2000 Clos Dière ”cuvée II”

Publicerat av
2

Nyårsafton innebär i vissa kretsar vinfrossa, och det händer då och då, att någon tar med sig en antik Clos Dière ”cuvée II” som skaffning på resan mellan välkomstdrinken och det nya året. Eller, det kanske inte händer särskilt ofta. Nyår är det förvisso i normala fall en gång om  året. Däremot inträffar det mer sällan att någon har med sig en 22 år gammal ”tvåa” från Domaine Rabiega. Och om detta sista inträffar är det inte med självklarhet så att den gamla drycken är en positiv upplevelse.

Med andra ord hänger en akut risk för avgrundsdjup besvikelse över de närvarande när korken dras ur flaskan och vinet slås upp i bägarna, nyårsafton 2022.

Men ack! En sådan vacker kork har väl sällan världen skådat i en o-omkorkad tjugoåring till flaska!? Nu kostade förvisso denna exklusiva så kallade fleur-kork – korkarnas värstingkategori – över 1€ redan då, år 2002, när den sattes i den nyfyllda buteljen, två år efter skörden. Men ändå. Den ser ny ut!

Hm, å andra sidan är en finfin kork ingen garanti för ett välbevarat vin.

Vinet slås upp i bägarna och bägarna förs av ivriga händer till nyfikna näsor, vars borrar snart vibrerar av vällust ity detta 22 år gamla vin är inget annat än gott, och det var alltid ”cuvée II:s” raison d’être, att vara gott. Tillgängligt, begriplig och gott. Inte intellektuellt utmanande och jobbigt och långsamt i sin resa mot sin fulla potential som det rena syrah-vinet ”cuvée I”, systervinet som åren 1988-2004 gjordes vid sidan om ”cuvée II”.

Snygg kork och gott, alltså. Vitalt, med en inbjudande och nyansrik doft, vilandes på väl integrerad ek; och så en vital och mumsig smak, som mynnar ut i en ren och möjligen efter alla dessa år lite för kort efterklang. Riktigt kul att prova!

Och då, mitt i denna glädjeyra, undrar någon i nyårsgänget, med en lätt upprymd betoning, om vi gör det här vinet nu också, sedan den nya regimen tog över Domaine Rabiega sommaren 2020, och en vinmakare med nära koppling till den här texten ånyo tog sig an vinmakeriet. Det gör vi dessvärre inte. Skälet är att ägarna mellan 2006-2020 nogsamt ryckt upp all carignan och så gott som all grenache. Nu har iallafall mer grenache planterats och snart kommer den druvan att kunna ingå i vin av lagringsyp – för närvarande används lejonparten (ung) grenache i det friska och lättfotade grenache-vinet Ergo Bibamus.

Samtidigt ska sägas att målet med nygamla vinet ”Domaine Rabiega” är att göra detta i samma anda och stil som gamla ”cuvée II”. Avsaknaden av carignan, och i vissmån grenache, gör det inte alldeles enkelt, men vi ligger ändå ganska nära redan nu. Hade inte åren 2021 och 2022 varit så torra och utmanande hade vi redan varit där. Men skam den som ger sig. Det är högst sannolikt att allt sitter på plats i år, 2023, och då kan vi göra en ny 2020 Clos Dière ”cuvée II”.

Musik.

Svenska Vinakademien 40 år!

Publicerat av
1

För ganska precis 40 år sedan, 1982, bildades Svenska Vinakademien. Initiativtagare var den i den svenska vinhistorien alltför sällan nämnde Nils-Bertil Philipson – mannen som även var med och startade Munskänkarna och under många år drev agenturen Philipson & Söderberg. Syftet med Vinakademien var som med så mycket annat som Nils-Bertil var inblandad i, att främja vinkulturen.

Idag är det lätt att glömma att vi så sent som 1963  drack lika mycket madeira som ”lättvin” i Sverige – dåvarande import- och produktionsmonopolet AB Vin-& Spritcentralen hade en filial på ön Madeira fram till 1963 – och det var först 1977 vi hinkade lika mycket vin som sprit i liter räknat. Ungefär samtidigt som Svenska Vinakademien såg dagens ljus beslutade Riksdagen att stänga Systembolagets butiker på lördagar – det skulle dröja cirka 20 år innan ordningen återställdes och butikerna åter höll öppet på lördagarna – och det var knappast så att samhället som helhet styrde mot en mer sofistikerad alkoholkultur med fokus på vin istället för sprit. Ändå längre bort tycktes tanken ligga att på ett mer kontinentalt och civiliserat vis kombinera mat och vin.

