Förbud mot att sälja falsk marängsviss! & merengue

Publicerat av
4

Så här enkelt förhåller det sig: Grädde, maränger och chokladsås är hovdessert; glass, maränger och chokladsås, eventuellt kompletterade med lite bananskivor, är marängsviss – även kallad marängsuisse och merenguesuisse. Vad var och en bör veta, och i synnerhet restauratörer, är att det borde vara straffbart att sälja hovdessert som marängsviss ity den intet ont anande gästen utsätts då för besvikelsen att få en falsk marängsviss, även kallad hovdessert, utan den helt avgörande vaniljglassen. Nu hävdar en del som inte har koll på läget, att hovdessert och marängsviss är samma sak och att den kan göras med eller utan glass eller rent av med mandelflarn och bär och visst kan man göra en hovdessert på de där vulgära visen, men aldrig en marängsviss. Efter att ha, på en näringsinrättning i Stockholm, nesligen lurats äta hovdessert istället för marängsviss med påföljande nedstämdhet och de magsmärtor som vispgrädde i överdrivna mängder kan medföra, kräver nu vinifierat ett omedelbart förbud mot falsk marängsviss! Merengue. Hola…

Vinets Dag 2015 & Larry Lurex

Publicerat av
Svara

Knappt har vi stökat undan Julen förrän det är Vinjulafton, eller Vinets Dag som det kommit att kallas i folkmun, den 22:a januari. Dagen då vi allaVinets Dag logga öppnar något extra gott, då Munskänkarna ordnar nationell vinprovartävling och de olika sektionerna kallar till möten med ambitionen att locka de som bara är nyfikna och rent av nya medlemmar, då de små, privata vinklubbarna samlas till muntra samkväm i det att de rosenkindade och uppspelta medlemmarna öppnar gamla godingar och kastar sig ut i det blå utan skyddsnät och korkar upp en och annan obekant nykomling från för dem tidigare okända vinmarker, då krögarna och sommeliererna landet runt öppnar ovanligt bra flaskor för glasvis försäljning, och då alla nobbar boxen. Var hälsad sköna Vinets Dag! Larry Lurex uppmärksammar i en sång ljudet av ett gott vin som hälls upp.

Lätt svavelosande generationsmöte eller När en spoling undgick Den stora förnedringen med en hårsmån

Publicerat av
2

Var runt på lite näringsställen i Sverige i samband med Jul och Nyår. I Stockholm hände det sig att vi i vårt sällskap beställde in ett naturvin från Anjou. Hustrun som fick vinet blint i sitt glas utbrast genast ”Nej, det här tänker inte jag dricka, smakar som ett naturvin som gått vilse!”. När Hustrun är på det där humöret är det bäst att göra henne till viljes. Således kallade er utsände i storstadsdjungelns självutnämnda händelsecentrum på den trevlige sommelieren och förklarade att ”damen här måste genast ha lite svavel och gärna i bubblande form”. Inga problem, däremot började den unge mannen tala om naturvin och mitt i allt det där undslapp han sig, medan han tittade på Hustrun, ”det är en generationsfråga”. Hustrun, som inte alls är lik den man hon fått på sitt livs lott för sina synders skull, log då bara ett snett leende istället för att spydigt och sågande säga som det var, att hon var medtillverkare och provade osvavlat vin redan då den lika osnutne som patetiska slyngeln låg i sin kuvös och att problemet här i hennes näsa var att vinet inte hade en tillstymmelse till druvkaraktär och att det drogs med en obehagligt odefinierbar doft, ungefär som när man går runt med en hundbaja under skon. För egen del noterade jag att allt går runt i den eviga cirkeln och att det enda som egentligen hänt avseende vin de senaste hundra åren är, typ, Peynauds renlighetstankar och Nya världens arbetsmetoder som startar med en marknadsundersökning istället för att lära folk vad de ska tycka om. Generationsmusik samt i original.The Who

Skördeoffer & barbariet

Publicerat av
4

Den vakne HR:en har upptäckt att sedan några dagar går det att ladda ner er utsändes i de sökande skriftställarnas lika versala som gemena värld roman ”Skördeoffer” genom att klicka på bokens omslag härintill. Gör gärna det och läs boken. Nedan en liten snutt ur ”Skördeoffer”. I boken är det en text skriven av en av romanfigurerna och heter ”Natt i Nimes”, men den titulerades ursprungligen ”Natt i Eskilstuna”. Jag skrev den någon gång kring sekelskiftet och att det blev just Eskilstuna beror på att en person vid den här tiden utan anledning slagits ihjäl mellan restaurangen och hotellet (se texten). Möjligen undrar någon över stiländringen mellan del 1 och del 2 och den kanske lite originella interpunkteringen i del 2 och varför allt blir så läbbigt. Sådant är lättare att ta till sig för den som läser hela boken, som är skriven i flera olika stilar, exakt vad som inspirerats av vad är upp till läsaren att fundera över, men en ledtråd till del 2 nedan är Antonio Lobo Antunes. Att jag väljer att lägga ut just den här textsnutten som en aptitretare är förra bloggposten ”Vårt & talmannens gemensamma ansvar för det öppna samhället”.skördeoffer_250jpg

