Varje morgon under skörden ankommer det på mig som arbetsledare att hälsa på alla skördearbetare. Jag tar dem i hand, en och en, ser dem i ögonen och kastar ur mig ett ”Bonjour!” eller ett ”Ça va?”, för det mesta fiår jag svar, ett ”Ça va”, ett enkelt ”Oui!”, eller, från de artigaste, rent av ett ”Ça va, et vous, ça va?”. Någonstans inbillar jag mig att detta att jag också står där i ottan, vaken och alert, får arbetslaget mer motiverat; alla dessa arbetslösa, hemmafruar, ensamstående, marginaliserade, poliser som tagit semester för att dryga ut kassan med några veckors skördearbete, rumäner och polacker, universitetsstuderande på lov och en och annan yngling som lyckats nästla sig till ett extraknäck via kontakter med gårdens ägare, madame och monsieur Lèger.

Skördearbetet är hårt. Ibland börjar dagen vid sextiden och slutar först tolv timmar senare, kanske ändå senare – de som hjälper till att rengöra korgarna och traktorsläpen vi använt under dagen blir kvar längre. Personalen i vinkällaren, ”källarråttorna”, de som kopplar slangarna och sköter pumparna och övervakar musten som jäser, blir kvar längst. Om pressen använts under eftermiddagen eller kvällen kan källarpersonalen blir kvar ända in på småtimmarna, eftersom pressen måste rengöras efter varje användning; ett grannlaga arbete, det händer till och med att råttorna väljer att inte åka hem efter jobbet, istället ber de att få sova på någon inte alltför obekväm plats i vinkällaren, eller så lägger sig de som har egen bil att sova i den.

I början av skördeperioden, den andra halvan av augusti, brukar det vara varmt redan när vi ses vid sextiden, men det är ändå bara en föraning om den prövande värme som dallrande snart ska infinna sig och sätta arbetarna på prov. Varje år är det någon eller några som svimmar. Som får värmeslag. De som är ovana vid klimatet begår, som vore det en av ödet förutbestämd dårskap, det vanliga misstaget att arbeta utan keps och att dricka för lite. Det är bara en tidsfråga innan de får solsting och blir liggande med feber och huvudvärk i ett mörkt rum. För att stämma i bäcken och hålla tempot uppe också sedan de ovana och de som inte längre orkar slutat dyka upp, inleder vi alltid med ett onödigt stort skördelag, en storm som otyglad ska dra genom vinfälten utan att jag eller någon annan kan kontrollera den. Stormens skördar innehåller alltid mer löv, kvistar och jord än de mer minutiöst genomförda passagerna som det så småningom lagom stora laget levererar.

Fram i september, särskilt från mitten av månaden, är hälsandet mer kylslaget. Det händer till och med att det ryker ur munnen när man säger sitt ”Ça va?”. Skördearbetarna ser då ut som flyktingar, på flykt undan höstens allt påtagligare kyla. Stickade mössor, gröna halsdukar i ull, för stora och lånade rockar, träningsoveralls-byxor i bomull, ibland i de mest barnsliga mönster och grälla färger: skillnaden mot de lättklädda stormtrupperna från augusti är frapperande.

Där står vi och småhuttrar och väntar på att alla ska dyka upp så vi kan avsluta hälsningsritualen, släcka cigaretterna och sätta igång arbetet, medan solen sakta ger sig till känna i horisonten och mörkret lyfter och de väldiga vinfälten runt omkring oss kommer i dagern, väl inbäddade i ett kylslaget morgondis. Bara några timmar senare är arbetarna lika lättklädda som de var i augusti; när solen står i zenit har kvicksilvret klättrat upp mot trettio grader.

