Den besynnerliga servitrisen i Mariestad

Publicerat av
2

Efter en dryg timmes väntan på maten bestämmer sig sällskapet för att gå. Servisen informeras om detta. Allt går lugnt till. Servisen förstår att sällskapet ruttnat. Det är då den Den besynnerliga servitrisen dyker upp. ”Du känner inte att du själv har ett ansvar för det här?” säger hon till vad som förefaller vara den äldste mannen i sällskapet. Den tillfrågade ser förvånad ut. ”Ja, hur kan du sitta här en timme utan att säga till om att din mat inte serverats?” ”Ja, alltså det brukar inte vara gästens sak att se till så restaurangen fungerar och som gäst utgår man kanske från att personalen trots allt ser en och har koll”. ”Hörrödu, jag gillar inte din ton, det finns inget skäl för dig att vara otrevlig, även kirurger gör fel och då är det ingen som klagar, misstag begås, det är varmt, vi är trötta, jag är sextio år, hur kan man sitta tyst i en timme, du har ett ansvar här, vi gör vårt bästa, det är varmt, min man är hjärnkirurg, ingen klagar när han gör fel…” Kommen så här långt i tiraden lyckades även åldermannen i sällskapet med en lättnadens suck fly fältet med ytterligare en overklig historia ur verkliga livet i huvudet.

År 1992 i Bristol: Richard Smart, jag & en spanjor

Publicerat av
Svara

År 1992 arrangerades ”Third international master of wine symposium” i Bristol. Flera av samtidens stora vinprofiler var där, de flesta inbjudna som föreläsare: Claude Bourgignon, Deborah Elliott Fisk, Bernadette Villars, Anthony Rose, Peter Bright, Richard Smart och Robert Joseph för att nämna några. Och så jag!

Medan övriga som uppträdde på scenen var tvungna att skriva någon form av uppsats fick jag hoppa över den delen. Anledningen torde ha varit att The Institute of Masters of Wine inte trodde att jag kunde få till något vettigt, men det kan också ha varit att jag var inbjuden som någon slags bråkstake och när jag sa att jag kunde tänka mig att komma men att jag inte hade tid att skriva en uppsats sa de okej. I mina ögon en slags Bob Dylan-Nobelpriset-handling. Att den parallellen möjligen kan anses vara direkt fånig har mindre betydelse i min verklighet.

Hursomhelst så for jag till Bristol och inkvarterades i något studentrum på universitet där vi inbjudna samt en väl tilltagen publik befann oss under några fina sommardagar. Jag fick lulla runt lite som jag ville och frottera mig med än den ena än den andra ända tills det var dags att äntra scenen. Det visade sig att jag skulle representera en ”nya världen-vinmakare i den gamla världen”. Alltså någon med en massa nya idéer, en bråkstake som vänder upp och ner på allt. En sådan där hittepå-rebell som vinvärlden desperat ständigt söker efter eftersom alla vet att den som väljer att viga sitt liv åt vinet är allt annat än en rebell. Hursomhelst hade Jasper Morris och några andra engelska master of wine och rebelletare hittat mig i Frankrike och släpat mig till Bristol för att jag skulle stå på scenen och vara uppkäftig och berätta hur hopplöst hopplösa alla är som arbetar enligt gamla, beprövade metoder.

Saken var den, att jag förvisso arbetade på ett minst sagt annorlunda vis jämfört med kollegorna i Provence, men det var snarast så att metoderna och kunskapen jag hyllade var de gamla traditionella. Det som i våra dagar är heta potatisar som regenerativt och ekologiskt jordbruk, försiktig användning av svavel, gödning och jäst. Ingen bevattning. Låga skördeuttag. Som taget ur UC Davies vinmakarutbildnings handbok för hur du inte skulle arbeta 1992.

Som om det inte var illa nog att jag hamnat på scenen som en hittepå-rebell: jag skulle dessutom debattera med en stackars spanjor, lika ung som jag, som var där för att förfäkta just de idéerna och metoderna som jag också hyllade. En vedervärdig situation. Särskilt som spanjoren var en försynt, ytterst akademisk och orebellisk och, till skillnad från mig, en sympatisk människa. Hur skulle jag ens kunna säga emot den här blide mannen?

