Inte sällan hamnar arbetet i vinkällaren under lupp vad det gäller jäst och jästnäring. Mindre fokus sätts på vad odlaren gör före skörden, i vingården. Kort sagt är behovet av jäst och näring högst varierande, inte bara beroende på druva och år utan också på vad bonden företagit sig under året och då inte minst avseende hur hen gött sina plantor, oavsett om detta skett via marken eller plantans löv. I ett reklamblad som nyss damp ner hos vinifierat marknadsför Lallemand den nya produkten LalVigne Mature. Denna ska sprutas direkt på plantans blad och sägs vara först i sitt slag genom att den hjälper den fenoliska mognaden på traven. Detta gör LalVigne Mature särskilt intressant i svala områden, där mognaden kommer sent eller kanske aldrig, och i varma områden, där sockerhalten kan skena iväg innan den fenoliska (och arom-)mognaden – här talar Lallemand om den önologiska mognaden som omfattar både den fenoliska och arom-mognaden – infunnit sig. Produkten väntar på att patenteras så tillsvidare får vi nöja oss med att veta att den bygger på ett urval Lallemand-isolerade jäststammar. För den som vill ha en liten nördknorr på detta kan meddelas att LalVigne Mature ska appliceras vid två tillfällen: vid början av véraison samt två veckor efter den första behandlingen. Och för den som inte riktigt greppade det där med jäst och nu tror att detta är ytterligare ett bevis för genmanipulation och kemisk krigföring inom vinbruket kan meddelas att detta handlar om grundläggande biologi – sedan kan man förstås ha invändningar också mot det, men det är en annan historia och därmed inlägg. Eftersom Audrey igår gjorde succé hos ett fåtal högljudda HR kommer här ett yé-yépotpurri: 1, 2 , 3, 4, 5, 6, 7.
Förbud mot inteidiotsäkra produkter!, Bosnian Rainbows & Mantra
Om vi utgår från det rimliga antagandet att alla konsumenter, vi, är mer eller mindre dumma i huvudet och att de flesta av oss är medvetna om detta, varför, undrar vi då, tillverkas det lik förbaskat så många produkter som inte är idiotsäkra? Varför, till exempel, fungerar mailen ut från hemdatorn och paddan men inte från mobiltelefonen? Inte ens de vanligtvis slöa och ointresserade slynglarna i datoraffären vet hur de ska ta itu med problemet av det enkla skälet att de är lika korkade som resten av oss. Alltså, om det ska vara på det viset kan vem som helst av oss ta fram en tegelsten och hävda att det är världens smartaste dator, men att det kräver sin hen för att förstå sig på den. Mantra. Bosnian Rainbows. Creep-bonus.
Dela “Förbud mot inteidiotsäkra produkter!, Bosnian Rainbows & Mantra” på Twitter
En kärleksförklaring till Châteauneuf-du-Pape & fler klassiker
När jag häromdagen sög i mig en snart 20 år gammal Châteauneuf-du-Pape slog det mig än en gång hur vansinnigt goda de här vinerna kan vara och vanligtvis är – och vi talar då både rött och vitt om än i det följande rött. Visst, det finns varianter som dumsenskördats eller ekats sönder och ryggradslösa fruktbomber som snarast ska drickas och det finns andra som är så späckade av vad gemene man kallar brett att en bråkdel av orenheterna kunde räcka, men på det hela taget wow! Grenache är en druva att utan förbehåll älska och som folket i château9 förstått att den alltid vill ha sällskap, kommer den bättre till uttryck här än någon annanstans. Kort sagt kan mer än en producent i château9 konsten att få fram grenaches innersta väsen. Detta känns väldigt angeläget att få sagt och nu när det är sagt lyssnar vi på en klassiker från Evis Costello, en annan från Pretenders och slutligen en klassisk Audrey inspelad hos Henri Salvador. Costello-bonus.
Dela “En kärleksförklaring till Châteauneuf-du-Pape & fler klassiker” på Twitter
Kravet upprepas: Förbud mot tidsomställning
Äntligen fick vi i år, på TV, och då måste det vara sant, förklarat för oss, varför tidsomställningen görs: den görs på grund av att många får svårt att
sova när det blir ljusare på morgonen och skälet till att de får svårt att sova är att de hör ett rop från Hedenhös och tiden då människan var utrustad med en primärt inriktad reptilhjärna. Har i och för sig alltid misstänkt att någon form av ett slikt problem föreligger hos folk som stiger upp tidigt och med ett leende på läpparna, men att de får styra samhället är upprörande. Undra på att det blir krig. Förbud mot tidsomställning, i alla fall på våren, nu! Ett slags musikaliskt bevis för det sagda här.
