Någonstans i det Koktebelska mörker som lugubert och, för den som är lagt åt det hållet, hotfullt bredde ut sig mellan de sparsamt utplacerade lyktstolparna med sina gatlampor av samma typ som varje svensk bondgård med egen gata och självaktning höll sig med åtminstone ända in på 1970-talet, stötte jag plötsligt ihop med något. En ukrainare, tror jag. Kunde inte se hans skor, men han lät ukrainsk. ”Ouff!” sa han och fortsatte på sitt tungomål och då sa jag ”dobryj vjetjer”, som i bästa fall betyder ”god afton” och vi insåg båda två att så mycket mer skulle nog inte bli sagt, varför vi famlade vidare i mörkret, var och en åt sitt håll, och båda var vi nog glada över att ha träffat på en annan människa, vilket indikerade att varken han eller jag var den enda mänskliga varelsen i den, bortsett från kringdrivande vildhundar i överflöd, övergivna staden. Jo, så finns här en dam med rödfärgat hår på hotellet också. Hon sitter i receptionen, serverar frukost och, tror jag, städar. I vilket fall som helst har hon bara en gäst och hon och jag har lätt divergerande uppfattningar om när vatten kan anses vara varmt: när det rinner eller när man kan duscha i det utan att börja steppa. På tal om stäppen, som breder ut sig från Feodosia och norröver, irrar där trötta tatarer utan håg och med fallet mod runt bland Saperavirankor i vinteridé, med sekatörerna i högsta hugg utför de klatschiga klipp alltmedan de hukar för nordanvinden, som brutalt och skoningslöst anfaller i tjutande stötar som om självaste Stalin satt där i norr och spelade frusna skalor på sin larmande orgel som ville han göra biff av de stackars tartarerna.
Datum: 31 januari 2011. Tidpunkt: 12.13. Plats: CDG, Paris. Närmare bestämt: På väg ut från herrarnas vid gate 63, Kiev-flighten. Vad som kom där: Ett par ukrainska vittofflor med överliggande rutmönster.
Le China är ett utmärkt val för den som är i Paris och vill sjunka ner i den koloniala inredningens fåtöljer, svepa en cocktail och äta utmärkt asiatiskt kök, kanske ackompanjerat av lite rosé från Sancerre. Faller andan på och man inte sitter och sölar för länge vid bordet bjuds – som grädde på moset alldenstund det verkligen bjuds – det på kabaré i källaren.
Svenskhoppet Maharajah då? All heder åt honom – han är förmodligen den ende i världen som (nästan) kan ge Ready Cash en match. Franska JDD jämförde faktiskt Maharajahs imponerande exteriör och lite kantiga stil med Ourasi – då ska man komma ihåg att Ourasi förmodligen skulle vinna det franska presidentvalet om han fick ställa upp.
Det här inlägget har ett enda syfte: att få TV4 eller någon av våra kvällstidningar att mot rejäl betalning ta in mig som krönikör. Ett bra skäl till att göra det är jag på PdA-dagen 2009 tippade Ready Cash som vinnare i PdA 2011. Det gjorde garanterat ingen annan svensk kommentator eller bloggare. I och med vinsten i söndags visade Ready Cash för övrigt att han håller Varenne-klass. Om jag förstått saken rätt hade han kunnat vinna PdA redan ifjor, men huvudägaren tillika dåvarande tränaren, Philippe Allaire, var osmart nog att 1 plocka bort alla fyra skorna 2 låta Jos Veerbeck köra 3 proppa hästen full med antiinflammatoriska medel (ni som läser den här bloggen blev varnade för att det nog skulle gå på tok för Ready Cash förra året). Möjligen vis av dessa misstag har AIlaire sedan dess lämnat sin ögonsten till kollegan Thierry Duvaldestin. I år gick hästen med bättre balans (”Star” (260 g) bak – jodå, sådant vet vi experter) och han kördes av Frankrikes förmodligen bäste kusk, Franck Nivard. För övrigt lär det vara så att när Ready Cash i senaste loppet före PdA gick bort sig, hade Duvaldestin valt att testa ”Flap” (120 g) och det räckte för att få hästen i gungning, vilket var synnerligen olämpligt då trav är en allvarlig sak och ingen plats för lek och gunghästar. TV4, AB, Expressen och ni andra, det är förvisso viktigt att höra av sig snabbt, men i slutändan blir det den som betalar bäst som får mig.
Mycket prat om Ready Cash och Maharajah och visst kan en av dem vara vinnaren. Prix d´Amerique 2011 avgör om någon av dem, eller båda, faktiskt håller Ourasi/Varenne/Moni maker-klass. Gör någon det, har vi vinnaren där. Annars kan lika gärna Oasis Gede – alla hästar är väl preparerade för PdA, men frågan är om någon annan preparerats så väl i skymundan som Oasis Gede – eller Olga du Biwetz, Oyonnax eller Quaker Jet vinna. Nu är det på gott och ont dock så att jag redan för två år sedan utropade Ready Cash till vinnare av Prix d´Amerique 2011 så jag får väl hålla fast vid det. Hursom: jag åker dit och kollar saken åt er. Nu.
För många är väl Antão Vaz synonymt med Antão Vaz de Almada och revolutionen 1640, då portugiserna, eller i vart fall de besuttna portugiserna, fick nog av Filip den tredje och spanifieringen av landet och Antão och några vänner helt sonika tog Miguel de Vasconcelos av daga, satte Filips kusin hertiginnan Mantua i fängelse och kort sagt gjorde revolution medan spanjorerna hade fullt upp med att utkämpa Trettioåriga kriget. Eller så tänker man kanske på Antão Vaz, den gamle sjöbusen, som ungefär hundra år tidigare seglade med da Gama & co till Indien och andra ställen i världen, som skeppare på en av karavellerna. Gång på gång, faktiskt. Och allt det där är mycket intressant, men intressantast är att lära sig uttala Antão Vaz. Det kan ni göra här – klicka bara på den lilla högtalaren som dyker upp. Här kan man se Antão Vaz ta sig fram i lervälling. Den som även är intresserad av att prova ett vin uteslutande gjort på den coola druvan Antão Vaz kan handla här. Det finns inte många viner gjorda av blott Antão Vaz på Systembolaget och av det nyss nämnda finns nog bara ett dussin flaskor kvar. Inte för att jag vill stressa er, jag vill bara sälja de sista flaskorna. Om vinet är bra? Tro det eller ej: det är det. Om inte annat så borgar avsändaren Herdade da Malhadinha Nova för det.
November bestiger Mount Everest i januari.