I min debutbok från 1986, ”Anakolut/-/mänsklighetens berg- och dalbana och/eller/med intelligenstestet”, kryddas texten med förslag på musik att lyssna på under läsningen. Musiken används för att skapa en stämning som texten högst medvetet inte återger eller för att understryka det texten vill uppnå i sitt försök att påverka läsaren. Det där var och är ett enkelt grepp, ungefär som att kombinera bild och text. Om text, bild och musik kombineras tar vi förmodligen steget över till ett annat medium, och just det vill vi kanske inte uppnå, men hur då stanna kvar i bokens värld samtidigt som vi bygger på läsarens potentiella upplevelse? Ett sätt kan vara att rekommendera när, var och hur boken ska läsas – i en hammock en varm sommardag, på en kall fotbollsläktare under pågående match, i samband med matintag… – eller vilka dofter och vilken musik som ska sväva runt läsaren, och kanske också vilken dryck som är lämplig till varje textstycke.
I samband med att novellsamlingen ”Bränna vass” släpptes höll jag ett antal kombinerade läsningar/provningar i Sverige. Jag läste en novell och till den smuttade åhörarna på ett utvalt vin, ett vin som före eller efter högläsningen presenterades samtidigt som min idé med kombinationen förklarades. En kul övning, som, vet jag med säkerhet, lett till att flera av dem som var med gått vidare med liknande läsningar/provningar; någon väljer text och dryck och presenterar för övriga deltagare. En bokcirkel 2.0.
Inget hindrar att göra tvärtom: prova ett vin/dryck och fundera på lämplig litteratur.
Långsökt? Kanske. Det är mer självklart med bild och musik till en text. Å andra sidan: varför inte?
Har i sommar roat mig med att försöka hitta lämplig dryck till de tio delarna i min senaste roman ”Herdedikter & Mord” och här följer mitt dryckestips till nämnda roman:
Del I ”Två försvinnanden”: Kaffe av espresso-typ. Det går också bra med en kopp café au lait och en crosissant alternativt en kopp standard-te och en croissant för den som inte dricker kaffe. Läses med fördel på en bar i södra Frankrike och i brist på det på ett kafé i Sverige.
Del II: ”Kommissarie Maigret”: Röd standard-bordeaux, ex Château Bellevue La Randée 2016, nr 71155, 115kr.
Del III ”Tintin”: Klassisk rosé från södra Rhône/norra Provence, ex Les Lauzeraies 2021, nr 2724, 139kr.
Del IV ”Intermezzo: Oscar Liviticuoso”: Lättsamt rödvin från Piemonte eller Emilia-Romagna, ex Selvaggia Rosso 2021, nr 56405, 135kr.
Del V “Jean-Yves Gentil”: Högklassig bourgogne, vit eller röd, ex Corton Bressandes Grand Cru (Guyon) 2018, nr 73901, 879kr.
Del VI “Polisinspektör Paul Carbone”: Ett litet glas konjak att småsmutta på, ex François Voyer VS Grande Champagne, nr 81815, 425kr.
Del VII “Intermezzo. Chattefleurie”: Udda, upplevelserikt vitvin med viss kraft, ex Les Sorts Blanc 2020, nr 74745, 169kr.
Del VIII “I väntan på Miss Marple”: Absint, ex Pernod Absinthe Supérieure, nr 80422, 559kr.
Del IX ” Miss Marple”: Pastis, ex Ricard, nr 746, 299kr.
Del X ”Slutet gott?”: En kopp te med den smak som läsaren själv föredrar. Läses med fördel på en lugn plats så läsarens chanser att förstå bokens mysterium maximeras.
Ett vin som matchar hela boken? Självklart har vi ett sådant i tankarna: El Paisano de Tares 2021, nr 52337, 125kr. Bruksanvisning: Intag en skön ställning i favoritfåtöljen, hängmattan eller stolen på balkongen, njut av solen eller lyssna på regnet, ta fram den lätt kylda flaskan El Paisano, häll upp ett litet glas, smutta på det fruktdrivna vinet, öppna boken, läs och njut!