Dela “Kravet upprepas: Förbud mot tidsomställning” på Twitter
Vårt gemensamma supporteransvar & White Stripes
Vad är det för fel på vår supporterkultur? är frågan som upprepas gång efter annan i supportermordets spår. ”Polisen måste ta sitt ansvar”, säger vissa, ”klubbarna måste ta sitt ansvar”, säger andra. ”Vi kan inte ta mer ansvar för idioter, bråkstakar och kriminella som söker sig till oss än en biosalong kan göra det ”, säger klubbarna, ”det här är ett problem för samhället”. Rätt så, men även om det här mer är ett samhällsproblem än
ett supporterproblem i sig innebär inte det att representanter för klubbledningen kan frottera sig med busar eller att klubbarna skulle stå utan ansvar. Snacka om att sända fel signaler. Och det är just det det handlar om: fel signaler. Alla som någonsin ställt sig bakom en ”hata-kampanj” eller ens skrikit okvädinsord om motståndaren eller jublat när någon ur motståndarlaget fått en smäll eller busvisslat när motståndarlagets stjärna har bollen, alla som någonsin gjort det bär ett ansvar för mordet i Helsingborg igår. Det är förlåtligt när reptilhjärnorna är dumma i huvudet, men när människor som tror sig vara vid sunda vätskor nedlåter sig till att agera som statister eller, ändå värre, aktiva aktörer i den smutsiga supporterkulturens utkanter är det oförlåtligt. Vi bör alla fundera över vilka signaler vi sänder till omvärlden, inte minst de yngre supportrarna, när vi håller på vårt lag och kommenterar domarens insats. Det är bara fotboll för helvete. White Stripes.
Dela “Vårt gemensamma supporteransvar & White Stripes” på Twitter
Att varuprova eller inte varuprova, det är frågan 6.0(, 7.0 & 8.0)
Själv ser jag inga problem med varuprover i sig; problemet är snarare skribenten. Varuproverna är ett utmärkt hjälpmedel för kritiker och något som ytterst och i bästa fall kommer kritikernas läsare till godo. Det kan gälla litteratur, musik, vin, fordon, ja det mesta. Samtidigt är kritikerns objektivitet och kunnande en evig problematik för, vanligtvis, kritikern själv och, definitivt, läsaren. Ytterst handlar det om att den siste ska kunna lita på sin kritiker och det är endast den med tillräckligt eget kunnande som vet om den kan det. Såg till exempel häromdagen att ett vin som i samband med ”Vinforum 2.0” visade sig vara störigt orent, hyllats rejält på flera håll. Frågan är då om den som hyllar ett orent vin bara är inkompetent som provare eller om den har en annan agenda än att ge sin läsare en korrekt bild av produkten, vill den till exempel stötta just den producenten eller importören av något för oss övriga okänt skäl, eller har det bara blivit en ”våg”, som det ibland blir, då alla bara hänger på och hyllar därför att det verkar vara det rätta att göra som en i gänget. Om, å andra sidan, du som läsare vet att du alltid tycker precis som kritikern X eller alltid precis motsatt vad Y säger, ja, då kan du förstås följa den kritikern oavsett hens kompetens eftersom du vet vad hens smak och råd är värda.
Att varuprova eller inte varuprova, det är frågan 7.0
Självklart är det bästa att hitta någon som jagar själv, som alltid befinner sig längst fram och gör de där sanslösa upptäckterna innan alla andra gör det. Nya konstnärer, manusförfattare, artister eller för att tala vin igen: nya områden, producenter och druvor och det oftast till ohajpade priser. Å andra sidan är det svårt att som privatperson alltid ligga längst fram samtidigt som många jagar. Inte bara skribenter. Det finns många duktiga importörer och vinhandlare världen över som ofta ligger i framkant. Ett enkelt sätt att själv vara med är att följa dessa och om de då och då ger kritikern tillfälle att träffa en producent eller bistår med varuprover eller provningar som allt som oftast innehåller för hen intressanta produkter som breddar hens synfält eller adderar till hens erfarenhet, kan det inte vara negativt i sig. Negativt blir det bara den dagen kritikern skriver upp en produkt som tack för senast.
Att varuprova eller inte varuprova, det är frågan 8.0
Janis Joplin. Janis Joplin. Janis Joplin. Jancis Joplin. Jancis Joplin. Janis Joplin. Janis Joplin.
