Brevbäraren, ja vi har lantbrevbärare kvar här i landet, duktiga sådana, ni vet, män och kvinnor som hittar adressaten även då den är avflyttad eller i största hemlighet inflyttad, eller då adressen är slarvigt skriven, ”herr X, tycker om bin, 123 45 Kommunen, Landet”, sådana som inte finns i länder där det gamla postverkets struktur till näringslivets och allmänhetens förtvivlan slagits sönder till förmån för mindre väl fungerande paketutlämning – chaufförerna som säger de varit förbi flera gånger trots att de bevisligen inte har det, för de har inte tid att göra sitt jobb– och uteblivna vykort och brev, en sådan postiljon, alltså en lantbrevbärare driven av ordning och reda och pliktkänsla, kom med ett paket. Han körde som vanligt fram till brevlådan nere vid grusvägen som dammar förbi min tomt ett femtiotal meter från huset och ställde sig att småtuta. Tutelitutut. Typ. Eller kanske tutelitututut. En käck liten tutserenad som gör människan glad.
I alla fall blev jag glad i hågen av det där tutandet och småleende rättade jag till min allt längre och gråare kalufs och tog på mig regnrocken och stövlarna och gick ner till grusvägen. ”God morgon! Eller ska jag säga God middag?!” kvittrade postiljonen. ”Hehe, här har vi allt varit uppe sedan ottan så god middag passar allt bäst!” ljög jag tillbaka. Varför vet jag inte, men det är väl en sådan där grej man gör? Vill vara duktig, och det är duktigt att stiga upp tidigt. Oduktigt att, som jag, ligga och dra mig till dess hungern, törsten eller blåsan tvingar upp mig, eller till dess någon tutar nere vid brevlådan. Har aldrig förstått varför jag ska gå upp tidigt på morgonen eller vad som är så duktigt med det. Tvärtom sänder det tidiga uppstigandet klara vibrationer av nederlag, att vara besegrad, att ha gett upp, att räddhågset simma mitt i fåran, att tillhöra politikens grå och lättledda massa, av copy cat, att vilja vara som alla andra därför att man egentligen saknar personlighet och förmåga till individuellt intellektuellt tänkande och skapande av självständiga strukturer. Det är sådant vi som stiger upp sent är bra på. Att skapa självständiga strukturer, och att tänka individuellt intellektuellt, fast det är sådant som sådana som den morgonpigge postiljonen inte har en aning om. Han har säkert varit uppe sedan klockan fem. Stackars karl. Inte mycket individuellt intellektuellt tänkande där inte.
”Jag har ett paket, ett stort paket!” säger han och ser både upprymd och besvärad ut. ”Paket?” säger jag något förvånat. Jag väntar inget paket. Vad jag vet. ”Ja, väger tolv kilo. Vad kan det vara?” säger brevbäraren nyfiket och plirar bakom sina tunna glasögon och kliar sig på den klockan kvart över fem renrakade hakan och passar på att dra sig i sin välformade näsa och lägga sin för rynkor alldeles för unga panna i djupa veck: en relativt ung man som redan bär världens alla bekymmer på sina axlar. Men vad förväntar han sig? Han kunde börja med att sluta stiga upp klockan fem så skulle säkert både ett och annat rätta till sig i hans liv.