Natt i Eskilstuna del 1

När jag var i Eskilstuna härom veckan och var på väg till hotellet från restaurangen där jag ätit, stötte jag ihop med ett par ynglingar som frågade om jag hade en cigarett. ”Nja, vill du verkligen ha en cigarett eller är du ute efter en orsak för att slå ner mig eller är det här likväl början på misshandeln?” frågade jag den gänglige och ljushårige ynglingen som bett om ett rökverk. Han tittade på mig som om jag inte var klok, eller så där ni vet, som folk gör för att få någon att inse att han eller hon är särdeles dum i huvudet; han lät underkäken hänga ner samtidigt som han grimaserade lite med det övriga ansiktet och blängde med stora ögon så att han såg ut som en spegelbild av hur jag rimligen såg ut om jag var dum i huvudet enligt hans sätt att se på saken. ”Är du dum i huvudet, eller va?” frågade han sedan. ”Nja”, svarade jag, ”det är bara det att när jag var ung brukade jag gå omkring och slå ner folk och det kunde börja med att jag gick rakt på någon och stötte till denne någon i förhoppningen att han skulle vända sig om och se arg ut eller ändå bättre säga något adekvat, vilket snabbt skulle ge mig den sista lilla adrenalinkicken som jag behövde för att fullt ut kunna njuta av det förestående skådespelet och för att jag skulle bli hundraprocentigt effektiv i min våldsutövning, eller så trillade personen nästan omkull och just då han tittade upp med förvånade ögon kunde jag ursinnigt skrika ’se dig för för helvete’ och sannolikt också lägga till honom på direkten eller så gick jag fram och frågade efter en cigarett, förhoppningsvis rökte inte dumhuvudet eller ändå bättre: han sade ’nej, det får du inte’, eller, vilket var sämre: ’ja visst’, men oavsett vad han sade så var det ett skäl att nita den fan för om han till exempel sade ’ja visst’ så skulle han ha pack för att han försökte få mig att röka ihjäl mig, och allt det där var ju bara en fråga om att ladda upp det rätta adrenalinet, eller hur?”

Så mycket mer blev inte sagt om detta för nästa steg i Eskilstuna blev att den gänglige och ljushårige ynglingen laddade av en knogjärnsförsedd vänster mot min käke, som gick av, det kände jag alldeles tydligt. ”Det var tur för dig”, försökte jag mumla fram, ” att du hade ett knogjärn, för du vet väl att det är vansinnigt dumt att slå med bar knytnäve mot en haka; hakan är så hård att man lätt skadar handen. Har man inget knogjärn är det bättre att skalla, slå med armbågen, sparka eller slå med handen mot någon annan del av kroppen, men det vet du väl eftersom du hade knogjärn?” Och jag funderade på det där med adrenalinet därför att hela situationen var fånig. Fylld av adrenalin hade jag misshandlat en massa typer, men någonstans på vägen tog adrenalinet slut och är man inte laddad med adrenalin får man alltid stryk. Och så var det nu: jag var garanterat större och säkert även starkare och snabbare än de båda, rimligtvis hade jag bättre teknik också till följd av alla slagsmål jag varit inblandad i, men om man inte är adrenalinspäckad gör slagen ont, man reflekterar för mycket och man anfaller inte i blint ursinne. Det är alltid det som avgör bataljen. ”Det här känns lite djävligt”, sluddrade jag, ”därför att jag har inget adrenalin i kroppen, det gör alltså ont, jag är rädd får man väl säga och jag har ingen lust att slåss, medan ni har ett jätteövertag, därför att ni är inte bara likgiltiga inför detta mitt armod: ni är adrenalinspäckade och ni njuter av detta, kort sagt är ni närmast oövervinneliga just nu.”

Och med det var det slutpratat. Den andre ynglingen, den lite kortare och kraftigare med mörkbrunt hår, drog ett järnrör i mitt huvud och det träffade så illa att jag dog.