Det var just det där sista Nils-Bertil med flera, som Bror-Eric ”Brickan” Berntson för att nämna en, tog sikte på med sina idoga påverkansoperationer i form av allt annat än sovande celler av Munskänkarna och… Svenska Vinakademien. Då för 40 år sedan var det lite si och så med artiklar om och bedömningar av vin i våra tidningar och matmagasin. Detta började dock ändras i snabb takt under 80-talet. Bland de första att ta plats på vinestraden var smått legendariske Bengt Frithiofsson i SvD och Allt om Mats vinjury med bland andra Svenska Vinakademiens nuvarande preses, Mats Hanzon, som för övrigt är ytterligare en alltför lite omnämnd person när den svenska vinhistorien kommer på tal.

Efter några försök av Restaurangakademien och AB Vin-& Spritcentralen, ivrigt påhejade av Nils-Bertil & co, att utbilda sommelierer tog den verksamheten ordentlig fart under 90-talet, för att idag fullständigt ha exploderat. Snart sagt finns det idag knappt ett svenskt villakvarter utan åtminstone en invånare som genomgått någon form av vinkyparutbildning eller Munskänkarnas tvåbetygskurs.

Vad har då Svenska Vinakademien haft för betydelse för allt det där? Det är svårt att helt rättvist bedöma, särskilt om man som jag är part i målet, ledamot som jag är sedan ett decennium. Helt utan betydelse har Vinakademien knappast varit. Genom sitt ”Stora Pris”, som förr kallades ”Svenska Vinakademiens Stipendium”, har man uppmuntrat många som arbetat för en förbättrad vinkultur och ökad kunskap om vin i Sverige (däribland jag själv – 1997 var året och uppmuntran mycket uppskattad av den då ännu relativt unge vinmakaren). Vidare har akademiens medlemmar var och en verkat för vinkulturens bästa inom sina respektive områden.

I tidernas begynnelser hade vi akademiledamöter som Ernst-Hugo Järegård (teaterkonstens stol), Lennart Jirlow (konstens stol) och Ellen Rasch (dansens stol). En av de ursprungliga medlemmarna finns med även idag: Karl-Otto Bonnier (litteraturens stol). Dagens ledamöter är Mats Hanzon (preses),Karin Mamma Andersson (konstens stol), Birgitta Wistrand (politikens stol), Mischa Billing (måltidens stol), Gert Wingårdh (arkitekturens stol), Pontus Frithiof (gastronomins stol), Kajsa Bergquist (idrottens stol), Maria Schottenius (journalistikens stol), Peter Danowsky (juridikens stol), Karl-Otto Bonnier (litteraturens stol), Martin Ingvar (medicinens stol), Anders Hillborg (musikens stol), Lena Endre (teaterkonstens stol), Christina Matsson (visans stol) och Lars Torstenson (oenologins stol) – tre stolar är i skrivande stund vakanta: dansens, filmkonstens och modets. Dock kan här och nu avslöjas att akademien har för avsikt att snarast besätta de tomma stolarna, och möjligen får vi anledning att inom en inte alltför avlägsen framtid  återkomma i ärendet.

Sist men inte minst: ett av Svenska Vinakademiens bästa avtryck i den svenska vinhistorien är ”Vinets Dag” 22 januari – en dag då vi alla uppmanas att dricka ett bättre vin.

PS Vinerna på bilderna är några av de viner som i samband med Svenska Vinakademiens 40-årsjubileum i veckan nagelfors under stort ståhej. De finns med på bild här för att visa att Svenska Vinakademien dels är en seriös sammanslutning, dels en roligare akademi.

Musik: Dagens till ära en snutt med den tidigare ledamoten och smått underbare Janos Solyom

Kockskolan: Pyttipanna & stekt ägg

Publicerat av
Svara

Steka ägg är ingen lätt sak. Bara det här att tålmodigt vänta vid spisen medan smöret, som ägget ska stekas i, långsamt smälter och blir till en slags stekvänlig, högviskos vätska. Dock kan inte nog understrykas vikten av att tålmodigt vänta. Den som avviker från sin spis riskerar, att finna sig i en situation där smöret förvandlats till en svart förhårdnad i pannans botten, och det, kära kockelever, är ingen bra bas för en framgångsrik stekning av ett ägg. Tro oss. Vi vet.

