ABC om NPK – ett inlägg om skitkastning

Publicerat av
Svara

Varför göder man vingårdar när mager jord är bäst för kvaliteten? frågade en yster yngling med huvudet på skaft. Hm, först får vi då göra klart vad som avses med gödning och för det mesta menar gemene man handelsgödsel som säljs enligt formeln NPK (kväve, fosfor, kalium) och i lite olika varianter. Ungefär samma saker tillsätter den som dyngar på med hemkört från ladugården, fast då med mindre precision avseende förhållandet mellan N, P och K. Vid sidan om detta kan man, särskilt avseende grödor som vinrankan, tillsätta diverse mineraler (också en form av gödning). Om frågan inledningsvis omformuleras till ”Måste man göda med NPK?” är svaret, att ja, det måste man om man vill ha stora skördar och nej, det måste man inte om man satsar på låga uttag för dyrare viner (lägre uttag medför högre pris om lönsamheten ska bibehållas, det kan t o m svenska grundskoleelever räkna ut); däremot behöver sannolikt även den med lågt uttag tillsätta mineraler understundom, och kanske plöja ner gräset och klövern mellan raderna då och då (ger naturlig NPK eller i vart fall N). Med andra ord: hur mycket och med vad man behöver göda beror i grunden på volymen man vill ta ut (och, förstås, markens beskaffenhet; den som vill ta ut stora skördar på mager jord måste göda mer med NPK). Går det att göra vin utan att tillsätta NPK? Ja, under förutsättning att jorden är i gott skick (att man har ett levande humuslager) och att man inte vill ha ut jätteskördar (man får då plöja ner gräs och klöver enligt ovan samt kanske komplettera med mineraler; vissa sorter behöver mer av somliga mineraler så exakt vad man behöver tillsätta är individuellt). Är handelsgödsel bättre eller sämre än ”naturlig” dynga? Varken eller, kanske, men miljömässigt är det rimligt att anta att naturens egenproduktion är bäst lämpad för att återföras till jorden (under förutsättning, hur konstigt det nu än kan låta, att dyngan inte är förorenad). Kan man påverka smaken via gödningen? Absolut, på många vis, t ex gäller det att ha en levande och ”komplett” jord (d v s en jord som inte blockerar eller hämmar rankans tillväxt och aromutvecklingen i frukterna och, kan man tillägga, druvans kväveinnehåll påverkar jäsningsförloppet och den aromutveckling som då kan ta plats, dock kan man ”eftergöda” med kväve i samband med att jäsningen startas) om man vill få till komplexa och kompletta viner (låter självklart, men är det inte). Avslutningsvis, är världens vinbönder generellt sett bra på gödning? Nej, inte särskilt.

Hedges loves Melipal

Publicerat av
3

Fick just mail från Mendoza, där min kompis och uppdragsgivare Tom Hedges i skrivande stund befinner sig. Tom bodde och arbetade under några år på 80-talet i Argentina, men har inte varit tillbaka sedan dess. Ett av hans mål med resan nu är att hitta Argentinas bästa vin. Jag har gett honom de tips jag tycker att jag kan bidra med. I övrigt går han på andras tips och artiklar han läst i ämnet. En hel del vin att gå igenom således. Därför kändes det bra när mailet visade sig innehålla en bild på en Melipal och den lapidariska texten ”Good shit!”. Enda vinet Tom spontant hört av sig om under resan. Tango!

Gustibus Finglögg D.O.P. 2010

Publicerat av
1

Den unika glöggen från Gustibus, gjord på årets rester och en och annan krydda, har nu kommit i sin nya upplaga och då också bytt namn till Gustibus Finglögg D.O.P. (Definitivt Originell Produkt). Dock fortsatt en upplaga om femtio halvpannor. Förvisso är det synd om er som inte får prova den här drycken, eller, nej, det menar jag ju inte, jag är så innerligt glad att jag får prova den och ni inte. Klart det känns fint att skriva om drycken när den är unik, vilket också kan förklara att fjolårets upplaga utsatts för ett långdistanstest. Hur är då årets variant? undrar ni alla med munnarna på vid gavel, uppspärrade ögon och gåendes en säker medvetslöshet tillmötes om ni inte börjar andas snart igen. Jo, den är förstås fantastisk. Ljus i färgen, ung, frisk, tydliga inslag av pomerans, kanel och kardemumma och lakrits (som jag sedan på etiketten ser inte ingår i kryddningen, men även Gustibus kan ha fel, tänker jag när jag ser det), ung, frisk smak, lång, komplex eftersmak, liten beska. När glöggen hällts från glaset till en gryta doftar det tomma glaset sötlakrits, kanel och kardemumma. Uppvärmd och serverad i kopp ter sig glöggen annorlunda: fortsatt ung, mer återhållen (!), nu känns det att drycken i år snarast har en väl liten sötma, med andra ord en ganska torr glögg, beskan är nu bättre integrerad i smaken och sitter som smäck, ganska spritig. Så läser jag mer ordentligt på etiketten: årets glögg innehåller stjärnanis! Så klart. Och så ingår inte bara vin i basen utan även destillat, vilket sannolikt förklarar beskan och en konstig frukt som är svår att sätta näsan på (man kan, förstås, fråga sig hur viktigt nu detta är på en skala, men då har man glömt att vi bara är 50, jag upprepar femtio, personer, som får oss tillsända denna gudabrygd). Sist men inte minst framgår av etiketten att glöggen även innehåller ett macerat av skumtomtar. En fullständigt lysande idé! För egen del brukar jag lagra familjens Julenissar ett år, alltså, jag köper in dem Julen 2010 och konsumerar dem Julen 2011. Viktigt är att öppna påsen cirka en månad före Julafton för att de ska få rätt seghet och djup i smaken.

