vinifierats stand by mode är grumpy and hostile, inte minst då det gäller svensk, och annan, television. Kort sagt luktar det sur gammal gubbe lång väg. Samtidigt finns det en hel del bra program på TV, som Kobra, och en del bra programledare, som André Pops. Måste säga att han sköter alla sina uppdrag, inte minst Vinterstudion och nu OS, med bravur. Wikegårds motsats.
Den årliga kräftskivan drar till sig både kreti och pleti. Kort sagt dyker en massa så kallade vänner upp för att vräka i sig kräftor medan jag tvingas se dem göra det. Försökte i år få dem att tänka på annat genom att kasta en massa vin på dem. Ett lyckat grepp! Larvigast var Barndomsvännen
som varit dum nog att ta med sig en Yago Condal Gran Reserva 1957 på halvflaska och en dito helflaska från 1949; först tjöt han, där han stod i fula gubbshorts och en passande rutig skjorta och medan hans flickvän skämdes, ”nu får jag gåshud, titta!”, ungefär som om inte alla redan lagt märke till att han såg ut som en igelkott, och sedan när han fick 49:an i glaset började han nästan lipa tillsammans med Katalanske kocken, som trodde sig ännu en gång ha fått bevisat att den spanska kulturen är överlägsen alla andra genom historien kända kulturer. För egen del fann jag 57:an gammal och doftande av nyupptagen potatis, dock ej död, medan 49:an, måste erkännas, var helt fantastisk: vital och ursprungstypisk, om än en aning vek på ålderns höst (ja, jag fick också en tår i ögat samt en släng av gåshudsfenomenet, vinet var, trots allt, 63 år). Utöver de nämnda vinerna utmärkte sig särskilt Château d´Yquem 1983, genom att det är så förbannat dyrt och det fick majoriteten av de församlade girigbukarna att gå i spinn. Själv drack jag pliktskyldigast så mycket som möjligt av ren snålhet, ity vinet i sig är ganska orent och skriker flyktig syra. Dessutom är det sött. I övrigt då? Jo så här: Veuve
Cliquot 1996 (hygglig mognad, mycket bra, komplext, typiskt både för huset och året), Jean-Noël Haton ”Cuvée Prestige” (pinotig, lagrad hemma flera år, mogen, helt ok), Nicolas Feuillatte 1997 (udda år, riktigt bra, mycket pinot?, ganska mogen), De Venoge ”Cordon Bleu” (lagrad flera år hemma, mogen, rund, helt ok, Pinot igen gissar vi), Leon Dormido ”Tempranillo, Garnacha” 2011 (ung, ganska stor doft där mörka bär dominerar, fruktig både i doft och smak, bra balans), Leon Dormido ”Reserva” 2007 (klassisk Rioja, ursprungstypisk, hygglig frukt i avslutningen), Leon Dormido 2007 (stor, komplex doft, dito smak, snygg, bra), Lasso 2010 (Quinta do Pintos och Portugals finaste: snygg, elegant, frisk, god; ingen var i närheten av att gissa rätt på ursprunget), Melipal Cabernet Franc 2009 (bra Cab Franc, snyggt ekarbete, bra balans, god, lätt ”Argentina-beska” i avslutningen), Antao Vaz 2010 (från Malhadinha Nova, underbart, cool, kryddigt,
ursprungs- och druvtypiskt, runt, fungerade till oxfilé och kantarellsås), Baltos 2009 (komplext, kraftfullt, koncentrerat, ändå harmoniskt, lång, ren eftersmak), Spinyback Sauvignon Blanc Rosé 2011 (typisk nyzeeländsk Sauvignon blanc i doft och smak, vad det nu ska tjäna till i ett rosévin? bortsett från det sjuka konceptet är det ett bra vitvin), Madonna del Piano 1985 (fortsatt vital Brunello från fina 85, mogen, komplex; hade de inte envisats med att lägga den i slavonsk ek i fyra år hade den sannolikt varit ändå bättre idag, mycket bra), Käfer Cabernet Sauvignon 2007 miniatyrflaska (övermogen syltburk från Chile), Kahurangi Pinot Noir 2006 (pålitlig budget-Pinot från Nya Zeeland, frågan är om inte 06:an är den bästa någonsin, mycket bra, håller fint), lat42 Gran Reserva 2003 (traditionell, ointressant, inte helt välgjord Rioja), Clod Dière blanc 2000 (efter tolv år börjar den mogna; brända mandlar, toast och frukt på näsan, bra balans med bevarad fräschör, god, för er som har vett nog att undra så är den gjord på Sauvignon blanc och Chardonnay och lite Viognier), Costa de Vigne 2003 (vitt från Pigoto Riviera Ligure di Ponente, mogen, lite petroleum, lite krita, vid liv men ointressant), Lemelson Riesling 2010 (har hela sin syrarika kropp i Europa, förutom lilltån som hänger kvar i Oregon, strålande), Lemelson Pinot Noir ”Thea´s Selection” 2010 (favoriten från Oregon slog till ännu en gång och fick alla att gå bärsärk i sina försök att få ytterligare en droppe av godiset, vilket också var skälet till att den kom fram samtidigt som kräftorna, flera timmar efter oxfilén och övriga frossan).
