Påskvintips!

Traditionellt vintips inför Påsken, publicerat i tid för att beställningar ska hinna göras (bråttom, bråttom dock). Tycker först som sist att Clotilde Davenne Crémant de Bourgogne, nr 7725, 150kr, är ett utmärkt bubbel, Rent, frisk, läckert. Aperitif men också gärna till skaldjuren och väl utvalda ostar. På rosévinssidan är färg- och smakrika Les Lauzeraies Tavel 2019, nr 2724, 129kr, lika givet. Den kraftfulla smaken gör att Lauzeraies i likhet med andra Tavel-viner fungerar bra med grillad fisk, kyckling, bondsallader, couscous, pajer och annat som kanske dyker upp nu när våren gör sig påmind (ni som skiter i våren kan alltid äta varm och matig fisksoppa till).

Vitt! Fortsätter med klassikerna helt enkelt därför att de håller. Clotilde Davenne Bourgogne Blanc 2018, nr 5562, 129kr. Ny årgång, lika smäcker och läcker som sina äldre syskon. Till getosten, lätta salladen, skaldjuren och fisken. Vallet (Château de la Ragotière) 2014, nr 79950, 179kr. Underregion (Vallet) i Muscadet från skickliga Les Frères Couillaud på Château de la Ragotière (gör även pinsamt billiga La Désirée 2018, nr 6321, 79kr, för er som söker ett välgjort och friskt budgetvin). Lagras minst 36 månader på jästfällningen och blir därför mer fylligt och krämigare än vanlig muscadet. Strålande till skaldjursplatån. Notera årgången 2014, och då är vinet precis släppt, håller många år framåt.Rött! Mer klassiker! Ingen påsk utan Muga Reserva 2015, nr 73711, 189kr. Perfekt till påsklammet. Och den som vill pynta lite mer går på likaledes utmärkta påsklammsvinet Brunello di Montalcino ”La Fuga” 2014, nr 12330, 325kr. Inget billigare alternativ? Jo, två: Les Sorts 2017, nr 70217, 115kr och La Foto de 1938 2016, nr 78982, 119kr. Båda två bra alternativ för den som vill hålla igen lite men ändå ha en bra smakupplevelse och ett vin som fixar både det ena och det andra.Bordeaux! Jo, Påsken kräver en röd Bordeaux. Här är fyra, ju mer du pyntar, desto bättre blir det. Château Bellevue La Randée 2015, nr 71155, 115kr; Domaine Virginie Thunevin 2016, nr 77593, 159kr ; 3 de Valandraud 2016, nr 75939, 325kr; Virginie de Valandraud 2016, nr 77502, 499kr.

Sött! Till desserterna, godiset, påsknötterna och bara att smutta därför att: Thunevin-Calvet Maury 2013, nr 77543, 349kr.

Glad Påsk!

Systembolaget köper Vivino och Winefinder

Systembolaget ändrar taktik och köper nu upp konkurrerande verksamheter. Enligt uppgifter från Socialdepartementet ska staten redan ha köpt upp de Danmarks-baserade företagen Vivino och Winefinder. Detta ska ses som en direkt följd av regeringens nya direktiv till Systembolaget.

Det var i början av mars som socialminister Lena Hallenberg signalerade hårdare tag mot vad hon och regeringen menar är konkurrerande verksamhet till Systembolaget och därmed överträdelser av de regler som finns för att skydda det svenska alkoholmonopolet. Då trodde branschbedömare att nya lagar var på gång, men istället väljer alltså regeringen och Systembolaget att köpa upp konkurrerande verksamheter och antingen lägga ner dem eller göra dem till helägda dotterbolag till Systembolaget.

–Det var så här det gick till när tillverknings- och distributionsmonopolet upprättades för 100 år sedan. Då köpte staten helt enkelt upp de olika verksamheterna som fanns och slog ihop dem till AB Vin-& Spritcentralen. Det fungerade då och det kommer fungera nu, säger socialminister Lena Hallenberg.

vinifierat har sökt Vivino och Winefinder för en kommentar.

Vintips: Rosé årgång 2019

Noterbart i skrivande stund är Vårens kavalleristötsliknande anfall på Vintern, en strid som vi vet att Kung Bore och hans lömska Wallensteinare snart kommer få ge upp då kavalleriet är en oemotståndlig kraft känd för sin list, skönhet och charm, kort sagt Arméns stolthet och juvelen i Försvarsmaktens krona, och vad är då mer påkallande än ett rosa vintips? Här följer två tips på viner jag själv varit med och gjort på konsultbasis.

Les Lauzeraies Tavel, nr 2724, 129kr. Det här vinet görs i en ekologisk variant och en konventionell. Jag är sedan flera år anlitad för att blenda den ekologiska varianten (som säljs i Sverige och som ska vara så lik den konventionella som möjligt). Ett arbete vars svårighetsgrad varierar mellan åren. När skörden är liten ökar utmaningen eftersom underlaget blir mindre. En stor skörd kan å sin sidan föra med sig andra problem, som enstaka tankar som får vinet att dra iväg åt fel håll stilmässigt. Det gäller då att identifiera och välja bort de volymerna. Den nya årgången, 2019 som släpps lagom till påsk, bjöd på hyggliga volymer och ett antal, måste erkännas, ganska lätt identifierbara bacthar som skulle plockas bort. Är mer än nöjd med resultatet – ni som redan har koll på det här vinet lär inte bli besvikna av den nya årgången. Utöver att vinet är ekologiskt certifierat är producenten Producteur engagée (hållbar produktion) och ISO26000.