Dessvärre är det vidare så, att om kocken försöker vara effektiv och, samtidigt som äggstekningen ovan pågår, steker på en påse pyttipanna i en annan panna på spisen och därför förlorar fokus, när ägget som steks på den svarta förhårdnaden plötsligt börjar ryka och i accelererande hastighet antar en allt mörkare färg och snart blir lika hårt som den nyss nämnda förhårdnaden i pannans botten, kan det medföra akut förkolnad av pyttipannan, vilket inte bara ser lite tråkigt ut utan också gör pyttipannan svårtuggad och ganska stereotyp i smakbilden. Tro oss. Vi vet det också.

PS Om Hustrun läser detta ska hon veta att hundarna längtar efter henne och att de är hungriga.

Musik.

La Bourbe & därefter på Domaine Rabiega

Publicerat av
Svara

Voilà! Första vinet från årgången 2022 på Domaine Rabiega är sedan några dagar på flaska! Snabba ryck, kan tyckas, och för det mesta brukar vi inte buteljera förrän tidigast i februari året efter skörden. Skälet till detta snudd på nouveau-vin är att det handlar om en liten volym, som dels kändes klar, dels var svår att lagra på ett korrekt vis – ju mindre volymen är, desto knepigare är det där med att hålla behållaren syrefri, och det gäller särskilt om det är en tank med så kallat mobilt tak, alltså en överdel som kan höjas respektive sänkas beroende på kärlets exakta volym. Inte sällan krävs det mycket svavel för att klara av ett sådant lagerförfarande, och likväl finns en risk att vinet oxideras eller på annat vis tar stryk av kontakten med syre. Således: för att undvika både svavel och oxidationsrisk buteljerade vi.

Vinet? Jo, det är så kallad ”bourbe” som vi jäst. När druvorna till de vita och rosa vinerna pressats eller som i vårt fall fottrampats, dras musten till ett kärl, där allt kyls ner. Efter några dagar har rester av skal och druvkött fallit till kärlets botten. Denna bottensats kallas på franska ”la bourbe”. Så snart sedimenteringen är klar kan bonden flytta den rena musten till ett nytt kärl och låta jäsningen starta. Skälet till att producenten strävar efter en mer eller mindre klar must är att det kan finnas/oftast finns orenheter i det som faller ner till botten, orenheter som skulle kunna påverka arombilden negativt.

För egen del har jag, i likhet med flera andra vinmakare, inte sällan valt att göra en andra sedimentering av den där första bottensatsen. Resultatet blir nämligen vanligtvis en väldigt aromatisk must. Nu ska sägas att det inte alltid är möjligt att göra detta. Ibland är bottensatsen alltför oren och ibland börjar den jäsa innan den andra sedimenteringen är klar. I år, då vi hade en otroligt fin bottensats och väntade på att den andra sedimenteringen skulle bli klar, satte jäsningen igång. Vi hade då valet att blåsa av allt eller så kunde vi chansa på att det skulle bli bra i alla fall. Min bedömning utifrån bottensatsen kvalitet var att vi skulle köra på.

Tur var det, för de cirka 100 liter vin vi kunde rädda från bottensatsen var tveklöst värda att rädda. Det är inte så att vi skapat en stort vin. Snarare ett ganska (alkohol)lätt och friskt rosévin – bottensatsen vi jäste kom från både vit och rosa must och som vi inte försökt påverka färgen, eller något annat, har vinet en mycket ljust rosa nyans. Men även om vinet inte är ”stort” är det synnerligen spännande och tämligen gott, och i den mån någon tänker att det låter måttligt intressant vill jag påminna om att det bara finns 100 flaskor ”La Bourbe”.

Vad gäller gårdens övriga viner från årgången 2022 kommer de buteljeras planenligt en bit in på 2023 och senare (beroende på vilken tid de tarvar i betongägg och ekfat). Närmast på tur står de två roséviner vi gjort i år, Domaine Rabiega rosé och r Rabiega Rosé, samt ett av de båda vitvinerna, Domaine Rabiega blanc, och röda Ergo Bibamus. Clos Dière, Domaine Rabiega rouge och Fleur de Lys är långt ifrån klara så dem får vi återkomma till när dimman lättat.

