Har vid några tillfällen fått frågan vad jag tycker är så bra med Chateau Montelena, underförstått att vinerna, framförallt rödvinet, varit ”otypiskt” för Napa Valley i sin uppstramade smalhet. Jajo, och det är just därför jag gillar Montelena. När så gott som alla andra slog in på det mer power-drivna spåret som lades ut under andra delen av 80-talet och framförallt 90-talet, då UC Davis kommit på hur den sent skördade slipstenen skulle dras, fortsatte Montelena ungefär som förut. Det har gjort och gör att vinet blivit aningen ”otypiskt” för sitt ursprung, fast det egentligen inte är det.
Nu kan man likväl tycka vad man vill om stilen. Den som söker mer kraft blir besviken, den som är ute efter mer komplexitet och balans mellan doft, smak och eftersmak blir glad. Sedan hör till saken att Chateau Montelena, både ”Cabernet Sauvignon” och ”Chardonnay”, till skillnad från klassiska power-viner vanligtvis kräver några års lagring och att de ”smala” år som 2011 blir extra slimmade.
Nog av. I dagarna har en ny årgång lanserats både avseende ”Cabernet Sauvignon” och ”Chardonnay”. Det handlar om 2013 som är en ”bredare” årgång vilket också gör att Montelena, känt för att släppa fram det typiska för varje år, gjort lite maffigare viner. Således ett tillfälle för den som tyckte att 2011:orna var lite för uppstramade, och ett år med ändå mer för den som fann redan 2011 tillräckligt upplevelserik för sitt pris.
Chateau Montelena Chardonnay 2013, nr 71649, 379 sek.
Chateau Montelena Cabernet Sauvignon 2013, nr 71926, 379 sek.
Suck, omöjligt att resonera med yrvädret. Således här kommer den absolut sista testomgången av de osvavlade vinerna samt Björk 14 och 15 och det är, har jag lovat Hustrun på heder och samvete, slut med de gamla vinerna nu (den inre kretsen av HR:are uppmanas dock att läsa till slutet).
Björk 2015, björkvin öppnat för sex månader sedan: Fortsatt ljus, opåverkad färg, saknar frukt, visst träinslag i doften, lite som 2014 men alltigenom i en mildare variant. Samma sak: ett vin som bör drickas i nyöppnad form.
Det osvavlade vinet, alltså det osvavlade chardonnay-vinet från Domaine de Brescou årgång 2013, öppnat för 18 månader sedan: Bärnstensfärgat, helt okej, ganska stor doft, saknar fräsch frukt, men det finns massvis av gamla gula äpplen med skrynkligt skinn, inslag av gammal matkällare med vinteräpplen i ett hörn, viss oxidation, sherry (amontillado)-inslag i den ganska kraftfulla smaken, gamla, sega cheese doodles och lite eldighet i avslutet och eftersmaken, lätt beska och inslag av risbrännvin; oxiderat men inte alls dött eller oangenämt, men vad dricker man detta till? Ursprung som kan fastställas: vitt vin.
Det svavlade röda vinet, alltså det osvavlade cabernet-vinet från Domaine de Brescou årgång 2013, öppnat för 18 månader sedan: det här vinet var inte så kul ineldningsvis men blev bättre, nu börjar det få en tegelstensnyans i kanterna men färgen är fortsatt ganska vital, bra, rejäl doft av rustikt rödvin a la Mascara och Alger Rouge, lätt inslag av ej oangenäm urin på långt håll samt gröna blad i en klassisk blombukett från Interflora, ganska okej smak, saknar grundsyra men har inslag av flyktig syra, i smaken och en annars okej eftersmak finns lite ingefära och en pikant syra.
(Nu följer lite ”det är slut-musik” som Hustrun kommer höra och då kan jag berätta att det ju är slut med vinerna på terrassen, men till alla sanna HR vill jag säga att det är självklart så att det inte går att slänga de osvavlade vinerna när de befinner sig i sin prydo, ska bara posta det här inlägget sedan ska jag hitta ett gömställe för mina precious.)
Bland många som snabbt lyfte fram Franco-Españolas viner fanns magasinet Munskänken. När en tidning hajpar ett vin kan det ha väldigt olika effekter. En del hissar så många produkter att genomslaget av ett fynd uteblir. Andra är mer sparsmakade och då händer det desto mer när fyndstämpeln plockas fram. Munskänken tillhör den senare kategorin och när magasinet fyndade tre av fyra viner och gav det fjärde ”mer än prisvärt” lät inte reaktionerna vänta på sig och närmast per omgående tog vinerna slut i det svenska lagret och nästan lika snabbt var det jul, vilket innebar att det tog lite tid innan lagren kunde fyllas på. Men nu är det gjort! Och för att fira denna tilldragelse har importören Terrific Wines bett de slipade ynglingarna på 
Méthode rurale eller méthode ancestrale skulle kunna översättas med ”bonn-metoden” respektive ”gammaldags metoden” och anses rent allmänt vara de mousserande vinernas urmoder. Till skillnad från méthode traditionelle, alltså den som används i bland annat Champagne och där vinet jäses två gånger (först en fullgången jäsning i tank, som sedan följs av en igångsatt andra jäsning i flaskan), sker allt i ett svep när vi talar om den ursprungliga metoden. Kort sagt startas jäsningen i en tank och när runt 20 g socker återstår flyttas det jäsande vinet till flaska och får jäsa färdigt där. Resultatet är ett mousserande vin med lägre tryck än till exempel en champagne.
Hustrun gick i spinn. ”Det ska jag ha!” skrek hon och såg till att införskaffa ett gäng. Er utsände i de seriösa vindrickarnas allvarliga korridorer skruvade vid detta utrop på sig och kände ett obehag växa från tårna och uppåt. Inte blev det bättre av att Hustrun gick på i ullstrumporna. ”Det här är precis ett sådant vin jag letat efter, ett vin att ha hemma i kylen, ett vin för varje tillfälle, men sådant förstår du dig inte riktigt på eftersom du i likhet med andra allvarliga vindissekerare inte kan njuta av vin!” sa Hustrun så övertygande att er utsände i de utsatta och hånade vinälskarnas sorgliga skara fann för gott att ligga lågt. I förbifarten undslapp sig Hustrun också ett ”Om det här vinet finns bara gott att säga och storyn är alldeles för vacker för att ni”… (ni?! här klumpades ni vet vem ihop med en massa andra förmodat trista och navelskådande företrädesvis män med en stor oförmåga att njuta av livet)…”ska bevärdiga er med att erkänna att så är fallet”.