Från vinkällaren hörs dunsar och dova ljud; arbetet där tycks pågå större delen av dygnet. Det är mycket som ska hinnas med innan dagens första druvor kan tas emot. Slangar dras och kopplas, pumpar startas och stängs av, vin och must pumpas runt, någon ropar en order ”Stop!”, metall slår mot metall, och längre bort startar traktorförarna upp sina maskiner: det dunsar när de lastar de sista korgarna på släpet, korgar som snart ska fyllas med söta druvor. Luften fylls av diesel och välsmorda motorer och hjulaxlar och damm som fastnat i oljan, en doft som snart blandar sig med dunsterna från markens rosmarin och fänkål och skördearbetarnas inte alltid så nytvättade kläder och kroppar.

På kvällarna i september, de som ofta blir sena eftersom färre arbetar, hinner både kylan och mörkret och fukten komma tillbaka innan arbetet är klart.

Ägarna till gården, madame och monsieur Lèger, sålde sitt pharmacie i Paris för några år sedan för att förverkliga drömmen om en ålderdom på en egen vingård i Provence. Pengarna räckte inte ända till  Provence, men som monsieur Lèger säger mest varje dag för att övertyga sig själv, ”Languedoc är inte så dumt det heller”. Domaine Solitude ligger på slättlandet någon mil från Bezier, omgiven av vinfält och åter vinfält, ett hav fyllt av carignan, grenache och syrah. Den som får för sig att klättra upp och ställa sig på skorstenen till det två våningar höga boningshuset kan se en skymt av Medelhavet. Innan pengarna började sina – allt var dyrare än paret Lèger tänkt sig och det visade sig vara hart när omöjligt för dem att sälja vinerna, i alla fall till någorlunda vettiga priser – totalrenoverades stenhuset och paret hann också investera i en ny traktor, automatiskt gallringsmatta och små korgar att lägga druvorna i under skörden, allt för att kunna förbättra kvaliteten på vinerna. Hade inte pengarna tagit slut hade de bytt ut tankarna, pumparna och slangarna också. Den största missräkningen var att de fått avstå från att köpa in amforor och nya ekfat, stora liggare från Österrike, gjorda av ek skördad vid fullmåne.

Ute i vingården har madame och monsieur Lèger lyckats bättre. Det är inte mycket dyrare att arbeta ekologiskt än konventionellt. De får köra mer med sina traktorer, den gamla New Holland och den nya Claas, och lägger ner lite mer arbete. Å andra sidan är deras traditionella, kontaktverkande växtskyddsmedel billigare än de systemiska produkterna från de stora kemiföretagen och det biodynamiska gödsel de använder får de till ett bra pris från en bonde inriktad på biodynamisk getost. På den tiden hon fortfarande kunde tala hävdade madame Lèger alltid att om bara de kontaktverkande växtskyddsmedlen appliceras vid rätt tidpunkt är de mer effektiva och pålitliga än de i kemifabrikerna framställda systemiska produkterna, gifterna.

Innan madame Lèger blev dålig var hon ute och inspekterade sina 40 hektar varje dag, också på söndagarna efter mässan som hon aldrig missade. ”Vinkällaren är Victors, vinfälten mina,” brukade hon säga och le mot sin man, som varmt log tillbaka och kände sig nöjd med den uppdelningen; den före detta apotekaren kan föralldel uppskatta en promenad bland de välskötta stockarna men det är arbetet i vinkällaren som vidrör hans inre strängar, de många momenten som måste skötas exemplariskt för att det ska bli vin och inte vinäger eller nästintill, det kunnande som krävs för att vid rätt tidpunkt skilja skalen från musten, den känsliga gom som är ett måste för den som vill optimera blenden…

Monsieur Lèger har alltid funnits vid min sida när de viktiga besluten ska fattas. I början, de första två åren, var han mest en belastning med sin obildade gom och många frågor, men allteftersom tiden gått har jag tvingats erkänna att han har en talang, en gudagåva, långt utöver det vanliga; han känner med en gång hur ett vin ska blandas för att bli optimalt, vad som kanske fattas i form av tid på tanken eller i ekfatet, om vi ska förlänga eller korta ner tiden för skalurlakningen: allt det där som tar oss andra en livstid att förstå och som, om sanningen ska fram, de flesta av oss aldrig lär oss. Vi bara spelar. Vi är önologer. Universitetsutbildade experter. Vem vågar ifrågasätta oss? Ser vi nöjda ut med en blend, brukar andra också se nöjda ut.