Mina memoarer kap 1: Sven Hedlunds mamma

Publicerat av
6

I den mån jag någonsin haft idoler så var det, såvitt jag kan komma ihåg,  bara fråga om en idol och det Svenne Hedlund i Hep Stars och jag var så ung att jag ännu inte fullt ut insett att idoler är inget bra att ha (till skillnad från förebilder som Lars Karlström på Elbyrån i Hjo). Kort sagt var Hep Stars bandet som gällde. Shanes kunde se coola ut och särskilt då basisten Svante (tror jag han hette) när han bar solglasögon och de hade en trummis som var bäst i Sverige och Lee Kings hade ett namn som klingade fint men inget av de här, eller några andra, band var i närheten av att ha gjort en live-skiva som Hep Stars on Stage eller ett studioalbum som We and our Cadillac. Nu började det emellertid rätt snart gå utför med Hep Stars då de plötsligt skämde ut sig med svensktoppslåtar som I natt jag drömde, som till och med mamma gillade, och då var den sagan all och jag gick vidare till Creedence Clearwater Revival och tids nog band som Santana, Deep Purple och Led Zeppelin.

Men nu är vi ett par år tidigare och det är just mamma det ska handla om. Inte min. Men väl Svenne Hedlunds. För vid något tillfälle upptäckte vi – tror det var min bror Anders och jag och vår gemensamma vän Christer Teike – i en tidning, eventuellt en tanttidning alltså en så kallas husmorstidning som vi verkligen aldrig bläddrade i utom kanske just den här gången, på biblioteket i Hjo en artikel, där Svenne Hedlunds mamma intervjuades om sin son. Detta var fel på så många sätt. För det första var mammor rent allmänt pinsamma, och att Svenne Hedlund inte bara hade en mamma utan dessutom en som dök upp i en tidning, och värst av allt, talandes om sin son var oerhört. Här började insikten om det meningslösa i att ha idoler infinna sig, samtidigt som, måste erkännas, vi nog alla var lite avundsjuka på Svenne Hedlunds mamma som de facto var Svenne Hedlunds mamma.

Hep Stars on Stage.

Spyan

Publicerat av
Svara

Han är först på kontoret. Ett högst vanligt kontor. Med två ingångar. Den främre med receptionsdisken, och den bakre mer oansenliga, kallad smygvägen, med entrédörr från den andra sidan av trevåningshuset, den ut mot återvändsgatan. Två våningar längre ner. En högst vanlig tisdag. Gråmulen. Fast det syntes inte i vintermorgonens bäcksvarta. Han kände sig lite ruggig när han hastade till bussen just utanför tullarna och, senare, från bussen till kontoret, mitt i stan. Bussen brummade dovt och hemtrevligt med soft belysning. Passagerarna såg trötta ut. På golvet bildades grusiga vattenpölar där snön smälte. Blöta raggsockor i vinterkängor. Nybildade vattendroppar av smältande snöflingor på bussens rutor. Väldiga vindrutetorkare håller sikten fri på framrutan. Han huttrade men kände sig ändå tillfreds i bussens värme och relativa trygghet. Det gjorde han alltid, och hade alltid gjort, ända sedan barndomens skolbuss, från landet in till skolan i stan.

Det händer inte ofta, att han kommer först till kontoret. Före receptionisten Magda. Det luktar oöppnat, heltäckningsmatta, kontorsmaskiner och papper. De vita väggarna är fyllda av priser branschen delar ut till sig själv i syfte att höja sin egen status. Det surrar svagt av maskiner i stand by-läge.

Han har precis hängt av sig ytterkläderna i den för ytterkläder avsedda tamburen och kommit in i hallen med receptionsdisken, när det händer. Han spyr. Oväntat, intensivt och länge. Hela morgonen och gårdagskvällen kommer upp. Det bara forsar ur honom. Han är tvungen att ta stöd mot knäna för att hålla överkroppen under kontroll, för att inte trilla omkull. Men det gör han ändå när han spytt färdigt, trillar omkull.

Han ligger på golvet och kan inte röra sig. Han tittar på sina spya. Väldig, mestadels orange och varm. Det ryker fortfarande lätt om den, kan han se som ligger på så nära håll. Spaghetti med köttfärssås, rödvin, morotsbitar – han hade som vanligt tuggat slarvigt, Ingrid säger åt honom mest varje dag, ”Urban, du måste tugga ordentligt!”, säger hon –, lite knäckebröd?, kanske, något brunt i alla fall, och så frukosten: en slags gegga som måste vara ägg, brödbitar och prickig korv. Det luktar surt, mycket och illa. Fast lite sött också. Kanske från ketchup och tomatsås? Sockret i kaffet?