Man kan tycka att det är en aning överflödigt att känna till Landhaus Bavaria på Frankfurterstrasse 85 i Bad Nauheim och, inte minst, telefonnumret dit (060323074794), men den som kan detta utantill och som har memorerat den enkla men trevliga restaurangens, och dito hotellets, plats på kartan
, har ett halmstrå att suga tag i när personen ifråga, någonstans norr om Frankfurt, plötsligt vaknar upp och inser, att den far fram längs Autobahn, förvisso måhända med ett mål, men utan kost och logi i den sena timmen, och att, med andra ord, det alltmer börjar luta åt att köra hela natten eller, möjligen, övernatta på en rastplats och bli antastad av rastplatsmarodörer. Ja, jag vet att ni fnyser åt detta just nu, men en dag kommer ni kanske att tacka vinifierat för denna, under vissa givna omständigheter, livsviktiga information.
Dela “Landhaus Bavaria, Bad Nauheim nära Autobahn” på Twitter
Den här sanslöst hyllade debuten, som kom häromåret, köpte jag för ganska länge sedan och gick och sög på, så som jag brukar gå och suga på böcker som får förväntningarna att slå knut på sig själva. Så långt allt väl, ända tills jag en dag ser Hustrun sitta och läsa den! Så gör man väl bara inte, snor andras olästa böcker? Men det var inte det värsta. Det
värsta var att hon under den olidligt långa tid hon tog på sig att läsa boken, min bok, med jämna mellanrum undslapp sig kvidande läten, som tydliggjorde att ”det här, det är riktigt bra”, och högljudda flämtningar av typen ”Herregud, vad bra den är!”, ”Ååh.”, ”Man blir arg när novellerna tar slut, man vill ha mer av samma vara.”. Särskilt irriterande var, förstås, ”Det här är verkligen en bok du måste läsa!”. Nåja, ingen skugga ska nu falla över Nam Le och hans ”Båten” för detta. Tvärtom tar vinifierat, ödmjukt, plats i hyllningskören, där Hustrun för övrigt redan står och kvider samtidigt som hon rör kroppen i transliknande dans, och träder gärna fram och sjunger en aria (lugn, vi talar bildligt här…) om vilken märkvärdigt bra bok detta är. Hyllningen kan göras lång, men det får räcka med att säga att det är en välskriven, fängslande novellsamling som vän av litteratur inte får missa. Som ett väl vinmakat vin! Rodrigo y Gabriela.
I dagens DN skriver Fredrik Strage om Olympic Games Act, som även fått absurda följder i Sverige. När, mer exakt, lyckades idrottspamparna stjäla idrotten från folket? Läs Strage. Samt något om sportens hjältar. PS Kul att Rolf-Göran Bengtsson får bära den svenska fanan vid invigningen. Robert Francis
Tillåtna ringar
Skam till sägandes fanns det ingen Leon Dormido ”Tempranillo, Garnacha” eller Leon Dormido ”Reserva” i Systembolagets beställningssortiment den första juli, som vinifierat
påstått. Enligt importören berodde detta på en pinsamt sömnig logistikpartner. Dock finns de båda vinerna nu i lager och som sommaren och grillsäsongen äntligen är här har ni i ett slag fått två bra, nya grillvinsalternativ: ”Tempranillo, Garnacha” (59 kr!) för er som vill ha ren och rå frukt kastad i näsan och ”Reserva” (89 kr) för er som vill ha ek-stukat vin i den klassiska Rioja-skolan utan att för den skull gå vilse i uttorkade fåror. Har någon missat storasyskonet ”Leon Dormido” (149 kr) finns även det att tillgå och det behöver inte beställas.