Det var då han dök upp, mannen som den här texten egentligen handlar om: vitikulturisten och sedermera legendaren Richard Smart! Han och jag var nämligen i samma lag, där på scenen, och efter att jag fått berätta hur jag arbetade i min rebelliska vardag och alla nog undrade hur den där filosofin med tydliga rötter i familjen Hedenhös sätt att hantera jorden och växterna kunde vara så rebellisk, då ställde sig Richard upp och avrättade spanjoren med ett fem minuter långt, självsäkert anförande, som var fyllt av kunskap och australisk accent à la Crocodile Dundee och medan spanjoren nästan började lipa stod jag där stolt leende vid Richard sida och njöt av segerns sötma och mottog publikens applåder.

Så, käre Richard Smart, när Du nu gått vidare till de sälla vinmarkerna: än en gång tack för denna mitt livs största, och enda, rebellseger.

Musik.

Gen Z, unga, vin & alkohol

Publicerat av
Svara

SVT hade häromdagen ett inslag om Generation Z (födda sisådär 1995-2010) och att dessa ungdomar vänder sig bort från vin, sprit, knark och råfylla. Samtidigt basunerar IWSR Industry Insights (i den alkoholrelaterade delen av världsmarknaden) ut att Generation Z enligt Bevtrac gör en comeback: Dessa unga verkar, trots alla varningssignaler om nykterhet, bli alltmer intresserade av alkohol och framförallt då vin! Vad är sant?

Förmodligen både och. Tänkbart är att generation Z får ett större intresse för vin allteftersom dessa unga blir äldre. För när, någonsin, tyckte unga om vin och drack det istället för läsk och öl? Det där med att ”unga inte dricker vin längre” är en myt som lever i vinvärlden sedan minst 40 år. Väldigt få 20-åringar myser med en ostbricka och en fin flaska vin, och väldigt få tonåringar dricker hellre vin än läsk, öl eller, i förekommande fall, sprit på fyllefesten. Att också knark i olika former är ett minst lika populärt berusningsmedel som vin bland unga idag är knappast en alldeles tokig gissning.

Så, gör det egentligen så mycket om unga dricker mindre vin? Nej. Snarare tvärtom. Bättre att de dricker öl och sprit i berusningssyfte och ska de släcka törsten eller skölja ner hamburgaren med något de har råd med så passar läsk bättre. Det unga kan tänkas konsumera i berusningssyfte och till skräpmaten är nämligen vanligtvis värsta sortens fulviner. Alltså de här vinerna som konsumeras av människor som varken tar hänsyn till naturen eller miljön eller vinbonden, bara den egna kassan.

Ergo: Bra att unga, och här inkluderar vi tillsvidare Generation Z, dricker mindre vin.

Musik.

Äntligen! Jag på EP!

Publicerat av
4

Som tidigare nämnts här på vinifierat har en EP med mig varit på gång en tid och nu är den här! finns att streama på Spotify med mera (klicka här)! Här kan ni höra mig på handklapp, publikljud och glaskling. (Finns även här på youtube)

Medverkar gör även Timo Räisänen (kompgitarr, bakgrundssång) och Vinton Räisänen (kompbas och bakgrundssång). Producerade gjorde Björn Lycklig Wallgren.

Bonusmusik.

 

Vem bär ansvaret för ”fulvinerna”?

Publicerat av
2

En krönika av Alf Tumble i DN ledde den gångna veckan till en alltid lika välbehövlig debatt om de hittepå- och fulviner som dominerar massmarknaden. Inte minst diskuterades vem som är ansvarig för de här fulvinerna. Själv funderar jag mer på att det just är skräp och att det som sådant drabbar natur och miljö och i förekommande fall lantbruksarbetarna. Helt säkert drabbas också producenter som pressas hårt av de stora uppköparna – som kan vara Systembolaget, Aldi, Carrefour eller någon annan. Betalar inte du och jag ett skäligt pris får någon annan vara med och betala, till exempel miljön, lantbruksarbetaren och odlaren. Men ändå: vem bär ansvaret för att fulvinerna alls finns?

Producenten och leverantören/importören? De här båda är så gott som alltid vinstdrivande företag, små eller stora, och det de har gemensamt är att deras affär helst ska lämna ett överskott som dels går att leva på, dels räcker för att fortsatt investera i affären. Oavsett hur affärsidén ser ut, om den är inriktad på hög kvalitet med högre pris eller volym och ett lägre pris, arbetar producenten och leverantören/importören utifrån sin affärsidé, som, om den fungerar, borgar för överlevnad och i bästa fall en god affär. Detta utesluter inte ett ansvar gentemot miljö, natur och annat, men med självklarhet kan konsumenten knappast förvänta sig att alla producenter och importörer  säger nej till att tjäna en hacka på ett fulvin.

