Dingac ska egentligen skrivas med ett uppochnervänt tak på c så uttalet blir tj. Min fransksvenska dator fixar inte det så även under resten av den här texten kommer somligt vara felstavat. Det gäller inte minst halvön Peljesac, som ska ha både litet och stort tj-ljud på s och c, ja, ni som inte pratar kroatiska eller något annat slaviskt språk kan väl försöka er på det uttalet. Nu är det inte uttalet som är grejen med Peljesac och Dingac så låt oss ta det från början.
Peljesac är en halvö, belägen några mil norr om den gamla republiken, numer staden Dubrovnik. Kanske är den mest känd för de fantastiska ostronen och musslorna som odlas i den vackra fjorden vid Mali Ston. Skaldjur som känns lika fräscha som de från de stora bankarna utanför Seattle. Här får de extra fräschör av undervattenskällor som förser fjorden och de små liven som växer där med rejäla doser av svalt sötvatten. När du är i Dubrovnik är en avstickare hit upp ett måste. Hyr en bil eller slå på stort och hyr både bil och chaufför om kassan tillåter. Ett annat tangerande tips är att du i Dubrovnik söker upp krogen Proto, nära ingången till Stari Grad, Gamla Stan, och att du där gör din egen Linguine Glockenspiel: beställ Mali Ston-musslor och en tallrik linguine, öppna sedan musslorna och lägg innehållet i/på linguinen – krogen är okej men det här slår allt annat på deras meny, låt vara att du får sätta ihop rätten själv.
Tillbaka till Peljesac. Från Mali Ston åker du vidare till Donja Banda och vinbaren Peninsula. Här låg förr ett kooperativ som de i och för sig inte sällan privata odlarna var tvungna att leverera sina druvor till på Titos tid och namnet Donja Banda lever hos många kvar, omgivet av ett nostalgiskt skimmer. Vinbaren Peninsula bjuder understundom på skön jazz, god ost och ett brett urval viner samt professionell handledning. Men nu glömmer vi det, för nu har vi, äntligen, kommit till saken: ta bilen och kör till ”Tunneln” i Potomje, alltså den 400 meter långa tunnel som tar dig under bergskammen och över till halvöns andra sida. Tunneln byggdes på 1970-talet för att få en direkt access till andra sidan berget. Fram till dess skedde all transport, bland annat av druvorna, med åsna över bergskammen.
Enligt insatta ortsbor kan det skilja så mycket som 15 grader från den ena till den andra sidan. Vad som är oomkullrunkeligt är att allt är såå mycket brantare på andra sidan. Här talar vi om b-r-a-n-t-a sluttningar rakt ner i havet och det gäller att hålla tungan rätt i munnen och framförallt händerna på ratten och ögonen på vägen när du snirklar dig uppåt mot de högst belägna vingårdarna, som du, självklart, bara måste ta dig till även om det innebär ett sönderskrapat underrede och att du i varje krök riskerar bli hängande med din löjliga tvåhjulsdrivna, lilla stadsbil som du ogenomtänkt hyrde istället för den dyrare fyrhjulsdrivna saken som du, inser du nu, borde tagit och ”dumsnål amatör” är för stunden inte alls ett felaktigt epitet på dig. Och när du kliver ur bilen och muntert knallar iväg bland skärvorna och stenarna av förhärdad kalk och slinter lite här och lite där och försöker att inte dras med nerför branten och hör den gamle vingårdsarbetaren hundra meter bort ropa något och du glor på honom och skriker ”what?!” och tänker ”wtf!” och han plötsligt får dig att inse att du går runt just där huggormarna bor och trivs som bäst funderar du också över det olämpliga i att gå runt där med tunna söndagsdojjor.
Medan du lyssnar efter hasande och väsande ljud och djur tar du dig ändå tid att se ut över nejden och, pust, vyn är slående, magnifik, sanslös; först tre-fyra grymma stup rakt ner i havet och sedan mil av adriatiskt hav och dito öar, vitgrå kalk, gula och blå blommor, mycket lågt tuktade och trots hög ålder spinkiga stockar plavac mali eller som druvan kallas här dingac, alltså både druva, ursprung (Kroatiens äldsta skyddade vinregion, sedan 1961) och typ, och bortanför det himmel, hav och öar, i all oändlighet.
Självklart är uttaget lågt här. Kan inte vara på annat vis. Självklart är stockarna spinkiga till följd av knapp näring och självklart behöver du bara pudersvavala stockarna en gång om året ity torka och ständig vind håller svampar och andra angrepp borta – kort sagt utfärdas inga ekologiska certifikat här, det varken behövs eller går att arbeta på annat vis. Självklart blir vinerna maffiga och hamnar lätt högt i sockret. Och där har vi Dingac-producenternas utmaning: att skapa balans. De bästa Dingac-vinerna idag är de som får vara vad de är, det vill säga halvtorra kraftpaket runt 16 procent och med tillräckligt mycket sötma för att fungera ungefär som en hygglig port. Sämst är de obalanserade vinerna som på grund av glycerol och hög alkoholhalt uppfattas som halvtorra trots att de är torra. Inte sällan är vinerna också dumbeska till följd av taskig hantering. När lokala intressenter med EU:s hjälp nu försöker sätta världens lupp på regionen Dubrovnik, bland annat genom att anordna mässan Festiwine och en vintävling för bland annat Dingac-vinerna, leder det till mer uppmärksamhet och fler impulser utifrån, vilket gissningsvis kommer ge hela området och inte minst de urcoola Dingac-vinerna en rejäl knuff framåt, inte bara i rykte utan också i kvalitet. Vi avslutar med Pop Music från Håkan Lidbo och Alf Tumble.
Provence och Provence. Jag skulle säga att Tavel är allt som en ”Rosé de Provence” är plus mer av allt. Möjligen invänder någon som känner förra årets då moderiktiga vindar blåsa, att vinet borde vara ljusare, men se då är det på det viset att appellationskraven för Tavel kräver att vinerna inte är för ljusa. Det är alltså inte så att folket i Tavel inte skulle kunna göra sitt vin ljusare, de har valt att göra det så här. Notera också att det är skillnad på lätt röd nyans i rosévin och lätt röd nyans i rosévin. Kort sagt skriker vanligtvis Tavel-färgen kvalitet till skillnad från en del andra ljusröda roséer. Ja, titta själva så förstår ni. Förhoppningsvis. Årgången 2013 är rent allmänt i södra Frankrike utmärkt för vitt och rosé och avseende Les Lauzeraies är det tveklöst den bästa varianten jag testat av vinet. För övrigt kan ni roa er med det här klippet från TV4 häromdagen. Det värmer att se säkringen gå på en gammal vinräv och, oavsett vad ni tror om saken, legendar som Bengt Frithiofsson när denne provar roséviner och bokstavligen talat björnkramar Les Lauizeraies Tavel å det värsta och släpper loss all den vinkärlek som drivit honom genom åren. Bortsett från TV4:s fem solar har den nya
årgången av Les Lauzeraies fått full pott i snart sagt varje seriös vinspalt, och skulle det mot förmodan finnas en vinspalt där 2013 inte tokhyllas är mitt tips att du ska börja läsa en annan vinspalt. Till saken: Les Lauzeraies Tavel 2013, alltså nya dunderårgången, började levereras ut till butik igår och finns den inte i just din butik kan du enkelt beställa hem den, varunr 2724, pris 99 sek. Som om det inte vore nog med att den nya årgången Les Lauzeraies äntligen är lössläppt fick ankgångens fader och Keith Richards andlige ledare Chuck Berry Polarpriset i år.
