Vilket är fel, att kalla vinkritiker för vinjournalister eller litteraturjournalister för litteraturkritiker? Ska alla, som inom filmkonstens värld, kanske kallas (film)skribenter? Och djupt i Goethes pudel: ska hov- och nöjesrapportörer som för den anakronistiska furstespeglingens patetiska arv vidare kallas reportrar?
Dela “Journalistskribentkritikerreporterrecensent” på Twitter
På tal om terroir-avtrycket i ekologiskt vs konventionellt odlade viner (kanske skulle den frågan f ö kompletteras med låg- vs högavkastande odling och bevattning vs ingen bevattning…), här är två artiklar som berör ämnet: Artikel 1, Artikel 2.
Flög hem från Simferopol via Istanbul och läste följande i Hürriyet: ”To prevent unnecessary deaths, Bursa police have begun employing transportable, tire-deflating road blocks to stop vehicles that ignore orders to pull over instead of opening fire… ’The nails on the road block stick to and pierce the tires on contact. The air inside the tire is deflated through the special hollow nail forcing the vehicle to stop within 100-200 meters. Therefore, the teams can capture (the suspect) without opening fire’, said chief officer Serkan Yilmaz.”
Den förträfflige Hans Artberg är inte bara mannen bakom artbergomvin, han kan sin Popper också och så här kommenterade han inlägget ”Terroir och Karl Popper” i ett mail till mig:
”Om din popperhypotes är sann ”tills motsatsen bevisats” är det SANT att våra liv helt styrs av en gulprickig trebent pekinges i omlopp kring Proxima Centauri. Försök bevisa motsatsen! (För att en poppersk hypotes ska vara ”sann” – eg överlevande – måste den kompletteras med en fungerande Testimplikation som – vid icke T – kan falsifiera hypotesen. Utan den är hypotesen varken sann eller falsk utan rent tyckande. OK, det här vet du säkert – men det framgick inte av ditt blogginlägg…)”
Det tycker jag är så sant som det är sagt.
Hur var skörden på Krim 2009? undrar ni spänt och oroligt i er iver att tillgodogöra er än mer meningslös kunskap. Tja, skörden var ungefär som alltid, efter vad jag kunde utläsa när jag var där i veckan. Skälet till att det närmast krävs en naturkatastrof för att något ska märkas från ett år till ett annat är att odlingsdensiteten traditionellt är så låg och skördeuttaget så högt att druvornas potentiella aromer är snudd på obefintliga. Bortsett från Muskat och Traminer då.
Samtidigt ska tilläggas att en hel del har hänt här sedan jag senast var på plats, 1993. Bortsett från att planet från Kiev till Simferopol nu är en Boeing 737 och inget lite propellerplan så bärs det inte heller in vodka till cockpit och den här gången satt ingen blasé steward och läste porrtidning när man bordade planet och ingen försökte göra inbrott på hotellrummet.
På vinsidan har det på många håll investerats en del i utrustning, men inte i kunskap. Totalt sett är det dock uppenbart att det idag finns en begynnande marknadsinsikt som inte fanns för 15 år sedan och det är ingen vild gissning att vi det kommande decenniet kommer att få se en del gångbara produkter härifrån. Om jag jämför med Bulgarien, där jag arbetade mellan 2001 och 2007, har Ukraina en fördel i att det är bättre ordning på vinodlingarna här och det betyder mycket. I huvudsak är det här fråga om att dra ner på skördeuttagen och att göra kloka nyplanteringar med högre densitet och ett bättre sort- och klonurval. Och att avbryta meningslös gödning som den ofta rika jorden inte behöver.
Säkerligen är Frankfurt am Main en både mysig och trevlig stad, omgiven av läckert pastorala landskap späckade av coola kullar och besöksvärda Bad undangömda långt inne bland lövträd och vattendrag och där små och stora hjortar ystert skuttar kring bland muntert färglagda och glatt kvittrande småfåglar som om varje dag var värd sin egen grönbetesdans och så snart våren på allvar är här fylls detta landskap av tusen och en blomma och dofter som hör våren till och från himlen ser de amerikanska, ryska, kinesiska och inhyrda rymdfararna hur det liksom lyser från den punkt på Jorden där Frankfurt am Main håller till, men allt det där är svårt att förstå när Frankfurt av någon outgrundlig anledning blivit stället där jag tillbringar ofrivilliga nätter.
