El Rey 2.0

Publicerat av
12

Att vara konsulterande vinmakare innebär, åtminstone i mitt fall, ett synnerligen omväxlande arbete. Uppdragen kan handla om ”totalen”, dvs att hjälpa till med att skapa affärsidén för en gård/producent, och i nästa skede de av affärsidén följande strategierna och planerna och, inte minst, att genomföra detta i praktiken. Eller så är det någon som vill ha hjälp med att sätta en blend eller att få tips på hur den ska förändra sitt arbete för att få till mer rena och fruktdrivna viner eller så vill uppdragsgivaren ha hjälp med att anpassa sin produktportfölj till samtiden.. Till exempel.

Lite speciella är uppdragen jag får inom ramen för den svenska importfirman Terrific Wines, som jag var med och startade för ett drygt decennium sedan (och fortsatt är delägare i). Jobben i sig är som alla andra, men det är kul att efter själva uppdraget kunna följa händelseutvecklingen på nära håll. Hur går lanseringen? Vilken feedback får vi på vinet? Och blir det några återköp? Vilka marknadsåtgärder vidtar mina kollegor?

I dagarna lanseras i Systembolagets beställningssortiment vinet El Rey (Loco) 2022, nr 59616, 99kr. Det är ett lätt och fruktdrivet vin på druvan garnatxa (eller garnacha eller grenache). Den här stilen med lätta och fruktdrivna, ofta ljusa, rödviner, som med fördel kan drickas lite svala, har till mångas lycka, inte minst min, blivit riktigt populär de senaste två-tre åren. Det är nu inte så att stilen inte haft tillskyndare även förr, men på det stora hela har det varit svårt att på en bredare bas få gehör för sådana här lättviktare.

Idén till El Rey (Loco) kom för flera år sedan i samband med att Terrifickollegan och jag var på plats hos Celler Masroig i Montsant och blandade till grunden till Les Sorts (nr 70217, 121kr). I samband med det stötte vi på några tankar med en fantastisk garnatxa. Ren och med skönt sjungande frukt utan falska toner i epilogen. Då bedömde vi att det inte fanns tillräckligt med intresse för stilen, men vi bokförde båda i minnets del för framtida projekt ett tänkt garnatxa-vin, drivet av frukt och inkvalat i en lättare viktklass.

Sedan kom coviden och innan vi hann blinka hade två år försvunnit ut i tomma intet. Det kom att dröja ända till hösten 2022 innan vi var tillbaka för att sätta blenden. Och som den satt (obs! kraftig varning för subjektivitet här… å andra sidan är det dagens sanning): mumsigt, fruktigt och lätt som en fläkt i vårsolen.

Någon kanske känner igen namnet El Rey. Det kan bero på att jag för ett tiotal år sedan gjorde ett vin med det namnet i Campo de Borja. Sedan en spanskägd svensk importkollega gjort en exakt kopia i samma prisklass på det vinet och tryckt in det på Systembolaget, slutade den historien med att båda vinerna avlistades eftersom inget av dem på egen hand uppnådde tillräckligt stor försäljning för att få hänga kvar i monopolets fasta sortiment.

När nu det här nya garnatxa-vinet, med flera gemensamma faktorer med första El Rey, skulle lanseras, tyckte vi på Terrific Wines att det var kul att plocka fram det för oss betydelsefulla namnet. För säkerhets skull har vi för oss själva lagt till ett (Loco) efter själva namnet. Dels för att skilja version 2.0 från version 1.0, dels för att vinet känns, ja, aningen om inte fullständigt galet så i vart fall uppsluppet och, förlåt förlåt, carpe diem.

El Rey Loco som musik.