”Tja, inte vet jag, kanske en byggsats,” säger jag och närmar mig postbilens baklucka för att få mitt paket levererat. ”En byggsats?” säger han och håller fram en dosa som jag ska skriva min namnteckning på. ”Ja. En giljotin,” säger jag. ”Va? En giljotin?” säger han och så inser han att jag skämtar och börjar skratta. Han har ett mjukt och trevligt skratt. En fin människa, trots hans ovana att stiga upp på morgnarna. ”Men allvarligt? Vad kan det vara?” säger han så, för han är som alla andra kompetenta postiljoner nyfiken. ”Hm,” funderar jag,” jag får nog återkomma i frågan, vet verkligen inte vad det är, hoppas det inte är en bomb, eller sådant pulver som ger mjältbrand…” ”Mjältbrand!?” ”Ja, antrax, börjar som ett varigt sår och sedan går det utför, lunginflammation, blodförgiftning, feber, illamående, diarré, död.” Postiljonen ser förskräckt på mig (vad ser han? en i hans ögon äldre, gråhårig man med rufsigt hår och en illröd näsa med små håligheter, djupt liggande, elaka ögon, ovårdat skägg, krum rygg, dålig tandhygien, ett långt ärr snett över pannan, men det är inte utseendet som skrämmer honom nu, det är mjältbranden). ”Mjämjältbrand?” får han till sist ur sig. ”Ja, nej, klart det inte är mjältbrand, då hade det räckt att skicka ett brev, sådana som du har bilen full av, det räcker med ett, ja ett brev. Om jag var som du skulle jag vara mer orolig för alla breven, snarare än för paketen, paketen kan på sin höjd innehålla en bomb.” Med det tog vi farväl av varandra och jag kånkade upp paketet till huset och bar ner det i källaren. Nerför den smutsiga trappan och sedan direkt till höger, in i den gamla tvättstugan med den trasiga tvättmaskinen och fuktigt tvättmedel utspillt på strykbänken.
Till min förvåning visade sig paketet innehålla en komplett bryggarsats från klostret Buckfast Abbey i England. Var inte det ett gammalt benediktinerkloster? En katolsk orden (vad annars?), gammal som gatan, 500-talet? Lev i fattigdom, kyskhet och lydnad. Håll dig hemmavid, i klostret, stabilitas loci! Men också kultur. Musik! Den antika litteraturens nedtecknare och bevarare! Biblar, mässböcker, tideböcker, Vergilius, grekerna, fortplantningens hemligheter och senare Dante och Boccaccio… skrivarmunkar och skrivarnunnor. Buckfast Abbey med sina berömda klockor, tolv tunga pjäser med gudasänd klang. Kling klang, ding dong i vackra slingor. Eller något sådant – jag är ingen expert på vare sig kloster eller benediktinerorden, men lite vet man väl. Ja, och så gör de vin och sprit. Likör. Elixir. Cistercienserorden. Chartreuse. Och Buckfast Abbey är världsberömt för sitt Buckfast Tonic Wine. Det vet väl alla?
Hade jag beställt paketet ? Kanske. Eller så var det min granne, Amanda, som gjort det. Hon bor borta i kontorsbyggnaden på det nedlagda mejeriet och är full av bus och påhitt. Jag hade ett vagt minne av att vi suttit här och talat om klostret och dess hedersbrygd Buckfast Tonic Wine i samband med att vi traditionsenligt söp till efter ett möte med bridgeklubben, hemma hos bonden. Helt säkert gick vi loss på varsin kvarting brun finsprit innan vi var så pass påstrukna att vi tyckte det hembrända kunde duga. Sedan gick det som det brukar gå. Jag kranade till slut och vaknade, långt fram på eftermiddagen, ensam i mitt nerrökta hus, omgiven av tompavor, fimpar och hungriga katter. Kanske fick Amanda då idén att beställa bryggarsatsen åt mig. Eller så beställde vi den tillsammans i fyllan och villan. Sak samma: här var den nu!
Jag har alltid hatat att skruva ihop saker. Byggmodeller och skit. Är mer inne på att ha sönder. Det finns en djupare mening i att ha sönder saker, tycker jag. Nu var jag tvungen att bygga; paketet innehöll en vedervärdig byggsats värdig vilket svenskt skitmöbelföretag som helst. Att munkarna i Buckfast Abbey välsignat hela härligheten gjorde inte uppgiften lättare. Möjligen hjälpte den vinylskiva som följde med: The Abbey Choir & Friends – Greatest Hits. Jag kunde verkligen njuta när kören gick loss i Elgars Give unto the Lord och Rutters The Lord is my Shepherd, för att inte tala om de fina versionerna av klosterklassiker som Hubert Parrys I was so glad, David Willocks arrangemang av Charles-Marie Widors Toccata (i sing-along-version), kanadensaren Healey Willans Introduction, Passacaglia and Fugue och fransmannen Louis Viernes Carillon de Westminster.
