Blanc et Bleu – c´est possible!

Publicerat av
Svara

Enligt franska Le Foot är coachen i Bordeaux, Laurent Blanc, huvudspåret när Franska fotbollsförbundet (FFF) ska utse en efterträdare till franska landslagets (”Les Bleus”) Kalle Anka – coach Raymond Domenech, som lämnar sin post efter VM i år. Vid sidan om Blanc nämns ytterligare två ”hjältar” från 1998, Didier Deschamps och Alain Boghossian, samt Arsenals tränare Arsène Wenger och de båda ”pensionärerna” Jean Tigana och Guy Roux. Vid sidan om dessa har Luis Fernandez, som var mer framgångsrik som spelare än han varit som tränare, anmält att han mer än gärna vill ta över.

Visst vore det kul att se legenden Guy Roux ta sig an landslaget, men som jag ser det, som den soffliggande hemmaexpert jag är, så är Laurent Blanc den klart bäste kandidaten. Kort sagt: lycklig är den klubb eller det landslag som får ha en sådan coach. Och det är ingen tillfällighet att han vann ligan med Bordeaux ifjol och att han gör det i år igen.

Charlotte Gainsburg & Beck Hansen

Publicerat av
Svara

Förra albumet ”5.55” samarbetade hon med Air. Nu är merparten av låtarna skrivna av Beck, som också producerat och ”IRM” är ytterligare ett bra album från Charlotte Gainsburg – jag har skaffat det först nu, men det släpptes i december 09, i alla fall här i Frankrike. Heaven can wait och IRM.

Serge Gainsburg & John Lennon

Publicerat av
2

John Lennon sa någon gång ungefär att ”fransk pop är lika fånig som det engelska köket är fantasilöst” (rätta mig gärna någon som vet exakt hur han uttryckte sig, för det var mer slagkraftigt än min version, vill jag minnas). Förvisso har det franska musikutbudet förbättrats en gnutta sedan Lennons tid, men något ligger det fortsatt i detta. Dock finns det genom historien ett par lysande undantag och ett av dem är Serge Gainsburg.

Bäst är att skaffa sig samlingsalbumet Anthologie för den gode Serge har ändrat stil så många gånger att man aldrig vet var man har honom. Poet, provokatör, regissör, musiker, skådespelare och en tillgång för vilket samhälle som helst. Att han numer är helgonförklarad och nationalklenod i Frankrike är inget att förundras över. Här kommer ett mycket litet urval för den som vill stifta närmare bekantskap med Serge Gainsburg.

Serge och B.B
Serge i Uruguay
Filmmusik
Bunkermusik
Jazz
Requiem

Rapport från Côtes de Thongue

Publicerat av
Svara

Vakna och intresserade läsare är medvetna om att jag häromveckan var på Domaine de Brescou (i Côtes de Thongue) och petade i vinerna från skörden 2009. Samma typ av besökare av denna blogg har tidigare även kunnat läsa om skörden i området. Så hur ser det då ut, så här några månader efter druvbärgningen?

Jo tack, riktigt bra (och om det inte hade gjort det, hade jag inte skrivit något om saken). Det är inte ovanligt att vi har problem med avbruten alkoholisk jäsning (mer sällan) och den malolaktiska jäsningen (inte helt sällan) här. Det förstnämnda hänger vanligen ihop med att det understundom blir en hel del socker/alkohol i kombination med en touch övermognad, vilket kan försvåra för den alkoholiska jäsningen. Problemen med den malolaktiska jäsningen härrör oftast från kyla – vinkällarna på Brescou kyls snabbt ner på hösten. Ibland får vi avsluta ”malon” när vårvärmen kommer smygande i april.

I år har vi varit besparade från sådana här problem, eller, nåja, vi har ett vin som inte är klart med ”malon” än och det kan man leva med. Är det många viner som stoppas upp, kommer man efter i blendningsarbetet. Det kan till och med gå så långt att man inte får fram vinerna i tid och restnoteringar kan innebära minskad försäljning och i värsta fall tappade kunder.

I dagarna buteljerar vi årets rosévin, ”Fleur d´Eté” 09, och några av de vita (”Chardonnay” 09 och ”Mozaique” 09) samt sista 06-slatten av gårdens till volymen dominerande rödvin, ”Terra Sanguina”.

Rosévinet är lite kul, därför att det är en ny produkt, som lanserade för två år sedan. Visserligen var ursprungsvolymen inte så stor, runt 3 000 buteljer, men till året därpå dubblade vi volymen för att i år dubbla en gång till och nu kan vi inte öka mer utan att ändra druvsammansättningen och man ändrar, som bekant, inte på ett vinnande lag. Med andra ord handlade senaste mötet bland annat om huruvida man ska köpa planterade fält, plantera om själv eller göra recépage (alltså kapa befintliga stockar och ympa på en ny druvsort). Detta är, förstås, ett beslut för ägarna, men något av detta gör man säkert i år eftersom efterfrågan finns.

