När Château Henri Bonnaud släpptes i Sverige för snart två år sedan förutspådde vinifierat att ”sannolikheten är liten för att det här diskreta kvalitetsvinet i mer officiella sammanhang någonsin kommer att behängas med detta (syftande på ’årets bästa rosé’) både rättvisande och rättvisa epitetet” (vinfierat.se maj 2014).
Detta trots att det var första gången ett rosévin släpptes i Sverige från den pyttelilla appellationen
Palette i hjärtat av det då så kraftigt hajpade Provence. Dessutom var det ekologiskt och något så unikt som nästan uteslutande gjort på den i sammanhanget lika läckra som från vinmakarperspektiv fasansfulla druvan mourvèdre. Till råga på allt var det galet perfekt i hela sin apparition. Kort sagt ett sällan skådat under av perfekt rosévins-vinmakeri. Mycket riktigt förbigicks vinet med en talande tystnad. Bara för att hyllas, nästan tokhyllas, förra året, alltså ett år efter släppet.
De flesta som bedömer vin provar som konsumenter och ser till vad de har i glaset för stunden. Inte så mycket att säga om. Den som vill hitta de potentiella guldkorna, de där som blommar ut först med tiden, får oftast leta själv. När det gäller rosévin blir dock det där en aning komplicerat för de bästa rosévinerna är så gott som aldrig bra under försäsongen, alltså då man i Sverige bedömer årets nyheter och nya årgångar av befintliga produkter. Och omvänt: vinerna som är bra redan i februari-mars håller sällan säsongen ut och definitivt inte över tid. Redan i juni är de för det mesta förbisprungna av de mindre omedelbara produkterna. Dessutom är de ofta tämligen stereotypa och i avsaknad av djup och komplexitet.
Sannolikt kommer många roséviner från 2015 få ett positivt mottagande när de nu snart ska bedömas. Det är korrekt, året är insmickrande och tilltalande. Å andra sidan består det till stor del av viner som till följd av årgångens väder utvecklats i förtid och de kommer inte
hålla väl över tid. Inte sällan består fräschören till del i tillsatt syra som i det här fallet inte tillsatts på grund av att stilen kräver det utan därför att året satt ramarna.
Tillbaka till Château Henri Bonnaud. Trots allt sålde den av Systembolaget inköpta volymen slut allteftersom alltfler upptäckte hur bra vinet egentligen var. Däremot finns det flaskor kvar i beställningssortimentet. Den som är intresserad av att lära sig mer om hur välgjorda och högklassiga roséviner utvecklas över tid har här ett unikt tillfälle att ta reda på det (Palette Rosé (Château Henri Bonnaud) 2013, nr 71164, 179 sek). Prova gärna med vinvänner och till en bit mat som kan vara allt från vällagade inte alltför smakrika fiskrätter via sallader till tapas-variationer.
Trots det lite svala mottagandet senast har Systembolaget även i år köpt in 2400 nya flaskor Château Henri Bonnaud. De släpps i maj och kommer kosta ungefär som tidigare (179 sek). Missa inte det tillfället!
Vi tar upp gårdagens handske och kör vidare med lite Mano Negra – nostalgi för frankofiler som vill höra 90-talet igen.
PS I morgon mer om hur man gör roséviner för att de ska vara imponerande tidigt på säsongen.

