Tryffel & triss i Vintage Port

Publicerat av
Svara

Vinvännen Göran i Cannes, som ni säkert saknat lika mycket som min gom, hörde äntligen av sig igen. ”Kom över på en bit mat, vet jag”, sa han och visst gjorde vi det och vi hann knappt innanför dörren vi satt där med en magnum Grande Année 1990 och låtsades att vi dricker sådant varje dag, varför vi lite slött sa något i stil med ”hustypisk, tydligt 1990… vad kan det bli annat än yppigt och fluffigt?, mogen, nej men, den är väl okej” (åh, den var såå god, perfekt att dra i sig nu!). Så fick vi mat, bland annat en köttbit som kunnat aspirera på att vara ”köttbitarnas Köttbit” om den serverats på en krog, och lite blandade bordeauxer till det, vilka vi alla förnöjsamt drog i oss, men ändå inte riktigt kunde njuta av eftersom vi såg att Vinvännen Göran i Cannes laddat upp med stilton och tre vintage på ett sideboard! Således kastade vi i oss maten och undslapp oss sedan ett ”ja, det var bra med lite bukfylla, men nu skulle allt lite ost sitta fint” och när Vinvännen Göran i Cannes då sa ”en sån tur då att vi har lite ost, och så har jag förberett lite port till det”, stod vi snart, innan han hunnit tala till punkt, vid sideboardet och jämförde Fonseca 85 med Taylor´s 83 och Warre´s 77. Alla tre utmärkta och hustypiska (jag inlät mig här, för att försöka släta över det faktum att jag, ganska brutalt och utan att ägna tuggandets grundprinciper något större utrymme i samband med det nyss genomförda matintaget, kastat i mig köttbiten, den av Vinvännen Göran i Cannes egenhändigt inhandlade färska tryffeln, potatisen och det andra, i en liten diskussion om de olika husstilarna och det slutade i konsensus kring de paralleller man kan dra mellan Taylor´s och Château Lafite, alltså det där eleganta, lite veka) och hyggligt utvecklade, med undantag för Fonsecan som var purung, vilket jag dock aktade mig för att säga till Vinvännen Göran i Cannes. Till honom sa jag istället, bekymrat, ”den här måste du nog dricka upp inom två år, men jag tycker den är okej så du behöver inte dra dig för att servera den när vi ses igen”. Man kan tro att det är farligt att säga sådant där till Vinvännen Göran i Cannes, men han är dels så snäll att han inte förstår sig på machiavelliskt lagda hjärnor, dels läser han inte vinifierat.se. Klart det är synd att dricka upp Fonseca 85 redan nu – den är fruktansvärt bra! och skrämmande ung: en milstolpe i Vintage Port-historien – men hellre det än att några framtida läckergommar, som kanske, hemska tanke, är barn nu, ska få njuta av den, eller, ändå värre, att några andra vänner skulle få njuta av den om tio år då den i alla fall kommer att vara lite mer drickfärdig än idag.

M, BB & Vinprovning

Publicerat av
Svara

I nummer två i år pushar M Magasin för den utmärkta boken ”Vinprovning” och på samma sida citerar man skådespelerskan, sångerskan och ikonen Brigitte Bardot när hon välformulerat konstaterar, att ”gott vin är aldrig dyrt, det är bara det dåliga som kostar för mycket.” BB. Lämpligt vintips till BB.

Naturvinerna & historiens vingslag

Publicerat av
Svara

Tillsatser en masse, förfalskningar, drufsjuka, två gram kaliumsulfat per liter vin,  kyprade och petiotiserade viner, olika jästsorter för olika vin… var allt verkligen bättre förr? Ta dig tid att läsa den här artikeln från 1893 och ta reda på hur det i själva verket förhöll sig på den gamla goda tiden och, passa på att lära dig vad, till exempel, dräggbrännvin är för något.