Detaljisterna? Detaljisterna driver också en affär som måste gå med vinst och även detaljisterna arbetar efter olika affärsidéer. Vissa är inriktade på lite dyrare, mer kvalitetsinriktade viner. Andra är mer inne på volym och lågt pris. Sedan en tid pågår det en debatt i Frankrike om de stora kedjornas prispolitik och hur de pressar landets vinodlare till ohemult låga priser. Just idag är det den tyska kedjan Aldi som ifrågasätts då den signalerat att den kommer att erbjuda flera viner för 1.99€ för 75cl, detta i samband med höstens traditionella ”vinfestivaler”, foire aux vins, då butikerna skyltas upp med mängder av viner till varierande priser – i Aldis m fl fall mycket låga sådana. Skälet är enkelt: det drar folk. Många vill köpa en flaska vin för 1.99€. Vad Aldi betalar vinbonden för vinet vill nog helst ingen tänka på, men är just det som i dagarna diskuteras i Frankrike.

Vår svenska detaljist, Systembolaget, är inget undantag. Förvisso arbetar inte företaget med vinfestivaler och extrapriser, men det pressar producenterna och leverantörerna/importörerna till ohemult låga priser. Det finns otaliga exempel där Systembolaget fått erbjudanden om vin till lågt pris från en importör (som fått erbjudandet från pressad producent) och utifrån den informationen skapat en så kallad offertförfrågan på just ett sådant vin. I andra fall har Systembolagets inköpsavdelning  själva kläckt en idé om hur billigt ett vin ska vara och hur kommersiellt rättriktat det ska vara för att nå massmarknadens hjärta.  Egentligen inte så mycket att säga om, men ett monopol skulle förstås kunna ha andra drivkrafter än vinst på bekostnad av andra, vilket är ett val som vinstdrivande affärer inte alltid har. Nog av: vi kan inte heller räkna med att detaljisterna, och här inkluderar vi Systembolaget, tar ansvar för fulvinerna.

Vinskribenterna och media inriktade på konsumentupplysning? Här borde det finnas ett glasklart ansvar, men det gör det inte. Flera skribenter har intressen utanför den egentliga journalistiken och dess tydliga gränser, där annonsavdelningen och redaktionen skiljs åt av vattentäta skott och där du inte kan skriva reklamtexter en dag och seriösa konsumentartiklar/tester nästa dag. Det finns också media, i Sverige och inte minst utomlands, där editionen i sig kopplar text till ett ”redaktionellt bidrag”. Detta innebär inte att det inte finns seriösa vinskribenter som håller influencerambitionen och den journalistiska gråzonen på armlängds avstånd, men av den totala andelen vinkommentatorer som finns i dagens medieflöde, i Sverige och internationellt, är de undantag. Med andra ord: räkna inte heller med att vinskribenter rent generellt med självklarhet bevakar konsumentens intressen före sina egna.

Regelverk? Det finns regelverk som slår vakt om kvalitet. Allt från hur du ska plantera din vingård till att du måste föra loggbok över allt du gör i din verksamhet. Med andra ord tydliga gränser för vad producenten kan och får göra inom lagens råmärken. Å andra sidan kanske inte alla följer reglerna till punkt och pricka och även om de inte är lagbrytare lämnar inte sällan regelverket utrymme för den som vill göra ett ”fulvin”. Så nej, stater, odlarföreningar och kontrollorgan tar knappast heller det övergripande ansvaret för fulvinerna.

Men vem tar då ansvar för fulvinerna??? Ja, den enda som återstår är Du. Konsumenten. Är Du upprörd: köp inte vinet  (eller det ohemult billiga köttet eller postorderskräpet från Kina eller vad det nu är). Det är Ditt köpbeteende som styr utbudet.

Läs mer om ful- och skräpviner här på vinifierat: klicka här.

Kon(s)text 2.0

Publicerat av
Svara

Kon(s)text är ett levande samarbetsprojekt mellan konstnären Annette Landin och mig. Hon målar en bild, jag gör en text. Eller tvärtom. Och ibland finns en bild och en text, gjorda oberoende av varandra, som passar ihop. Nästa gång verk som ingår i ”Kon(s)text” ställs ut är i samband med Hjo Konstrunda (Sveriges äldsta konstrunda och en av de mer välbesökta) . Här ett smakprov på en rykande färsk bild-text-kombo kallad Scandinavia – Nizza.