Natt i Eskilstuna del 2

Jag vaknade upp i en krypta, damm, jord, smuts och spindelväv klamrade sig fast vid väggarna, i taket, i hörnen, mer jord på golvet, kistor lite varstans, i sten, i trä, på jordgolvet eller stenfundament, slem och avfall och förmultnade kroppar i kistorna och där satt jag upp i min stenkista med en mikrofon framför munnen och ett par hörlurar över öronen, Kontakten med teknikern, som satt bakom en stor, dammig glasruta full av fastkletade kryp, och i direkt anslutning till studion, var bra, vi inte bara såg varandra, Vi stod även i förbindelse med varandra via hörlurar, högtalare och mikrofoner Vårt problem var inte alls vi själva, Vårt problem och frågan som vi båda brottades med, teknikern och jag, var hur man får folk att lyssna när de inte vill lyssna Jag hörde en gång en idiot säga att det är nyhetsmakarna som snuttifierar världen och ger folket oseriöst korta upplysningar om vad som händer i världen, eller så talar de om haltande katter i Torshälla istället för svältande barn i Sudan, Men, Herregud, sade jag, det hör du väl själv att det låter betydligt mer gripbart och engagerande med en haltande katt i Torshälla än ett svältande barn i Sudan, redan bara det faktum att det inte är i Juba eller Karthoum, utan, Sudan, hela djävla Sudan, det vill inte säga lite det och tänk så många svältande barn det finns där, medan det inte finns så många haltande katter i Torshälla, i alla fall inte som får uppmärksamhet i media Det är klart att det är en mycket större nyhet, Alltså The public gets what the public wants, Snuttifieringen är ett tillmötesgående från nyhetsmakarens sida, han eller hon har insett att det är snuttar som säljer till folket, Ingående läsar- och konsumentundersökningar visar att människan vill ha snuttar och haltande katter i Torshälla och sidor med nyfödda och sedan ändå mer snuttar och så en icke ringa andel sex och våld och detta vet förlagshusen, detta vet tidningsmakarna och detta får den lära sig som vill arbeta för någon av de etablerade tidningarna Så nu måste jag snuttifiera, insåg jag där jag satt och försöka tala till de döva öronen runt omkring mig.

”Folk klagar på våld och otrygghet”, sade jag och log mitt dödskallelaktiga och läpplösa leende mot mikrofonen framför mig, ”men det har alltid funnits våld och otrygghet, nästan jämt och överallt, det hjälper inte – bortsett från på kort sikt och avseende ett begränsat område – med fler poliser eller medborgargarden, därför att så länge det finns folk som inte har något att förlora eller rent av inget har överhuvudtaget, så länge kommer våld och kriminalitet att finnas.”

”Det hjälper inte”, fortsatte jag och försökte suga lite på kinderna vilket naturligtvis var omöjligt och endast resulterade i ett väsande som inte heller det fick döingarna runt omkring att reagera, ”att den som upplever sig ha inte är i behov av kriminalitet, därför att det finns så många som med all rätt upplever sig inte ha och att de därmed också är i behov av kriminalitet, Så långt borde allt vara ganska klart, problemet uppstår när någon upplever sig inte ha, trots att han eller hon faktiskt, utifrån en objektiv bedömningsgrund faktiskt har så pass att han eller hon inte är i behov av kriminalitet, men detta problem skulle vara oändligt litet i förhållande till dagens situation, där väldigt många med viss rätt upplever sig vara i behov av kriminalitet.”

”Det hjälper inte i längden”, sade jag och sög på en av mina ruttna tänder medan de andra i kryptan uttråkat och likgiltigt iakttog mig, ”att vi som har alltid varit mästare på att uppfinna eller utnyttja religioner, ideologier och samhällsströmningar för att hålla de som inte har lugna, Men blott ett hjälper och det vet vi egentligen allihop – för vad är det väl i all världen som de som inte har bråkar om? Jo, Envar måste ha något. Är vi som har inte beredda att dela med oss består våldet och kriminaliteten och vi måste ha fler poliser och medborgargarden och högre murar runt husen och fler larm och vi kommer att hålla oss inne allt tidigare på dygnet”, avslutade jag den redan alltför långa pratan, de redan döda åhörarna hade för länge sedan slutat lyssna likgiltig och återgått till att putsa sina kryptor eller peta i sina guldtänder eller så hade de, skrämda, dragit kistlocket över sig, och satte på lite musik för att liva upp programmet något

As long as there are

people that have lost

everything

As long as there are

people who have nothing

to lose

As long as there are

people worth nothing

Life´s dangerous

Till min förvåning fick musiken det att spritta av liv i benranglen, de samlades i grupper kring dammiga kandelabrar, behängda med spindelväv och blodtörstiga spindlar, och drack ur dammiga och mögliga vinpavor fyllda av unken vinäger och i ett slag hade de enats om att så här kunde det inte få fortgå, något måste göras åt saken, Vänligt men bestämt bad de mig sluta på Kryptradion som de tog över i den goda målsättningen att förändra och det fungerade så länge den nye radiomannen kåserade kring den haltande katten i Torshälla som alla andra nyhetssändningar toppade med.