”Men vad i helvete!”, utbrister Eskil, VD och minoritetsägare när han kommer till kontoret. ”Men oh!”, säger Ove på vaktmästeriet. ”Usch!”, utbrister Linda Jonsson på ekonomi. Så där häller det på ända tills Eskil beordrar Michail Progroff på IT att torka upp spyan. Varför han? Det skulle Michail också bra gärna vilja veta.

Michail Progroff gör ett tappert försök. Förser sig med ett par pappershanddukar från en av kontorets många toaletter och går till attack. Hinner inte mer än känna spyan genom pappershandduken förrän han med sitt bortvända ansikte spyr han också.

Detta får kontorets skräck, den ökände Geir Amundsen på logistik, att protestera.  En gigantisk norrman med ärrat ansikte och ett fasansfullt humör. Ryktet säger att han skrämt sig till sitt jobb. Logistik vet han bevisligen inget om. Nu motsätter sig Geir att någon alls ska behöva torka spyor på jobbet. ”Ingen mennesker skal måtte utsettes for dette – i hvert fall ingen embetsmann!”, säger han och hötter hotfullt med näven under näsan på Eskil.

Väl medveten om Geirs position på kontoret – och hur han fått sitt jobb – bestämmer sig Eskil för att ringa en städfirma.

De båda städarna, som lovat att komma med en gång, dyker upp efter efter par timmar i grå overaller med texten ”S.O.S. STÄD!” i bordauxrött på ryggen och med bröstfickor framtill. De har skurhinkar och borstar och en dammsugare med sig. Eftersom de kommer in via den bakre vägen måste Magda visa dem till den främre ingången, där spyan finns. ”Men här ligger ju en människa!”, utbrister en av städarna, och det är då alla ser AD:n Urban Grangren. ”Va? Har han legat där hela tiden?!”, undrar någon.

Efter en stunds tystnad tittar de alla på Eskil. Receptionisten Magda, Ove på vaktmästeriet, Michail Progroff på IT, Geir Amundsen på logistik, Linda Jonsson på Ekonomi och alla de andra på kontoret: till och med praktikanten Stefan hos copywritern Lucy Pinder.  Städarna ser irriterade ut. De har blivit ditskickade för att ta hand om en spya. Inget annat.

För att inte situationen ska bli ohållbar och för att Geir Amundsen på logistik inte ska tro att han är en tunnis, bestämmer sig Eskil för att visa handlingskraft. ”Spya som spya. Ni får ju betalt. Se bara till att få det rent här. Och Magda, kan du vara snäll att öppna ett par fönster så snart städarna är klara?”

Drömmakaren

Publicerat av
4

Det var en av de där genomskinliga, nordiska nätterna, som vägrar att gå att lägga sig. Bakom ladan och utedasset, just ovanför nässlorna, dansar älvorna, grå och undflyende, och oberörda av vargtimmens råa kyla; synliga blott för den som tror. En ljudlös dans i den gryende dagern; svävande skuggor i morgondiset. Från fähuset hörs de rogivande ljuden från sovande djur. Trots att natten inte varit natt, och dagen aldrig borta, noterar näktergalen en förändring i ljuset, och utan att riktigt veta varför brister han ut i en lovsång till livet.

Uppför den smala stigen från badstenen kommer Drömmakaren gående, genom skogen och mellan hagarna. Sakta, och släpande de onödiga tyngderna efter sig. Det grå håret på ända och pyjamasen genomdränkt efter mötet med Näcken. För en stund stannar han till. Tittar upp mot lövträdens gröna toppar och skyn därovanför. Himlen är fortfarande på hans sida. Men det är bråttom nu. Näcken hade, ännu en gång, förlett honom. Lockat ner honom i Strömmen, som tacksamt tagit emot Drömmakaren och dragit med sig både honom och tyngderna. Det var med nöd och näppe han efter en tids vilt fäktande lyckades ta sig in till åns kant, och släpa sig upp. Släpa sig upp, dra upp tyngderna ur vattnet och samla ihop sig. Fånga in drömmarna, och lägga tillbaka dem i den slitna axelväskan.

Och hela tiden hörde han Näcken spela och hennes nöjda skratt. ”Förbannade Näck!” skrek han åt inget bestämt håll. Från skogen kom snart hans egen röst med svar på tal, ”Näck näck näck näck”. Detta fick Näcken att byta melodi. Ur hennes fiol kom en så lockande ton att Drömmakaren blev stående där vid åns kant. Än vill han hoppa i igen. Än vill han gå vidare. Till slut får en kattuggla nog och gör ett utfall mot Drömmakaren, som duckar och börjar lufsa iväg från ån. ”Midsommar, Drömmakare, midsommar,” undslipper sig kattugglan innan den flyger vidare med ett ilsket flaxande.