Domaine de Brescou ”Fleur d’Eté Rosé”, nr 70323, 119kr. Ett vin som jag fått sätta ihop från grunden och som nu funnits i cirka tio år. Blenden, grenache och pinot noir, är fortsatt ovanlig, vilket förvånar mig  då druvorna matchar varandra bra i rosévin. Ni som inte provat ska absolut göra det. Certifierat ekologiskt och hållbart (Terra Vitis) samt CO2-neutralt och alltid mycket försiktigt svavlat (svavelhalten framgår av flaskans etikett). OBS! 2018 på bilden men vinet som nu säljs i Sverige via beställningssortimentet är 2019.

Alkoholförsäljningen på Farfars tid

Det var bättre på Farfars tid. Bildbevis på detta – lånat från GudhemsAxet – presenteras här intill. Farfar Torsten var liksom sin far och sin son nämndeman och satt, tillsammans med sin syster, fars faster Gerda, dessutom i Ugglums Nykterhetsnämnd. Vidhängda bevis visar tydligt att det på den gamla goda tiden verkligen var ordning och reda . Iallafall på alkoholförsäljningen i Ugglum med omnejd.

Noterar att Systembolaget i Skövde begärt upplysningar om ”vissa personers skötsamhet samt anmärkningar ur nykterhets- eller annan synpunkt”. Det är fint att Herr GG i G-gården (namnen har anonymiserats av Axets redaktör Lars-Erik Kullenwall) får behålla sin ranson då ”det ej kommit till nämndes kännedom att han på något sätt missbrukat eller överlåtit sin inköpsrätt”. Kanske är Farfar och hans kollegor inte riktigt lika rätt på det när de drar ner stackars Herr FF i F-gårdens ranson till hälften med hänvisning till att herr FF i F-gården har tilläggspension och svag ekonomi.

Riktigt tufft blir beslutet rörande Herr KK i K-gården som 1940 hade en tilldelning på 2 liter per månad och som nu, i maj 1941, får se sin ranson minskad till 1 liter per kvartal (!). Hårda bud. Kanske var det fars handfasta faster som då också satt med i nämnden som vidtog detta drakoniska mått på grund av att Herr KK och hans hustru ”åtnjutit pensionstillägg samt har svag ekonomi”.

Sist men inte minst är jag glad att Farfar och kompani lät handlaren B Thurén, Nyborg, ”få försälja pilsnerdricka kl II till avhämtning”, samt att nämnden ansåg ”i övrigt att någon försämring av nykterhetstillståndet inom kommunen härigenom ej kan uppstå, befolkningen är känd för nyktert och ordentligt levnadssätt”. Huruvida det beslutet hade något att göra med den brand som ett år senare slök Thuréns affär framgår inte.

Kan avslutningsvis bara konstatera att såväl Systembolaget som landets nykterhetsnämnder förslappats avsevärt sedan den gamla goda tiden.

Hustrun & Taxens bärstjälk

Vissa händelser ska inte ges mer utrymme än nödvändigt. Det här är en sådan händelse, och låt oss för ordningens skull redan här konstatera att det hela gick bra. Husets alla hundar mår bra.Då och då måste Taxens päls göras ren. Plockas på allehanda skräp som följer med då den lille krabaten som en smutsmagnetisk sopborste far fram över gator och torg och gräsmattor och skogsstigar i sin jakt på något onämnbart eller åtminstone en udda doft i luften. Igår var ett sådant tillfälle. Hustrun skötte rengöringsmomentet och satt där i soffan med en klippredo sax i ena handen och en intet ont anandes tax liggandes på rygg i hennes knä. Med sin andra hand höll hon så gott det gick ett rejält tag om taxens lilla familjelycka. ”Lars, titta vilken knöl! Tur jag hittade den!”

Musik. Musik.Musik.

Antikvariatets tesalong

Nils-Göran Karlsson, Nisse kallad, Kalle kallad, stannade sin gamla pojkcykel och tittade på hyreshuset som låg där Rundvägens kiosk legat. Platsen där han langat knark och beställt hamburgare av greken som inte som inte kunde säga G.

”Hej, vat ska tu ha?”

”En hamburgare i bröd.”

”En hamburkare i pröt, ja tak. Ska tu ha kurka?”

Ibland, när han själv smakat på det malda pulvret i knarkpåsen, kunde han börja skratta så han fick gå därifrån, ”hamburkare”, ”kurka”… Andra gånger höll han ihop det en fras till.

”Ja tack. Majonnäsgurka.”

”Majonnäskurka, ja tak.”

Nej, längre än så kom han inte om han varit på påsen. När han var nykter brukade han kunna klara sig fram till betalningen.

”Och dressing, tack.”

”Och tressink, ja tak, tet blir två och femtio.”

Hamburgarna smakade alltid bra. Oavsett om han var knarkhungrig eller bara hungrig. Såvitt han visste visste varken kreken eller någon annan i personalen på gatuköket att han langade knark där. Då hade de nog portat honom. Men det gjorde han, langade knark där. Eller knark och knark. När han något år senare greps av polisen efter en lång spaningsinsats visade det sig att de berusande växtblandningar han sålde inte var klassade som narkotika. Ärendet gick inte ens till rättegång. ”Det är inte förbjudet att sälja blommor eller andra växter!” sa en irriterad åklagare när saken hamnade på hennes skrivbord.

