Kategoriarkiv: Vitt vin

Robert Sinskey – PS: Abraxas! & Cher Lloyd

Publicerat av
Svara

Höll precis på att glömma: självklart provade vi även de nya årgångarna av Abraxas – kanske Kaliforniens mest spännande vitvin i skrivande stund (Pinot Gris 49 %, Gewurztraminer 22 %, Riesling 20 % och Pinot Blanc 9 %, i, Kalifornien?, rasande välgjort dessutom) – och Pinot Blanc. Allt lika lysande som det vita alltid är hos Rob & Jeff. I Sverige säljs just nu årgång 2008 av Abraxas. Omutifallatt Doktor Sinskey, trots allt, inte skulle gilla Supremes eller Smashing Pumpkins provar vi med lite Cher Lloyd här. Och så lite mer Smashing Pumpkins, för vem kan inte gilla dem?

Ny vinfrossa i västerled & Chartreuse i Seattle

Publicerat av
Svara

Av olika skäl blev det ingen vinfrossa i fina krogstaden Seattle den här gången. Däremot är det glädjande att kunna meddela, att Chartreuse – framförallt Chartreuse i sin ädlaste form: grön V.E.P. – blivit innedrycken framför andra i staden! Och, det har i stället vinfrossats hos kompisar i St Helena, Napa. Här kommer en sammanfattning av denna frossa: Hewitt 2005 (typisk Napa, bra i sin stil, för mycket av allt), Shafer Relentless (missade årgången, snygg power, att det är Syrah framgår som tur är av etiketten), Château d´Ampuis 1998 (lite ungt och sannolikt i en tunnel, men snyggt, elegant och ett härligt exempel på Rhône-Syrah, mycket bra), Hedges Limited Cabernet sauvignon 2005 (klart jag tycker det är bra, dessutom ett bra uttryck för Cab på Red Mountain – och bortsett från att jag är inblandad i vinet så är just 05 den bästa Caben vi fått till hos Hedges, tycker jag), Shafer Red Shoulder Ranch Chardonnay 2009 (mycket Nya Världen-Chardonnay,  saknar syra och bett, hade annars kunnat vara riktigt bra), Clos Dière 2003 (första årgången då ”Cuvée I” försvann ur namnet, fortsatt purung, vägrade öppna sig helt trots en brutal kastrullering, klart jag tycker det är bra), Jean-Luc Colombo ”Terres Brulées” Cornas 2007 (snygg Syrah, bra balans, bra vinmakeri, tydlig 13,5 % – stil, sticker av i en frossa i Napa Valley…), Robert Sinskey Vineyards Cabernet sauvignon 2002 (verkar vara gjord på unga stockar, lite ryggradslös, klingade snabbt bort), Robert Sinskey Vineyards Cabernet franc 2006 (snygg, bra Cab franc, den bästa i Kalifornien?, fortsatt ganska ung, bra vin), Pride Mountain Vineyards Cabernet franc 1996 (bra och som sig bör vid den här tiden, 96, i Napa, gjord i en mer tydlig 13,5 % – stil (den uppgivna alkoholhalten är 13 %), håller ihop bra, ren), 007 Petit verdot (enligt uppgift från vår värd, den förträfflige vinentreprenören Mike Towers som har fingrar, eller i vart fall pengar, i en rad vinprojekt i USA, kommer detta mystiska vin från en liten del av en mycket känd vingård,i Napa, där vinmakaren varje år gör några flaskor ren Petit verdot åt ett fåtal kompisar, går inte att köpa och är så hemlighetsfullt att det verkade smått olagligt hela projektet, och eftersom ni aldrig kommer att kunna prova vinet vill