Vårt ansvar för sanningen

Publicerat av
4

När en anhängare till partiet X korrekt påpekar att företrädare för partiet Y far med osanning, svarar anhängare till partiet Y korrekt med att påpeka att företrädare för partiet X minsann också ljugit. Man försvarar en lögn med en annan lögn. Och gör därmed lögnen legitim. Att den ene har ljugit kan aldrig vara en ursäkt för den andre att ljuga. Kort sagt måste vi, alla, sluta oss samman mot ljugande politiker; vi måste ställa oss upp och gemensamt försvara sanningen, för den är alldeles för värdefull för att ljugande och därmed mot oss väljare och demokratin respektlösa politiker ska få ta den från oss.

Musik.

Jeff Beck potpurri

Publicerat av
Svara

Vi gitarrister och gitarrälskare älskar att prata gitarr och gitarrister och inte minst då om hur himla bra så många andra är och ibland kommer det handla om vem som är tidernas bästa på elgura. Märkligt sällan nämns Jeff Beck i sådana resonemang utanför gitarristkretsen. Försiggår samtalet gitarrister emellan är Jeff Becks namn obligatoriskt. Frågan är bara om han är nummer ett, två eller tre. De som har dålig koll kan få för sig att Clapton skulle vara bättre. Andra att Hendrix måste vara det. Eller kanske Page. Eller någon annan. Nåväl, vi som har koll vet att Beck är nummer ett. Sedan är, förstås, framförallt Hendrix och även Page fantastiska de också, låt vara på olika vis. Clapton? Absolut, fantastisk, men inte på den nivån. Hur bra Beck är framgår av det här lilla potpurriet: Loud Hailer;  med Wilkenfield/Rebello/Colaiuta; med Jan Hammer Group,; med Bogert/Appice; med sig själv; med sig själv; med Beth Hart;  Jeff Beck Group; med Rod Stewart; med Johnny Depp; med Roger Waters; rockabillyjeff; med Imelda May; med Imogen Heap; med klassiker; med Les Paul; med Jimi Hendrix; med Beth Hart.

Förbud mot offentligt vitlöksstinkande

Publicerat av
2

Vitlök är, i civiliserade mängder, förvisso gott. Samtidigt följer med ett vitlöksintag ett ansvar, och om intaget är av sådan art att det kan kallas missbruk följer ett ansvar som, om det inte tas, kan och bör medföra kraftiga sanktioner och straff utfärdade av rättssamhället.

Nämnda ansvar innebär till exempel att vitlöksmissbrukaren måste hålla sig borta från andra människor under minst 48 timmar efter missbrukstillfället. Den som bryter mot detta, och trots att individen i fråga stinker både ur mun och läckande porer, ger sig ut bland civiliserade människor, kort sagt lämnar sitt bohag, skall snarast möjligt infångas av onödigt brutala ordningsvakter alternativt för ändamålet ansatta kommunala vitlöksjägare, kända för sin brutalitet och dåliga luktsinne, och skickas till närmaste reningsverk, där det kriminella elementet skall tillbringa de närmaste månaderna i nämnda verks fekalieavdelning.

Om vitlöksmissbrukaren visar extra stor hänsynslöshet och om brottet är att betrakta som särdeles grovt – om exempelvis stinkomanen nästlar sig in i en fullsatt och aningen för varm tunnelbanetågsvagn, där den ställer sig att andas med öppen mun – skall en av anhängare till gatans lag hastigt ihopsatt lynchmobb gå skade- och strafflös ur en urspårad situation.

Musik.

2000 Clos Dière ”cuvée II”

Publicerat av
2

Nyårsafton innebär i vissa kretsar vinfrossa, och det händer då och då, att någon tar med sig en antik Clos Dière ”cuvée II” som skaffning på resan mellan välkomstdrinken och det nya året. Eller, det kanske inte händer särskilt ofta. Nyår är det förvisso i normala fall en gång om  året. Däremot inträffar det mer sällan att någon har med sig en 22 år gammal ”tvåa” från Domaine Rabiega. Och om detta sista inträffar är det inte med självklarhet så att den gamla drycken är en positiv upplevelse.

Med andra ord hänger en akut risk för avgrundsdjup besvikelse över de närvarande när korken dras ur flaskan och vinet slås upp i bägarna, nyårsafton 2022.