Minns ni nyheten om Kim Jong-Uns kvinna ”Hyon Song-Wol”? I dagens DN presenteras samma kvinna inte bara som den högt älskade ledarens hustru utan också som Ro Sol-Ju.
Tyrannosaurus Rex
Man behövde inte vara Einstein eller Jesper Strömbäck för att inse att den första uppgiften var fel, likväl dök den upp snart sagt överallt och ingen, utom vinifierat som drivs av en ostentativ grumpiness, bryr sig, vilket gör det dubbelt så skönt att vara förbannad på och bitter över publiceringen av de felaktiga uppgifterna om ”Hyon Song-Wol”. Någon jämrans ordning måste det vara i en värld. Tyronnosaurus Rex.
När folk i allmänhet talar om stränderna i Saint Tropez, menar de stränderna i Ramatuelle. St Trop i sig är en mycket liten stad och kommun och där finns inte så många stränder. Däremot trängs inte mindre än 50 stycken ”plager” på sträckan som ofta kallas ”Pampelonne”, i Ramatuelle, på andra sidan udden från St Trop sett. Merparten av plagerna och restaurangerna här är numer bra. Den som vill bli ihågkommen i 15 minuter
gör som Trustor-grabbarna ”No Limit Matsson & Jisander” och slänger in kontokortet i baren och låter folk bete sig som de vill eller vad det nu var de gjorde för att få epitetet ”No Limit”, vilket, måste erkännas, nog är en bedrift härnere på kusten. Den som vill ta det lite lugnare hittar en diskret plage med bra och pålitlig mat och vinifierat vill då tipsa om Tiki Beach. Hur man hittar dit: kör ut mot ”Les Plages”, t h innan man kör in i St Trop (om ni kommer från Ste Maxime-hållet, vill säga; kommer ni från Ramatuelle är ni mer än korkade om ni tar omvägen över St Trop…), när ni kommer till ”Chemin des 
Tamaris” t v kör ni in där, kör ett hundratal meter, ta till höger, där en lite skylt bland annat nämner Tiki Beach, kör till parkeringsplatsen, parkera (föredrar ni att inte parkera har ni ett problem som vi inte kan lösa här), gå längst bort på parkeringen och ut på stranden, håll korpgluggarna öppna efter Tiki, som då befinner sig snett fram till höger. Vill ni boka i förväg ringer ni 0494559697. Prova gärna deras Tuna Sashimi. PS Om det faktiskt är så att sommaren äntligen kommit till Sverige, gör vinifierat ett nytt försök att tipsa om sommarens rosévin, finns i en tredjedel av Systembolagets butiker ungefär, måste annars beställas: Tavel Les Lauzeraies.
Köpte Ian Sansoms ”Fallet med de försvunna böckerna” – en förutsägbar och klichéfylld bok om en Londonbo som hamnar i nordöstra Irland och letar efter försvunna biblioteksböcker – i ett anfall av lättja; jag ville ha en motstånds- och därmed meningslös bok. Det fick jag. Med råge. Ingen läsrekommendation. Luften går ur ballongen just som det roliga borde börja på allvar.
Dela “Ian Sansom – Fallet med de försvunna böckerna” på Twitter
Enligt lokaltidningen Var-Matin, ökar risken för hjärtinfarkt, och andra eventuellt hastigt uppkommande problem, med, beroende på ålder, upp till 50 gånger om man ger sig till att jogga eller cykla mitt på dagen härnere just nu eller, med andra ord, då kvicksilvret fastnat i trakterna av +35. vinifierat vill å bestämdaste avråda sina följare, att, som de mindre upplysta och, i de fall de ifört sig trikåer eller knästrumpor eller både och, pinsamt patetiska, aldrig ge sig till att motionera mitt på dagen i värsta värmen. Om nu någon faktiskt ändå gör det är rekommendationen att den föga lyhörda och högst oförståndiga personen ifråga tar på sig trikåer med reklamtext för Ryanair.