Domaine de Chevalier 1986

Publicerat av
4

Blir det mer Sémillon än så här? Smaken är underbar, och lång, med sin fylliga och honungslena balans mellan ålder och fortsatt spänstig syra och livskraft. Imponerande samspel mellan eken och frukten. Inga ålderskrämpor här inte och Domaine de Chevalier visar än en gång att det är ett av världens vita toppviner. Faktum är att 86:an aldrig varit så bra som nu. Bra Sémillon behöver tid.

Men så var det det här med våra engelska vänner. De hängde upp sig på doften. ”Mouldy, musty” och andra besvärande omdömen slank ur deras av okunnighet fyllda munnar och sinnen. Inget ont i det. De fattade noll och jag kunde hälla i mig pavan själv (nåja, i viss kamp med min just då irriterande hustru) medan engländarna njöt en enkel Viognier – Muscat – blandning med slagkraftig frukt på näsan och utan besvärande eftersmak.

Dock, låt oss stanna upp vid den här mögliga unkenheten De Okunniga och De Föraktvärda talar om. Ligger det något i det, tro? Visst gör det det och det är skälet till att man kunde önska att topproducenter som Domaine de Chevalier hade modet att buteljera sina viner med glaskork och rekommendera att vi konsumenter lagrar pavorna på stående fot. På så vis kommer inte vinet i kontakt med plastringen i glaskorken och allt är frid och fröjd.

Eller så måste de lacka sina flaskor och se till att korken sitter fast i lacken så den inte trillar ner om den med tiden skulle torka ihop i den här lackade buteljen, som också ska lagras stående.

Problemet är dessvärre, som analytiskt lagda läsare redan förstått, att naturkorken över tid sätter smak på vinet (en påverkan som inte helt sällan bedöms som Brettanomyces eller, i förekommande fall, gammal ek). Inget nytt i sig, men den, alltså smaken av naturkorken, blir, där har engländarna rätt, synnerligen påfallande i gamla Bordeaux-viner. Faktiskt både röda och vita, även om det är enklast att sätta fingret på problemet när det gäller de vita (där f ö Brettanomyces inverkan rent vetenskapligt och därmed bevisligen är mindre).

Hursomhelst, ni som har gamla, vita Bordeauxer ska inte behöva utsätta er för den här unkna korkigheten och jag som i grunden är en mycket god människa, både lite religiöst och filantropiskt lagd när jag tänker närmare på saken, hjälper er gärna ur den besvärande knipa ni, kanske intet ont anande, befinner er i. Således, har ni lite vit Domaine de Chevalier, Laville Haut-Brion, Haut-Brion och andra likartade problemviner ställer jag gärna upp. Det är t o m så att jag både kan tänka mig att betala i alla fall en femtiolapp per panna och att hämta dem från era källare.

Skörden AVA Red Mountain 2009

Publicerat av
Svara

Jetalagen gjorde att jag kom i lite otakt där borta i väst, men nu är det dags att sammanfatta skörden på Red Mountain 2009. Tro det eller ej, men de drabbades för en gångs skull av galopperande mognad. På tiden, brukar bara hända oss i Sydfrankrike annars. Eller det gör det kanske inte, men det verkar ibland så.

Hursomhelst så fick de bråttom att plocka och allt gick i en rasande fart med den vanliga påföljden att vinkällarens kapacitet inte räckte till, varför somligt fick macereras kortare tid än tänkt medan annat fick plockas senare än vad som var lämpligt. Trots detta är utfallet, åtminstone hos min uppdragsgivare Hedges Family Estate, mycket gott. Jag tror faktiskt inte att vi haft ett bättre år sedan jag började här 2001.

Frågar man gårdens vinmakare, Pete Hedges och Sarah Goedhart, håller de spontant inte med, men det beror på att de haft att hantera eländet med den galopperande skörden och den därmed följande kniviga logistiken i vinkällaren och – typiskt för sådana här år – avbruten alkoholisk jäsning och malolaktisk jäsningen vid fel tillfälle med förhöjd flyktig syra som följd. Jag bara kliver in nu när stormen är utriden och undrar varför de inte gjort det och det som vi sa att de skulle göra (fast jag vet redan att det beror på den galopperande mognaden, å andra sidan kanske Hedges slutar betala om jag verkar för nöjd).