Men ack! En sådan vacker kork har väl sällan världen skådat i en o-omkorkad tjugoåring till flaska!? Nu kostade förvisso denna exklusiva så kallade fleur-kork – korkarnas värstingkategori – över 1€ redan då, år 2002, när den sattes i den nyfyllda buteljen, två år efter skörden. Men ändå. Den ser ny ut!

Hm, å andra sidan är en finfin kork ingen garanti för ett välbevarat vin.

Vinet slås upp i bägarna och bägarna förs av ivriga händer till nyfikna näsor, vars borrar snart vibrerar av vällust ity detta 22 år gamla vin är inget annat än gott, och det var alltid ”cuvée II:s” raison d’être, att vara gott. Tillgängligt, begriplig och gott. Inte intellektuellt utmanande och jobbigt och långsamt i sin resa mot sin fulla potential som det rena syrah-vinet ”cuvée I”, systervinet som åren 1988-2004 gjordes vid sidan om ”cuvée II”.

Snygg kork och gott, alltså. Vitalt, med en inbjudande och nyansrik doft, vilandes på väl integrerad ek; och så en vital och mumsig smak, som mynnar ut i en ren och möjligen efter alla dessa år lite för kort efterklang. Riktigt kul att prova!

Och då, mitt i denna glädjeyra, undrar någon i nyårsgänget, med en lätt upprymd betoning, om vi gör det här vinet nu också, sedan den nya regimen tog över Domaine Rabiega sommaren 2020, och en vinmakare med nära koppling till den här texten ånyo tog sig an vinmakeriet. Det gör vi dessvärre inte. Skälet är att ägarna mellan 2006-2020 nogsamt ryckt upp all carignan och så gott som all grenache. Nu har iallafall mer grenache planterats och snart kommer den druvan att kunna ingå i vin av lagringsyp – för närvarande används lejonparten (ung) grenache i det friska och lättfotade grenache-vinet Ergo Bibamus.

Samtidigt ska sägas att målet med nygamla vinet ”Domaine Rabiega” är att göra detta i samma anda och stil som gamla ”cuvée II”. Avsaknaden av carignan, och i vissmån grenache, gör det inte alldeles enkelt, men vi ligger ändå ganska nära redan nu. Hade inte åren 2021 och 2022 varit så torra och utmanande hade vi redan varit där. Men skam den som ger sig. Det är högst sannolikt att allt sitter på plats i år, 2023, och då kan vi göra en ny 2020 Clos Dière ”cuvée II”.

Musik.

Svenska Vinakademien 40 år!

Publicerat av
1

För ganska precis 40 år sedan, 1982, bildades Svenska Vinakademien. Initiativtagare var den i den svenska vinhistorien alltför sällan nämnde Nils-Bertil Philipson – mannen som även var med och startade Munskänkarna och under många år drev agenturen Philipson & Söderberg. Syftet med Vinakademien var som med så mycket annat som Nils-Bertil var inblandad i, att främja vinkulturen.

Idag är det lätt att glömma att vi så sent som 1963  drack lika mycket madeira som ”lättvin” i Sverige – dåvarande import- och produktionsmonopolet AB Vin-& Spritcentralen hade en filial på ön Madeira fram till 1963 – och det var först 1977 vi hinkade lika mycket vin som sprit i liter räknat. Ungefär samtidigt som Svenska Vinakademien såg dagens ljus beslutade Riksdagen att stänga Systembolagets butiker på lördagar – det skulle dröja cirka 20 år innan ordningen återställdes och butikerna åter höll öppet på lördagarna – och det var knappast så att samhället som helhet styrde mot en mer sofistikerad alkoholkultur med fokus på vin istället för sprit. Ändå längre bort tycktes tanken ligga att på ett mer kontinentalt och civiliserat vis kombinera mat och vin.

