Vid sidan om punkens genombrott skedde där under 70-talets senare del
också en revival för enkla, korta och melodiösa låtar. Få utövade den här genren så väl som Elvis Costello & The Attractions och bland mängder av sånger av de nyss nämnda innehar Watching the Detectives en särställning.
Om inte jag skriver om det här vinet lär aldrig ni som sitter på några pannor i källaren få veta vad som gäller i skrivande stund, om vinet är gott, om det alls är drickbart. Så klart det är. Herregud, vad tror ni? Fram till 2001 gjorde vi tre röda viner på Domaine Rabiega: Clos Dière I (CI), Clos Dière II (CII) och Domaine Rabiega (DR), där den sistnämnda framförallt innehöll överbliven cabernet sauvignon och unga stockar syrah. Tanken var sedan att låta CII utgå från och med årgången 2002
och istället blanda de druvorna (carignan kompletterad med grenache och cabernet sauvignon, lagrad på en mix av fransk och amerikansk ek) med DR-frukten. Nu blev det inte riktigt så. 2002 var ett uselt år härnere. Svalt och regnigt och med flera hagelskurar. Därför gjordes bara ett rött vin det året: Domaine Rabiega. Trots att alla druvorna kunde användas för 02:an blev det inget stort vin, därtill var året alltför för ynkligt. Således dröjde det till 2003 innan gårdens nya portföljstruktur stod i full blom med ett prestigevin, Clos Dière (syrah, f d I:an), och ett andravin, Domaine Rabiega (bestående av gamla II:an och Domaine Rabiega). Så här fungerade det sedan egentligen bara fullt ut för årgångarna 2003 och 2004. Den nye ägaren, som tog över lagom till skörden 2006, valde att bygga en annan portföljstruktur. Hur pass bra blev då DR 03 och hur pass väl håller den? Offrade mig och öppnade en pava igår kväll enkom för att ge er svar på dessa näsvisa frågor. Måste säga att jag blev en aning förvånad, fast jag inte borde bli det. Kort sagt uppför sig DR 03 som vore det en CII 03. Nu kanske det inte är så förvånande i alla fall. Dels är vinet (nästan) gjort som CII, dels var även de tidigare lite unga stockarna 2003 komna till en stabil ålder. Dessutom lyckades vi väldigt bra det här urvarma och supertorra året, om jag får säga det själv. Dock: ni som mot förmodan har det här vinet i er källare ska veta att det är alldeles utmärkt att dricka nu, på topp, skulle jag säga, och det lär hänga kvar på den här nivån ytterligare ett par år. Har tidigare legat på mina DR 03 och öppnat en flaska per år för att följa utvecklingen och det är först nu vinet visar grönt ljus och den bästa beskrivningen för att ni ska förstå hur vinet är är ”gott”, till och med ”synnerligen gott” med snygg frukt, väl integrerad ek, god balans och mycket elegans och en diskret men rejäl ryggrad. Lovar att det inte är ett vin vinmakaren skäms för. Jag drog det till grillad kyckling, klyftpotatis och ett slags ratatouillemojs och det satt som en smäck till vinet. Korn och lite accordeon för er som inte tycker om Korn eller kanske gillar både Korn och dragspel.
Det som är så speciellt med Jimi Hendrix är att han inte bara var en gudomlig gitarrist, han uppfann dessutom massvis med tekniker och ljud
och spelade på ett sätt som förvisso går att imitera men inte utveckla av den enkla anledningen att det krävs en musiker av Hendrix kapacitet för att göra det och någon sådan har vi inte sett sedan Jimi Hendrix, vars briljans väl sammanfattas i det som fortsatt är elgitarrkompositionernas essens och mest lysande verk: Voodoo Chile.
Det här med mat- och vinpaket kan vara himmel eller helvete. Talar vi lite mer finkrog och en seriös krögare, som inte i första hand behöver rensa i källaren, och en begåvad och kunnig sommelier, som faktiskt kan para
ihop mat och vin utifrån egen känsla och inte en manual, kan det bli hur bra som helst. Det sistnämna gäller i allra högsta grad för Benu, downtown San Francisco. Yoon Ha är en av världens bästa sommelierer och det är ett nöje att bli vägledd av denne ödmjuke Bacchus tjänare. Lyhörd, diskret och kunnig förklarar han med fingerspetskänsla sina idéer och vinval – val som i bästa mening förmår överraska och, inte minst, behaga. Utmärkt, molekylärinspirerad mat, perfekt service och en världsstjärna bakom vinerna. Klart ni ska gå på Benu nästa gång ni är i Bay Area. San Francisco. (Gammal intervju med Ha för hugade)
När Queen dök upp i början av 1970-talet var det inte helt lätt att se
bandets framtida utveckling eller hur stora de skulle bli – låt vara att de helt fräckt påstod att de skulle bli störst i världen. Helt klart stod de dock för ett eget musikaliskt och framåtlutat uttryck som dittills aldrig hörts. En föraning kom på första albumet och exploderade på Queen II varifrån vi hör The March Of The Black Queen.
vinifierat menar att det är räcker med att kända kändisar, okända kändisar och så kallade TV-profiler får shaka loss i Let’s Dance. Sverige behöver inte att kända kändisar, okända kändisar och så kallade TV-profiler bakar loss i Let’s Bake dessutom. Måtte det här programmet få de sämsta tittarsiffrorna i henminne så att vi kan få tillbaka vår tro på den svenska mänskligheten. The Baker Brothers.