Åker tillbaka i början av sommaren för att blenda färdigt toppvinerna ”Limiteds”, av vilka vi i år kan välja att göra Cabernet, Merlot, Syrah eller Malbec. Mitt tips är att vi kommer att göra alla fyra. Så bra är årgången.

Gustibus Finglögg 2.0 2.0

Publicerat av
Svara

Ska man prova en ny och unik produkt, ska man göra det ordentligt (om inte annat så ger det fler tillfällen att få tala eller skriva om saken). Således har jag provat om Gustibus Finglögg 2.0, som stått öppnad sedan sjätte januari .

Färgen har utvecklats och man ser nu att det är finare vin än normalt i den här glöggen. Doften hänger ihop bra. Möjligen har kryddningen fallit tillbaka lite och tappat något av sin komplexitet, men det finns inga toner av oxidation. När glöggen är kall märks framförallt pomeransen och, faktiskt, vinet. I varmt tillstånd sticker kanelen och kanske också den gröna kardemumman ut. Där finns också en, ny tror jag, doft av russin.

Passar på att göra en rättelse: min flaska har inte nummer 35 av 50 utan 33 av 50. Men det viktiga är nu inte numret på min flaska utan att det bara gjordes 50 buteljer av den här helt fantastiska glöggen. Tyvärr, för er som inte får tillfälle att prova…

Mycket intressant om Prix d´Amerique

Publicerat av
Svara

För snart ett år sedan var jag och tittade på 2009 års Prix d´Amerique i Paris. Det som imponerade mest på mig den dagen var en häst som inte gick i storloppet, nämligen fyraåringen Ready Cash. Jag var till och med så till mig att jag meddelade vänner som inte brydde sig, att Ready Cash är tillräckligt bra för att vinna Prix d´Amerique 2010. Visst, han är för ung och oerfaren för att ha en chans mot äldre, formtoppade monster som Meaulnes du Corta , men jag tror fortsatt på Ready Cash. Det som talar mot honom är att han verkar ha fått den pinsamt ojämne kusken Jos Veerbeck i sulkyn, varför risken är stor att hästen blir bortkörd. Med rätt lopp vinner han, det tror jag fortfarande. Någon som bryr sig?

Trav är bäst på finska

Inlägg med jetlag nu inlagt

Publicerat av
Svara

Barolo, Heitz, Serene & Lafite

Var som vanligt på Barolo i samband med mitt Seattle-besök, i väntan på avfärd till ökenlandskapet runt Red Mountain, på andra sidan Cascades, tre timmars bilfärd ostsydost om Seattle. Nyss nämnda stad har alltid varit trevlig, men sedan jag 1997 kom hit första gången har en fantastisk utveckling skett. Idag formligen kryllar det av bra krogar och vinbarer. Barolo är ett av de här ställena. Waterfront och nyöppnade Mistral är ytterligare två bra tips i staden.

Inledde med ett besök på The Waterfront, där blandade ostron stod på programmet. Världens största ostronbankar återfinns i sundet utanför Seattle så det är ingen tillfällighet att man äter bra ostron här. Waterfront är en av ytterst få ostronkrogar i världen (kanske den enda) som är så sofistikerad att den har grön Chartreuse V.E.P i sitt sortiment. Bara en sådan sak. (Jodå, de har Lillet också)

Från The Waterfront styrde vi kosan till Barolo, där flera av vännerna i Seattle dök upp. Mycket bilprat (de är upprörda över att Brawn blir Mercedes, men det var det ju redan i stort sett) och vin, förstås. Egentligen var nog en 86 Lafite Rothschild bästa vinet, men det var så tillvida korkdefekt att det inte är lätt att veta – dock föreföll det mycket spänstigt och Lafitigt god, där bakom korkångorna. 89 Mouton Rothschild var nog som den borde vara, men ändå inte riktigt bra. Tillfällig svacka i bästa fall. Cayus Syrah både doftar och smakar lite Grenache och är bättre är Cayus dyrvin Crazy Frog, som i sig också är bra, inte för mycket power och vinmakaren lyckas ta vara på sitt klimatområdes svalare fördelar. Sist men inte minst Hedges nya projekt: Syrah-vingården Les Gosses (på Red Mountain), ett vin gjort på ettåriga (!) stockar och riktigt hyggligt i både struktur och smak. Vi ser med tillförsikt tiden an avseende Les Gosses (eller Descendents Lesnågonting Dupont, som det ska heta, uppkallat efter Ann-Marie Hedges franska förfäder).

