undan alltmer upplysta värld gav sig efter detta ut på vinmakarresa till Languedoc bara för att vid sin hemkomst inte direkt finna en naken man i garderoben men väl ett bortkommet glas, eller, alltså, glaset fanns inte varför det inte gick att finna, och med det inte heller vår vän Det osvavlade vinet. vinifierat misstänker, utan att på något vis vilja peka ut någon enskild, att någon av de fyra invånarna i huset är skyldig och särskilt faller, självklart, misstankarna på någon av de tre hundarna för det känns otänkbart att Hustrun skulle ha med saken att göra. Requiem.

Det osvavlade vinet: vinet som vägrar dö & Phoenix

Publicerat 2014-08-18 av Lars Torstenson

Tänkte så här efter lördagens test av det osvavlade vinet: ”Det måste ju gå att ta död på det där vinet, göra slarvsylta eller åtminstone vinäger eller äppleskrutt av det”. Uppfylld av denna lust att döda lät jag en liten skvätt vin stå kvar i glaset, där det stått närmare 24 timmar när jag åter provade det igår. Resultatet var ytterst nedslående ity det förbannade vinet hade börjat anta en nyans av druvmust! Nu får det stå ett par dagar till i glaset och om ingen häller ut det av misstag eller det blir fullt av kringflygande skräp återkommer jag med ännu en rapport om glaset tids nog. Phoenix.

Osvavlade vinet efter 1,5 månad & Surftones vs Pixies

Publicerat 2014-08-16 av Lars Torstenson

Idag har det nästan gått en och en halv månad sedan jag öppnade flaskan med Domaine de Brescou ”Blanc Vin Nature” 2013 – har tidigare skrivit om det här, här och här. Den som precis gjort sig besväret att läsa det tredje här:et i meningen innan och den som blev så fascinerad av inlägget den 23:e juli, som är samma sak det tredje här:et i meningen innan, vet att det här från början urläckra vinet blev ändå bättre efter att ha stått öppet i tio dagar för att sedan börja lacka ur lite på den artonde dagen, dock utan att på något vis falla ihop eller oxidera sönder. Nu efter att den nästan tömda flaskan stått i det provencalska köket i ytterligare en knapp månad provade jag dels en skvätt rumstempererad, dels en kall skvätt sedan flaskan fått stå i kylen ett par timmar. Färgen har mörknat/oxiderat något och är nu gyllengul. Den rumstempererade skvätten är fascinerande nog fortsatt vital – låt vara avslagen och med en mycket lätt oxidton och en liten anstrykning av acetaldehyd – och smaken är ungefär som för en månad sedan, det vill säga helt okej även om den tappat i fräschör sedan koldioxiden luftats ur. I den här varmare versionen slår också alkoholen igenom en aning (13,5%). Den kylda versionen är som sig bör betydligt fräschare och här dominerar fortsatt gula frukter med plommon i spetsen, mycket bra doft efter att ha stått öppet 1,5 månad! Den oxidton och lätta anstrykning av acetaldehyd som märks i den rumstempererade versionen lyser med sin frånvaro i den kylda. Smaken är också fräschare och fortsatt ren och snygg, men även om alkoholen inte märks av annat än möjligen genom en beska som sannolikt blir mer påtaglig när andra skavanker försvinner med kylan så saknar, självklart, också den kylda versionen sin ursprungliga fräschör, men inte på grund av oxidation utan brist på syra och koldioxid. Är själv ytterst fascinerad av det här vinet. Har dessvärre nu bara en bottenskyl kvar i flaskan så rimligtvis kan det bara bli en hållstation till i den här provningen. Åker dock till Brescou i morgon för att sparka igång skörden på måndag och ska då försöka få med mig ytterligare ett par flaskor av det vita och det sedan förra besöket buteljerade röda syskonet för fortsatta studier till alla HR:ars fromma. Surftones vs Pixies. Bonus: Pixies – Bossanova.

Château Margüi: naturligt från Provence

Publicerat 2014-07-25 av Lars Torstenson

Svara

I likhet med många andra vingårdar i Provence är Château Margüis historia lång och ändå kort. Lång därför att här odlats vin under sekler. Kort därför att gårdens vin började buteljeras under egen etikett först för några år sedan. Sedan dess har allt gått väldigt fort och idag har gården snudd på kultstatus.