Det var just det där sista Nils-Bertil med flera, som Bror-Eric ”Brickan” Berntson för att nämna en, tog sikte på med sina idoga påverkansoperationer i form av allt annat än sovande celler av Munskänkarna och… Svenska Vinakademien. Då för 40 år sedan var det lite si och så med artiklar om och bedömningar av vin i våra tidningar och matmagasin. Detta började dock ändras i snabb takt under 80-talet. Bland de första att ta plats på vinestraden var smått legendariske Bengt Frithiofsson i SvD och Allt om Mats vinjury med bland andra Svenska Vinakademiens nuvarande preses, Mats Hanzon, som för övrigt är ytterligare en alltför lite omnämnd person när den svenska vinhistorien kommer på tal.

Efter några försök av Restaurangakademien och AB Vin-& Spritcentralen, ivrigt påhejade av Nils-Bertil & co, att utbilda sommelierer tog den verksamheten ordentlig fart under 90-talet, för att idag fullständigt ha exploderat. Snart sagt finns det idag knappt ett svenskt villakvarter utan åtminstone en invånare som genomgått någon form av vinkyparutbildning eller Munskänkarnas tvåbetygskurs.

Vad har då Svenska Vinakademien haft för betydelse för allt det där? Det är svårt att helt rättvist bedöma, särskilt om man som jag är part i målet, ledamot som jag är sedan ett decennium. Helt utan betydelse har Vinakademien knappast varit. Genom sitt ”Stora Pris”, som förr kallades ”Svenska Vinakademiens Stipendium”, har man uppmuntrat många som arbetat för en förbättrad vinkultur och ökad kunskap om vin i Sverige (däribland jag själv – 1997 var året och uppmuntran mycket uppskattad av den då ännu relativt unge vinmakaren). Vidare har akademiens medlemmar var och en verkat för vinkulturens bästa inom sina respektive områden.

I tidernas begynnelser hade vi akademiledamöter som Ernst-Hugo Järegård (teaterkonstens stol), Lennart Jirlow (konstens stol) och Ellen Rasch (dansens stol). En av de ursprungliga medlemmarna finns med även idag: Karl-Otto Bonnier (litteraturens stol). Dagens ledamöter är Mats Hanzon (preses),Karin Mamma Andersson (konstens stol), Birgitta Wistrand (politikens stol), Mischa Billing (måltidens stol), Gert Wingårdh (arkitekturens stol), Pontus Frithiof (gastronomins stol), Kajsa Bergquist (idrottens stol), Maria Schottenius (journalistikens stol), Peter Danowsky (juridikens stol), Karl-Otto Bonnier (litteraturens stol), Martin Ingvar (medicinens stol), Anders Hillborg (musikens stol), Lena Endre (teaterkonstens stol), Christina Matsson (visans stol) och Lars Torstenson (oenologins stol) – tre stolar är i skrivande stund vakanta: dansens, filmkonstens och modets. Dock kan här och nu avslöjas att akademien har för avsikt att snarast besätta de tomma stolarna, och möjligen får vi anledning att inom en inte alltför avlägsen framtid  återkomma i ärendet.

Sist men inte minst: ett av Svenska Vinakademiens bästa avtryck i den svenska vinhistorien är ”Vinets Dag” 22 januari – en dag då vi alla uppmanas att dricka ett bättre vin.

PS Vinerna på bilderna är några av de viner som i samband med Svenska Vinakademiens 40-årsjubileum i veckan nagelfors under stort ståhej. De finns med på bild här för att visa att Svenska Vinakademien dels är en seriös sammanslutning, dels en roligare akademi.

Musik: Dagens till ära en snutt med den tidigare ledamoten och smått underbare Janos Solyom

Kockskolan: Pyttipanna & stekt ägg

Publicerat av
Svara

Steka ägg är ingen lätt sak. Bara det här att tålmodigt vänta vid spisen medan smöret, som ägget ska stekas i, långsamt smälter och blir till en slags stekvänlig, högviskos vätska. Dock kan inte nog understrykas vikten av att tålmodigt vänta. Den som avviker från sin spis riskerar, att finna sig i en situation där smöret förvandlats till en svart förhårdnad i pannans botten, och det, kära kockelever, är ingen bra bas för en framgångsrik stekning av ett ägg. Tro oss. Vi vet.