LP:n var i röd vinyl och hade en spännande etikett. Påminde lite om gamla Vertigo Records (Black Sabbaths gamla skivbolag!), kunde kanske vara Vertigo i en modernare tappning, labeln finns ju kvar, i Universals ägo, varför inte? funderade jag medan jag under stora vedermödor och hat i hågen som endast musiken förmådde mildra skruvade ihop apparaten jag eventuellt köpt. Det tog mig ett förfärligt dygn att få allt klart och man skulle kunna tro att jag fylldes av stolthet när jag såg min skapelse. Så var inte fallet. Jag hatade apparaten från första stund. Inte apparaten som sådan utan för det besvär den medfört. Dessutom malde någonstans i mig misstanken att allt var ett misstag. Paketet skulle inte alls till mig och nu hade jag skruvat ihop någon annans apparat. Förspilld tid. Förspillt hat, och hat måste hushållas med. Det är en djupt allvarligt sak, hatet. Inget att leka med.
Det enda byggnadsverk jag känt någorlunda tillfredsställelse med i mitt liv är min motionscykel. Den som står på baksidan av huset, vid köksingången, mot bondens åker till. I grunden är det mors gamla cykel vars bakhjul jag hissat upp i en finurlig ställning. Hur mycket jag än trampar så kommer jag ingenstans. Bakhjulet snurrar i tomma intet och den som trampar trampar på stället tramp. Sådana där idéer kan den få som sover på saken.
Med apparaten på plats nere i tvättstugan läste jag noga igenom den medföljande instruktionen för hur hemmafixaren kan göra sitt egen Buckfast Tonic Wine. Till att börja med kan denne välja mellan den irländska varianten, den som säljs i en brun flaska, och den brittiska, som säljs i en grön butelj. Grunden är densamma: rödvin (den brittiska varianten något starkare än den irländska). Men sedan skiljer mängden koffein och annat sig åt. Dessutom är det svavel i den irländska men inte i den brittiska och vanillin i den brittiska men inte den irländska. Valet var nu mitt: vilken version skulle jag välja?
Gissningsvis, resonerade jag, dricker buset i Skottland och Nordirland den brittiska varianten, och det är framförallt där, i Skottland och Nordirland, Buckfast Tonic Wine anses vara busets, the neds, dryck. Tonic för huliganer och antisociala element.
Å andra sidan, funderade jag vidare, innehåller den irländska varianten avsevärt mycket mer koffein (60mg/100ml), att jämföra med koffeinet i Red Bull (32 mg/100ml). Jag bestämde mig för att köra den brittiska varianten med extra koffeinpåslag, och sedan dubblade jag den mängden.
Under tiden som jag joxade med ingredienserna lyssnade jag på ett kassettband som också följt med i paketet. En av munkarna, eller någon som påstods vara en av munkarna i klostret men som kanske snarare var någon på J. Chandler & Co:s PR-avdelning (alltså dagens distributör i UK), berättade om dryckens historia. Det mesta hade jag redan koll på, men en del var nytt, saker som nog inte ens Amanda visste: Buckfast Tonic Wine skapades utifrån ett franskt originalrecept i slutet av 1800-talet, såldes först som medicin ”Tre små glas om dagen, för god hälsa och friskt blod”, från slutet av 1920-talet saluförs produkten av andra aktörer än klostret som då miste sin licens för tillverkning, det gamla medikamentet kom nu mer att ses som ett medicinalvin, särskilt populär dryck bland arbetsklass, studenter och bohemer i UK och Irland, kallas ”Lurgan champagne” i Nordirland, anses ge upphov till ”anti-socialt beteende” särskilt vid förtäring av fler än fyra flaskor (detta beteende tillskrivs den höga halten koffein; något som förminskar insikten av att ”ha druckit tillräckligt” samt lyfter bort sociala spärrar), Buckfast Tonic Wine har vid oräkneliga tillfällen getts skulden för olagliga aktiviteter såsom rån, inbrott, misshandel, mordbrand, uppvigling och allmänfarlig vårdslöshet och ödeläggelse, 2010 presenterade BBC siffror som visade att Buckfast Tonic Wine förekom i 5638 polisrapporter bara i Strathclyde (Skottland) mellan 2006 och 2009, i motsats till vad vissa kanske vill tro är Buckfast Tonic Wine idag populärare än någonsin, sedan 2016 firas World Buckfast Day världen över, och särskilt i Skottland och Nordilrand, den andra lördagen i maj.