Minst ett par gånger per år lyckas Lufthansa bomma Frankfurt-anslutningen med mig i vilket innebär att jag får gå och ställa mig i en kö och v-ä-n-t-a till dess en varannan gång trevlig varannan gång otrevlig person ger mig eller inte ger mig ett så kallat Nacht kit, en taxivoucher samt en hotellnatt någonstans i närheten. På hotellet får jag sedan ställa mig i en ny kö och när jag någon gång vid ettiden på natten är inskriven får jag gå och lägga mig bara för att gå upp fyra timmar senare för att hasta till den idiottidiga flight jag nu är inbokad på istället för min välplanerade kvällsflight.
Med tanke på att jag just kommit hem efter en ofrivillig natt i Frankfurt ser jag inte fram emot morgondagens flight som går via… Frankfurt.
Påstod för snart ett år sedan i samband med en föreläsning på Gustibus Sommelierskola i Malmö, att ”terroir-avtrycket” i ekologiskt och biodynamiskt odlade viner är större än i konventionellt odlade viner (under förutsättning att vi talar om kvalitetsviner och att inga överdrivna vattenmängder använts). Någon undrade vad det finns för vetenskapliga belägg för detta. Med byxorna nere vid knäna tvingades jag erkänna, att nej några sådana känner jag egentligen inte till, ”å andra sidan”, sa jag och tog tag i byxorna och började baxa dem tillbaka upp ovanför knäna igen, ”finns det inte heller några vetenskapliga bevis för motsatsen och”, tillade jag som den gode Popper-lärljunge jag anser mig vara i stunder av förhävelse, ”till dess motsatsen bevisats är min utsaga sann”.
Ska jag i korthet framlägga några argument för min hypotes är det det självklara att en vinstock och en druva som inte behandlats med penetrerande medel inte heller innehåller främmande ämnen. Tilläggas kan också det uppenbara i att en välmående jord lever ett liv, vilket inte är fallet med mark som, vilket sker vid högintensivt vinbruk, ligger i träda och vid upprepade tillfällen besprutas med herbicider och ständigt drabbas av giftigt nedfall från de övriga systemiska produkter som appliceras under året och, slutligen, att vi vet att besprutningsrester från systemiska preparat följer med in i jäsningstanken, men vi vet fortfarande inte exakt vad de har för effekt på de aromer som utvecklas, eller i det här fallet inte utvecklas, under vinifieringen.
Här följer en artikel om terroir, tidigare publicerad i Systembolagets kundtidning ”Bolaget”. OBS! en bit ner i artikeln står att man i Nya världen bäst förstår att använda sig av ”terroir”-tanken idag. Med detta menar jag självklart inte att Nya världen skulle vara bättre på terroir än den gamla världen. Vad jag avser är att man under de senaste tio åren satsat enormt mycket på begreppet ”terroir” och att inrätta appellationer i Nya världen – två ting som man tidigare inte sällan hånade – samtidigt som man i Europa, bland annat genom nya EU-lagar, börjat luckra upp vissa terroir-anknutna regler och genom en hälsosam debatt börjat diskutera såväl teroir-begreppet som framförallt de egna appellationsreglerna.
För snart 20 år sedan utmålades Esca som vår tids vinlus. Så illa blev det nu inte, trots att man fortsatt saknar effektiva bekämpningsmetoder. Närmast skrattretande var en artikel i annars insiktsfulla ”La Vigne” härförleden där man slog fast, att Esca ytterst inte orsakas av Esca i sig utan av dåligt skötta vingårdar. ”Bästa sättet att bekämpa Esca är att se till att vinodlingen är i balans och varken lider brist på eller har ett överskott av något”. Big surprise…
Från Marjaneh Bakhtiaris debut ”Kalla det vad fan du vill” gick tankarna osökt till Zadie Smith och hennes ”White Teeth”. Efter att ha plöjt igenom uppföljaren, ”Kan du säga schibbolet?”, står det klart att medan Smith i sina uppföljare ”The Autograph Man” och ”On Beauty” inte kunnat nå upp till de höga höjder dit hon lyckades baxa debuten går Bakhtiari både vidare och framåt. ”Kan du säga schibbolet?” är lika underhållande som ”Kalla det vad fan du vill” och medan Smith snart släppte grundtemat för sin debut tragglar Bakhtiari vidare i sin utforskning av all den dumhet, rädsla, tafatthet och okunskap som utgör en skrämmande stor del av den svenska immigrations- och integrationsdebatten. Kul, lättläst, insiktsfullt och inte alls banalt – snarare tvärtom.