När vinerna från Chateau Montelena lanserades i Sverige förra året blev de en omedelbar succé med sin klassiska Napa-stil, som lutar mer åt Europa
än många av de Napa-viner som lanserats de senaste 20 åren. Den positivt lagda skulle säga att vinet representerar det bästa av två världar: europeisk elegans och balans och amerikansk frukt och rondör. I dagarna har den nya årgången, 2011, av Chateau Montelena Napa Valley Cabernet Sauvignon, varunr 71926, pris 299 sek, börjat rulla ut till Systembolagen. Om 2011 matchar 2010? Tveklöst, men prova själv vet jag. I en butik nära dig och skulle det inte finnas därför att ditt bolag är undermåligt och har nollkoll på vinvärldens väsentligheter kan du enkelt beställa hem vinet. RHCP.
Dela “Chateau Montelena Napa Cabernet: ny årgång! & RHCP” på Twitter
Azorubin, karmosinrött eller E122, kärt barn har många namn. Efter EU-inträdet blev azofärgämnen godkända i livsmedel i Sverige. De framställs på kemisk väg och vissa begränsningar förekommer fortfarande. Till exempel får E122 inte pimpa saft och vin. Däremot får det, såvitt vinifierat kunnat utröna, användas i till exempel sprit och fruktviner- och drinkar. vinifierat har tidigare ödmjukast påpekat att det farligaste i vinet är alkoholen, medan de systemiska bekämpningsmedlen är livsfarliga för den som arbetar med dem. Vid sidan om alkoholen är det otrevligaste ochratoxin. Ett gift sprunget ur mögelsvampar hemmahörande i penicillium- och aspergillus-släkterna. Det här är inget problem alls i välgjorda viner, men mögelgiftet kan förekomma i enklare, billiga viner tillverkade i ett högintensivt jordbruk samt på gårdar där bonden inte tar mögelangreppen på allvar varför hen inte heller gör något åt dem -jo, det finns ett fåtal skogstomtar som inte förstår bättre. Tittar vi utanför lagens råmärken har vinifierat påpekat, att tja, det är klart att någon kan tänkas pytsa i otillåtna ämnen, kanske för att sätt färg och smak på drycken. Även här torde intresset bara finnas för den som gör ett skäligen enkelt vin – bättre viner skulle förlora på ett slikt förehavande. Om någon nu skulle arbeta olagligt kan den pytsa i lite E122 i sin eländiga produkt, men särskilt vanligt torde det inte vara. Däremot får den se upp som är känslig för den här typen av ämnen, E122 till exempel, om den får för sig att hälla i sig rikliga mängder av låt säga ett fruktvin. Således, ni som vet med er att ni är överkänsliga för E122 eller som vill undvika det eftersom ni vet att det finns forskningsrön som pekar på olämpliga avigsidor med produkten, ni bör hålla koll på etiketten på ert fruktvin eller er fruktdrink: använder du ett azofärgämne ska det framgå av etiketten. Sist men inte minst en liten smålustig anekdot: E122 förefaller inte stå pall för solljus. Nedan en bild på två flaskor av en karmosinpimpad produkt, där den ena fått stå i mörkt förvar och den andra i dagsljus några dagar (direkt solljus cirka 20 timmar). Oooops! vinifierat tackar en HR som bett att få vara anonym då hen inte vill bli ihågkommen som karmosinmannen/kvinnan för bilden. Och vilken låt kan vi bara inte låta bli att spela nu?
Då och då dyker de där rasande kompetenta banden upp och skapar sound och byggen som några år senare spelas av tusentals coverband och
som hörs både här och där i mindre innovativa kompositörers alster, för att nu inte tala om hur brett och fräckt det används i reklam, trailers och liknande sammanhang. Muse har ända sedan debuten haft en särställning och fullkomligt sprutat ur sig musik och album som aldrig stannar upp trots att allt i stora stycken hålls inom samma ramar. Stockholm Syndrome från tredje albumet Absolution är ett utmärkt exempel på vad Muse handlar om.
Det är inte utan att vinifierat undrar vad som händer med Carisma från Domaine de Brescou. På bara några veckor har vinet fått full pott i Sydsvenskan och Allt om Vin och börjat röra på sig i Sverige. Inte så att vinet inte förtjänar det, tvärtom!, om vi får tycka så trots vår synnerliga inblandning i produkten. Grejen är att det är så glädjande att ett så här
pass ”oinbjudande” vin får så bra omdöme i sin prisklass – en klass där tillrättalagda, mjuka och mer eller mindre söta produkter dominerar både i bedömningarna och i försäljningen. Carisma är ett ursprungstypiskt vin från mini-appellationen Languedoc-Pézenas, några mil väster om Montpellier, klassat som IGP eftersom en del av druvorna kommer från jordlotter som hamnat utanför appellationsgränsen, vilken går rakt igenom Domaine de Brescou. Med carignan som uttrycksfull huvuddruva bjuder Carisma på för området typiska garrigue-toner och för huvuddruvan påtagliga mixen av röd frukt med en klick mörka bär på toppen. Mycket försiktigt ekat dominerar frukt och ursprung såväl vinets doft som smak. Gården odlar enligt principerna för Terra Vitis och precis som alla andra viner från Brescou är det lågsvavlat och rent. Carisma, nr 70921, 79 sek (beställningssortimentet). För övrigt har det varit alldeles för lite klockor och pipsång i låtarna på vinifierat de senaste åren, vi fixar det här och nu med Jay & The Americans.