Gustibus Finglögg 2.0 4.0

Publicerat av
Svara

Nej, den här gången var det inte hundarna som försatte mig i ett akut tillstånd av måste-prova-glögg. Det var snarare det faktum att det idag gått ett år sedan jag tillsammans med en fransman som inte räknas provade Gustibus Finglögg 2.0 för första gången. Under året som gått har den unika drycken ändrat sig otaliga gånger och den lilla skvätt som nyss ännu fanns kvar i flaskan gjorde mig inte besviken. Sedan den där dagen i maj då hundarna väckte mig har denna Glöggernas glögg lagt sig till med en grumlig, nu också betydligt mörkare färg och doften av pomerans och grön kardemumma har begåvats med en tydlig ton av flyktig syra, eller varför inte lite vinäger? Den här vinägertouchen kommer igen i smaken om man sörplar och bär sig åt, men om man nöjer sig med att dricka glöggen rakt av märks den bara i form av en ökad syrlighet. Jag har faktiskt en slatt kvar, återkommer således i ärendet samtidigt som jag nu förväntar mig att Allt om Vin, Livets Goda, Gourmet, Allt om Mat, Ica-Kuriren, Råd och Rön med flera gör en mer uttömmande långdistansprovning av Systembolagets utbud av glögg. Gustibus Finglögg – Glöggernas glögg – är vi ju bara ett femtiotal som får prova och det skulle inte falla oss in att låta er andra komma med på den kakan.

Intressant om 2011

Publicerat av
Svara

Tre saker jag vill se mindre av 2011:
– Resenärer som har en kvart på sig att lista ut hur säkerhetskontrollen ska gå till och som lik förbannat blir ståendes där i fem minuter medan de förvånat och upprört fnissandes måste lägga upp fickknivar, småmynt, mobiltelefoner och annat som de som de inte helt tillräkneliga personer de är har glömt att lägga i de för ändamålet avsedda korgarna.
– Folk som kör mitt i vägbanan över broar och genom andra smala mötesplatser. Blir det inte ändring på detta köper jag mig en Hummer.
– Joggare i knästrumpor.

Tre saker jag vill se mer av 2011 x 2:
– Laurent Blancs Les Bleus (Bleu de Blanc?)
– Ready Cash
– Bourgogne och Châteauneuf-du-Pape
– Michael Schumachers fortsatt medelmåttiga framfart i F1
– Clotilde Davenne och Giacomo Puccini
– Skepparmössor på turistorter

Inlagd sallad i Lindau

Publicerat av
Svara

Bayrische Hof i Lindau är på alla sätt och vis ett utmärkt hotell. Restaurangen är på gott och ont en tidsmaskin som tar gästen med tillbaka till tidigt svenskt 1980-tal. Caramboler är bara förnamnet. Mest fascinerande är dock salladsdressingen som av någon oklar anledning smakar inlagd sill. Inte ett måste för gourmeten, men väl för smaknörden.