Mistral slutligen, öppnade bara för några veckor sedan, ligger också på Westlake, en vinspott från Barolo. Trevligt, modernt designat. Subtil, god och välkomponerad mat. Bäst av allt: jag som är ett rejält stolpskott när det kommer till att pricka viner i blindprovningar satte faktiskt 06 Domaine Serene Evenstadt. Lätt som en plätt. Och en riktigt bra Pinot från Oregon. Vid sidan om det bl a en Heitz Cellars från 1985 (Anniversary Edition) med en massa acetaldehyd, men visst, det är ett kul vin på sitt vis, men för min del bara när jag vet vad det är så jag vet att jag ska låta impad.

Herr Svinclöövfs fenomenala fusionslära

Publicerat av
4

Någon gång på 90-talet fick jag betalt för att skriva en artikel om franska restaurangtrender. Visst sprang jag mycket på finrestauranger, men egentligen visste jag ingenting om matlagning, annat än att tortellini med fördel levereras i påsar om 500 g. För att klara uppdraget tog jag därför med mig en kunnig kock och gick till Jacques Chibois då nyöppnade ställe utanför Grasse och så fick jag lära mig allt om det då nya som cross over och fusionskök.

Ett namn som ständigt nämndes var Charlie Trotter. Även om jag falskeligen uppskattande och chimärt insiktsfullt skrev om karln i min artikel, tog jag honom inte på allvar: en amerikan som byggde på höjden och rörde ihop saker och ting. Dessutom, om han haft ett svenskt namn hade han hetat antingen Kalle Travare eller möjligen Carl Svinclöövf. En sådan person kan man inte ta på allvar.

Nu har jag så äntligen varit på hans restaurang, som sedan drygt 20 år återfinns på en inte alltför fashionabel adress i Chicago (han har sedan ett år också en krog i Las Vegas). Som tur är, är jag inte en kock. I så fall hade jag kunnat få komplex för mindre. Allt det här med att röra ihop saker och att få dem att tillsammans bli ett nummer större än sin summa, sitter som smäck här. Inte ett enda stolpskott och allt har sin plats i helheten. Där andra alltför ofta låter såväl desperation som pretention lysa igenom i skapelser som är mer kluriga i kreatörens huvud än goda i gästens mun, lyser Svinclöövfen med exakt precision och lika kravlösa som subtila och framförallt goda rätter.

Vid sidan om den stora matupplevelsen i sig – långt från de asieninspirerade hamburgertallrikar jag en gång i tiden trodde att Trotter travade på höjden – finns en utmärkt vinlista. Nio av tio restaurangers vinpaket är misslyckade och sällan en förlängning på smakupplevelsen. Icke så hos Grisfoten. I grunden halvtaskiga viner kommer ut som prickar över i:et och en skogstokig produkt från Nicolas Joly visar sig inte bara fungera ihop med en subtil anrättning, den är till och med kapabel att ta anrättningen en våning till.

Som om ovanstående inte var nog ingår Lillet i krogens dryckesutbud.

Låter jag löjligt impad? Det är jag. Oerhört impad.

Åk till Chicago och ät hos Charlie Trotter. Är ni ute i god tid kan ni försöka få The Kitchen Table. Jag avskyr sådant eftersom man då måste sitta och se beundrande och nöjd ut hela tiden samt svara när folk titt som tätt tilltalar en, men ni som inte är lika trubbiga som människotyper ska absolut prova det bordet – när jag fick en guidad tur i Svinclöövfens förvånansvärt lilla och överbefolkade kök satt där fyra upprymda människor och tyckte livet var extra toppen därför att de satt vid ett trångt bort i kökets os.