Så många drömmar att drömma. Så många drömmar att leverera. Så många drömmar att uppleva. Så många drömmar att glömma.

De förbannade tyngderna. Dem har han fått för sina synders skull.

Han kommer fram till snickarboden. Böjer sig över den berusade drängen.Tar ett djupt andetag. Går vidare. Utsträckt vid sidan om majstången ligger skogshuggaren. Utslagen även han. Drömmakaren går vidare. Muttrar. ”Suputer… så många tomma hål”. I pigkammaren hittar han de båda pigorna. De har blommor under kudden, där de ligger på madrasser de själva stoppat med halm. Drömmakaren vet att de vill drömma om drängen. Det kan han inte gå med på. Istället får de drömma att de är älvor, som bekymmerslöst dansar i natten. Det gör dem lyckliga, och kanske kan det få dem att glömma drängen. Nej, Drömmakaren vet att de inte är nöjda förrän de fått sig varsin oduglig karl. Och de kommer hata Drömmakaren, som fått dem att drömma omöjliga drömmar. Ibland vill han väcka dem och förklara att det inte är hans fel att de drömmer de där drömmarna. Det är människornas fel. Han ansvarar bara för nattdrömmarna.

Drömmakaren hittar bonden och bondmoran i sina sängar. Han låter bondmoran drömma en vacker dröm, där hon sitter på en enkel gunga, upphängd i en kraftig ek. Hon har en blomsterkrans i håret. Blåklint och prästkragar. Gröna blad och gullvivor. Hon är ung igen. Midjan är så otroligt smal. Hon gungar högt och snabbt: klänningen med volanger släpar i marken varje gång gungan når sitt utgångsläge. Hon skrattar och är lycklig. Varför vet hon inte. Drömmakaren ler och böjer sig över bonden. Han sover oroligt. Varför vet inte Drömmakaren. Kanske har han ekonomiska problem. Sådant förstår sig Drömmakaren inte på. Han bestämmer sig för att ge bonden en dröm om ära: Bonden fäller en sextontaggare och hyllas av jaktlaget. Genast slappnar mannen av. Slutar vrida oroligt på sig. Ler.

Mer hinner inte Drömmakaren med. Han vet att han inte har skött sitt jobb i år. Midsommar. Så få drömmar. Men han hinner inte. Näcken väntar på honom och han vet inte hur länge hon orkar vänta.

Musik.

Ny bok: Anakolut 2.0

Publicerat av
4

”Anakolut 2.0” är en nyutgåva av ”Anakolut /-/ mänsklighetens berg- och dalbana och/eller/med intelligenstestet”, som utkom 1986. Version 2.0 har försiktigt utökats med lite fler musikhänvisningar, som nu är kopplade till en spellista på Spotify (se nedan), samt ett förord av litteraturvetaren Erik van Ooijen (Karlstads Universitet).

Skälet till att boken alls kommer ut igen är att van Ooijen för några år sedan stötte på den i sitt forskningsarbete och gjorde ett ”paper” på den för McGill University i Montreal. I sitt förord skriver han bland annat ”Ändå framstår Anakolut, så här 35 år efter sin första materialisering, som ett av 80-talets mest tidstypiska alster – mer postmodern än Stig Larssons ’Autisterna’ (1979) och Lars Gustafssons ’Bernard Foys tredje rockad’ (1986) tillsammans. Det vill säga: ytligare, öppnare, mer ironisk, mer parodisk, mer upplöst i fråga om genre, stil och medium, tydligare emanciperad i gestaltningens och de Stora Berättelsernas betryggande meningskrav, mer textuellt underminerande, med språket satt i friare spel. Kort sagt, mer ’charmigt osammanhängande’, för att tala med Horace Engdahl.”

 

Och han fortsätter ”Torstens* roman excellerar verkligen i åtminstone tre för sammanhanget typiska avseenden: genom att skjuta fokus från textens centrum till dess marginaler, genom att veckla ut sig själv över verkets yttre gränser; och genom att ersätta intrigens sammankopplade enhetsstruktur av början, mitt och slut med ett svåröverskådligt kopplingsschema där läsaren lite på måfå måste gå in och reglera berättelsens många flöden.”