Dessvärre är det vidare så, att om kocken försöker vara effektiv och, samtidigt som äggstekningen ovan pågår, steker på en påse pyttipanna i en annan panna på spisen och därför förlorar fokus, när ägget som steks på den svarta förhårdnaden plötsligt börjar ryka och i accelererande hastighet antar en allt mörkare färg och snart blir lika hårt som den nyss nämnda förhårdnaden i pannans botten, kan det medföra akut förkolnad av pyttipannan, vilket inte bara ser lite tråkigt ut utan också gör pyttipannan svårtuggad och ganska stereotyp i smakbilden. Tro oss. Vi vet det också.

PS Om Hustrun läser detta ska hon veta att hundarna längtar efter henne och att de är hungriga.

Musik.

La Bourbe & därefter på Domaine Rabiega

Publicerat av
Svara

Voilà! Första vinet från årgången 2022 på Domaine Rabiega är sedan några dagar på flaska! Snabba ryck, kan tyckas, och för det mesta brukar vi inte buteljera förrän tidigast i februari året efter skörden. Skälet till detta snudd på nouveau-vin är att det handlar om en liten volym, som dels kändes klar, dels var svår att lagra på ett korrekt vis – ju mindre volymen är, desto knepigare är det där med att hålla behållaren syrefri, och det gäller särskilt om det är en tank med så kallat mobilt tak, alltså en överdel som kan höjas respektive sänkas beroende på kärlets exakta volym. Inte sällan krävs det mycket svavel för att klara av ett sådant lagerförfarande, och likväl finns en risk att vinet oxideras eller på annat vis tar stryk av kontakten med syre. Således: för att undvika både svavel och oxidationsrisk buteljerade vi.

Vinet? Jo, det är så kallad ”bourbe” som vi jäst. När druvorna till de vita och rosa vinerna pressats eller som i vårt fall fottrampats, dras musten till ett kärl, där allt kyls ner. Efter några dagar har rester av skal och druvkött fallit till kärlets botten. Denna bottensats kallas på franska ”la bourbe”. Så snart sedimenteringen är klar kan bonden flytta den rena musten till ett nytt kärl och låta jäsningen starta. Skälet till att producenten strävar efter en mer eller mindre klar must är att det kan finnas/oftast finns orenheter i det som faller ner till botten, orenheter som skulle kunna påverka arombilden negativt.

För egen del har jag, i likhet med flera andra vinmakare, inte sällan valt att göra en andra sedimentering av den där första bottensatsen. Resultatet blir nämligen vanligtvis en väldigt aromatisk must. Nu ska sägas att det inte alltid är möjligt att göra detta. Ibland är bottensatsen alltför oren och ibland börjar den jäsa innan den andra sedimenteringen är klar. I år, då vi hade en otroligt fin bottensats och väntade på att den andra sedimenteringen skulle bli klar, satte jäsningen igång. Vi hade då valet att blåsa av allt eller så kunde vi chansa på att det skulle bli bra i alla fall. Min bedömning utifrån bottensatsen kvalitet var att vi skulle köra på.

Tur var det, för de cirka 100 liter vin vi kunde rädda från bottensatsen var tveklöst värda att rädda. Det är inte så att vi skapat en stort vin. Snarare ett ganska (alkohol)lätt och friskt rosévin – bottensatsen vi jäste kom från både vit och rosa must och som vi inte försökt påverka färgen, eller något annat, har vinet en mycket ljust rosa nyans. Men även om vinet inte är ”stort” är det synnerligen spännande och tämligen gott, och i den mån någon tänker att det låter måttligt intressant vill jag påminna om att det bara finns 100 flaskor ”La Bourbe”.