Dela “Att varuprova eller inte varuprova, det är frågan 6.0(, 7.0 & 8.0)” på Twitter
Att varuprova eller inte varuprova, det är frågan
Häromdagen skrev Vinovis om hur Pommery skickat på honom ett varuprov, som han senare dissade. Detta föranledde Pommery att i sin tur dissa kritikern. Att detta ställer utom allt tvivel att Pommery inte har det skarpaste bladet i knivlådan som PR-ansvarig är uppenbart. Uppenbart är också att Vinovis gjorde rätt i att följa upp dissandet med att berätta om hela affären. Vinvärlden är inte bortskämd med intressanta, rent av avslöjande texter.
Att varuprova eller inte varuprova, det är frågan 2.0
Vinovis tar också upp frågan om huruvida det som vinskribent är rätt att ta emot och skriva om gratis varuprover. Själv avstår han helst, föredrar att betala för vinerna han skriver om. Tveklöst är detta mycket hedervärt. Samtidigt är det begränsande. Kanske är ett sätt att hantera balansgången mellan att varuprova och inte varuprova att tydligt ange de gånger då hen anmäler ett gratis varuprov eller varit på en gratis provning. Något som för övrigt många skribenter gör. Den som skriver på en lite bredare bas torde inte ha något annat val än att springa på så många provningar som möjligt och att ta emot och prova så många varuprover som möjligt – den som läser dessa mer spridda texter utgår säkert också från att skribenten ifråga inte betalar för sina prover. Det vi som konsumenter kan hoppas på är att skribenten är kapabel att bedöma varje produkt för vad den är. Rimligtvis går det inte att stå opåverkad inför en spännande, underhållande och kanske dessutom trevlig producent och det är helt i sin ordning, eftersom det aldrig kan vara fel att hylla en god gärning, på samma vis som det är en sann verklighetsskildrares plikt att skriva ner den som beter sig illa i sin gärning; att sålla agnarna från vetet.
Att varuprova eller inte varuprova, det är frågan 3.0
En annan fråga som borde diskuteras flitigt inte bara inom vinvärlden är, att så många tidningar och liknande håller sig med vinkritik samtidigt som de erbjuder sina läsare vinlådor, – resor och – böcker. Som vinifierat redan tidigare suckat är det säkert så att många försöker hålla isär de olika aktiviteterna, men redan misstanken att det ena påverkar det andra räcker för att en seriös aktör ska avstå. I flera fall tillkommer vinlådorna dessutom genom nära samarbete med enskilda importörer, som ibland rent av betalar för annonsplatsen. Undantaget från det nyss nämnda är alla som tydligt deklarerar vad som gäller – i vinifierats fall förekommer som HR:en förhoppningsvis redan vet dels en direkt koppling till flera producenter som är kunder till er utsände i vinmakandets pastorala paradisvärld, dels en direkt koppling till importören Terrific Wines, vars producentportfölj i icke ringa utsträckning påverkas av er utsände i importvärldens mersmakande mylla. Att det är rasande viktigt för en vintidning att hålla isär redaktion och annonsavdelning torde vara en pleonasm. Blotta misstanken att stora annonsörer särbehandlas positivt eller att en vintidning skulle erbjuda redaktionell text mot ekonomisk ersättning är förödande inte bara för publikationen ifråga utan hela branschen.
Att varuprova eller inte varuprova, det är frågan 4.0
Mel Brooks. Flea m fl. Boris Vian. TCV. MisterWives. Morrissey. St Vincent. Feist.
PS Att varuprova eller inte varuprova, det är frågan 5.0
På tal om gratis varuprover har vinifierat vid tre tillfällen blivit kontaktad av mellanhänder/PR-byråer som erbjuder ersättning mot att vissa produkter omnämns på bloggen. Månne smått pinsamt för de aktuella importörerna att PR-byråerna inte hade koll på vem som står bakom vinifierat, och ja, jag tackade nej till dessa flotta erbjudanden. Den reklam som förekommer på vinifierat gäller uteslutande produkter kopplade till mig själv.