Nyårsvinfrossa del 4: Gott Slut

Publicerat av
Svara

Nu var det förstås inte bara uppladdningsvinerna och den övriga champagnen (se nedan) som vi testade och beskrev å Vetenskapens och Framtida generationers vägnar, vi tog oss även tid att förstå följande: Hermitage ”Le Chévalier de Sterimberg” 91 (ganska gammal, vit Hermitage från Jaboulet, fantastiskt vin, gyllengul färg, likt många andra gamla vita Hermitager snyggt oxiderad, mycket komplext, tydligt botrytisinslag i doften, torkade aprikoser, stor, lång, ren smak, fet, ganska runt, lätt petroleuminslag (några trodde det var Tyskland, amatörer…), inga fula ålderskonstigheter (t o m fritt från korkpåverkan), perfekt dricka nu), Clotilde Davenne Bourgogne Blanc 08 (jag går ingenstans utan Clotilde och hon gjorde succé här också), Domaines de Château de Riquewihr ”Les Murailles” Riesling 07 (smäcker, gnistrande Riesling från Doppf&Irion, utmärkt vin som jag hittade vid ett Alsace – stopp på vägen till Jul- och Nyårsfirandet), Quinta da Pacheca 87 (mogen portugis med lite russin och gasbinda i doften, spännande), Perriquita 97 (jaja, det här var faktiskt vårt såsvin, men något dumhuvud tyckte vi skulle prova det också, långlagrat som det var just för att en dag dissekeras och ja, det smakade som Perriquita gör, traditionell portugis med lite russin, lagringen hade inte ändrat den saken), Twoson Neusiedlersee Pinot Noir 06 (Twoson-vin utvalt hos Willi Opitz, strålande Pinot från Österrike, finfint att dricka nu), Fleur Saint Antoine 07 (utmärkt, klassisk Bordeaux, bra nu och om några år), Torre Muga 05 (enormt, stort, kompakt, exakt vinmakeri, massor av frukt, väl integrerad ek, kraft… jag tror jag gillar det här vinet…), Clos du Val 88 (tro det eller ej, men det var Barndomsvännen som en gång i tiden tog Clos du Val till Sverige och den här 88:an är faktiskt precis så mycket Bordeaux(kopia) som amerikanarna då var, d v s mindre alkohol och mer syra än dagens jänkare, fortfarande vitalt, gick mycket bra till oxfilé, kantareller och potatismos), Colledila 07 (Ricasolivin från Chianti, mycket bra och ett av vinerna som nog alla, utom de värsta amatörerna, satte i rätt område, fin frukt, stramt, körsbärskärnor och allt annat som ska finnas där), Pesquera Reserva 90 (klassiker i toppform), Bressia Profundo 06 (skönsång från Anderna, ren, snygg, god), Marias da Malhadinha 07 (det bästa till sist?, faktum är att det här vinet i mycket hård konkurrens blev framröstat som Nyårsftonens bästa (i och för sig kan det tänkas att jag som en annan Gbagbo lätt manipulerade resultatet därför att jag ville att ett av mina viner skulle vinna, men det hade vunnit i alla fall, rent och vackert sjungande superfrukt från Alentejo, punkt slut)).

Nyårsvinfrossa del 3: Krug Grande Cuvée

Publicerat av
5

”Kolla, stendöd,” sa Svågern och svängde buteljen upp och ner och det enda som syntes var ett kringyrande grums av död, brun jäst, som svävade runt i den skakade flaskan som snön i en sådan där kula med en jultomte som det snöar på om man skakar kulan. Det var julafton och Svågern undrade om jag verkligen tyckte att han skulle ta med den urgamla – ingen visste exakt hur gammal den var, bara att den inte varit med på det berömda vraket i Östersjön – flaskan Krug Grande Cuvée på Nyår. Utmaningen för mig bestod i att faktiskt få Svågern att ta med flaskan samtidigt som jag ville att han inte skulle vilja dricka den, det tänkte nämligen jag göra. Jag sa ”njae, den är stendöd, men Barndomsvännen brukar tycka sådant är intressant så ta med den du, vi dricker något annat medan han (Barndomsvännen) dissekerar den där”. Det lyckades. Dock sket det sig, som det brukar kunna heta, på Nyårsafton, för först blev jag alldeles för uppspelt när jag provade vinet och undslapp mig något i stil med ”oh!” (ja, jag vet, patetiskt, men sådana är vi vinnördar nu en gång för alla), sedan skrek Barndomsvännen ”Gud! vad bra det är och så bra det går till ankleversnittarna!”. Hur dum får man vara? Tre sekunder senare var buteljen plundrad. Dock kan jag berätta att ja, den var bubbellös, men doften var löjligt komplex och på samma gång frånstötande och lockande med sin tokmognad utan oxidation, urspännande, komplex smak med inslag av allt från mint (!) till mystiska frukter som vi aldrig kunde sätta fingret på, frisk, god syra, fantastisk till snittarna med anklever från Troisgros (har fortfarande varken förlåtit mig själv för min barnsliga entusiasm och än mindre Barndomsvännen för hans fåniga och onödiga beteende).

Nyårsvinfrossa del 2: Champagne

Publicerat av
Svara

Bortsett från Jacques Selosse 1998 (se tidigare inlägg) provade mina gäster självuppoffrande följande bubbel för att jag skulle kunna delge er våra intryck: Taittinger Cuvée Prestige (frisk, mineral, bra syra, utmärkt), Pol Roger 1989 (lite onödiga oxidtoner och aningen i obalans, men okej), Pol Roger Extra Cuvée de Réserve 1999 (grym, strålande, storartad), Guy Charlemagne Blanc de Blancs (bra, som vanligt, fin Blanc de Blancs, fin till hummern), Twoson Champagne Blanc de Blancs Premier Cru (tokbra, tokung, ska toklagras tio år minst eller tokluftas, t ex öppnad ett par dagar före konsumtion), Piper-Heidsick ”Cuvée Réserve Florens Loui” (bra), Piper-Heidsick Rosé Sauvage (enda bubblet som inte höll vad det lovade, inte kul alls), Pannier (bra till tolvslaget), Moët & Chandon (hemmalagrad i över fyra år och därmed riktigt bra), Palmer & Co (en av flera bra tolvslagsskumpor), Camitz Sparkling (öh?, jo men några av mina gamla vänner tillika nyårsgäster är djupt involverade i Malmköpings Nya Spritbolag, där den här produkten tillverkas, och ja, flaskan är snygg, idén kul, produkten välgjord och jag dricker hellre champagne till anklever och hummer).