Jan Gradvall berättade i DI häromveckan om Fela Kuti och dennes 27e album (Zombie), som var en förödande attack på den nigerianska regeringen. Militären hämnades genom att storma Fela Kutis bostad, bränna ned hans studio, misshandla honom och slänga ut hans mor genom ett fönster. Modern avled kort därefter. Fela Kuti replikerade med att skicka sin moders likkista till militärens högkvarter i Lagos…. Visst vill ni nu också höra Fela Kuti?
Trevligt frukostställe tillika ”ekologiskt” varuhus i Seattle är Whole Foods Market på Westlake. Det är rimligt att anta att alla andra Whole Foods Markets är lika bra, men det vet jag inget om. Breakfast in America som Supertramp såg på saken.
Man kunde tro att så kallade supergrupper var ett sextiotals- och kanske också sjutiotalsfenomen, men vad annat än supergrupp kan man kalla Them Crooked Vultures? Dave Grohl är förmodligen den bästa rocktrummisen sedan John Bonham och när han bokstavligen slår sig ihop med Bonhamns gamla parhäst John Paul Jones och Josh Homme så blir det tungt gung. Jag tycker de på mer än ett sätt påminner om Cream.
På tal om John Paul Jones så blev jag smått förtretad när jag upptäckte att annars så utomordentliga Corinne Bailey Rae gjort en cover på superblusen Since I´ve been loving you, men efter att ha lyssnat på hennes version ger jag mig och lyfter på hatten, det är klart det är så här en cover på Since I´ve been loving you ska göras. Här är ytterligare en låt med Corinne för er som inte har rätt koll på henne ännu – noterbart är att allt hon gör är lika bra och hennes, tror jag nysläppta, The Sea är både bra i bakgrunden när middagen avnjutes och i hörlurarna när musiken tar all uppmärksamhet.
Och så Led Zep:s Since I´ve been loving you.
Dela “Led Zeppelin, Cream, Corinne Bailey Rae & Them Crooked Vultures” på Twitter
Ett av de trevligaste inslagen i mitt konsultarbete för Hedges i Washington State är de vinfrossor som med jämna mellanrum bryter ut under de här resorna. Vid besöket nu i veckan hann vi med ett par stycken. Bäst blev den sista på utmärkta Wild Ginger i Bellevue (Wild Ginger finns även Downtown Seattle), en restaurang som med framgång försöker mixa olika asiatiska kök. Frossan öppnade med Comtes de Champagne rosé 93 (fin mognad i färg och doft, frisk och väl bibehållen syra i smaken), Dom Perignon 96 (fortsatt utmärkt och fortsatt alltför ung) och en för mig okänd Fiacre de Chartogne-Taillet Tête de cuvée 1999 (degorgerad n05/2005 enligt etiketten och en positiv överraskning), som Gary McLane (delägare i Barons m fl vinprojekt) hade med sig. De här vinerna gick utmärkt till maten, men Bob Betz ville som den petige M.W. han är ha en Domaine Weinbach Schlossberg Riesling 04 och visst hade han rätt i det: inget vin gick så bra till maten som detta. Frossan fortsatte med Betz egen Syrah från Yakima Valley 08 (rent, snyggt vinmakat, koncentrerat, har egentligen allt, utom druvkaraktär), Musigny 99 från Domaine de Comte Georges de Vogüé (många skrek högljutt om det här vinet, men jag misstänker att de delvis jublade över den fina etiketten, vinet var, som Vogüé ofta är, lite murket och orent, men, visst, det är en väldigt snygg och imponerande Pinot i sig, men jag skulle inte köpa även om jag hade råd), Mazis Chambertin 01 från Johan Björklunds Domaine & Sélection (närmast ett rosévin i detta amerikanska sammanhang, fantastisk Pinot-näsa (”danses on your nose”, som Tom Hedges så vackert uttryckte saken), ska man vara gnällig lite tunn i smaken (som sagt, vi vinmakare ska alltid gnälla) men jag ska inte vara gnällig, för det här vinet var riktigt, riktigt bra, snyggt, elegant och uppvisade dessutom fin utveckling med luftning), William Selyem Pinot noir 96 från Anderson Valley (en tämligen rejäl dos ny, fransk ek på näsan (efter så många år…), saknar stuns (syra) i smaken, lite onödig dumbeska i smaken, utvecklas bra med luftning och är ett helt okej vin, jag låter mer negativ än jag borde, men jag köper inte det här vinet), DLD (Descendants Liégois Dupont) 08 (inga kommentarer, är insyltad i det här vinet, det är ett nytt Syrah-projekt på Red Mountain med bl a nämnda McLane och Hedges som intressenter, men visst var det ett himla bra vin…), Napa Valley Reserve 04 (det här är ett synnerligen esoteriskt vin, som görs för en exklusiv vinklubb, vinerna görs på lite olika ställen, såvitt jag förstått, och med lite olika vinmakare, typ Rolland, det här vinet har, om jag förstod de luddiga antydningarna rätt, gjorts på Harlan Estate och ja, det bjuder mycket koncentration och kraft i god Napa-stil och är ett kap för den som vill tugga i sig vinet till maten), Korgsgaard Chardonnay 04 (”det här vinet anses som en av de absolut bästa chardonnayerna i Napa och vinet är omöjligt att komma över”, sa en andäktig dumskalle vid bordet och jag blir inte ett dugg impad, mest bara trött av att plocka flisor ur näsan och tugga i mig ek i kvadrat och kubik samtidigt som jag slås av insikten att folk betalar skjortan för sådana här nybörjarviner, som jag kan chipsa ihop vilken lunchrast som helst) och, slutligen Barons Cabernet sauvignon 06 (stor, gammaldags powerstil, ”50 USD är billigt för det här vinet”, säger McLane, tro det, hursomhelst mycket svartvinbärskaraktär från den amerikanska fathanteringen, mjukt, koncentrerat och min reflektion vid bordet var (i tysthet…) att viner av den här typen nu är helt ute, men att de förmodligen kommer att bli populära igen om, låt säga, tio-femton år, när en ny generation vindrickare stövlar in på arenan och vill ha något ”nytt”).