Faktum är att slottets förra ägare någon gång under 1900-talets andra hälft ledsnade på att leverera sina druvor till kooperativet och lät rycka upp alla vinstockarna i utbyte mot pengar från EU. När Marie Baylet och hennes familj köpte slottet år 2000 var det till att börja från noll, vilket inte alls behöver vara en nackdel; många av gårdarna härnere är vanligtvis i ett mer eller mindre dålig skick när de säljs och druvmixen är inte alltid den bästa. Marie har valt att satsa på i första hand syrah, men här finns också cabernet sauvignon, grenache, cinsault, vermentino (rolle), clairette och ugni blanc. En del av gårdens druvor kommer från hyrda markplättar i området, något som gör det möjligt att också få med en del äldre stockar i de olika blenden.

– För oss var det närmast en fördel att allt legat i träda i så lång tid, eftersom vi ville satsa på ekologisk odling och att skapa en CO2-neutral gård, säger Marie Baylet. Satsningen på ekologiskt vin har fört Château Margüi in i biodynamikens värld och sedan ett par år görs vinerna utan jäst och med minimala tillsatser av svavel.

– Men 2013 höll det på att gå illa, berättar Susan Huet, som bland annat guidar på gården. Vi fick enormt mycket regn, det var svalt och just som det var som mest olämpligt drabbades vi av hagel. Detta fick oss att fundera över hur ”bio-dynamiska” vi ville vara och hur ”bio-dynamiska” vi klarade av att vara. Priset 2013 var en extremt liten skörd.

Kort sagt räckte inte de biodynamiska preparaten till. I år har man därför gått tillbaka till mer ”konventionell” ekologisk odling med kontaktverkande medel, som bordeauxvätska (att Margüi i likhet med alla andra seriösa producenter försöker spruta så lite som möjligt är en självklarhet). Däremot arbetar man fortsatt utan tillsatt jäst – dock gjordes de första årgångarna med jäst, som byggt på floran i källaren – och med så lite svavel som året och vinet tillåter och ett intensivt planeringsarbete pågår för att inom kort komma igång med olika naturbruksprojekt – såväl forskning som naturhotell och hälsobad.

Gårdens produktion är liten och fördelad på ett flertal viner, exakt vilka beror lite på året och hur druvorna blir. Även om vitvinet ”La Chapelle” (100 % vermentino, 45 mg/l SO2 årg. 2013) hyllats rejält på många håll och rosévinet ”Perle de Margüi” (cinsault, syrah, cabernet sauvignon, clairette och vermentino, 87 mg/l SO2 årg. 2013) blir alltmer uppmärksammat är det framförallt röda ”Titien de Margüi” (syrah och cabernet sauvignon) som gjort gården känd rekordsnabbt. Idag hyllas såväl Titien som de övriga vinerna över hela världen, från Le Figaro via Decanter till Wine Spectator – i Sverige har flera skribenter också upptäckt vinerna, bland andra Magnus Ericsson på Helsingborgs Dagblad och Uppkorkat – och de har blivit en tämligen given syn på vinlistorna på stjärnkrogarna i Frankrike, särskilt nere i sydöstra hörnet där få idag räknar upp Provences bästa producenter utan att nämna Château Margüi.

Hur är då vinerna? Som förväntat har de alla mycket personlighet och några är rejält bra. Det gäller Titien de Margüi, särskilt 2010 som just nu finns i Sverige, ”Perle de Margüi” 2013 och ”La Chapelle” 2013. Här är det solklar köprekommendation som gäller. Extremt lovande, förmodligen det bästa som gjorts på gården, är Titien de Margüi 2012, som vinifierat provade från fat vid ett besök idag.

Samtidigt är det uppenbart att det här fortsatt är en ung gård och en tämligen ny satsning. Vinerna vinglar lite hit och dit och man söker fortfarande efter den rätta vägen och de rätta metoderna. En klar förbättring från och med rödvinet 2012 är att man börjat överge barriquerna (225 l) till förmån för demi-muets (600 l) samtidigt som en annan, för gårdens rödvin mer lämplig tunnbindare anlitats (Taransaud).