Dela “Att varuprova eller inte varuprova, det är frågan” på Twitter
Prowein 2014 & 2 x Wagner
Den välorganiserade vinmässan Prowein i Düsseldorf genomfördes söndag – tisdag den här veckan. Över 4800 utställare från 47 länder visade upp sig för drygt 48 000 besökare. Det är ingen nyhet att det här numer är Europas, kanske världens, viktigaste vinmässa, i alla fall om vi talar affärer. Handlar det om socialt umgänge är Vinexpo i Bordeaux fortsatt världsledande. Dök i år bland annat på ett par fantastiska viner från Priorat och Monsant. Priorat tillhörde mina favoriter för 25 år sedan, men har befunnit sig i ett utslätande ”vi-har-sett-det-förut-och-det-är-
bara-för-mycket-och-tråkigt-fall” de senaste 10 – 15 åren. Därför var det extra kul att bli visad till Clos del Portal av producentens svenska importör (som jag inte är kopplad till, bör kanske tilläggas) – förhoppningsvis kommer Twosonkollegan och jag att kunna presentera ett par magnum från producenten någon gång i framtiden, åtminstone var det så tongångarna gick där på mässan när vi omfamnade varandra – Twosonkollegan, importören, producenten och jag – i ett närmast pinsamt och snudd på tårfyllt konsensus om de här vinernas storhet. Två viner bör särskilt framhållas: Tros de Clos 2012, gjort på 101 åriga carignan-stockar, och Trossos ”Tros Negre”, ett imponerade garnacha-bygge. Hatten av för både producent och importör. Två andra fynd, för att inte göra listan alltför lång: Bourgogne-producenten Pascal Clément, en manlig Clotilde Davenne, och Muhr van der Niepoort, inte minst Dorli Muhrs fascinerande Syrah från Spitzerberg. Innan vi släpper på musiken påminner vi om att det är den internationella veckan utan pesticider 20-30 mars, alltså i skrivande stund. Musik: Richard Wagner. Dick Wagner & Peter Gabriel. Dick Wagner & Lou Reed. Dick Wagner & Steve Hunter.
Svavel, acetaldehyd & Stone Roses
Att etanal, eller acetaldehyd, är vad som i första hand binder det svavel som tillsätts vinet, är sedan länge känt. Såg emellertid idag en tweet i ämnet och presenterar här en sammanfattning av det forskningsarbete den hänvisade till. Av rapporten framgår, utöver att acetaldehyd är det som i första hand binder svavlet (hela 55 % enligt det här arbetet), att det är hur du hanterar vinet efter jäsningsprocessen och i samband med buteljeringen som är avgörande för hur mycket svavel vinet behöver och hur effektivt det du tillsätter verkar. Rön av det här slaget är av yttersta vikt för den som vill arbeta med lite eller rent av inget svavel alls – tveklöst är etanal det som oftast förstör upplevelsen av osvavlade, eller i vart fall lågt svavlade, viner. Acetaldehyd, som enkelt uttryckt uppstår då etanolen okontrollerat oxiderar eller för den delen då alkoholen bryts ner i människokroppen, är ett otyg och det kan inte vara utan viss självprygellängtan somliga påstår sig tycka att det är vinets i sanningen innersta väsen. Hu! Kräver lite briljans från Stone Roses för att bli av med blotta tanken på etanaleländet.
Förbud mot datorfejkande Lufthansapersonal! & Desireless
Ett sådant där lika överlägset som mot dumhet överseende leende som vuxna inte sällan använder när de talar till barn skänkte värme åt Lufthansadamens i Düsseldorf anlete och till sist sken hon som en moderligt förstående sol när hon än en gång bedyrade, att trots mina farhågor skulle ett plan vänta på mig i Zürich. Det här med att det inte gick att checka in just nu, sa hon, berodde bara på Swiss egensinniga datorsystem, vilket, tänkte jag just då, uppenbarligen inte är Lufthansas eller Swiss problem utan deras kunders. Bara för att verkligen vara på den säkra sidan kollade jag upp flighten även med damen i loungen. Jodå, log också hon som om jag var en UM, ett plan skulle stå redo i Zürich. Självklart fanns det inget plan i Zürich. Faktum är att det ströks redan den sjätte december förra året. Dock inte i Lufthansas datorer i Dûsseldorf eller, mer sannolikt, tittade aldrig de moderliga Lufthansadamerna i datorerna på riktigt. De bara datorfejkade. Med påföljd att den misstänksamme och på huvudet välklappade resenären fick föra en dispytliknande diskussion med Swisspersonalen i Zürich – som vare sig ville kännas vid den sedan länge strukna flighten eller den inkompetenta Lufthansapersonalen – innan åtminstone ett nytt flyg kunde bokas in påföljande dag. För övrigt bjöds resenären i väntan på morgondagens flight att göra det så bekvämt som möjligt för sig där på Klotens flygplats utanföra Zürich. Detta var långt ifrån första gången Lufthansas markpersonal briljerar med överlägsen attityd och inkompetens. Kort sagt underträffas generellt Lufthansas markstaber endast av arga bagagegubben i Kiev. vinifierat kräver ett omedelbart förbud mot inkompetent Lufthansapersonal! Desireless.
Dela “Förbud mot datorfejkande Lufthansapersonal! & Desireless” på Twitter