    Scandinavia, a fairy tale    

    Green oceans, rolling nature  

    Blue and green waters of all kinds,  

    now and then chasten by grey hights  

 

    Deep dark forests filled with beings    

    never heard of nor ever seen        

    Dancing fairies in the morning haze,  

    soundlessly floating over midsummer

    flowers: white, blue and yellow, red,

    brown and orange, green grass and  

    long forgotten tools made by man  

 

    Winter mornings, vibrant and white  

    A frostwork painted world; breaths fuming

    with cold, smoke from heated chimneys,

    skiing humans watched by red foxes

 

    A peripheral world, unknown

    even for those living in it:

    familiar by all means, and yet so

    mysterious and filled with all

    kinds of made up fairy tales

    written for kids and the simple-minded

    – unbelievable and… so true  

Publicerat av
2

Det är inte helt lätt att förstå drevet mot public service, ett drev som, ungefär samtidigt i flera länder, initierats av krafter som inte riktigt har samma syn på våra fri- och rättigheter som majoriteten av oss. Bra text nedan av Cilla Benkö och Gabriel Byström.

Publicerat torsdag 22 maj kl 14.51

Över tre miljarder kronor saknas för den kommande tillståndsperioden. Konsekvenserna kommer bli en gradvis nedmontering av Sveriges Radio, skriver Sveriges Radios vd Cilla Benkö och stabschef Gabriel Byström med anledning av kommande villkor för public service.

I dag fattade regeringen beslut om den proposition som ska ligga till grund för framtidens public service. Det är ett beslut som sker i en säkerhetspolitiskt mycket ansträngd tid med stora utmaningar för Sverige. Det är utmärkt att regeringen nu föreslår att den så kallade lydnadsparagrafen i sändningstillståndet förtydligas så att det redaktionella oberoendet i händelse av krig slås fast.

Men som vi tidigare i både remissyttranden, på debattscener och i bloggtexter konstaterat kommer de förslag som den parlamentariska public service-kommittén lämnade förra året att leda till en gradvis nedmontering av Sveriges Radio. Det riskerar också att påverka Sveriges beredskapsförmåga negativt.

Bakgrunden är mycket enkel. Kostnaderna ökar väsentligt snabbare än den anslagsuppräkning som kommer att bli verklighet från 2026 och de därpå följande åtta åren. De ekonomiska faktorer som spelar roll för Sveriges Radio är ännu mer utmanande i dag jämfört med för ett år sedan när public service-utredningen presenterades. Det gäller behoven inom säkerhets- och beredskapsområdet, det gäller de skenande kostnaderna för marknätsdistribution, det gäller nya regler för användning av amerikansk musik och det gäller lönenivåer långt över den årliga uppräkningen.

Sveriges Radio har en ekonomi som är mycket stabil tack vare en långsiktig planering och ett stort sparpaket som vi håller på att slutföra. Ett antal program har lagts ner och vi kommer bli 180 medarbetare färre. Med de anslagsnivåer som nu föreslås kommer Sveriges Radio att behöva spara ännu mer. Det kommer totalt att saknas 3,4 miljarder kronor under åren 2026–2033. För att kunna klara att bibehålla en ekonomi i balans kommer sannolikt 300–400 tjänster ytterligare att försvinna. Det motsvarar hela Ekot och fyra lokala kanaler eller hela P3, all kultur, hela orkestern och kören samt vetenskapsredaktionen. Om staten täcker för alla ökade kostnader i marknätet som överstiger anslagsuppräkningen under hela nästa tillståndsperiod kommer det fortfarande saknas 2,2 miljarder kronor vilket motsvarar tolv lokala kanaler eller all underhållning, hela P3 och fem lokala kanaler.

Så stora besparingar kommer givetvis att slå hårt mot publiken och mot mångfalden av svenskproducerat innehåll på en global och digital marknad, men också mot Sverige och landets beredskapsförmåga. Våra möjligheter att uppfylla vår roll i totalförsvaret försämras avsevärt.

Det finns också skäl att vara bekymrad över att det ska göras flera nya utredningar och studier vid sidan om ordinarie uppföljning, bland annat om opartiskhet och marknadspåverkan. Det finns skäl att ställa frågor om hur den självklara distansen mellan den politiska sfären och programbolagen kan komma att påverkas av förslagen. Det ramverk som omger public service i Sverige och som säkrar oberoendet från maktsfärer i samhället har varit centralt för att säkerställa det förtroende som programbolagen åtnjuter.

