Azorubin, karmosinrött eller E122, kärt barn har många namn. Efter EU-inträdet blev azofärgämnen godkända i livsmedel i Sverige. De framställs på kemisk väg och vissa begränsningar förekommer fortfarande. Till exempel får E122 inte pimpa saft och vin. Däremot får det, såvitt vinifierat kunnat utröna, användas i till exempel sprit och fruktviner- och drinkar. vinifierat har tidigare ödmjukast påpekat att det farligaste i vinet är alkoholen, medan de systemiska bekämpningsmedlen är livsfarliga för den som arbetar med dem. Vid sidan om alkoholen är det otrevligaste ochratoxin. Ett gift sprunget ur mögelsvampar hemmahörande i penicillium- och aspergillus-släkterna. Det här är inget problem alls i välgjorda viner, men mögelgiftet kan förekomma i enklare, billiga viner tillverkade i ett högintensivt jordbruk samt på gårdar där bonden inte tar mögelangreppen på allvar varför hen inte heller gör något åt dem -jo, det finns ett fåtal skogstomtar som inte förstår bättre. Tittar vi utanför lagens råmärken har vinifierat påpekat, att tja, det är klart att någon kan tänkas pytsa i otillåtna ämnen, kanske för att sätt färg och smak på drycken. Även här torde intresset bara finnas för den som gör ett skäligen enkelt vin – bättre viner skulle förlora på ett slikt förehavande. Om någon nu skulle arbeta olagligt kan den pytsa i lite E122 i sin eländiga produkt, men särskilt vanligt torde det inte vara. Däremot får den se upp som är känslig för den här typen av ämnen, E122 till exempel, om den får för sig att hälla i sig rikliga mängder av låt säga ett fruktvin. Således, ni som vet med er att ni är överkänsliga för E122 eller som vill undvika det eftersom ni vet att det finns forskningsrön som pekar på olämpliga avigsidor med produkten, ni bör hålla koll på etiketten på ert fruktvin eller er fruktdrink: använder du ett azofärgämne ska det framgå av etiketten. Sist men inte minst en liten smålustig anekdot: E122 förefaller inte stå pall för solljus. Nedan en bild på två flaskor av en karmosinpimpad produkt, där den ena fått stå i mörkt förvar och den andra i dagsljus några dagar (direkt solljus cirka 20 timmar). Oooops! vinifierat tackar en HR som bett att få vara anonym då hen inte vill bli ihågkommen som karmosinmannen/kvinnan för bilden. Och vilken låt kan vi bara inte låta bli att spela nu?
Stockholm Syndrome
Då och då dyker de där rasande kompetenta banden upp och skapar sound och byggen som några år senare spelas av tusentals coverband och
som hörs både här och där i mindre innovativa kompositörers alster, för att nu inte tala om hur brett och fräckt det används i reklam, trailers och liknande sammanhang. Muse har ända sedan debuten haft en särställning och fullkomligt sprutat ur sig musik och album som aldrig stannar upp trots att allt i stora stycken hålls inom samma ramar. Stockholm Syndrome från tredje albumet Absolution är ett utmärkt exempel på vad Muse handlar om.
Carisma 2011 & Jay & The Americans
Det är inte utan att vinifierat undrar vad som händer med Carisma från Domaine de Brescou. På bara några veckor har vinet fått full pott i Sydsvenskan och Allt om Vin och börjat röra på sig i Sverige. Inte så att vinet inte förtjänar det, tvärtom!, om vi får tycka så trots vår synnerliga inblandning i produkten. Grejen är att det är så glädjande att ett så här
pass ”oinbjudande” vin får så bra omdöme i sin prisklass – en klass där tillrättalagda, mjuka och mer eller mindre söta produkter dominerar både i bedömningarna och i försäljningen. Carisma är ett ursprungstypiskt vin från mini-appellationen Languedoc-Pézenas, några mil väster om Montpellier, klassat som IGP eftersom en del av druvorna kommer från jordlotter som hamnat utanför appellationsgränsen, vilken går rakt igenom Domaine de Brescou. Med carignan som uttrycksfull huvuddruva bjuder Carisma på för området typiska garrigue-toner och för huvuddruvan påtagliga mixen av röd frukt med en klick mörka bär på toppen. Mycket försiktigt ekat dominerar frukt och ursprung såväl vinets doft som smak. Gården odlar enligt principerna för Terra Vitis och precis som alla andra viner från Brescou är det lågsvavlat och rent. Carisma, nr 70921, 79 sek (beställningssortimentet). För övrigt har det varit alldeles för lite klockor och pipsång i låtarna på vinifierat de senaste åren, vi fixar det här och nu med Jay & The Americans.
More Than a Feeling
När populärmusikscenen höll på att stöpas om som värst 1976 – 1978 dök det också upp vad som skulle kunna kallas bakåtsträvare eller i vart fall
sådana som hellre utvecklade mer FM-baserad, melodiös och snäll hårdrock än hängde på punken i dess engelska eller amerikanska form eller alla de retronydanande grupperna och musikerna, som vände arenarocken och monsterbanden ryggen. Ett av de banden var Boston, som med låten More Than a Feeling fick till en hit av stora mått och som gjorde deras debutalbum till en riktig dundersäljare. Samtidigt är det här ett exempel på ett band som fick till en låt som lever kvar i musikhistorien, men knappast två.