Tillverkningsproceduren visade sig vara enkel; hade jag vetat det var så enkelt att göra vin hade jag blivit vinmakare, eller åtminstone gjort mitt eget vin på trädgårdens årligen rikliga skörd av maskrosor och alla bär hos grannen en bit bort. Jag hällde druvmusten i apparatens behållare, tillsatte jäst och lät sedan, så som receptet förmanade, det bubbla och jäsa tills det slutade bubbla och jäsa. En snabb koll visade att alkoholhalten nu låg runt 15 volymprocent (hur kunde den som sålde apparaten och ingredienserna veta att det skulle bli så? jag var motvilligt imponerad, men man ska aldrig underskatta den uppfinningsrikedom alkoholen kan ge upphov till). Dags för glycerofosfat, kaliumvätefosfat, dinatriumfosfat, vanillin och, massvis med, koffein. Så! Rör om! Klart!
Omåttligt stolt drog jag på mig stövlarna och knallade över till Amanda och bjöd in henne att fira World Buckfast Day med mig. ”Vad för något?” frågade hon där hon stod i sin brokiga onsdagsoutfit (en slags tältliknande klänning med stora ringar i orange och brunt, psykedeliskt gardinmönster?, jag kan inte bättre beskriva outfiten, mode har aldrig varit min grej) och med det krulliga håret på ända ovanför klotögonen och den trollika näsan, ”Är du dum i huvudet? Mer än vanligt?”. Jag försäkrade henne att jag hade äkta Buckfast Tonic Wine hemma. En masse. Hon var välkommen att dricka mer än hon kunde drömma om. Andra lördagen i maj låg några veckor bort men vi skulle säkert ha så det räckte ända till dess. Annars lovade jag göra mer. ”Göra?” Amanda såg tveksam ut och drog i en imposant örsnibb hon lyckades gräva fram i krullet. ”Ja, kära Amanda, tro det eller ej, men jag fick en gudasänd gåva och jag tog den till mig, skruvade ihop den, skapade! Skapade, Amanda! Resultatet finns hemma. Flaskvis! Dunkvis! Kom nu!”
Amanada var långt ifrån övertygad men startade ändå upp sin gamla Grålle, Ferguson TE20 1952 med fotogenmotor, bad mig ta plats vid sidan om henne, på traktorns ena skärm, och så släppte hon loss Grållens 30 hästkrafter i ett moln av varmt fotogen och dunster av mina skräckferomoner som låg som en slinga efter oss där vi allt annat än tyst och försiktigt rusade fram längst grusvägen. Jag gjorde mitt bästa för att hålla mig fast i skärmen jag satt på och jag skrek högt av skräck – pinsamt gällt om sanningen ska fram – medan Amanda skrattande styrde Grållen mot varenda större grop på vägen. Kort sagt studsade vi hemåt i ett töcken av fotogen, skräck och oförställd glädje, allt ackompanjerat av den gamla traktorns ståndaktiga kolvar och välsmorda mekanik. 