Big Boys Gone Bananas & det fria ordet

Publicerat av
2

Det är cool med polare som är med på Sundance Film Festival och man kan, tveklöst, sola sig i deras glans och själv känna sig en aning cool av bara farten, men för en gångs skull är inte huvudsyftet med det här inlägget att än en gång mellan raderna säga, att jag är nog ganska cool jag också. Det här inläggets syfte är istället att förbehållslöst stötta Fredrik Gertten & co i deras kamp för det fria ordet och, för den delen, mot de skygglappade stollarna på Dole. Här kan man läsa mer om den nya filmen, Big Boys Gone Bananas, som går upp på Sundance Film Festival idag, och här kan man läsa om hur man stödjer det fria ordet. Känner ni att ni föredrar det fria ordet framför motsatsen, men ändå är tveksamma till att stödja det, eller rent av för lata, kan ni alltid roa er med att läsa den här i NY Times nyligen publicerade artikeln och sedan skämmas en skvätt. Tips på ett vin som jag vet att Fredrik tycker om.

 

Eva Dahlgren & Thea´s Selection Pinot Noir

Publicerat av
Svara

Det är med en glädjefylld tillfredsställelse, kryddad av nostalgi, vän av vin noterar den succé Lemelsons Thea´s Selection Pinot Noir har gjort i Sverige och då närmare bestämt i de esoteriska vinkretsarnas vattenhål, där early adaptors och ett fåtal andra, här inte närmare specificerade, inhemska som främmande, arter, rör sig som fiskar i det grumliga men likväl, för de invigda, klara vattnet. Alldenstund Thea´s snabbt blev mycket eftersökt för sin utsökta karaktär, kom den snart att drabbas av utfiske och här talar vi inte om risken för att bli utfiskad, utan om totalt utfiske. Finito. Slut. Borta. Gone. Därför känner jag mig lite som katalysatorn i en deus ex machina, när jag stiger ner i akvariet och förkunnar: Thea´s Selection Pinot Noir (Lemelson) 2009 finns i lager sedan igår! Och nu är det först till syrepumpen som gäller. Eva Dahlgren.

Sven Jerring & Rolf-Göran Bengtsson

Publicerat av
Svara

Rolf-Göran Bengtsson är oerhört respekterad och uppskattad i den stora hästvärlden. När han ifjor vann EM på ett spektakulärt vis sedan Gerco Schröder rivit sista hindret och därmed gått miste om guldet, ungefär som R-G förlorade OS-titeln häromåret, gladdes hästhoppningsvärlden med honom – ovationerna i Madrid var stående och långa: en hyllning till en internationellt uppskattad och beundrad idrottsman. Det finns ett stort antal mycket duktiga ryttare, men bland dessa finns det bara en handfull som står lite över de andra. Ungefär som det finns många bra F1-förare, men likväl är det alltid några som höjer sig över mängden. R-G tillhör den där lilla skaran – en hästhoppningens Jim Clark. Att han sedan fått kämpa sig till sin position och inte fått något gratis gör inte saken sämre – och det är bara när man känner till hans historia som hans sega tacktal igår blir begripligt. Hursom: hatten av för årets Jerringspristagare Rolf-Göran Bengtsson och hans Silla-hästar och ett stort grattis till alla svenskar som verkar inom den här stora folksporten, som alltför ofta ses över axeln av dem som fortsatt tror att det bara är en överklassport och inte förstått dess i bästa mening, ja jag vet det låter lite sjukt men faktiskt, fostrande värde för landets ungdomar. Champagne!

 

Diana Krall & Muga Blanco

Publicerat av
Svara

Muga Blanco är ett rasande populärt vin i beställningssortimentet. I alla fall varje gång det får ”Fynd” i någon, av vinälskarna uppmärksammad, provning. Nu är det ett tag sedan vinet provades i ett sådant sammanhang och fördelen för er vinälskare är, att det finns en liten skvätt av årgången 2009 i lager på Systembolaget. Normalt borde vinet vara slut sedan ganska länge – ett vanligt problem för Muga Blanco är att det säljs, och dricks, för ungt. Med andra ord: det här är ett tillfälle för den som vill komma över en drickbar Muga Blanco utan att behöva lagra den själv, eller nåja, lagra den lite mindre själv, för den som vill kan förstås låta den ligga till sig ytterligare en tid. Dock: snart är 09:an slut så passa på. Diana Krall i Paris.