Vad gäller gårdens övriga viner från årgången 2022 kommer de buteljeras planenligt en bit in på 2023 och senare (beroende på vilken tid de tarvar i betongägg och ekfat). Närmast på tur står de två roséviner vi gjort i år, Domaine Rabiega rosé och r Rabiega Rosé, samt ett av de båda vitvinerna, Domaine Rabiega blanc, och röda Ergo Bibamus. Clos Dière, Domaine Rabiega rouge och Fleur de Lys är långt ifrån klara så dem får vi återkomma till när dimman lättat.

Mina memoarer kap 1: Sven Hedlunds mamma

Publicerat av
6

I den mån jag någonsin haft idoler så var det, såvitt jag kan komma ihåg,  bara fråga om en idol och det Svenne Hedlund i Hep Stars och jag var så ung att jag ännu inte fullt ut insett att idoler är inget bra att ha (till skillnad från förebilder som Lars Karlström på Elbyrån i Hjo). Kort sagt var Hep Stars bandet som gällde. Shanes kunde se coola ut och särskilt då basisten Svante (tror jag han hette) när han bar solglasögon och de hade en trummis som var bäst i Sverige och Lee Kings hade ett namn som klingade fint men inget av de här, eller några andra, band var i närheten av att ha gjort en live-skiva som Hep Stars on Stage eller ett studioalbum som We and our Cadillac. Nu började det emellertid rätt snart gå utför med Hep Stars då de plötsligt skämde ut sig med svensktoppslåtar som I natt jag drömde, som till och med mamma gillade, och då var den sagan all och jag gick vidare till Creedence Clearwater Revival och tids nog band som Santana, Deep Purple och Led Zeppelin.

Men nu är vi ett par år tidigare och det är just mamma det ska handla om. Inte min. Men väl Svenne Hedlunds. För vid något tillfälle upptäckte vi – tror det var min bror Anders och jag och vår gemensamma vän Christer Teike – i en tidning, eventuellt en tanttidning alltså en så kallas husmorstidning som vi verkligen aldrig bläddrade i utom kanske just den här gången, på biblioteket i Hjo en artikel, där Svenne Hedlunds mamma intervjuades om sin son. Detta var fel på så många sätt. För det första var mammor rent allmänt pinsamma, och att Svenne Hedlund inte bara hade en mamma utan dessutom en som dök upp i en tidning, och värst av allt, talandes om sin son var oerhört. Här började insikten om det meningslösa i att ha idoler infinna sig, samtidigt som, måste erkännas, vi nog alla var lite avundsjuka på Svenne Hedlunds mamma som de facto var Svenne Hedlunds mamma.

Hep Stars on Stage.

Spyan

Publicerat av
Svara

Han är först på kontoret. Ett högst vanligt kontor. Med två ingångar. Den främre med receptionsdisken, och den bakre mer oansenliga, kallad smygvägen, med entrédörr från den andra sidan av trevåningshuset, den ut mot återvändsgatan. Två våningar längre ner. En högst vanlig tisdag. Gråmulen. Fast det syntes inte i vintermorgonens bäcksvarta. Han kände sig lite ruggig när han hastade till bussen just utanför tullarna och, senare, från bussen till kontoret, mitt i stan. Bussen brummade dovt och hemtrevligt med soft belysning. Passagerarna såg trötta ut. På golvet bildades grusiga vattenpölar där snön smälte. Blöta raggsockor i vinterkängor. Nybildade vattendroppar av smältande snöflingor på bussens rutor. Väldiga vindrutetorkare håller sikten fri på framrutan. Han huttrade men kände sig ändå tillfreds i bussens värme och relativa trygghet. Det gjorde han alltid, och hade alltid gjort, ända sedan barndomens skolbuss, från landet in till skolan i stan.