Jag är oerhört tacksam för att monsieur Lèger aldrig dragit ner byxorna på mig. Det måste vara lika solklart för honom som för mig, att medan jag famlar i mörkret mest hela tiden och förlitar mig på mina gamla läroböcker så är han en vinkällarens elegant, en vinblendandets Pelé. Han brukar låta mig komma med förslag och säga vad jag har på hjärtat, särskilt inför andra, han låter dem tro att jag är något, men när det kommer till kritan gör vi alltid så som han med sina milda ögon och stillsamma leende och ytterst diplomatiskt och subtilt bestämmer. Som tur är. Gårdens vinerna tog ett rejält kliv upp på kvalitetsstegen när han efter sina två läroår på allvar steg in i handlingen. Men det där tog slut häromåret när madame Lèger blev sjuk. Nu ser man honom bara när han sitter och håller sin hustrus hand på deras terrass, under det skuggande taket på sommaren, i solen på vintern.

Varför hon blev sjuk vet vi inte. Varför blir någon sjuk överhuvudtaget? Varför drabbar sjukdomen madame X och inte monsieur Y eller varför inte mademoiselle Z? Några menar att det beror på deras son, Ludovic. Det är på grund av honom hon blivit sjuk, och varför blev nu han som han blev? Och varför gjorde han som han gjorde? Kanske till och med någon undrar om han dog förgäves? Madame Lèger har säkert funderat en hel del på den saken.

Exakt vad som hände vet vi inte, men gården är liten, nyheter transporteras lätt och snabbt här och varken madame eller monsieur Lèger har försökt undanhålla oss något. Ludovic var alltid speciell. Redan som liten föredrog han sitt eget sällskap eller att umgås med föräldrarna och han älskade att vara korgosse. Efter grundskolan skickade föräldrarna honom, med hans goda minne, till en internatskola. En tid som är höljd i dunkel. Klart är att unge Ludovic laborerade med droger och att han drabbades av någon sorts psykos, som han sannolikt aldrig tog sig ur helt och hållet. Det var också under den här tiden han fick religiösa grubblerier. Så snart han fyllt 18 år och blivit myndig konverterade han till den lutherska tron, han lät håret och skägget växa och antog en alltmer kristuslik posture.

En tid levde han som uteliggare i Lyon och han gjorde minst två resor till Sydsudan, där han arbetade som volontär. För några år sedan slog han sig ner i Montpellier, några mil härifrån, i en luguber etta som föräldrarna betalade för. Det var nu han fick för sig att han kunde samla på sig sina medmänniskors synder. För att lätta bördan för oss andra vandrade han runt på stadens gator och torg och sög åt sig synder från folk han mötte; han fixerade dem och kände sedan hur synderna lämnade den andra personen och istället lade sig som en börda på hans eget samvete. Väl hemma i den lilla ettan hängde han upp sig på ett väl tilltaget träkors han fixerat vid det enkla rummets ena vägg. Hängande på korset mumlade han böner och gjorde vad han kunde för att få syndernas förlåtelse å allas dem han under dagen mött vägnar.

Hur länge det här pågick har väl inte gått att få klarhet i. Kanske ett år, kanske flera; han bodde i Montpellier i tre år innan han hittades död i sin lägenhet. Korset hade lossnat från väggen och fallit över honom så illa att hans skalle krossats. Om detta berodde på att han inte fixerat sitt kors tillräckligt väl eller, som hans mor menade, han helt enkelt samlat på sig så många synder att bördan blev för stor, lär vi aldrig få veta. Dog gjorde han i alla fall och madame Lèger som själv tydligen alltid haft religiösa grubblerier och funderat över hur människan blir fri från synd, fortsatte sonens grubblerier efter att dennes kors tagit med sig honom i döden.