Kontentan av detta är en innerlig rekommendation av hela Château Margüi och en önskan om att ni alla får möjlighet att bekanta er med gårdens produkter. Mycket är redan nu alldeles utmärkt och i den mån några viner fortsatt inte är riktigt ”hemma” kommer de att bli det – förmodligen redan i år enär allt ser perfekt ut i odlingarna så här lång (peppar peppar, detta skrivs just som dagens drygt 35-gradiga hetta övergår i ett rungande åskoväder).

I Sverige släpptes för någon månad sedan en begränsad kvantitet av ”Titien de Margüi” 2010, enligt uppgift finns fortsatt några flaskor kvar, nr 92054, pris 199 kr.

Osvavlade vinet två veckor senare, koldioxidens vikt & Deep Purple MK1

Publicerat 2014-07-23 av Lars Torstenson

Igår hade det gått 18 dagar sedan jag öppnade den här på vinifierat omskrivna flaskan Domaine de Brescou ”Blanc Vin Nature” – ett vin från Languedoc, gjort på chardonnay och endast tillsatt 1 g/hl svavel och med en total svavelhalt <20 mg/l. Nyöppnat bjöd det på en ”ren, lätt återhållen men vital och ganska bred fruktpalett, gula äpplen, ett lätt tropiskt inslag och ren druvkaraktär av chardonnay, en rejäl och ganska kraftfull och ren, fruktig smak med snygg balans i syran som får en hjälpande hand av lite CO2 som befinner sig på en högre halt än vad som är brukligt i stilla viner” – just det där med koldioxiden är för övrigt ett problem för den som vill transportera orörda varor, d v s viner som i allt väsentligt gjorts hands off och därmed aldrig flyttats mellan jäsningen och buteljeringen, enär koldioxiden lätt trycker korken ur buteljen (någon form av grimma kan behövas). När buteljen stått halvfylld i kylen i tio dagar var vinet bättre än då det var nyöppnat. ”Samma frukt… men renare. Inte trött någonstans.”, skrev jag då. Igår, på artonde dagen, var vinet fortsatt i utmärkt form med en ren och rejäl doft dominerad av vad jag skulle vilja sammanfatta som gul frukt, alltså typ gula plommon i olika varianter, dock var det nu en aning avslaget i smaken, kort sagt slog igår den relativt höga alkoholhalten (>13,5 %) igenom med sin beska och mognaden med sin baktunga platthet; fräschören saknades nu när all CO2 luftats ur, vilket indikerar koldioxidens – och/eller den naturliga syrans – vikt för den här typen av produkt. Har alltid hävdad att alla försök jag gjort med osvavlat vs svalat har utfallit till det svavlade vinets fördel, men det här visar att det inte alltid behöver vara så; så länge koldioxiden fanns där matchade det här vinet väl gårdens konventionella chardonnay (som för övrigt också ligger lågt i svavel). Faktum är att Brescous ”Blanc Vin Nature” hade varit lika fräscht nu efter 18 dagar som då det var nyöppnat, eller rent av fräschare med tanke på hur vinet var efter tio dagar, om bara koldioxiden räckt till. Fault Line/The Painter.

Domaine de Brescou ”Blanc Vin Nature” 2013 2.0

Publicerat 2014-07-13 av Lars Torstenson

Så vad händer då med den osvavlade flaskans innehåll när den får stå öppen? undrar så klart alla ni som läste inlägget om det osvavlade vitvinet från Domaine de Bresccou och samma fråga har jag ställt mig. Placerade därför den lite mer än halvfulla flaskan tio dagar i kylen och provade om den. Till min förvåning är den ändå bättre efter tio dagar. Samma frukt som då flaskan öppnades men renare. Inte trött någonstans. Fungerade bra till en slags anrättning av kycklingfilé, sparris, pressad potatis och en god sås som jag inte har en aning om hur den var sammansatt och som jag tycker att Hustrun redan i alltför stor utsträckning fått vara den här bloggens hjältinna trots att er utsände i bloggträsket borde vara det – jag menar, vad ska man annars ha en blogg till om inte till att förhärliga sig själv? – tänker jag inte fråga Hustrun hur hon gjorde den där goda såsen. Såå god var den inte, när jag tänker efter. Hursomhelst: vinet var bra. Hatten av för mig själv och osvavlade viner när det blir bra.