Fast undan för undan stramade samhället åt det där. Till slut blev hans handel olaglig och han valde att flytta från staden. Och landet. Installerade sig i Amsterdam där han först arbetade på en coffee shop innan han öppnade sin egen. Drev den i trettio i år. Gjorde sig ett namn som Amsterdams pålitligaste leverantör av Grand Cru Cannabis. De fem veckor han varje år stängde sin coffee shop reste han jorden runt för att hitta de där extraordinära produkterna som kom att ge honom världsrykte. Cannabis från Monte Verde i Bolivia (motsvarande kravmärkt och fairtrade, mild att svälja), höghöjdsodlad cannabis från Tupungato i Argentina (”som en frisk fläkt från Anderna”), ekologiskt certifierad vulkan-cannabis från Etna-regionen, Sicilien (lite råare, lite rökigare, särskilt populär bland hippies och hipsters och folk med tatuerade armar), biodynamisk cannabis från franska Vogeserna (det självklara valet för alla ”bobo” eller bourgeois-bohème)… och givetvis ett flertal utvalda växtplatser i Libanon (Bekaadalen!), Turkiet och Marocko och juvelen i kronan: den sällsynta och svårodlade Taklamakanöknen-cannabisen. En vara som kostade tusentals euro per gram och som påstods ge samma kick som en sil heroin utan att vara beroendeframkallande.

Och nu är han tillbaka. Hemma igen. Han hade en idé om att starta upp någon form av coffee shop i det gamla gatuköket. Vända sin framgångsrika och alltmer förutsägbara karriär som cannabis-kung ryggen, och mätt på berömmelse glömma sina miljoner på banken och börja om från början. Inser nu att det inte går. Någon har rivit stället och byggt ett hyreshus istället.

Han funderade en stund och cyklade sedan iväg till Brunnsparken, stadens prunkande stolthet. Parkerade cykeln och låste den ordentligt. Kedjade fast den vid ett träd. Gick sedan runt flera timmar och testade olika blad, örter och grässorter han hittade i parken. Hans plan var att skapa te med narkotisk kraft. Te som gör dig glad och upprymd, te som låter dig stilla landa efter en hektiskt dag, te som får dig att se syner, te som… ”Hallå, är det inte Kalle?! Det var ett tag sedan!” Bertil Berg. ”Bertil! Din gamle spjuver!” säger han och funderar på att starta sin business på stående fot och gör det.

”Jag har börjat med berusande te, ska du ha?”

”Va? Vad menar du?”

”Du var en av mina bästa kunder när jag sålde knark på påse. Nu gör jag berusande te. Samma grej. Ska du ha?”

”Va? Nej, jag sitter i kommunfullmäktige, är rektor, sitter i socialnämnden, familj, va, nej, driver du med mig?”

”Nej, jag ser gärna att mina gamla kunder kommer åter. Vill att ni ska veta att nu är jag här igen.”

”Haha, nej, det där är så länge sedan. Jag är ingen pundare!”

”Vem har sagt att du är en pundare? Berusande te är inte ens olagligt. Jag brygger te på allehanda blad och örter. Saker som jag hittar här i parken!” han slår ut med händerna och snurrar runt. Bertil Berg ser intresserat på honom.

”Men, menar du att, skulle… hm, kan man testa ett av dina teer?”

”Absolut! Jag kan ha en påse klar åt dig i övermorgon, på fredag, lagom till helgen, vad säger du om det?”

”Jaa, jag vet inte, men, du, vad kostar det?”

”Första påsen gratis, du måste ju få testa, och så för gammal vänskaps skull så klart!”

”Hm, jaa, och, och vad har det för effekt, ditt te?”

”Vad vill du att det ska ha för effekt? Jag har samma grundkoncept som förr. Vill du slappna av, skratta, se syner, bli uthållig när du ja du vet…”

”Skratta, definitivt skratta! Var bor du?”

”Jag hyr en tvåa i familjen Lundkvists gamla hus, flera lägenheter i det numer.”

”Jag vet, vilken våning bor du på?”

”Andra.”

”Två fönster ut mot Vasagatan?!”

”Ja!”

”Min gamla lägenhet! Bodde där när jag pluggat färdigt och arbetat ett par år i Göteborg.”

På fredagen fick rektorn tillika kommunpolitikern Bertil Berg sin påse med te och allteftersom tiden gick växte kundkretsen. Ett par månader senare när Nils-Göran Karlsson utvecklat drygt dussinet tesorter öppnade han en tea shop eller snarare en tesalong. Inte nere på Rundvägen som han hoppats på. Å andra sidan var han nöjd med att ha fått ta över det gamla antikvariatet vid Gustav Adolfs Torg. Malmkvist, som drivit antikvariatet så länge Nils-Göran kunde minnas, hade fallit på sin post, över en trave böcker, för några månader sedan och ingen hade riktigt orkat  röja upp efter honom. Släktingarna blev överlyckliga när Nils-Göran erbjöd sig att ta över lokalen som den var med böcker och allt. Han rensade sedan hyllorna bakom bänken med kassaapparaten och ställde ditt sina teer, tesilar och tekannor och andra tetillbehör.  Och i det inre rummet, ”läsrummet”, bytte han ut pinnstolarna mot bekväma skinnfåtöljer som han hittat på en loppis. I övrig lät han allt vara och kallade butiken ”Antikvariatets tesalong”. En plats där kunderna kan dricka en kopp te efter humör och kanske bläddra i några av de allteftersom de bläddras i allt mindre dammiga böckerna.