…”Här finns material till en novellsamling med berättelser som pendlar mellan 70-talets engagerade samhällsskildring, 80-talets ironiska pastischestetik och den ömsom kitschiga, ömsom höglitterära våldsgestaltningen som kom att föranleda 90-talets skräckeldebatt”

…”Här närmar vi oss återigen det utmärkande för Torstens poetik. Anakolut präglas, kort sagt, av parergonal och paratextuell estetik där textuella randfenomen görs centrala. Med en proustiansk hänvisning benämner Genette varje fall där paratexten överskrider sin givna funktion och börjar ’spela sin egen roll på textens bekostnad’ för ’Jupieneffekten’. Anakolut kan ses som ett extremt uttryck för denna effekt.”

…”Till Anakoluts paratextuella överflöd hör också ett originellt inslag i form av en lista med ’musikhänvisningar’. Berättelsens episoder förbinds alltså med ett antal musikstycken som ska ackompanjera läsningen.”

…”En löpsedel huvudpersonen går förbi ger exempelvis förevändning för en Frankenstein-variation om en övergiven artificiell intelligens i människogestalt. Utstött, bespottad och oförmögen att passa in i mänsklighetens diskotekskultur utvecklas han till en terrorist som tar gruvlig hämnd på det samhälle som skapat honom. Det är en liten pärla som förtjänar sin plats i svenskans visserligen begränsade science fiction-kanon.”

Länk till bokens spellista: https://open.spotify.com/playlist/5b0s3HYHV9APmcjcvG64qv?si=749a1d14382049b0

*Torstens (Gustaf Torstens), min dåvarande författarpseudonym (Lars Gustaf Torstenson – Larson = Gustaf Torstens)

Peremtorisk: avgjord, fastställd, oföränderlig, orubblig, slutgiltig, oåterkallelig

Publicerat av
Svara

Schnitzeln skulle vara på riktigt. Kalv. Inte svin. Ute fortsätter stormen att rasa. Den viner runt knutarna och tar med sig allsköns löv, kvistar och damm, som den med ursinnig kraft kastar på den eller det som kommer i dess väg. När de värsta stötarna sätter in, knakar virket i gamla Gasthaus Roter Hahn, och såväl gästerna som serveringspersonalen i bierstuben knäpper sina kavajer, jackor och koftor tätt om sig. Gästgiveriets värmepanna förslår inte långt i stormen. Trappan, den som leder upp till rummen på andra våningen, jämrar sig som ginge där en kraftigt överviktig person långsamt, och med visst besvär, nerför den. Steg för steg.

”Hallå! Herr Ober! Vad är det för skit ni har serverat mig? Jag sade uttryckligen ifrån: schnitzeln ska vara på riktigt! Kalv! Inget annat!” Han bor i rum 5, handelsresanden med svinnacken och den rakade skulten. Personalen vet vad han menar, för han menar alltid samma sak, varje gång han dyker upp. Alltid på kvällen, och alltid när det stormar. ”Han är resande i blixt och dunder,” brukar vaktmästaren Holger Brühm skämta, och Svisko i disken svarar, ”Som en annan asagud!”. När ingen frågar vad han menar, muttrar han något om Tor i mänsklig gestalt. Alla är på sin vakt, och de flesta är rädda för handelsresanden i rum 5. Marlene Pfennigen i städet påstår, att hon sett att handelsresanden i rum 5 har en svans. En lång, strävhårig med en udd längst ut. Grön. ”Jag svär! Jag såg den när jag av misstag öppnade dörren innan han hunnit ge sig av en gång. Där stod han mitt i rummet, spritt språngande naken. Stor, väldig, med en rejäl mage och ändå större bak, armar som trädstammar, hårig, och, jag svär!, en svans!”

Stormen övergår i orkanstyrka. Sliter och drar i taket, som är illa ansatt. Men det står emot. En gisten tall vid sidan om parkeringen faller i sin ensamhet och med ett brak i det piskande regnet. Bilarna klarar sig. Sämre går det för trädgårdsmästarens redskapsbod. Så kommer syndafloden. Den naturliga fördämningen av trädstammar, stenar och grenar, som hållit åns vatten fånget, brister. Vattnet rusar nerför strömfåran. Hänsynslöst. Målmedvetet. Allt som kommer i dess väg dras med.