Vi lever i en tid av historisk osäkerhet. Att i det läget börja nedmontera en så central och av publiken uppskattad publicistisk aktör som Sveriges Radio väcker åtskilliga frågor. Att dessutom i dessa tider försvaga landets civila beredskap i stället för att stärka den väcker ytterligare frågor.

För ett par veckor sedan var vi i Ukraina. Där hörde vi vittnesmål om hur radion räddat och räddar liv. Eftersom det går att sända och lyssna på radio utan el har den lokala radion varit en viktig motvikt mot desinformation och rysk propaganda. Den lokala radion har spelat en central roll för att binda ihop landet och ge både trygghet och samhörighet i en tid av extrem utmaning. Opartiska nyheter på nationell nivå har varit avgörande. Allt viktigare har också kultur, musik och underhållning blivit för att hjälpa en utmattad befolkning att klara vardagen och härda ut.

Men det krävs inte ett krig för att radions roll ska bli uppenbar. Även vid vardagliga kriser spelar radion en central roll.  Som i Spanien nyligen vid det stora elavbrottet när det var via radio som många invånare fick den livsviktiga informationen. Eller när bränder, översvämningar, eller när vägar rasar här hemma. Vi är en avgörande källa till information, vi står för VMA och vi finns där ute och rapporterar om och granskar det som händer.

Det är allvar nu.

Cilla Benkö, vd

Gabriel Byström, stabschef och stf. vd

Långtidstest: kylskåpsg(l)ömd Désirée

Publicerat av
Svara

”Men oj! Titta här, Hustrun! En öppnad Désirée i kylskåpet!” Er utsände i de tålmodigas värld fylld av empirisk insikt och vetskapens tjusiga självbelåtenhet gör ett hitte på-fynd. ”Men, vad är detta? Jag trodde flaskan var full. Har du alltså ’gömt’ en öppnad Désirée bland flaskorna i kylen?” Det är inte ovanligt att forskares livskamrater är oförstående och Hustrun är inget undantag. ”Jag, eeh, nej, ja, jo, kanske, men… se här! Vill du smaka?”

Utan att gå närmare in på den fortsatta dialogen, kan vi konstatera att den g(l)ömda flaskan i kylen innehöll cirka 15 cl vin och att den g(l)ömts i två månader. Vid en sensorisk bedömning kunde vi konstatera att vinets doft fortsatt var korrekt, inte fullt lika fruktigt som då det var nyöppnat förstås, och visst hade det lagrats förslutet och kallt, men ändå, imponerande. Smaken däremot visade sig ha tagit mer stryk, här stod alkoholbeskan i brist på normal frukt och fräschör ut något, varför viss obalans i smakkompositionen uppstått och jättegott var det inte. Efter ett par timmar i ett glas luktar vinet mest bara etanal, eller acetaldehyd som det brukar kallas i svenska vinkretsar. Kort sagt är den lilla frukt och fräschör som fanns som bortblåst och det luktar lite äckligt och då undrar alla långtidstestande vetenskapsvänner där ute i världen ”är det kört nu, är detta slutet?” (ja, det känns som att det går att ta på spänningen och frågan kan inte lämnas kvar där, hängandes i luften, utan svar). Detta sa vi också till Hustrun: ”Nu du, Hustrun, nu ska vi allt ta och testa vad som händer om vinet får stå i glaset över natten!”

Någon större succé hade inte vårt barnsligt glada tillrop, men morgonen därpå fick vi ett resultat! Vätskan hade genomgått ytterligare en metamorfos. Nu var doften sådan den brukar vara på rena vitviner med förbrukat fritt svavel, dvs en mycket diskret näsa med ett litet fruktinslag och fritt från aromer som kan uppfattas som defekter, smaken var de facto bättre än före glasluftningen, diskret med ett lätt inslag av äpple samt äppelskrutt och ostbåge, inte jättegott men drickbart i brist på annat och en möjlig bas för en kir.

Nu dags för den sista, lilla skvätten i flaskan, som stått i rumstemperatur ett dygn! Doften är riktigt fräsch jämfört med glaset som stått och oxiderat ett dygn, men med självklarhet mindre fräsch än en nyöppnad flaska, smaken är inte lika usel som den uppfattades igår, men vi inser att det är en chimär, det vi kan konstatera är snarare att vinet inte ändrat sig på ett märkbart vis under det senaste dygnet.