Det händer inte ofta, att han kommer först till kontoret. Före receptionisten Magda. Det luktar oöppnat, heltäckningsmatta, kontorsmaskiner och papper. De vita väggarna är fyllda av priser branschen delar ut till sig själv i syfte att höja sin egen status. Det surrar svagt av maskiner i stand by-läge.

Han har precis hängt av sig ytterkläderna i den för ytterkläder avsedda tamburen och kommit in i hallen med receptionsdisken, när det händer. Han spyr. Oväntat, intensivt och länge. Hela morgonen och gårdagskvällen kommer upp. Det bara forsar ur honom. Han är tvungen att ta stöd mot knäna för att hålla överkroppen under kontroll, för att inte trilla omkull. Men det gör han ändå när han spytt färdigt, trillar omkull.

Han ligger på golvet och kan inte röra sig. Han tittar på sina spya. Väldig, mestadels orange och varm. Det ryker fortfarande lätt om den, kan han se som ligger på så nära håll. Spaghetti med köttfärssås, rödvin, morotsbitar – han hade som vanligt tuggat slarvigt, Ingrid säger åt honom mest varje dag, ”Urban, du måste tugga ordentligt!”, säger hon –, lite knäckebröd?, kanske, något brunt i alla fall, och så frukosten: en slags gegga som måste vara ägg, brödbitar och prickig korv. Det luktar surt, mycket och illa. Fast lite sött också. Kanske från ketchup och tomatsås? Sockret i kaffet?

”Men vad i helvete!”, utbrister Eskil, VD och minoritetsägare när han kommer till kontoret. ”Men oh!”, säger Ove på vaktmästeriet. ”Usch!”, utbrister Linda Jonsson på ekonomi. Så där häller det på ända tills Eskil beordrar Michail Progroff på IT att torka upp spyan. Varför han? Det skulle Michail också bra gärna vilja veta.

Michail Progroff gör ett tappert försök. Förser sig med ett par pappershanddukar från en av kontorets många toaletter och går till attack. Hinner inte mer än känna spyan genom pappershandduken förrän han med sitt bortvända ansikte spyr han också.

Detta får kontorets skräck, den ökände Geir Amundsen på logistik, att protestera.  En gigantisk norrman med ärrat ansikte och ett fasansfullt humör. Ryktet säger att han skrämt sig till sitt jobb. Logistik vet han bevisligen inget om. Nu motsätter sig Geir att någon alls ska behöva torka spyor på jobbet. ”Ingen mennesker skal måtte utsettes for dette – i hvert fall ingen embetsmann!”, säger han och hötter hotfullt med näven under näsan på Eskil.

Väl medveten om Geirs position på kontoret – och hur han fått sitt jobb – bestämmer sig Eskil för att ringa en städfirma.

De båda städarna, som lovat att komma med en gång, dyker upp efter efter par timmar i grå overaller med texten ”S.O.S. STÄD!” i bordauxrött på ryggen och med bröstfickor framtill. De har skurhinkar och borstar och en dammsugare med sig. Eftersom de kommer in via den bakre vägen måste Magda visa dem till den främre ingången, där spyan finns. ”Men här ligger ju en människa!”, utbrister en av städarna, och det är då alla ser AD:n Urban Grangren. ”Va? Har han legat där hela tiden?!”, undrar någon.

Efter en stunds tystnad tittar de alla på Eskil. Receptionisten Magda, Ove på vaktmästeriet, Michail Progroff på IT, Geir Amundsen på logistik, Linda Jonsson på Ekonomi och alla de andra på kontoret: till och med praktikanten Stefan hos copywritern Lucy Pinder.  Städarna ser irriterade ut. De har blivit ditskickade för att ta hand om en spya. Inget annat.

För att inte situationen ska bli ohållbar och för att Geir Amundsen på logistik inte ska tro att han är en tunnis, bestämmer sig Eskil för att visa handlingskraft. ”Spya som spya. Ni får ju betalt. Se bara till att få det rent här. Och Magda, kan du vara snäll att öppna ett par fönster så snart städarna är klara?”