Druvblandningen? Mig veterligt är det det enda rosévin som görs på Grenache, Pinot Noir och Viognier.

Fredagsmusik

LbdddP – Paris bästa Entrecôte?

Publicerat av
8

Sedan många år går en del av mitt liv ut på att hitta bästa köttbiten. I Mendoza äter man med fördel Ojo de Bife på Hyatt och hel skank på Mallmann (eller ”1884”), i San Fransisco serveras en utmärkt Ribe Eye Steak på One Market och i Bordeaux finns bästa köttbiten att finna i Bistro de Sommeliers entrecôte. Till exempel.

Paris, överfullt av brasserier, bistron och rena köttkrogar, är en oemotståndlig utmaning för den som dåraktig vigt sitt liv åt att finna köttbitarnas köttbit. Åratals ytterst seriöst forskningsarbete har lett mig till slutsatsen, att stadens bästa entrecôte serveras på Le bistro du dôme du Paris (LbdddP nedan).

Den här fisk- och skaldjursspecialiserade (!) bistron ligger mitt emot ett av Paris mest kända brasserier, nämligen Bofinger, en bra vinspott från Place de la Bastilles tandpetare. Det är också skälet till att jag alls en gång i tiden hittade till LbdddP. Bofinger var överfullt när jag kom insläntrandes mitt i natten för att få mig något till livs. Då jag besviket vände på klacken och blicken låg LbdddP där, mitt framför mina hungriga ögon.

Självklart blev jag en aning oroad när bistron blott bjöd fisk och skaldjur och en, enda, ensam, ynka, liten kötträtt, kallad Entrecôte ”Limousine”. Men så god den var! När jag var i Paris över helgen och gårdagen passade jag på att titta till LbdddP och deras köttutbud. Det var ett tag sedan sist. Till min glädje kan jag konstatera att LbdddP:s entrecôte fortsatt är den bästa jag hittat i Paris. Överlägsen ledning, faktiskt.

Och, just det, missa inte takdekoren om ni går dit.

Château Lafite Rothschild 1985

Publicerat av
Svara

Har inte sagt hela, hemska sanningen om mina vinkällare. Det var oordning och kaos, det vet ni. Småningom omgärdades pavorna av glömskans mossa och kaosets ogenomträngliga törnen, för att nu citera mig själv. Så, en dag, fick jag ordning på det där. Kaotiska vingömmor en masse blev blott ett fåtal gömmor, där det mesta lades i ordnade högar.

Det var då det hemska hände. Min nya, fina vinkällare, där merparten av samlingen hamnade, läckte. Under ett par ödesdigra veckor då jag befanns på resande fot tog den vatten. När jag kom hem från min resa och gick för att gosa med mina flaskor möttes jag av en förskräcklig syn: där låg de stackars vinarna och plaskade fruset i en blöta som ingen av oss trott var möjlig.

Buteljerna som drunknat var det bara att fiska upp och placera, etikettlösa som de numer var, i en hög som snabbt fick namnet ”okända pavans hörn”. De mögelangripna flaskornas, de var legio, etiketter gick ibland att rädda någotsånär, ibland hamnade även de här buteljerna i ”okända pavans hörn”.

Vad det gäller mina Château Lafite Rothschild från 1985 och 1986 (ja, det viktigaste med det här inlägget är att få berätta att jag har Lafite inte bara från ett år utan flera år) var de genomgående illa angripna och det bar sig inte bättre än att de fick läggas, halvnakna, i ett hörn som heter ”Lafite 85 eller 86”.

Kom att tänka på det där hörnet i samband med den korkade pannan i Seattle härförleden. Kort sagt fick jag inspiration att kolla en 86. Övertygad om att det, trots allt, är bäst att prova av de här buteljerna en och en, valde jag på måfå ut en pava och öppnade den. Som vakna läsare förstått av rubriken var det en 85:a. När skjuter ingen hare, å andra sidan:

Château Lafite Rothschild 1985 har allt detta bästa av 1985 och av Lafite. ”85 i kvadrat, Lafite i kvadrat, Åh så gott” är min enda minnesanteckning från provningen (ja, det där med ”Åh så gott” är minst sagt patetiskt, men det är ju sådana vi är när vi sitter där och ojar oss över något storslaget, patetiska). En och annan engländare skulle säkert yra om källardoft och så, men här återfinns framförallt, och inte minst i smaken, en frapperande, god frukt, otroligt god och lång eftersmak. Ett vin i högform.