Där stod jag, en jetlagsglåmigt grå skepnad, i något som närmast kan liknas vid ett typiskt svenskt midsommaraftonsväder och huttrade i stinkande och opassande kläder – bagaget borttappat på Heathrow – och väntade på att 4th of July – fyrverkeriet skulle braka loss där nedanför oss lyckligast lottade som hamnat på en balkong på ett av finhusen uppe på gräddhyllan med utsikt över Seattle med omgivningar. Då satte någon på radion, sådär som vi sätter på ”Tolvslaget” på Nyår, för via radion kunde man lyssna till musik synkroniserad med det gigantiska, magnifika och evighetslånga fyrverkeriet. För att understryka att detta var USA fick jag snart en grillad marshmallow i handen och radion inte bara spelade synkroniserad musik, den bjöd också på kommentarer; som vore det VM i konståkning återgav en reporter vad som hände där på himlen framför oss (”… and, wow!, this is new!, that is a… Smiley!”) och en expertkommentator berättade lite mer (”Yes, this is quite new, yet another invention from China…”, “But have we seen it here in the US before?”, “Not that I know of, but…” “And, wow!, look at thaaat…”).
Dela “Jetlagsglåmigt grå skepnad firade nationaldag” på Twitter
Hade precis satt mig tillrätta på BA-flighten London – Seattle i lördags, när flygvärdinnan dök upp och undrade vad jag gjorde där. Något förvånat svarade jag att jag hoppades att planet skulle flyga mig till Seattle. ”Nej, du förstår inte”, sa hon, ”du ska inte vara med på det här planet, för kort anknytning förstår du.” ”Hm, ja, här är jag i alla fall, sorry”, svarade jag. ”Nåja”, sa hon efter att ha funderat över detta samt ha tvingats acceptera sakernas tillstånd, ” ditt bagage lär inte vara med i alla fall.”
Efter de häftiga översvämningarna kom hagel och det står idag klart att skörden i Provence, särskilt i departementet Var kommer att bli mindre än normalt. Ofta innebär lägre kvantitet högre kvalitet. Så icke i det här fallet ety det handlar om stockar som slagits ut, inte enstaka klasar som rensats bort. På Château L´Arnaude har vi ett Carignan – fält som delvis förstörts av regnet och ett bland – fält där grenarna knäckts av det häftiga hagelovädret häromveckan. Trots detta har vi haft tur: hos grannarna är stockar borta eller döda, hos andra ligger husrester, sängmadrasser, bildelar och annat som flodvågen lämnade i vingårdarna. Förra veckan var vi många som delade på en helikopter för att alls kunna spruta mot de sjukdomsangrepp som nu står på kö för att ta sig an de illa utsatta stockarna. För Château L´Arnaudes del är allt, trots allt, under kontroll.
Om någon fryser det korta ögonblicket när Paraguays tränare Gerardo Martino tittar upp efter att ha gråtit ut mot någons axel efter segern över Japan, med glasögonen totalt igenimmade, är det VM:s hittills både roligaste och vackraste vykort.
I onsdags förra veckan styrde jag kosan mot Domaine de Brescou. För ovanlighetens skull var hustrun med på resan och i höjd med den andra rondellen i Le Val – där Angelina och Brad köpt vackra Château Miraval – undslapp sig hustrun något slags ljud som möjligen kunde tolkas som mitt namn kört i en ordförvrängare och plötsligt befann jag mig farlig nära bakändan på en panikbromsande bil, vars förare spanat in en lastbil långt bort och därför sett sig föranledd att trampa bromspedalen i botten på ett både synnerligen onödigt och provocerande vis. Eftersom Tappra Audin varken hade ABS eller annat än allvädersdäck (som glider fantastiskt bra på varm asfalt) bar det sig då inte bättre än att vi med ett patetiskt ”scccchhh” (allväderdäck tjuter inte vid häftig inbromsning, de svischar) gled in i den inkompetente förarens bil med ett än mer patetiskt ”tjoff”. Dessvärre undkom panikbromsaren utan skador och hans bil fick bara ett skrapsår på kofångaren. Tappra Audin däremot såg ut som en nykrockad bil i Kalle Anka & Co där den stod och slokade med intryckt front och pysande rök och rinnande vatten ur kylaren. För att understryka att det nog nu var slut med tappra Audin låg dess ena framlykta krossad på marken. Idag följde jag Tappra Audin på dess sista färd till skroten i Brignoles.
En sista skål för Tappra Audin
Vitijob är en sajt för dig som vill extraknäcka eller allvarsknäcka i vinvärlden och här är ett vin för arbetssökande.