jag bara ha sagt att det är sjukt bra, eller kanske mest för mycket av allt och lite obalanserat, men mystiskt är det förstås), Spottswoode Cabernet sauvignon 2005 (besvikelse, Spottswoode brukade vara väldigt snyggt och elegant, nu var det mest utslätad power fast förankrad i syltburken; har hoppat över skaklarna och vänstrat med Parker, förefaller det), Duckhorn Sauvignon blanc 2010 (vår värd har varit delägare i den här gården, det hjälper nu inte, vinet är förvisso rent och fruktigt, men också onödigt högt i restsötman och lågt i syran, synd, hade kunnat vara bra, kanske), Flowers Pinot noir 2009 (totalt kass första timmen, doftade enbärskryddade lingon och färskt tallkåda, öppnade sig sedan och bjöd på fina Pinot-toner, orkade dock inte ända fram i smaken och var väl högt i den upplevda alkoholen, får ändå godkänt, nästan), Wilmart ”Cuvée Creation” 2000 (oerhört lätt att definiera, typisk fluffighet för året 2000 och en väl avvägd mix där Chardonnay stöttas av Pinot noir i en fin 80/20-blend (jo, vi ringde Champagne och kollade för säkerhets skull, men det gick verkligen att känna, snyggt), bröd, toast, fin liekaraktär, stor, mogen, god, lång, ren, perfekt att dricka nu (i alla fall den här buteljen inköpt i St Helena), g-o-d), Cade Sauvignon blanc 2010 (för blyg och försiktig för att få dansa, annars hyggligt elegant och syrarik i ett försök att göra en snygg Sauvignon blanc från Napa), Chateau Montelena Chardonnay 2009 (bra, snygg, väl ung), Chateau Montelena Chardonnay 2007 (mer utvecklad än 09, väl integrerad ek, snyggt, fortsatt ungt, men trevligt att dricka nu, görs utan malolaktisk jäsning, men med återhållen ek och mindre alkohol än kusinerna i Napa, mycket bra), Chateau Montelena Estate Cabernet sauvignon 2008 (ljus färg för Napa, dock tydlig Napa i doften, spetsat med ett uns kardemumma av alla tokiga saker man kunde tänka sig hitta i det här vinet, bra syra, rent, väl avvägd ek, ungt, nyklassiskt), Chateau Montelena Estate Cabernet sauvignon 2005 (mer utvecklat, viss mognad, integrerad ek, bra syra, mindre alkohol än medelvinet från Napa, både mörka och röda körsbär, mycket bra), Henriot ”Cuvée  des échanteleurs” 1995 (mogen, mycket god, perfekt att dricka nu, typisk husstil), Spottswoode Sauvignon blanc 2010 (frisk och lätt lovande doft, inte lika bra i smaken, nej, Spottswoode har gått vilse i den kommersiellt anpassade stilpannkakan, synd), Pride Mountain Vineyards ”Reserve Claret” 2006 (många runt bordet älskade det här, själv ser jag det som ett vin för tidigare limsniffare, behöver jag tillägga att den flyktiga syran sprängt alla rimliga gränser?), DLD Les Gosses Vineyard ”Cuvée Marcel Dupont” (schysst Red Mountain-syrah…), Merry Edwards (någon av jänkarna tyckte absolut att vi skulle prova det här och visst var det riktigt intressant: en amerikansk Liebfraumilch), Heitz Cellars Cabernet sauvignon 1999 (en ovanligt ren årgång från legendariska Heitz, bra balans och i en stil som aldrig hört talas om Parker, bra).