Hon hade två hästar innan hon blev sjuk, madame Lèger. En liten spräcklig shetlandsponny som sällskap och en magnifik angloarab, en guldfux, att rida på när hon inspekterade vingården. Madame Léger älskade sina hästar, särskilt den vackra angloaraben – en ras som enligt madame Lèger var den yttersta förfiningen inom hästaveln, framtagen i Frankrike på 1840-talet i syfte att skapa en häst med det arabiska fullblodets styrka och uthållighet och det engelska fullblodets storlek och snabbhet. Ibland kunde man se ekipaget, guldfuxen och hans ryttare, spränga fram i full galopp mellan raderna av grönska. En vacker syn, det eleganta djuret och ryttaren med det grå håret fladdrande för vinden.

Hästarna går ute året om. När det blir som varmast på sommaren finner de skugga i det vindskydd madame Lèger byggt tillsammans med de båda vingårdsarbetarna, Hippolyte och Bertram – två numer medelålders herrar, båda från trakten, som började arbeta i vingårdarna direkt efter grundskolan. Så länge madame Lèger var frisk var det hon som skötte hästarna, höll rent i hagarna, fyllde på vatten när det behövdes, åkte och hämtade kraftfoder och beställde hem hö när det tarvades. Sedan hon blev sjuk har Hippolyte tagit sig an de båda djuren och även om de säkert saknar sin husmor har de det fortsatt bra.

Det har flera gånger slagit mig att det är självklart att Hippolyte är den som ska sköta hästarna. Namnet kommer från grekiskan och kan närmast översättas med ”den som befriar hästarna”. Varför hans föräldrar gav honom just namnet Hippolyte sägs bero på att fadern var besatt av speldjävulen och han trodde det skulle föra tur med sig om han döpte sin förstfödde till Hippolyte. Om det nu var så. Hursomhelst lämnade modern fadern bara något år efter att Hippolyte fötts och fadern gick långsamt ner sig i ett träsk av spelskulder och alkohol. Tydligen dog han redan innan Hippolyte nått tonåren.

När jag tar i hand med skördearbetarna får jag en bild av vilka de är, och kanske får de en bild av vem jag är, i alla fall klämmer jag till hårt varje gång så var och en förstår att jag är en bestämd man, en person som står vid sitt ord, en person man ska akta sig för att djävlas med. En del har ett lika fast handslag som jag, andra håller bara fram en slapp hand som landar i min näve som inte är sen att trycka; jag förstår inte varför de som redan fått känna på mitt fasta handslag envisas med att fortsätta hålla fram en slapp våffla dag efter dag.

Även om handslagen säger något om varje människa, avslöjar de inget om vad som rör sig i personens tankar. Därför kan jag aldrig förutse vem som kommer hoppa av under skörden och lämna oss övriga med en större arbetsbörda. Genom åren hade det där förblivit en gåta för mig. Att universitetsstudenterna lämnar gänget när deras skolor startar höstterminen finns med i beräkningen. Men alla de där andra, de som bara slutar dyka upp. Jag har frågat folk i skördelaget om någon vet varför den eller den slutat komma. Ingen vet någonsin något. Ibland, visar det sig, har personen rent av försvunnit helt och hållet. När det i år hänt väl många gånger kontaktade jag polisen och bad den undersöka saken. Det kanske inte är en polissak att folk slutar gå till jobbet, låt vara att det borde vara straffbart med tanke på den ökade arbetsbelastningen för oss andra, men det här att folk verkar försvinna helt och hållet. Ena dagen är de på jobbet, dyker upp i livsmedelsaffären, tar sig en espresso nere på baren och så, plötsligt, finns de inte mer!