En måndagsförmiddag kan här sitta skolkande skolbarn och dricka ”Te för dubbelseende” samtidigt som de tittar i en upplaga av Illiaden med Gustave Dorés illustrationer. Tisdagarna är vikta åt Rotary. Medlemmarna kommer till Antikvariatets tesalong för att dricka te efter sin lunch. Om det varit ett bra föredrag, kanske om Sven Hedin i Kina, väljer de flesta ”Te för två”. Om å andra sidan föredraget tröttat ut dem, kanske någon som talat om de nya utmaningarna för ortens verkstadsindustri, faller valet gärna på något i stil med ”Te för att glömma”. De modigaste provar en ”Antikvariatets starka” och måste bäras därifrån.

Onsdagarna tillhör de mer absurda dagarna på Antikvariatets tesalong. Då kommer friidrottsklubben för att dricka te före träningen. ”Te för att flyga” och ”Te för att orka” är de självklara valen. Absurt blir det när höjd-, stav- och längdhopparna inte kan sitta eller stå still efter en kopp eller två och börjar göra små skutt som blir allt värre och till slut får de hoppandes och skuttandes helt sonika lämna lokalen. Och som om det inte räcker med friidrottarna kan Kyrkans manskör och Lailas lärkor dyka upp samtidigt på onsdagarna. Före eller efter repetitionerna. Alla dricker de ”Te för sångare” och stämmer snart upp i okontrollerbara utrop och små melodier utan sammanhang. Nils-Göran noterar att hans gamla klasskamrat, Evert Jonsson, som alltid lidit av Tourettes syndrom, passar på att skrika otidigheter och sjunga valda delar av låtar skrivna av Johnny Bode och Eddie Meduza när stämningen är på topp.

På torsdagsförmiddagarna kommer bokhandlaren från andra sidan torget in. Beställer en ”Te för skärpa” och sätter sig att läsa Petrarca i en av skinnfåtöljerna i läsrummet. Efter en stund kommer han tillbaka med sin tomma kopp, lysten blick och upphetsningens rosor på kinderna. ”Visste du, Kalle, att Petrarcas Laura, hon i hans diktverk, säkert var Laura de Sade? Född de Noves. Gift de Sade. Elva ungar fick hon! Bland annat stamfadern till den senare författaren Markis de Sade. Nå, så fly mig, te-handlare, ditt bästa te för pilskhet och lyss till dagens ottava rima!

Jag flög i höjden av min tekopps brygder

där molntapparna möta mig som så,

de flummigt vilja mig åt dolda dygder

dra, och däruppe dit var skönt att nå.

Jag såg åt solen och dess sköna blygder

som sen Hon vaknat skina i det blå,

jag såg åt Jorden hon var grön och härlig

och Hon var god och bokhandlarn var ärlig.”

Bokhandlaren får sitt ”Te för pilskhet” och går till sin butik och Gud vet vad han gör där. Ortsbefolkningen håller sig borta från hans boklåda om torsdagarna. Däremot händer det att turister och tillresta gör sig ärende dit. Men ingen berättar någonsin vad de upplevt i bokhandeln en torsdag.

Fredagarna befolkas Antikvariatets tesalong av alla som gör vecka. ”Stans bästa AW,” tycker inte bara rektor Berg utan också flera av hans medarbetare och vänner och ovänner i kommunfullmäktige. Fredagarna… både det inre läsrummet och butikslokalen är packade med folk. Några sitter och njuter sitt otium i skinnfåtöljerna, höga som ukrainska skorstenar  efter att ha druckit ett flertal koppar ”Relaxte”, andra pratar maniskt i munnen  på varandra ute i butikslokalen efter att ha fått i sig en kanna ”Speedy Gonzales” och åter andra står och skrattar med poliserna Nilsson och Kobic sedan de druckit sig otörstiga på ”Tea for fun” – ett te som till och med gör den erkänt dödstråkiga allvarsmänniskan och misantropen Samuel Brischus rolig, tycker de övriga, själv är han förvånad över att alls kunna skratta, särskilt åt saker som ”vad är det där på bordet?”, fniss ”vilket?”, fniss ”det där vid sidan om, haha, om, tekopparna!”, gapskratt, ”det är en,” fniss, ”en, en, hahahaha, en tekanna!!!”, hysteriskt gapskratt som aldrig vill ta slut (ibland får Nils-Göran hälla i några av dem, och särskilt Samuel Brischus, ”Te för att landa” så han kan få ut dem ur butiken före midnatt, ett klockslag han håller hårt på att salongen ska vara stängd).

Bästa dagen på veckan, bortsett från söndagen då han sover ruset av sig, är ändå lördag. Så blev det efter ett tag. När affärerna började gå bra bestämde Nils-Göran sig för att bara hålla öppet för vänner en dag i veckan, lördagen, och när han fick klart för sig att den gamle greken på Rundvägens gatukök fortfarande levde och var vid full vigör, erbjöd han honom ohemult bra betalt för att sköta försäljningen på lördagarna. Således kan Nils-Göran själv komma dit som vilken kund som helst och beställa te. Efter en kopp ”Tea for fun” beställer han alltid en kopp ”Grönt te med gurkmeja”.