Vill man dra en slutsats av det här försöket är det måhända att den som inte tömmer hela sin flaska Désirée på direkten utan problem kan lämna den en eller ett par veckor i kylen. Blir pavan kvar under en längre tid är den förvisso fortsatt drickbar och ofarlig att inmundiga men, nota bene, för den kvalitetsmedvetne endast tjänlig som kirvirke och middagsvin när dumma och/eller snåla gäster är på besök.

Det var allt från vetenskapens värld idag. Vill passa på att sända en hälsning till alla långtidstestare där ute – Du är inte ensam, vi är många som vill veta och som inte räds att göra grovjobbet!

Musik.

Dagen då den hemske Wolfgang Knutschkugel gick sitt öde till mötes

Publicerat av
4

Det var inte rättvisande att han hette Knutschkugel. Men livet är inte rättvist. Det visste Wolfgang Knutschkugel bättre än de flesta. Hans livsresa var fylld av dikeskörningar, punkteringar och skurna motorer. Knutschkugel. Han var inte rundhyllt och påminde på intet vis om BMW:s gamla Isetta, detta knubbiga femtiotalsåkdon på tre hjul.. Tvärtom var han tanig och obegåvad med en anemisk hud som var överkänslig mot det mesta. Sol, vind, kyla, paprika, nylon. För att nämna något. Men namnet, huden och hans kroppskonstitution var bara toppen på isberget och allra längst ner, vid bergets väldiga fot, stod det klart och tydligt för var och en som tog sig dit, att det som av välvilliga kunde uppfattas som otur, tillfälligheter och missförstånd i själva verket var allt annat än otur, tillfälligheter och missförstånd. Wolfgang Knutschkugel var helt enkelt en narcissistisk svinpäls och skapade sin egen ständiga olycka. En otrevlig människa som ansåg sig för bättre än andra och därför hatade det mesta och han satte en ära i att visa det i alla lägen, särskilt om mottagaren var mottaglig, känslig och vänlig. Inget värmde hans inre så som en människa han fått att börja gråta med hjälp av sin gedigna svinaktighet, och han missade aldrig ett tillfälle att förolämpa, smutskasta och förminska. När den bortkomna familjen stod där mitt på skogsvägen och såg förvirrad ut, vädrade Knutschkugel morgonluft. Den stackars familjen trodde att leendet som spelade på Knutschkugelns tunna läppar var ett spontant uttryck för välvilja, det var det inte; Knutschkugeln hade, tvärtom, fått vittring: här fanns godhet, familjelycka och gemenskap att förstöra eller åtminstone störa.

Uppenbarligen var familjen precis som han själv ute på en promenad eller rent av en joggingtur, Dock vittnade de fyra livliga barnen i uppskattningsvis åldern åtta-nio år och barnet i selen på damens rygg och den till synes välfyllda ryggsäcken mannen bar på om att detta var en familj ute på en promenad, inte en joggingtur. Och de var – det var uppenbart – både vilse och djupt oroade över detta och mycket riktigt tittade kvinnan bedjande på Knutschkugel när han stannade till för att prata med familjen. ”Ursäkta mig, men känner ni till den här skogen?” frågade kvinnan med viss desperation i rösten. ”Oh ja,” svarade Knutschkugel sanningsenligt. ”Då vet ni var vi är och hur vi enklast tar oss ut till landsvägen igen!” jublade mannen. Knutschkugel fylldes av äckel och sa vänligt: ”Absolut, ni fortsätter cirka hundra meter framåt här och tar sedan stigen åt vänster. Följ sedan bara den. Landsvägen är en bit bort men ni bör hinna dit innan mörkret faller om ni traskar på i vanlig promenadtakt .”

Bild: Annette Landin (@gottsundalivet)

Familjen tackade honom hjärtligt och gav sig av. Om de hade tur skulle de vara framme vid det gamla dagbrottet medan det fortfarande var ljust och risken för att trilla ner i ett hål mindre påtaglig. ”Med tanke på de där fyra äckliga ungarna är chansen att de inte hinner dit i tid stor, det kommer vara kvällning eller rent av natt och kanske kommer någon trilla ner i ett hål och i alla händelser kommer de att få sova i skogen i natt…” Mycket längre kom inte den elake Knutschkugel i sina tankar eftersom björnen, som de fyra barnen väckt med sina skrik och alla stenar de kastat in i det ide de trodde var obebott, just då fick syn på honom.

Musik. Musik.