Fick för några veckor sedan tillfälle att prova fyra av fjolårets viner sådana de blivit efter buteljeringen – det vi inte provade var toppvinerna, First Selection och Estate Blend. Så här föll det ut:
2021 Chenin Blanc var rent och snyggt, fin syra och fräschör (särskilt med tanke på året), uppvisade mer mognad och utveckling (en månad efter buteljering) i doften än i smaken, något som sannolikt kan tillskrivas året. Blir spännande att följa.





Ett par år gjorde vi ett vin som hette ”Wallin Carignan”. Som läsaren med huvudet på skaft listat ut var detta ett vin gjort på enbart carignan. Vanligtvis väljer den, inklusive jag själv, som gör ett carignan-vin att sikta på ett medelfylligt vin och att, såvida producenten inte faller för den dumma frestelsen att köra med kolsyrejäsning, locka fram druvans snudd på pinot-liknande egenskaper. I det här fallet bestämde vi emellertid att panga på utav bara ja ni vet. Resultatet blev ett powervin med, detta var viktigt! och en utmaning, den för druvan typiska syran.
Fast det där sista är inte riktigt sant. Försigkomna bönder planerar för torrperioder genom att välja rätt typ av druvmaterial. Särskilt viktigt är valet av rot – så gott som alla druvsorter som chardonnay och syrah (arten vitis vinifera) är ympade på rötter (korsade på andra vitis-arter) speciellt framtagna för olika odlingsbetingelser, till exempel torka – men det gäller också att välja sorter och kloner som är anpassade för ett torrt klimat. Utöver detta är ett bra trick att behålla en ”gräsmatta” av klöver, gräs och blommor mellan raderna. Växtlighet som försiktigt klipps ner vid behov och som dels blir framtida gödning, dels, och viktigast i det här sammanhanget, håller kvar fukten i marken. Kort sagt är det stor skillnad på fuktigheten i en rad som plöjts och en som är beväxt.
I och med att vi i år dels haft varma och soliga dagar, dels svala nätter, och regn vid rätt tillfälle – rätt för odlingen som sådan, fel för att hålla svampen borta – har vi att hantera båda mjöldaggsvarianterna. För oss som arbetar ekologiskt är det då förebyggande gallring och vid behov växtskydd i form av bordeauxvätska (mildiou) eller svavel (oidium) som gäller. Den som ”sätter” de första behandlingarna, alltså skyddar vid rätt tillfälle, brukar klara sig utan några skador alls och behöver dessutom inte spruta så mycket mer, förutsatt att säsongen inte är alltför blöt. Vi sätter, förstås, en ära i att aldrig bomma de där initiala besprutningstillfällena.
Detta nyss nämnda om chenin blanc innebär, i alla fall för er utsände i de missuppfattade vinernas småsmutsiga och sorgliga värld, att han inte kommer att dricka ett enda glas chenin blanc på en stockholmsk restaurang det närmaste året. Därtill är risken alltför stor att råka ut för ett platt vin med doft och smak hämtad från den fenoliska övermognadens tröstlösa environger, alternativt ett förvisso friskt men också kraftigt felsvavlat vin (bränt svavel a la ”jag arbetar med mycket, mycket litet svavel, å andra sidan tillsätter jag det med stor precision vid absolut fel tillfälle så konsumenten kommer känna ett inslag av bränt svavel som hen i bästa fall kommer intala sig är terroir”), som dessutom är så orent att det står härliga till när smaklökarna går loss i kräkreflexer de inte riktigt visste att de hade. Som lök på laxen serveras de här vinerna högst sannolikt av en stöddig sommelier som kan och vet allt och då inte minst att skiten smakar ”friskt och fräscht med inslag av citrus”.