Musik. Musik. Musik.

Platsannons: Gamlingsfångare sökes

Med anledning av coronaviruset och det nyligen införda utegångsförbudet för äldre människor har MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) av riksdagen ålagts att hålla efter lösspringande gamlingar. Därför söker vi nu ett flertal gamlingsfångare. Arbetet består i huvudsak av att hålla ytor att betrakta som utomhus fria från gamlingar.

Vi söker Dig som är van att arbeta både i grupp och på egen hand och som tycker om att jaga med håv och nät. Erfarenhet från älgjakt, fjärilssamlande, fiske med nät och liknande är en merit. Relativt god syn ett krav. Vi utgår från att Du kan agera med bibehållet lugn också i pressade situationer då Du kan komma att ställas öga mot öga med hela pensionärsklubbar på utflykt. Vi tror att Du tycker om att arbeta på ackord.

Uppdraget är en tillsvidareanställning på heltid och Du kommer arbeta direkt under Din lokala gamlingsfångargruppchef. Observera att Du som har erfarenhet från sjuk- och hälsovård kan söka vidare till ett av våra smittsskyddskommandon med särskild uppgift att hålla efter lösspringande individer med underliggande sjukdomar. Övertidsersättning för eventuell nattjakt utgår. Skicka Din ansökan till MSB, 651 81 Karlstad.

Förbud mot steklurendrejerier!

Vet inte vad som for i mig. Kanske var det den smått surrealistiska samtiden med utegångsförbud och pest. Hursomhelst hörde jag mig själv plötsligt säga ”Jag lagar maten ikväll, älskling!”. Hustrun tittade förskräckt på mig. Själv blev jag alldeles iskall medan eftertankens kranka blekhet spred sig på kinderna. Vi insåg båda att detta kunde gå hur illa som helst och att vi inte ville detta. Men ingen av oss kunde dra sig ur. Nåväl, i slika stunder är alltid spaghetti carbonara ett nästan säkert kort. Vad kan gå fel?

Jo, det kan jag tala om! Huruvida det beror på att bacontillverkaren är en bluff, som säljer ostekbar bacon, eller om det är stekpannetillverkaren som säljer undermåliga och brandfarliga produkter, är ointressant: Saken är den att plötsligt var det stekta fläsket inte kokt utan uppbrunnet! Kort sagt brann och rök det så brandvarnarna gick igång och det luktade så att till och med hundarna gnällande ställde sig vid dörren och ville ut och då dök Hustrun upp i röken som en annan Wallensteinare i Lützen-dimman och skrek ”men vad gör du?” och jag visste att kvällsmyset gått upp i rök.

viniferat kräver förbud mot ostekbart bacon och undermåliga och brandfarliga stekpannor! Den som bryter mot förbudet och säljer någondera av de båda hånen mot all seriös köksinkompetens ska med omedelbar verkan sättas i en illaluktande isoleringscell på avloppsvatten och svartbränd bacon skrapad ur en undermålig mördarstekpanna under en tidsperiod som inte får understiga sju månader och två dagar!

Musik. Musik. Musik.

Karantän

Karantän. Quarantaine.  Quarantena (quaranta, quarante). Fyrtio dagar. Det var tiden folk förr hölls isolerade vid hemkomsten från områden där smitta av något slag kunde tänkas finnas. Fyrtio dagar ansågs tillräckligt för att garantera att resenärerna var smittfria.

Det kunde gå till så som i Marseille, denna hamn mot världen eller i vart fall Nordafrika. Här samlades resenärerna på ön Ratonneau och det för ändamålet uppförda sjukhuset Caroline. Den som besöker ön idag slås kanske framförallt av det grekiska templet som omgivet av parasollcypresser och blå himmel blickar ner mot Port du Frioul.  Templet ritades av arkitekten Michel-Robert Penchaud och uppfördes 1828. Tanken var kanske att sjuka och misstänkt sjuka som anlöpte hamnen skulle kunna delta i mässor ledda från kullen. I praktiken kom templet bara att användas av kyrkans män.

Quarantaine ska mer ordagrant överättas ”ett fyrtiotal”, underförstått ett fyrtiotal dagar, den tid folk på den tiden sattes i karantän, och ”på den tiden” är redan på 1100-talet, men ordet ”quarantone”, i dagens betydelse karantän, är snarare att härleda till 1600-talet. Å andra sidan går tanken om perioden på 40 dagar ändå längre tillbaka i tiden. Till Hippokrates, ”medicinens fader”, och Pythagoras, som inte bara funderade på förhållandet i den rätvinkliga triangeln, och i tidiga kristna texter (Jesus 40 dagar långa fasta i öknen till exempel).

Karantän. Isolering. Det är inget nytt. Det har förekommit gång på gång i människans historia. Digerdöden. Dominikanska Republiken 1591 (smittkoppor), New York 1688 och Boston 1691 (i båda fallen gula febern). Så där håller det på. 1926 har en internationell organisation bildats i syfte att bekämpa epidemier, Société des Nations (League of Nations), och den listar fem sjukdomar som ska bekämpas med karantän, bland annat smittkoppor och tyfus.