Slut

Musik: Neil Young hjälper oss på vägen.

Vårt & talmannens gemensamma ansvar för det öppna samhället

Publicerat av
Svara

Hur bekämpa barbari utan att hemfalla åt barbari? Det är svårt och ett arbete som måste göras från grunden genom att myllan för fanatism bortom sans och förnuft raderas ur samhällets strukturer.

Detta ställer stora krav på oss alla och inte minst våra folkvalda. Att vi misslyckats kapitalt med att skapa ett samhälle fritt från denna mylla är uppenbart och omfattar långt mer än bara en nonchalant integrationspolitik, som både missar individers unika egenskaper och kunskaper och snarare sätter upp hinder än skapar möjligheter, och en skola och andra samhällsinstitutioner som inte är tillräckligt inkluderande.

Utmaningen att skapa ett jämlikt samhälle gäller alla och är ingen höger-vänster-fråga utan en självklarhet för den som ser samhället som ett gemensamt projekt, där enskilda skeenden bara är en del av vår gemensamma helhet, en helhet som vi alla har ett ansvar för och där allt vi säger och gör och hur vi röstar kan ha en avgörande betydelse för både det lilla och det stora skeendet.

I ljuset av det ovan sagda och det som skett i Frankrike – där fanatiker bortom sans och förnuft och utan vare sig verklig hemvist i någon religion eller ideologi och som uppfattar sig som ställda utanför varje möjlighet till att bli en del av den stora gemenskapen, har attackerat grundvalarna för det öppna och fria samhället, som i sin tur är en förutsättning för verklig jämlikhet och en möjlighet för alla – är det dubbelt beklagligt när en folkvald talman i ett demokratiskt parlament, i det här fallet den svenska riksdagen, går ut offentligt med en attack på en enskild journalist.

Björn Söder förefaller vara omedveten om demokratins principer när han skriver ”Hade Anders Lindberg på Aftonbladet haft någon skam i kroppen hade han sedan länge lämnat journalistyrket och kanske sysslat med något han var mer lämpad för, som t ex svampodlare… Han skämmer ut hela journalistkåren och Sverige.” Om vi bortser från det uppenbart omogna i att som politiker, på riksplanet dessutom, ge sig in i en pajkastning med en journalist, kvarstår det allvarliga: här vänder sig en talman i Riksdagen direkt mot det öppna samhällets grundläggande principer. Vår grundlagsfästa tryckfrihet är en förutsättning för ett samhälle där enskilda, journalister eller andra, kan bevaka makten och ge uttryck för andra åsikter än den sittande maktens.

Den som accepterar en offentlig roll som politiker – eller för den delen författare, musiker och mycket annat – accepterar samtidigt att hens arbete skärskådas och kommenteras av andra, inte minst då av media, vars främsta och viktigaste, och från demokratisk synpunkt enda, uppgift är att bevaka och ifrågasätta makten. Detta tycks många ha svårt att förstå och därför tillåter de sig att bunta ihop alla journalister till ett skrå av hyenor, vilket man kan avfärda i polisfilmer med att ”hyenorna är här” och i vardagen med ett ”dom där journalisterna dom ska då alltid hitta något att klaga på!”. Ja, just det, de ska ju det. Det blir inte alltid rätt och det finns dåliga journalister som gör ett uselt arbete antingen därför att de är inkompetenta eller för rubrikkåta och därför döva för nyanser och helheter och det finns låtsasjournalister som ägnar sig åt furstespegling istället för journalistik. Enskilda individer kan också känna sig extra påpassade eller utpekade. Ibland sker detta i form av oförsvarliga drev. Men. För det mesta är detta en del av din och min lagstadgade rätt och möjlighet att via seriösa journalister hålla koll på makten så att politiska beslut inte fattas över våra huvuden, så att vi får veta när ansvarslösa direktör som är mer intresserade av sitt eget välbefinnande än något annat för våra pengar köper skräpföretag till fantasisummor i Holland eller mutar presidentungar i Långtbortistan.