På hotellet kan syndafloden ännu inte anas. Därtill är stormen alltför högljudd och otyglad. Handelsresanden i rum 5 är högröd i sitt svettiga ansikte. Han skakar lätt i raseri. ”Han är så arg att han svettas medan vi andra skakar av köld,” säger hovmästaren till ingen, ”det är som om värme strålar ut från honom.” Hovmästaren försöker smita ut till köket men handelsresanden i rum 5 ser honom. ”Jag ser er, förbannade ynkedom – kom hit och stå för den oförrätt ni gjort mig!” Hovmästaren bestämmer sig för att låtsas inget höra. Skakande av köld och rädsla slår han upp svängdörrarna till köket, och försvinner. Han fortsätter ut genom en sidodörr bortom disken, och går uppför trappan till andra våningen, där personalens omklädningsrum finns. ”Herr Ober! Jag både ser och hör er!” Handelsresandens i rum 5 röst drabbar hovmästaren som ett åsknedslag. Gertrud Steinigen, Leni Werke och Hans Mettelren i servisen ser honom segna ihop högst upp i den mörka trappan. ”Rör ej!” vrålar handelsresanden i rum 5. Hans Mettelren och den ensamma gästen vid bord 3, gamle doktor Attingen, bryr sig inte om varningen. De rusar uppför trappan men halkar omkull, båda två, i det blod som från ingenstans forsar nerför trappstegen och tar dem med sig. ”Jag sa ju det,” muttrar handelsresanden i rum 5.

Blodet fortsätter att forsa. Sprider sig över bierstubens trägolv. Fortsätter nerför källartrappan i bortre änden av matsalen. Den som går ner till toaletterna, bordellen och spelborden. De som inte hinner upp dränks, när blodet i rask takt fyller källaren. ”Kalvschnitzel för bövelen!” vrålar handelsresanden i rum 5 samtidigt som Herr och Frau Langsweg i rum 7, ger upp försöken med att få liv i rummets daterade teveapparat, och därför, som de första gästerna, hör det annalkande vattnet.

Uppföljning skörden 2022 Domaine de Brescou

Publicerat av
Svara

Det är inte bara på Domaine Rabiega jag haft näsan i skörden i år. Var nyligen på Domaine de Brescou och kollade upp var vinerna från 2022 nu befinner sig.

Jämfört med Domaine Rabiega och södra Provence har trakten runt Pezenas fått mer nederbörd, och det dessutom vid rätt tillfälle. Till skillnad från många andra områden som fått se sina skördar minska 2022, eller åtminstone vara lika små som i fjol, är Brescou cirka 25% upp i år. Till del beror detta på att man sluppit frosten, till del på den nämnda nederbörden.

Rent karaktärsmässigt uppvisar skörden på Brescou/i den här delen av Languedoc många likheter med Rabiega/södra Provence (och flera andra håll detta torra och varma år). Till exempel är de röda vinerna ibland överraskande ljusa och lätta (se mitt tidigare inlägg om rödvinerna på Domaine Rabiega). Detta innebär nu inte att de här vanligtvis ganska kraftfulla produkterna plötsligt blivit lättviktare, snarare handlar det om att den relativa lättheten överraskar i förhållande till det varma året, som nog många annars förväntar sig ska resultera i viner med närmast övermogna aromer och mycket färg. Det positiva med detta är att det går att göra riktigt eleganta viner med druvorna från 2022.

Förra året avstod vi från att göra rosé på Brescou på grund av de överkoncentrerade druvorna. I år råder snarast det omvända förhållandet: druvorna har varit utmärkta för rosé och vi har fått till ett synnerligen bra ”Fleur d’été” 2022. Släpps våren 2023. Druvorna är grenache och pinot noir.

På vitvinssidan är allt, återigen, relativt lätt. Detta beror till stor del på att vi skördat tidigare. Förvänta er alltså att Brescous vitviner från 2022 är tämligen friska och något lättare än vanligt. Kanske också mer eleganta.

Sist men inte minst gårdens paradgren: rödtjuten. Till vår glädje är de båda toppvinerna, ”Château” och ”Prestige”, oerhört bra. Allt sitter på sin plats. Enda nackdelen är möjligen att de här vinerna kräver många år i källaren innan de hittat sig själva. Viner vi får återkomma till…

Domaine de Brescous fruktdrivna och (numer) grenache-baserade ”Carisma” har också landat in väl, men det mest anmärkningsvärda och glädjande är att vi för första gången fått till en riktigt, riktigt bra mourvèdre på stockarna vi planterade för några år sedan. En del av volymen mourvèdre kommer användas för ”Château rouge” och en del kommer buteljeras druvrent på magnum – ett spännande vin jag hoppas få återkomma till om några år.

Musik med rödvinsanstrykning.