Karantän idag betyder inte nödvändigtvis karantän i dess ursprungliga betydelse. Snarare en tillfällig isolering eller vissa åtgärder vidtagna för att hindra en smitta. Bromsa dess framfart. Det kanske gäller coronaviruset, covdiv-19, men hur kan någon veta hur lång en karantän kan bli när smittan är ny, tänker hon där hon sitter och googlar smitta och massdöd och hör klockan från varuförsörjarens vagn. Hon rusar till fönstret och öppnar det.

”Hej! Har du några nyheter?”

”Jag har inte tid med sådant där. Ska du ha något eller inte?”

”Vad har du?”

”Knäckebröd tillverkat i november 2019, konserver från förra året…”

”Toapapper?”

”Skämtar du?”

”Förlåt, det var en dum fråga. Har du papper alls?”

”Nej! Ska du ha något eller inte?

Varuförsörjaren är orakad. Ser trött ut. Har en sådan där amerikansk keps på huvudet. ”Make America Great Again”. Hon har lust att fråga honom hur den amerikanske presidenten hanterat corona-krisen. Om hans stöddiga uttalanden om att det är en vanlig influensa som försvinner som senast i april. Hans tillskyndares och tillbedjares senare påståenden att corona skapats för att driva presidenten från sitt ämbete. Misskreditera honom. Och nu vill han gå i krig mot viruset. Visa handlingskraft. Det ena lika tokigt som det andra, tänker hon, vad är det för fel på att låta den medicinska vetenskapen hantera frågan?

”Vad kostar ett paket knäckebröd?”

”295 kronor.”

”Va?”

”Du hörde vad jag sa.”

”Men, men det är ju ocker!”

”Kalla det vad du vill. Jag gör en insats för mänskligheten och har inte tid med tjafs. Jag har köpt in knäckebröd. Tar en enorm risk. Har satsat flera tusen i knäckebröd. Jag ser till att ni i karantänerna får något att äta. Polisen kan gripa mig närsomhelst.”

”Tack, men då får det vara, jag väntar på att den officiella varuförsörjaren kommer förbi.”

”OM han kommer förbi.”

Hon tvekar. Han säger ”295 kronor.”

”Okej, ge mig ett paket knäckebröd.”

Hon hissar ner en kasse från sitt fönster på andra våningen. Varuförsörjaren väntar otåligt nere på trottoaren. Tar ett steg ut i den tomma gatan och ropar ”Ingen mer som vill handla? Jag har knäckebröd från förra året. Smittfritt!” Någon smäller igen ett fönster högre upp i huset. Fru Dahlkvist i huset intill ropar upprört med svag stämma ”Ockrare! Må du förbrännas i helvetets ugnar!” Varuförsörjaren tittar slött på henne. Rättar till kepsen, snyter sig i näven. ”Ja, du lär väl vara där och vänta på mig, du är ju på väg dit nu, ragata!”

Hon ångrar sig, säger ”Nej tack, jag har ångrat mig, vill inte ha något knäckebröd”. Hon försöker dra tillbaka sin påse men varuförsörjaren vägrar släppa den, sliter och drar tills han får loss den från snöret. ”Tre kronor, man tackar,” säger han nöjd och ger henne fingret, säger ”Subba!” och går vidare. Hon hör klockan klämta. Ser hans i baken slappt hängande jeans. Suckar över att en medelålders man går i hood (svart med ett skräckinjagande monster i vitt) och keps. Vita sneakers.

Hur kunde hon ens komma på idén att kommunicera med det svinet? En hyena som utnyttjar det prekära läget till egen vinning. Därtill otrevlig. Och handen full med smitta. En simpel påstjuv. Vad är klockan? När kommer ordningsvakten? Visst måste hon vara fem slagen snart så den riktiga varuförsörjaren kommer, klämtande i sin klocka, inte alls samma klang som hyenans falska ringande. Som Hemglass. Glassbilen. Tututellitut. Gick inte han Percy i Malmö i krig mot glassbilen? Vilka tankar! Vilka idéer! Var kom de ifrån? Karantän…

”Klockan är fem slagen och allt är lugnt!” Äntligen! Ordningsvakten. Klockan är fem. Snart kommer den riktige varuförsörjaren. Hon tittar längs gatan. Lång och rak. Hela vägen ner till den större gatan som leder in mot centrum. Likadana hus längs sidorna. Femtiotalshus. HSB. Rappade fasader. Nyanser av Sverige. Balkonger, räcken i korrugerad plåt. Eller något sådant. Vad vet hon?

Varuförsörjaren kommer trampande på en paketcykel. Klämtar för fullt i klockan. ”Varor!”, ”Varor!”. Hon öppnar fönstret igen. Väntar på sin tur. Varuförsörjaren, en man idag, rör sig långsamt framåt. Samma nervositet. Kommer varorna ta slut innan han kommer till hennes fönster?

”Hej, har du papper?”

”Tyvärr inget papper idag heller.”

”Men, får du inget papper?”