Enligt en undersökning av professor Edwina Railey m fl vid University of Strathclyde, går det inte att förutsäga hur enskilda individer reagerar på Buckfast Tonic Wine, särskilt om drycken inmundigas i större mängder, och ändå mindre om någon mixtrat med receptet. För att göra en lång historia kort måste Amanda ha haft något i sitt DNA, kanske ett arv från våldsmän från vikingatidens Norden, något, som fick henne att gå bärsärk redan efter sju flaskor Buckfast Tonic Wine i min, låt vara något förstärkta, hemvävda version (själv klättrade jag på väggarna efter två flaskor och gav mig ut på en joggingrunda och när jag kom tillbaka efter fyra timmar fanns där bara tomflaskorna kvar).
*
Amanda kände en enorm styrka strömma genom kroppen redan vid första klunken. Snabbt hällde hon i sig ytterligare fyra flaskor. Såg sin värd försvinna ut, joggandes längst grusvägen i sina stövlar och med det långa, grå håret på ända och den gröna regnrocken fladdrande runt benen. När han försvann borta i kröken joggade han med höga knäuppdrag och armarna pulserande som stela pistonger. En sån tok! tänkte hon med ett leende och hällde i sig ytterligare en flaska. Frustade. Vrålade. Gick in på toaletten och slet loss wc-stolen och kastade ut den genom fönstret. Svepte en flaska till. Slet med visst besvär loss spisen från sin plats och baxade ut den genom köksdörren och lät den falla nerför kökstrappan. Hittade en gammal ryggsäck. Fyllde den med flaskor och tog för säkerhets skull med sig en av dunkarna värden ännu inte hunnit hälla på butelj, hoppade vigt upp på traktorn, startade den och drog iväg i full speta. Hon pressade sin Grålle till det yttersta och vrålsjöng Rule Britannia där hon svepte fram i ett moln av fotogen och överhettad motor.
När Grållen sköt kolvarna genom topplocket efter ett par kilometer hivade hon upp ryggsäcken på ryggen och tog dunken i sin famn och joggade med lätta steg den sista kilometern till stan. Väl där gick hon loss på bilarna på parkeringen vid torget. Slog dem buckliga. Krossade rutorna. Tände till slut eld på dem. Bröt upp gatsten från torget och lade sig i bakhåll bakom Café Storkens uteservering och inväntade blåljuspersonalen. När den väl kom började hon kasta sten på den bara för att därefter under glada skratt rusa därifrån och göra fula miner åt alla som såg henne. På vägen ut ur staden pangade hon så många rutor hon kom åt och rånade i all hast Kreditbanken. Hon sågs senast rusa med ryggsäck, dunk och en kasse pengar mot det snåriga skogspartiet strax söder om staden.
Det där är nu tjugo år sedan och såväl Amanda som hennes brott har avskrivits. Mannen som bevisligen försett henne med abnorma volymer Buckfast Tonic Wine spetsat med livsfarliga mängder koffein hittades död på sin motionscykel dagen efter Amandas bärsärkagång och försvinnande. Enligt obduktionsrapporten hade han överdoserat koffein och cyklat sig till döds. Han var iklädd stövlar och en grön regnrock när han påträffades av lantbrevbäraren som var där för att hämta ett paket som fellevererats några dagar tidigare.
Fin
Musik. Musik.Musik.Musik.
Rött! Mer klassiker! Ingen påsk utan 
Bordeaux! Jo, Påsken kräver en röd Bordeaux. Här är fyra, ju mer du pyntar, desto bättre blir det. 
Då och då måste Taxens päls göras ren. Plockas på allehanda skräp som följer med då den lille krabaten som en smutsmagnetisk sopborste far fram över gator och torg och gräsmattor och skogsstigar i sin jakt på något onämnbart eller åtminstone en udda doft i luften. Igår var ett sådant tillfälle. Hustrun skötte rengöringsmomentet och satt där i soffan med en klippredo sax i ena handen och en intet ont anandes tax liggandes på rygg i hennes knä. Med sin andra hand höll hon så gott det gick ett rejält tag om taxens lilla familjelycka. ”Lars, titta vilken knöl! Tur jag hittade den!”