Jag har börjat drömma mardrömmar om det där. Till min fasa hemsöks mina nätter av monsieur Lèger som med sina milda ögon och stillsamma apotekar-leende slår ihjäl skördearbetarna med en köttyxa. Utan att det stillsamma leendet ändras eller någon ondska kommer till ögonen slår han ihjäl dem, en efter en. Först några med ett slappt handslag för att de har ett slappt handslag, gissar jag, sedan någon för att den luktar illa och någon för att den sagt något dumt på kafferasten eller har sneda framtänder, inget skäl är för litet för att monsieur Lèger ska dyka upp i natten och ta livet av dem.

Jag kan vakna i min dröm, stiga upp och gå till köket i min tjänstebostad, en trea ovanför vinkällaren, och sätta på en kopp kaffe. Det märkliga är att jag är så svag. Orkar ingenting. Försöker lyfta perkulatorn utan att lyckas, och plötsligt viker sig benen under mig, de blir till modellera som inte orkar bära upp överkroppen, jag blir sittande på golvet, underkroppen är en klump modellera och armarna har blivit flera meter långa, men de orkar ingenting, de är som långa slangar som jag inte kan få styrsel på. Det är då monsieur Lèger dyker upp. ”Se där, där sitter du, min inkompetente önolog och vinmakare, min totalt oduglige förman på gården, en sådan nolla du är, Trichon,” säger han utan att uttrycket i ögonen eller det stillsamma leendet ändras; som vanligt har han på sig sin randiga bomullsskjorta och den vinröda scarfen i halsen, det grå håret är okammat och han har glömt att raka sig igen: hakan och kinderna är en vildvuxen, gråtonad stubbåker. ”Om det är något jag skulle vilja ha ogjort här på gården, om det är något jag önskar att jag inte gjort, så är det att jag anställde dig, herregud Trichon!, du är ju en jubelidiot, en gomdöv åsna! Men kanske blir allt bättre om jag åtminstone kan göra mig av med några av de värdelösa skördearbetarna, de som luktar illa, de som har slappa handslag och de som säger dumma saker? Va? Vad säger du om det, din lilla jubelidiot?” Jag får inte ur mig ett ord, jag bara sitter där och kippar efter andan, som en fisk på land, samtidigt som ångesten griper tag i mig och kramar sönder min i ett slag bräckliga bröstkorg och det är då monsieur Lèger ger mig en rejäl hurril. ”Men ryck upp er, människa! Jag säger ju att jag ska ta hand om saken åt er, precis som jag hjälpt er med allt annat här, precis som jag gett madame Lèger precis vad hon förtjänar, ha!, nu sitter hon där hon sitter och jag slipper höra på hennes tjatter! Erkänn att också ni gläds av detta! Så svårt som ni hade att ta hennes tillrättavisningar när ni gått vilse i vinåkerns spenat! Dumma, dumma människa!”

De där mardrömmarna har tärt på mig och jag har kommit att tycka allt mindre om monsieur Lèger, för vad är de där milda ögonen och det stillsamma leendet och ”hjälpen” och hans tystnad annat än ett sätt att få mig, få oss, att tro att han är en god och fin människa och inte alls en seriemördare? Ett tag trodde jag att det var en av skördearbetarna, en liten böjd man med små, lömska ögon och ett lika svettigt som slappt handslag som tog livet av sina kollegor, men jag har kommit fram till att det inte kan vara han, han verkar så uppenbart skyldig och skum, annat är det med monsieur Lèger. Och om nu upprepade drömmar är värt något så… Nu, för er information, kommer här tre polisbilar, inte den vanliga polisen, utan gendarmeriet, för att gripa monsieur Lèger, äntligen! Men de begår ett fruktansvärt misstag. De griper inte monsieur Lèger, som bara sitter där på terrassen och ser sorgsen ut vid sidan om sin orörliga fru. De griper inte ens den lömske skördearbetaren med det slappa handslaget, det kan de inte, han är död. De griper mig! Vilka idioter!

Dela “Seriemördaren i vingården” på Twitter