”Jo, men allt köps upp, en kund, två kunder, tredje kunden passerad, inget papper kvar.” Varuförsörjaren slår ut med händer. Visar en slags träspade. ”Men vi har rövspadar i lager.” Hon vet inte om hon ska skratta eller gråta. ”Jamen, pappret är väl inte nödvändigtvis bara för toalettbesöken? Kan jag snyta mig i en sådan där spade?” Varuförsörjaren ser ner i marken. ”Jag är ledsen, jag gör bara mitt jobb. Är glad att jag inte är smittad. Än.” Hon skäms. ”Förlåt. Förlåt. Har du knäckebröd?” Han ler, håller upp ett paket knäckebröd och en tub kaviar. ”Jag har knäckebröd, kaviar, smör, till och med lite ost!” Hon köper rubbet, sätter en ny påse på snöret och kastar ner den till varuförsörjaren, som noterar det hon köper (räkningen kommer senare) och fyller påsen med allt hon köpt. Snabbt hissar hon upp påsen och drar in den och låtsas att hon inte hör Fru Dahlkvist och de andra gamlingarna som argt, besviket och ibland rent av desperat skriker åt henne att så där kan hon inte göra, hon måste dela med sig, hon kan inte köpa allt själv. Hon tänker skrika åt dem att det ju finns rövspadar kvar. Men hon gör det inte. Blir arg på gamlingarna. Egoister. Och så skäms hon. Varför gjorde hon så? Inte alls hennes stil att roffa åt sig. Att vara som hyenan.

Karantänen. I början var det inte märkvärdigt. Rent av lite spännande. Stanna hemma. Rör dig inte på gatorna. Går du ut måste du ha med dig identitetshandlingar och tillstånd att visats ute. Som i krigsfilmer hon sett. Soldater och poliser som kontrollerar. ”Papperen!” Men det var då. I början. De första dagarna. Efter en vecka är det inte så spännande längre. Ensamt. Mycket ensamt. Långtråkigt. Och värre blir det allteftersom tiden går och karantänen består. Lägenheten befolkas av tokiga tankar. Och inget vet man. Egentligen. Vad händer därute, i världen? Finns den kvar, världen?

”Klockan är sex och allt är lugnt!” Redan? Tiden går fort. Eller det gör den inte alls. Karantänen stannar tiden. På stället marsch. Papper! Hon har inget papper på grund av andra, de som köpt allt papper fast de inte behöver det. Hon vill dela med sig av knäckebrödet. Öppnar fönstret, ser sig om efter sina grannar, vill ropa till dem att hon vill ge dem av sitt bröd. Hon ser ingen. Ropar. ”Hallå! Hör någon mig? Hallå!!” Inget svar. Det är dödstyst. Långt borta, väldigt långt borta hör hon en siren. Inte ens de kriminella, småligisterna som bränner bilar, bankrånarna, mördarna, knarklangarna, de gängkriminella, ingen är ute. Morden sker i hemmets lugna vrå i karantänens tider och rånen står hyenorna för. Och hon själv. Vilken skam. Karantänen gjorde det med henne!

Hon sätter på radion. Senaste nytt om viruset. Så och så många smittade. Så och så många döda. Tänk om radion rapporterade på samma vis om svältoffer. ”Idag svälter 52 346 522 människor och hittills har 4537 dött till följd av svält det senaste dygnet.” Regeringen och riksdagen stöter till pengar till utsatta branscher. Riksbanken ger bankerna krediter. Hon kollar de sociala medierna i telefonen. Arga människor. Massor av jättearga människor. Som vet och kan allt. De argaste har två följare på Twitter. De har gått Livets hårda skola. ”Stäng gränsen!”, ”Alla andra har fattat utom kaossverige!”, ”Landsförrädare!”, ”Jag har en kusin som känner en smittskyddsläkare som…” Ja, varför inte, tänker hon, stäng gränsen, skjut de sjuka och elda upp dem och skjut och elda sedan upp dem som skjutit och eldat upp de sjuka och skjut och elda sedan upp dem som… Befria Jorden: Utrota människan! Nej, så kan hon ju inte tänka.

”Klockan är sju och allt är lugnt!” En gång när hon var liten, minns hon där hon sitter i sin ensamhet och lyssnar på moraklockan ­– på tok för stor för lägenhetens yta, upptryckt i ett hörn –, stod tre gatumusikanter och spelade i portgången som ledde in till deras bakgård. De stod där och blockerade in- och utfart. Skyddade mot en stekhet julisol och väl exponerade mot torghandelns lördagskommers på andra sidan gatan. Hon kan inte minnas om de spelade bra. Men det gjorde de nog. Tre musikanter ställer sig knappast så där mitt i staden, utan skyddsnät, om de inte är hyggliga musiker. Dragspel, helt säkert ett dragspel. Nog var det en fiol också? Och en akustisk gitarr? Sjöng de? De talade i alla fall med henne. Kontentan var att de var musikanter och levde på pengar som folk kastade åt dem som tack för att de spelade musik. Hon ville också ge dem pengar. Sprang upp till sin mamma i den trånga lägenhetens kokvrå (toaletten på bakgården, duschen i källaren, intill tvättstugan). Mamman tittade argt på henne där hon stod vid vasken (bara kallvatten) i sitt randiga förkläde och typiska femtiotalshår. ”Du ger inte några pengar till de där! De bara köper pilsner för pengarna!” Besviken rusade hon ner till musikanterna och berättade vad hennes mor just sagt. Hon minns att en av musikanterna blev arg och sa något i stil med ”subba” (fast på gammalsvenska, femtiotalssvenska), men dragspelaren, hon är säker på att det var dragspelaren, fick tårar i ögonen och sa ”Då går vi och pratar med din mamma.” Det gjorde de. Hennes mamma blev märkbart generad när hon plötsligt stod öga mot öga med dragspelaren i köksdörren. ”Jaha?” sa hon. Musikanten hade tagit av sig sin hatt och stod och höll den i båda händerna, över dragspelet. ”Jo frun ska veta att ingen av oss dricker alkohol. Vi är musikanter. Det här är vårt sätt att försörja oss. Att överleva. Vi blev alla arbetslösa när tändsticksfabriken lade ner. Men vi har alltid uppträtt på danser och så. Vi är bra (som ni kanske hört?). Det här är vårt sätt att överleva efter katastrofen. Ni behöver inte ge oss något, men var snäll och misstro oss inte och lura framförallt inte er oskyldiga dotter att misstro oss. Vi är också människor. Det var bara det frun.” Han satte på sig hatten och gick nerför trapporna medan mamman stod kvar i dörren, såg skamsen ut och stammade tyst, ”Men, det var, vänta lite, …” Så kände hon det nu, som hennes mor måste ha känt just då. Hon hade betett sig hemskt mot Fru Dahlkvist och de andra.