Ett av vår samtids stora problem är inte att journalisterna på Aftonbladet eller SvD, satirikerna på Charlie Hebdo eller några andra som utöver det fria ordet missköter sig utan tvärtom att det börjar bli allt svårare för den seriösa journalistiken att verka och att finna ekonomiska resurser för detta för demokratin fundamentala och avgörande arbete.

Den malplacerade expediten & Dr. John & Johnny Winter

Publicerat av
Svara

Nyårsafton. Äldsta dottern slinker in på ett av huvudstadens Systembolaget i innerstaden. Tänker köpa en flaska Clotilde Davenne Crémant de Bourgogne. Hör en annan person fråga efter vinet. Hänger på den personen och den expedit som söker sig fram bland hyllorna för att hitta rätt. Vinet är slut i hyllan. En annan expedit, också en dam, går förbi och kommenterar, ”Alla ska ha det där vinet. Det är så uppskrivet. Jag tycker det är tråkigt och inte värt pengarna. För de pengarna kan man få en riktig champagne.”. Äldsta dottern blir bestört men vill inte ställa till en scen. Kommenterar aningen lapidariskt, ”Jag tycker det är ett bra vin.”. Expediten kontrar, ”Då har vi olika smak, fröken.”. Äldsta dottern funderar då en stund över det där med kunnig personal och opartiskhet och, i mindre utsträckning, över tomma hyllor och finner det för gott att bara lämna butiken och chansa på att nästa fungerar bättre. Kanske finns vinet där och framförallt utgår hon från att hon inte kommer att bli knäppt på näsan och förolämpad igen. Dr. John & Johnny Winter.

PS Såg då jag sökte på champagne på SB:s site att det finns, i skrivande stund, 938 champagner från Frankrike och en från… Italien (närmare bestämt, visar det sig om man klickar på den varan, en Moscato d’Asti och om man nu betraktar den som champagne finns det äkta skumpa för under hundralappen i Sverige).Bubbeltest Davenne

Ästad: en lägesrapport från den halländska myllan & Erik Satie

Publicerat av
Svara

”Men! Hur går det på Ästad då? När får vi se några viner därifrån?”, tankar inte olika irritationstruddelutterna som håller den sanne HR.en vaken om nätterna och får hen att kasta sig fram och tillbaka i feberliknande frossa och badande i närodlad svett. Lugn, kära ni! vinifierat har, trots Julens och Nyårets frestelser och påfrestningar, inte glömt bort er och här kommer en liten lägesrapport, som bör få er att sova gott till dess det är dags att prova gårdens produktion lite längre fram på vårkanten.

image Det torde vid det här laget vara allom bekant, att huvudvinet på Ästad kommer bli ett bubbel. Bortsett från att man i normala fall får räkna tre skördar för att komma någorlunda rätt på det, måste producenten i bubbelvinernas skummande värld lägga till tid för buteljjäsning och – lagring. Med andra ord kan det med lätthet bli så att utvecklingstiden fördubblas. Detta har Daniel Carlsson & co på Ästad till fullo insett och accepterat. Således står vi ännu långt ifrån den stunden då det färdiga vinet kan presenteras. Men. Det kommer alltid fram små kul och tillfredsställande mellantider i ett sådant här distanslopp. Till exempel går det idag konstatera att det verkligen var rätt att satsa på mousserande på Ästad, att mycket av det som gjordes år ett var rätt och en hel del möjliga vägar/metoder kunnat väljas bort; kort sagt går ett sådant här utvecklingsarbete till så att man hela tiden måste hålla sig till ett tydligt program, som tar sin början i en så avskalad version som möjligt, därefter byggs egenskaper på allteftersom producenten hittar rätt i sin odling och sin hantering av druvan. imageSåledes finns det ganska intressanta viner att prova från både 2013 och 2014, trots att inga av dessa ens är i närheten av att vara färdiga med sin buteljvistelse. Mer spännande för dagen är försöken med stilla viner, som görs vid sidan om huvudspåret. Tanken är dels att kunna ta till vara på alla druvor på bästa sätt, dels att bredda gårdens utbud samt, sist men inte minst, självklart också göra ett hyggligt stilla vin om det låter sig göras. Exakt vilken väg som är den rätta där är för tidigt att säga, men det som förefaller så pass lovande att det sannolikt kommer att erbjudas gårdens gäster redan den här sommaren är ett halvtorrt, stilla vin. Rent, snyggt, elegant och med en välgörande sötma som balanserar den påtagliga syran från de relativt tidigt skördade solaris-druvorna. Så, nu vet ni. Exakt hur det blir med det halvtorra och hur det kommer smaka får ni veta om några månader. Till dess kan ni lyssna på Erik Satie, till exempel.