Gustibus Baconglögg 2011 2.0 & Mando Diao

Publicerat av
Svara

Faktum är att baconsmaken sitter ganska fint i den uppvärmda varianten och, framförallt, eftersmaken på Gustibus Baconglögg 2011 är extremt lång: en timme efter avslutad provning sitter där fortsatt en, definitivt, behaglig, ren eftersmak kvar i gommen med inslag av bacon och en komplex kryddblandning. För övrigt kan även i köket en knäckig kvarleva av provningen förnimmas. Mando Diao.

 

Gustibus Baconglögg 2011 & Franz Ferdinand

Publicerat av
2

Som jag väntat på att Glöggernas Glögg årgång 2011 skulle dimpa ner i brevlådan, eller i vart fall levereras av brevbäraren. Det första jag kontrollerar på etiketten är hur många buteljer som gjorts. 42 stycken jämför med 50 året innan! Det går åt rätt håll och det känns skönt att åtta tidigare mottagare nu exkluderats ur vår lilla exklusiva krets av finglöggsdrickare. Däremot är det minst sagt oroväckande att jag nedgraderats från att ha varit nummer 18 till att nu vara nummer 25. Det nyss nämnda faktumet störde inledningsvis min provning av Gustibus Baconglögg 2011 avsevärt, men jag lyckades ta mig samman för att kunna sammanställa en lite provningsnota åt er, eller, äsch, klart jag bara vill skräppa och göra er avundsjuka, ni som aldrig kommer att få prova Glöggernas Glögg: Gustibus Baconglögg (2011) har en färg påminnande om ett ganska moget rödvin; kryddorna slår, när drycken är sval, inte igenom i någon större utsträckning, däremot får jag – må gudarna och Gustibus förlåta mig! och låt inte detta peta ner mig ändå längre ner än plats nummer 25! – en snabb minnesbild av ett, märk väl!, ny- och välstädat, kabinett i Luxembourg runt 1980, då den som städade toaletter i Sverige kallades kabinettsvakt (det minns jag nämligen att jag talade med städfarbrodern i Luxembourg om), vidare finns det ett klart fruktigt inslag i doften och en söt förnimmelse, som jag får för mig kan vara muscovadosocker, sedan jag på etiketten kunnat utläsa att det ingår i brygden, eller så beror det på att en liten skvätt av Gustibus D.O.P 2010 blandats i den nya årgången och därmed lite tomteskumsmacerat, utöver detta får man en doftbild av något fläskigt, köttigt… ja, bacon, förstås, och när jag provar om glöggen efter en stund är det just denna bacontouch som slår an på näsan; smaken är ganska fyllig för att vara Gustibus glögg, i sval form är den väl söt; i sin rätta form, uppvärmd, ändras, som vanligt, allt till det bättre – man kan här inte låta bli att undra om produktutvecklarna faktiskt står där vid en stor, upphettad kittel och rör och häller på kryddor och annat till dess brygden är så som man vill att den ska vara, eller om det är en ren tillfällighet att den blir så mycket bättre när värmen sätts till. Som en bonus för vinifierats följare lät jag i år yngsta dottern dofta på glöggen och göra en beskrivning av den samma, så här lät hennes utlåtande: ”Det är något grillat i doften och så är där någon krydda, en lite söt doft, saffran?, kryddnejlika, pomerans, pepparkaka/ingefära, mistel (?) och bakelser.” Måste nu erkänna att kommen till den nyss satta punkten började det lukta bränt något så förgjordat och jag har, sedan den nämnda punkten, varit i köket och tagit grytan med Gustibus Baconglögg av plattan och hällt vatten i den samt öppnat fönstren och även om det var en oplanerad del av Årets stora glöggtest kan jag, inte utan viss stolthet, berätta att Gustibus Baconglögg 2011, om man har tålamod, antar en knäckig ton då man reducerar den. Franz Ferdinand.