Hon bestämde sig för att smyga över till grannhuset och ställa ett knäckebrödspaket utanför Fru Dahlkvist dörr, ringa på och smita iväg. Och sedan skulle hon göra likadant med de andra förnödenheterna hon köpt trots att hon egentligen inte behövde dem (hon behövde papper!).

”Klockan är nio slagen och allt är lugnt”. Hon inväntar mörkret innan hon ger sig ut på sin välgörenhetsrunda, eller kanske snarare ett skammens gatlopp utan åskådare och hånare. Allt går bra och hon har snart delat ut alla matvarorna utanför gamlingarnas dörrar (ibland står hon kvar nere i entréhallen och hör de glada utropen ”Nejmen!”, ”Men, vem…”). Hon! Hon har gjort det! Det är då poliserna får syn på henne där hon obetänksamt och glatt går hemåt på trottoaren. De tvärnitar och öppnar en ruta. Säger något. Då springer hon. Allt vad hon kan springer hon. In mellan husen. Tar sikte på parken en bit bort. Där kan hon gömma sig. Hon hör poliserna, de har lämnat bilen nu, kommer efter henne, ”Stanna eller vi skjuter!”, ett skott, inte ens i närheten tänker hon och glömmer i brådrasket bort där med varningsskott, ”Halt!” hör hon ungefär samtidigt som det smärtar i höger ben. När hon faller hör hon skottet.

Musik.

Corona: Vem räddar vinimportörerna?

Huruvida hysterin kring det nya coronavirusets och covid-19:s framfart varit rätt och riktig får vi veta när krutröken lagt sig. I dagsläget handlar det om att agera inom ramarna för det rådande läget och de undantagstillstånd som införts eller är på väg att införas på allt fler håll. Kort sagt befinner vi oss i ett krigsliknande tillstånd, där världsekonomin genomgår en duvning värdig ett världskrig. Effekterna är enorma och vid sidan om bräckliga ekonomier och affärer slås väl fungerande strukturer sönder. Rika samhällen som det svenska gör sitt bästa för att försöka mildra de dramatiska effekterna.

Till de hårdast drabbade branscherna hör krogen, där effekterna redan är påtagliga och vi får se välskötta företag hamna på pottkanten sig själva oförskyllt. En förhoppning är att staten/samhället är väl medveten om situationen och går in med riktade åtgärder där och när detta behövs.

En inom kort tillkommande krisbransch i Sverige ser ut att bli vinimporten. Inte nödvändigtvis därför att försäljningen via krogen minskar eller därför att folk kommer dricka drastiskt mycket mindre till följd av krisen utan därför att botten gått ur den svenska kronan. Enkelt uttryckt lär de flesta vinimportörerna ha arbetat med en kalkylkurs på runt 10.60 (sek mot en €) när 2020 års budget gjordes. I skrivande stund pendlar kronan mellan 11.10 och 11.40. Det behövs ingen Alan Turing för att inse att det inte står länge på förrän flera av importörernas produkter kommer säljas med förlust (allteftersom lagret måste fyllas på).

Det är uppenbart att sunda företag riskerar att snabbt gå under om försäljningsmarginalen försvinner och rent av blir negativ.

Men vad kan vi då göra för att förhindra utvecklingen, det lär trots allt ”bara” handla om att övervintra en tid? Ett förslag är att staten/samhället ger Systembolaget i uppdrag att hantera situationen  och att SB agerar på ett synnerligen snabbfotat och flexibelt sätt. Till exempel genom ett tillfälligt påslag på fem eller tio procent på allt vin som säljs. Påslaget kan göras i kassan och förpassas vidare till importörerna som på så vis får eventuellt livsavgörande konstgjord andning. Extraordinärt ja, men så är också situationen extraordinär och krispaketen och nödlösningarna redan många.

Men kan inte importörerna bara höja priset när kronan går genom golvet? Nej, det kan de inte. I så fall vore saken klar. Men Systembolaget fungerar så att det bara tillåter prisförändringar två gånger per år, första september och första mars, och de här ändringarna ska meddelas flera månader i förväg. Importörerna kan i det rådande läget alltså som bäst hoppas på att få höja sina priser i september. Och tänk om de i enlighet med regelverket meddelar SB sina prisökningar flera månader i förväg och kronan sedan stärks kraftigt – då är det konsumenterna som blir blåsta.

Musik.