Suck, omöjligt att resonera med yrvädret. Således här kommer den absolut sista testomgången av de osvavlade vinerna samt Björk 14 och 15 och det är, har jag lovat Hustrun på heder och samvete, slut med de gamla vinerna nu (den inre kretsen av HR:are uppmanas dock att läsa till slutet).
Björk 2015, björkvin öppnat för sex månader sedan: Fortsatt ljus, opåverkad färg, saknar frukt, visst träinslag i doften, lite som 2014 men alltigenom i en mildare variant. Samma sak: ett vin som bör drickas i nyöppnad form.
Det osvavlade vinet, alltså det osvavlade chardonnay-vinet från Domaine de Brescou årgång 2013, öppnat för 18 månader sedan: Bärnstensfärgat, helt okej, ganska stor doft, saknar fräsch frukt, men det finns massvis av gamla gula äpplen med skrynkligt skinn, inslag av gammal matkällare med vinteräpplen i ett hörn, viss oxidation, sherry (amontillado)-inslag i den ganska kraftfulla smaken, gamla, sega cheese doodles och lite eldighet i avslutet och eftersmaken, lätt beska och inslag av risbrännvin; oxiderat men inte alls dött eller oangenämt, men vad dricker man detta till? Ursprung som kan fastställas: vitt vin.
Det svavlade röda vinet, alltså det osvavlade cabernet-vinet från Domaine de Brescou årgång 2013, öppnat för 18 månader sedan: det här vinet var inte så kul ineldningsvis men blev bättre, nu börjar det få en tegelstensnyans i kanterna men färgen är fortsatt ganska vital, bra, rejäl doft av rustikt rödvin a la Mascara och Alger Rouge, lätt inslag av ej oangenäm urin på långt håll samt gröna blad i en klassisk blombukett från Interflora, ganska okej smak, saknar grundsyra men har inslag av flyktig syra, i smaken och en annars okej eftersmak finns lite ingefära och en pikant syra.
(Nu följer lite ”det är slut-musik” som Hustrun kommer höra och då kan jag berätta att det ju är slut med vinerna på terrassen, men till alla sanna HR vill jag säga att det är självklart så att det inte går att slänga de osvavlade vinerna när de befinner sig i sin prydo, ska bara posta det här inlägget sedan ska jag hitta ett gömställe för mina precious.)
att dränkas i en glömskans dimma. Den tidigare nämnde vill därför be mindre nogräknade svenska importörer med omfattande finansiella muskler att bekosta en PR-byrå samt annonsera och på andra vis marknadsföra in ett icke prisvärt vin i Systembolagets fasta sortiment, att snarast ta kontakt. Märk meddelandet med den årliga summa ni med säkerhet kan utlova i utbyte mot den högst på piedestalen sittande stjärnkockens namn, ja, ni vet ju vem.
Nu är det säkert mer än en HR som likt Hustrun snörper på munnen och tror sig veta bäst trots att de då är ute och cyklar enhjuling i Novemberkåsans spår en kulen natt i början av december. För visst går det! Till och med Hustrun tvingades göra tummen upp (se bildbevis!) sedan hon i det längsta försökt kämpa emot den härligt koncentrerade och syrligt bautasöta PX:en i dess virvlande gomsegelsdans tillsammans med det parmesanspäckade potatismoset och i viss utsträckning den medvalsande steak hachéen. Ha! Jag visste det!
Ja, med tanke på det där fräcka tillägget förtjänar egentligen frågeställaren inget svar men då fräckheten är ett diskutabelt fantasifoster hos svaranden själv skulle det vara djupt orättvist att inte svara på frågan om rosévinernas med tiden allt högre färgintensitet, detta inte minst med tanke på den teaser som återfinns i rubriken och som bjuder in till en annan fråga: Vad menar du, påverkar svavlet rosévinets färg?
På Ästad inleddes programmet lördagen den sjätte februari med en presentation av gårdens eget vin. Besökarna fick tillfälle att prova ”andra-vinet” från 2014, ett torrt och lätt ekat vin på solaris. Som jag själv är konsulterande vinmakare och är hyggligt ansvarig för hurudant det är vill jag inte säga mer än att det var riktigt bra.


Marco di Giulio på Girard gav oss en lektion i Petite Sirah (flaskan nedan dock en bordeauxblend från Marco).
Dorli Muhr berättade hur man gör premium-syrah i Österrike.
Philippe Guillanton från Château Margüi talade om eko-odling i olika varianter och om trender i Sydfrankrike.
Laure Poisson (Les Vignerons de Tavel) visade på variationer i färg och aromer mellan olika år och lägen i rosévinernas hemland Tavel.
Miguel Merino underhöll med några väl valda ord om mazuelo i Rioja.
Via länk från Swartland gav oss Andrea Mullineux senaste nytt och allt vi i övrigt behöver veta om syrah i Sydafrika.
Sist men inte minst talade er utsände i de föredragande vinmakarnas pratglada show-off-föreställningsvärld om
Enligt uppgift återkommer #TWWD som #TWWD2017 om ganska precis ett år, närmare bestämt första helgen i mars 2017 (om tilltänkta lokaler är lediga, i annat fall kan dagen komma att flyttas en vecka åt endera hållet, vilket, vilket den vakne HR:en redan listat ut, innebär framåt eller bakåt).
Det där sistnämnda kan tyckas överflödigt som information då det ligger i sakens natur att det underlättar att vara på plats i London om man ska ta sig en titt på staden, även om det, som här, påstås ske från ovan. Dock är det så att Sushisamba även finns i några andra häftiga städer så det gäller att åka till rätt Sushisamba för den som både vill äta på Sushisamba och se London från ovan. Nog av! Adressen är 110 Bishopsgate eller som man också kan säga mitt i smeten. Ja, i London då.



Bland många som snabbt lyfte fram Franco-Españolas viner fanns magasinet Munskänken. När en tidning hajpar ett vin kan det ha väldigt olika effekter. En del hissar så många produkter att genomslaget av ett fynd uteblir. Andra är mer sparsmakade och då händer det desto mer när fyndstämpeln plockas fram. Munskänken tillhör den senare kategorin och när magasinet fyndade tre av fyra viner och gav det fjärde ”mer än prisvärt” lät inte reaktionerna vänta på sig och närmast per omgående tog vinerna slut i det svenska lagret och nästan lika snabbt var det jul, vilket innebar att det tog lite tid innan lagren kunde fyllas på. Men nu är det gjort! Och för att fira denna tilldragelse har importören Terrific Wines bett de slipade ynglingarna på 