RSV-Cab Franc till Twoson
Den för HR:en bekanta, exklusiva vinklubben Twoson, eller The Torstenson Hanzon Collection, handlar om att välja ut och i förkommande fall sätta ihop småpytsar vin, buteljera dessa på magnum och sälja dem till klubbens medlemmar. Antalet magnum landar alltid
mellan 125 och 150 stycken. Vanligtvis cirka 130. Det beror på att merparten av de utvalda vinerna kommer från unika fat om 225 liter, fat som Hanzon och er utsände i vinklubbarnas mångfacetterade universum fått välja ut hos producenter som de nyss nämnda vinresenärerna tycker om på ett mer eller mindre hejdlöst sätt. I förra veckan fick de tillfälle att sniffa tunnor hos den ekologiska pionjären och egensinniga vinproducenten Robert Sinskey Vineyards i Carneros, Napa Valley, och närmare bestämt alldeles intill Silverado Trail i Stags Leap. Exakt vad det kommer att leda till är ännu inte klart. Bland annat finns det funderingar kring en finfin, vingårdsbetecknad (”Three Amigos”) pinot noir
från 2012 och en eventuell möjlighet att köpa loss ett knippe Abraxas 2006 på magnum – ett vin som är störtskönt idag och som understryker vikten av att inte hinka i sig sina Abraxas för tidigt. Dock ledde besöket och sniffandet till att ett nytt fat mellanrostad Troncais-ek från Nadalie till brädden fyllt med cabernet franc köptes in. Detta kommer nu med det snaraste att buteljeras. Vinet kommer från Sinskeys utmärkta Vandal Vineyard – prov kan köpas i Sverige – men kommer till skillnad från RSV:s eget vin bara innehålla en av två kloner cabernet franc samt få betydligt mindre ek. Det kommer göra Twoson-varianten mer ren och fräsch i druv-uttrycket, men mindre koncentrerad. Två goda sidor av samma sak.
Hey
Det går inte att överskatta Pixies i allmänhet och gruppens höjdpunkt ”Doolittle” i synnerhet. Kort sagt haglar det av klassiska avtryck i
rockmusikens historia här och inte minst är influenserna för kommande storheter som Nirvana och många, många andra uppenbara. Det går alltid att diskutera vilken av sångerna som är albumets ”The song” och även om det inte är utan viss smärta albumets alla övriga låtar ställs åt sidan faller vinifierats val med fjäderlätt sinne på den blytunga ”Hey”. (Bör avnjutas på hög volym)
Förbud mot feldoserade crosstrainrar!
Ofoget med feldoserade crosstrainrar som ger entusiastiska utövare veckolånga vadkramper måste få ett slut! Av alla förbud vinifierat krävt genom åren är detta kanske det mest ömmande förbudet. Den som trots rådande förbud försåtligen och med den falska oskuldens bedrägliga avtryck mejslat i sitt allt annat än ärliga ansikte säljer eller hyr eller lånar ut slika tingestar ska kedjas fast vid den feldoserade apparaten och tvingas trampa på under två timmar eller till dess avskummets vader går i baklås.
Lost Angeles
Colosseum, och för den delen även den senare upplagan Colosseum II, var ytterligare en ”supergrupp” sammansatt av kända musiker som John
Hiseman, Dave Greenslade och Chris Farlowe. En höjdpunkt i Colosseums andra sättning med bland annat Dave Clempson var ett livealbum som spelades in i Manchester 1971. Snart sagt allt från den här konserten är klassiker och vi lyssnar på Lost Angeles, inte minst för att den lika magnifikt briljanta som irriterande ofta bortglömde Clempson får visa lite grann av vad han kan göra för att förgylla vår vardag med sin gitarr och wahwahpedal.
Erica Landin på fat på Kunde
Nej, det är så klart inte så att de serverar vinskribenten med mera Erica Landin på tap på Kunde Estate i Sonoma, Kalifornien. Däremot är det så att Erica med dödsförakt i blicken och ovetande om vad som väntade henne förra hösten styrde kosan västerut för att under några veckor känna på det här med att vara vinmakare och det resulterade i ett par fat vin som nu ligger där och gottar sig bland Kundes hundratals och åter hundratals andra tunnor. Kunde Estate, för er som har nollkoll, är enligt uppgift USA:s största, enskilda ”sustainable” vingård. Det är också den otroligt vackra platsen där filmen ”Bottleshock” om Chateau Montelena och den berömda Paris-provningen 1976 till stora delar spelades in. Erica tillbringade några veckor under skörden 13 där och gjorde ett par fat utifrån sin egen idealbild. Exakt hur hennes fat i detta nu smakar har hon nollkoll på eftersom hon inte ska tillbaka för att avsluta sitt värv förrän om
några månader. Men vinifierat vet. Provade hennes fat i samband med ett besök på gården i veckan. Hur är det då, kan en nybörjare få till det bara så där? undrar den intresserade HR:en och sänder iväg en tanke till en soldränkt plats där samma person sippar vin i glada vänners lag samtidigt som den makar vin. Hm. Sanningen är att den som verkligen vill vara med i leken själv får vara beredd på både hårt arbete, för lånliga tider blåsvarta fingrar och naglar och många sömnlösa nätter fyllda av oro för allt som kan gå fel. Erica tog den smällen och hennes fat är i skrivande stund i utmärkt skick. Allt hon behöver göra nu är att ge dem rätt omvårdnad fram till buteljeringen och, inte minst, dra vinet av fat vid exakt rätt ögonblick. Lätt och en plätt.
White Room
Det tål att diskutera hur hårdrocken kom till. Klart är att inget band påverkade och utvecklade den tidiga hårdrocken som Cream.
Populärmusikhistoriens första ”supergrupp”, där den svagaste länken var Eric Clapton, varmed allt torde vara sagt om nivån. Tre duktiga sångare och fantastiska instrumentalister. Rytmsektionens Ginger Baker och Jack Bruce har satt avtryck i musikhistorien som fortsatt gör sig påminda mest varje dag. Cream hann på kort tid trycka ur sig ett pärlhalsband av låtar och White Room är ett bra exempel på hur det kunde låta.