Jean Dujardin & The Artist

Publicerat av
Svara

Viniferats hängruntare har redan koll på att vältajmade Jean Dujardin i Cannes i fjor fick pris för sin insats i The Artist. Sedan dess har han och filmen belönats med Bafta, Golden

Jean Dujardin med hund i The Artist

Globe och Cesar en masse. I natt krönte man så verket med Oscar för bland annat bästa film, bästa manliga huvudroll och bästa regi. Om vinifierat förstått saken rätt har filmen premiär i Sverige om ett par veckor och det råder serekommendation från er utsände i Frankrike. Vinifierat vill samtidigt påminna om de mycket underhållande filmerna om OSS 117, i vilka Jean Dujardin är briljant när han tar fransk filmhumors barnsligaste sidor till oanade höjder – för filmnörden: The Artists regissör, Michel Hazanvicius, har också gjort filmerna om OSS 117. Champagne!

 

Liten vinfrossa, lång text: Middag med Manu Muga

Publicerat av
2

Rummet är, egentligen, stort. Väldigt stort. Men det gigantiska bordet gör det mindre. Kring det runda bordet: sex personer. Långt ifrån varandra. Emellertid är akustiken god så det går, mot förmodan, att föra samtal som alla kan delta i. Bakom spanjoren placerad längts in i rummet, så att säga, sprakar en munter brasa i en majestätisk eldstad, där en halv fura ryms (inom parentes är det ingen tillfällighet att den nyss nämnde spanjoren, för övrigt ingen mindre än Miguel Merino Navajas, strippat av sig ända in på t-skjortan). Snett mitt emot den avklädde – ja, ni vet vem han är nu – sitter kvällens värd, Manu Muga, stor som en basketspelare och kastar, målmedvetet, vin på övriga sällskapet. Knappt märkbart, mellan vinskvättandet, smyger en svartklädd skugga fram överfyllda fat med vit sparris, pata negra, chuletas och annat smått och gott. Som en aptitretare bollar Manu iväg en Tempranillo gjord enligt konstens alla macération carbonique – regler i… öppna kar, ”jo vi måste vara försiktiga när vi lägger druvorna i tanken”, underdriver Manu och pyser korken ur en cava, gjord på Garnacha och zero dosage – ännu inte på marknaden (vi talar alltså inte om Conde de Haro) och därför känns det otroligt skönt att konstatera, att det kanske är Spaniens bästa mousserande vin. Nya årgången av Blanco, mer nedtonad i eken nu och snyggare än någonsin och oerhört rätt i tiden, följs av Spaniens bästa rosado som är lika bra i klädedräkten 2011 som alltid. En Prado Enea 1969, den första någonsin, visar sig vara utrustad med en rutten kork och måste, trots att den mycket värdigt gått i graven, kasseras. Den ersätts med en crianza från 1970, fortfarande fullt vital och extremt ursprungstypisk med sin blandning av vekhet och frisk pondus – ett resultat av att man på den tiden alltid hade mer eller mindre Viura i rödvinerna, förklarar Manu förstrött medan han sliter kapsylen av en Prado Enea 2004, ett vin som lanseras i begränsad upplaga i Sverige i april. ”Bra, va?” säger Manus bisittare Jesus Viguera, som får säga sådant som Manu själv inte kan säga. Vi nickar belåtet och inser att även om Prado Enea 2004 är bra redan nu så ska den antagligen sparas 20 år eller så, om korken håller, och anar i ögonvrån att svarta skuggan i samma stund, stånkade, släpar in en ny halvfura, som han med möda och efter ett farligt balanserande på eldstadens rand till slut lyckas få att falla in i den enorma eldhärden och det så till den milda grad att ett smärre gnistregn slår ut och får den bakre delen av rummet att likna ett skeppsvarv på ackord. På andra sidan de klassiska och ändå rena och moderna tonerna som flödar ut ur Prado Enean, in i näsan och upp i hjärnan, noterar jag ett svagt gnyende borta från eldstaden i samma stund som ett väldigt sprakande hörs och, när jag nu tänker på saken, visst pep svarta skuggan när den flydde ut i serveringsgången, lätt hopkrupen? Sedan fick Manu ett Reserva-spel och kastade årgångar och flaskstorlekar över oss som vore han en diversehandlare i just Reservor. En villfarelse han snabbt tar ur oss. ”Det är bara på export vår Reserva existerar”, säger han, ”här i Spanien säljer vi Muga”. Vi nickar som om vi förstått och sneglar förbi Gran Reservan från 1989, bort mot Torre Muga-avdelningen, som den svarta skuggan, uppenbarligen renoverad och möjligen inkletad i någon lämplig salva och kylbalsam, just svept över, sig efterlämnandes en svag förnimmelse av pomada och ett antal karaffer, som snart står på vårt bord och från den stunden struntar vi, högst vanvördigast mot vår värd, allra ödmjukast mot vårt vin, i vad vår värd säger och, handen på hjärtat, det gör nog han också. Och även om inte Manu på vår fråga kan instämma i att medan Prado Enea är en snudd på optimal Rioja för källaren är Torre Muga snudd på sinnebilden av optimalt vinmakeri och som sådant ett vin som ska konsumeras i närtid, kan Jesus göra det åt honom. ”Si,” säger han och ser ut att mena vartenda ord.

Clotilde Davenne Chablis 2010 & Bourgogne Blanc 2010

Publicerat av
8

Sedan en tid finns ”Folkets Vin 2011”, Clotilde Davenne Chablis, i Systembolagets T9- sortiment. Det innebär att vissa butiker har vinet i lager medan man fortsatt får beställa det till andra – dock tar även sådana butiker in Clotildes Chablis i sitt sortiment om man märker att det finns en konstant efterfrågan. Hursomhelst så har vinet i dagarna bytt årgång. Nu är det den hyllade årgången 2010 som gäller. Bara en detalj innan ni rusar åstad och köper/beställer: tänk på att en ny årgång Clotilde alltid innebär ett purungt vin som mår bra av att kastrulleras eller att öppnas ett par dagar innan det ska serveras (öppna buteljen, tappa av ungefär ett glas och ställ flaskan i kylen och låt den stå där i väntan på att inmundigas ). Även Clotildes Bourgogne Blanc är sedan en tid från årgången 2010.  Det här vinet är betydligt mer öppet och tillgängligt idag, men även det mår bra av att åtminstone dekanteras. Bourgogne Blanc har för övrigt klarat att ta steget från T9 till T3, vilket innebär att det kommer att finnas i betydligt fler butiker framöver – vänner av disciplin, elegans och syra gläder sig! Passande musik, väl?

Clotilde Davenne, Annette Peacock & Saint Bris

Publicerat av
Svara

För ett år sedan gjorde Clotilde Davennes Saint Bris entré som en ”tillfällig produkt” på Systembolaget. Trots sin korta tid i rampljuset röstades vinet i november 2011, av ett 40-tal svenska vinjournalister, fram som det fjärde bästa vitvinet under året. Det många missat är, att Clotildes Saint-Bris, denna krispigt, friska och druvtypiska Sauvignon Blanc-fläkt från Chablis, finns i beställningssortimentet. Enligt uppgift finns även Annette Peacocks en gång så nyskapande ”I´m the one” att beställa på CD numer, dock inte från Systembolaget.

 

Reklam: Domaine de Brescou

Publicerat av
Svara

Nej, det är inte jag som säger det, det är griffinwell.com.The Griffinwell-team Tre tips på Brescou i Sverige: Viognier 2010 (helt okej representant för sydfransk Viognier), Syrah 2009 (gjord i en ganska maffig stil (för priset och området), kräver en rejäl kastrullering eller några år i vinkällaren), Pinot Noir (en sydfransk Pinot med hygglig druvtypiskhet, 2010:an är betydligt mer uttrycksfull, men den är ännu inte buteljerad så tillsvidare får 09:an duga, okej nu men vinner på ytterligare något års lagring, överraskande allround till mat).

Tryffel & triss i Vintage Port

Publicerat av
Svara

Vinvännen Göran i Cannes, som ni säkert saknat lika mycket som min gom, hörde äntligen av sig igen. ”Kom över på en bit mat, vet jag”, sa han och visst gjorde vi det och vi hann knappt innanför dörren vi satt där med en magnum Grande Année 1990 och låtsades att vi dricker sådant varje dag, varför vi lite slött sa något i stil med ”hustypisk, tydligt 1990… vad kan det bli annat än yppigt och fluffigt?, mogen, nej men, den är väl okej” (åh, den var såå god, perfekt att dra i sig nu!). Så fick vi mat, bland annat en köttbit som kunnat aspirera på att vara ”köttbitarnas Köttbit” om den serverats på en krog, och lite blandade bordeauxer till det, vilka vi alla förnöjsamt drog i oss, men ändå inte riktigt kunde njuta av eftersom vi såg att Vinvännen Göran i Cannes laddat upp med stilton och tre vintage på ett sideboard! Således kastade vi i oss maten och undslapp oss sedan ett ”ja, det var bra med lite bukfylla, men nu skulle allt lite ost sitta fint” och när Vinvännen Göran i Cannes då sa ”en sån tur då att vi har lite ost, och så har jag förberett lite port till det”, stod vi snart, innan han hunnit tala till punkt, vid sideboardet och jämförde Fonseca 85 med Taylor´s 83 och Warre´s 77. Alla tre utmärkta och hustypiska (jag inlät mig här, för att försöka släta över det faktum att jag, ganska brutalt och utan att ägna tuggandets grundprinciper något större utrymme i samband med det nyss genomförda matintaget, kastat i mig köttbiten, den av Vinvännen Göran i Cannes egenhändigt inhandlade färska tryffeln, potatisen och det andra, i en liten diskussion om de olika husstilarna och det slutade i konsensus kring de paralleller man kan dra mellan Taylor´s och Château Lafite, alltså det där eleganta, lite veka) och hyggligt utvecklade, med undantag för Fonsecan som var purung, vilket jag dock aktade mig för att säga till Vinvännen Göran i Cannes. Till honom sa jag istället, bekymrat, ”den här måste du nog dricka upp inom två år, men jag tycker den är okej så du behöver inte dra dig för att servera den när vi ses igen”. Man kan tro att det är farligt att säga sådant där till Vinvännen Göran i Cannes, men han är dels så snäll att han inte förstår sig på machiavelliskt lagda hjärnor, dels läser han inte vinifierat.se. Klart det är synd att dricka upp Fonseca 85 redan nu – den är fruktansvärt bra! och skrämmande ung: en milstolpe i Vintage Port-historien – men hellre det än att några framtida läckergommar, som kanske, hemska tanke, är barn nu, ska få njuta av den, eller, ändå värre, att några andra vänner skulle få njuta av den om tio år då den i alla fall kommer att vara lite mer drickfärdig än idag.