På Villa Långbers i Tällberg arrangeras under Trettonhelgen 2019, alltså 4-6 januari, ”Storytelling i Trettonhelgen”. För tredje året i rad. Det kan kanske vara en lite speciell julklapp om nu någon av er, kära HR:are, inte försett er med lämpligt paketgods i tid? Enligt uppgift finns det några platser kvar för den som kontaktar Villa Långbers inom en någorlunda snar framtid. Bland årets deltagare hittar vi bland andra författarna Audur Ava Ólafsdóttir, Kjell Westö och Fatima Bremmer, regissören Eva Dahlman och skådespelaren Johan Rabaeus. Er utsände på den dala-kulturella världens ambitiösa och oförutsägbara mötesplatser finns också med på ett hörn. Dels talar den nyss nämnde om björksavens nordiska historia, dels modererar han ett och annat scenframträdande så inte de högkulturella personerna får för sig att gå i spinn eller något ännu värre när folk har betalt för att höra och se på dem.
Passar också på att tipsa om ”Hjältar”, David Bowie på svenska, premiär på Palladium i Alingsås 19 januari 2019. Bortsett från att kompisar är inblandade låter det bra.
Kultur som julklapp?
Svara
Fråga: Exakt vad innebär ordern ”Håll stånd!”? Fakta: Styvfader är en plastpappa, inte en katolsk präst. Fråga: Om en föreståndare uppvisar sitt bestånd av ståndare och gör sig lustig över dessa, ”När ska bröllopet stånda hehehe”, är denne då att betrakta som ståndaktig eller snarare oförståndig? Fakta: Ståndort är en växtplats, inte en plats för ståndrätt, ståndskall eller ett gruvarbetarens intima krypin. Fråga: Om en utställare inte vill vidstå sitt eget stånd på mässan, kan den då ställa sig själv på stand by? Fakta: Ett bokstånd är ett slags välstånd. Fråga: Är det nattståndet att fråga om Mink De Ville på sin tid räknades in i minkbeståndet? Fakta: Vattenståndet bryr sig inte om tillstånd. Fråga: Är tillståndet priapism en form av stillestånd? Fakta: Till skillnad från morgonståndet inträffar solståndet mitt på dagen.Fråga: Vad står på? Fakta: Det här puerila inlägget förtjänar verkligen inga stående ovationer.
Ja, det kändes bra att få skryta lite här ovan, men det finns en poäng, för det här att GaultMillau och jag hyste ömsesidig respekt för varandra gjorde att vi ofta kom samman för att prova vin och, bäst av allt, det hände att Jacques eller Pierre tipsade om grejer de upptäckt under sina resor. Ett sådant tips var Château Beauregard årgång 1993. En årgång som många dissade utan att riktigt ha koll och andra vände ryggen utan att se helheten. Frågar ni mig så gjordes en hel del godis det här relativt varma året, och det till högst resonabla priser. Bland annat Château Beauregard.
I samband med en traditionell söndagslunch – svenskar i förskingringen ni vet, samlas för att äta ärtsoppa eller söndagsstek och minnas Erik XIV (soppan ju!) och hylla det svenska skidundret på damsidan – drogs så ett gäng Beauregard idag. Har denna 93:a, året ok men kanske inte alltid lagringskapaciteten, hållit ihop? Uppriktigt sagt: Tror någon på fullt allvar att det här inlägget skrivits om det inte var så att vinet var äckligt bra? Ja, äckligt bra för er som inte får dricka det. För oss som faktiskt njutit det i klunkar fyllda av glädje och kvartssekelgammal merlot (och cabernet franc) snarare väldigt bra. Klassisk Pomerol. Snygg. Inga Parker-fasoner. 12,5% (traditionell skörd alltså). Mogen, så klart, och det på bästa vis. Lite vek men framförallt läcker merlot (och cab franc) i sitt esse. Allehanda frukter, fudge och kola, balans, elegans och allt det där andra som en klassisk klassiker ska ha , ja till och med ett litet anslag av flyktig syra som förhöjer upplevelsen. Faktiskt rent av ren, vilket gammal Bordeaux trots Peynaud och som bekant inte alltid är. Tack GaultMillau!
Öppnade det vita medan maten färdigställdes. Stor doft med friska inslag av gula plommon, lite honung, 80-talet (jo! en doft från 80-talet), träspån (fast vinet aldrig sett ek), svett, carambola, lite ostskalk, typisk schysst frukt när svavlet är 0, sur lie, anslag av CO2. Bra! Attans! Men då säger Hustrun ”Vitt?! Jag sa ju rött!” Ha! Okej rött får det bli, det här vita får bli starten på ett 
Öppnade det röda. Fin, komplex doft, röda bär och mörka frukter i en salig röra, återigen typisk schysst frukt när svavlet är 0, smaken som doften, möjligen kan ett mycket litet stänk av flyktig syra skönjas. Bra! Attans! Helt klart var det här inte det röda naturvinet från Domaine Brescou och 2013 utan det nytappade från 2018, det som skulle ingå i ett nytt långtidstest. Hustrun: ”Men för Höge Farao! Står du här och ger mig dina 
Hämnd! Öppnar ett experimentvin från 2015. Osvavlat rosévin med restsötma och som fått sig en rejäl omgång med vaniljsmakande ekchips och som upplevt en het sommar på terrassen. Öppnar. Smakar fan. Seger! Då. Hustrun: ”Lars, nu gör du mig ledsen…” Åh nej! Inte det! ”… riktigt ledsen…” Fan. ”Men lilla gumman, det är väl klart att du inte ska behöva dricka den här skiten, jag trodde det var en av de gamla riojorna utan etikett, en av de flaskorna som fått se etiketten bli uppäten av mössen…” ”Jamen, en sån bra idé, Lars! Det är faktiskt precis vad jag sitter och längtar efter! Kan inte du, min lille älskling, gå och hämta en Imperial 82 till mig? Mmmm?”
Kan meddela att Cunes Imperial Gran Reserva från 1982 är absolut fantastisk på det där viset som bara gamla, mogna Cune kan vara när de är som bäst.
Tillbaka på 1980-talet och framförallt 1990-talet, ja ända in på 00-talet även om den som då hängde på var väl sen på bollen, hade vi påfallande många som gav sig in i vinvärlden genom att ta avstånd från ”Gamla världen” i allmänhet och ”Frankrike”, ”Bordeaux” och ”Rioja” i synnerhet. Framförallt tog de här jepparna sikte på den mindre bekanta ”Nya världen” i allmänhet och ”Kalifornien” och ”Australien” i synnerhet. Även om det fanns en vilja bort från stall och brett och mot kraft, övertydlighet och alkohol handlade det inte sällan om en genväg till toppen på (den av samtiden omdefinierade) kunskapspyramiden. En pyramid där gamla kunskaper inte räknades, varför nykomlingen snabbt kunde etablera sig som om inte alltid en auktoritet så i vart fall något mer än en nolla.
Nu har den här senaste vinmodevågen hunnit bli något drygt decennium – notera att ”naturvin”/vin utan svavel har tillverkats mest hela tiden (jag gjorde ett flertal på 90-talet t ex), det är bara det att de inte varit mode tidigare (snarare generellt sett ifrågasatta, särskilt av Parker-tillskyndarna på 90- och 00-talen) – och snart kommer en ny generation av bångstyriga wannabes som vill sitta på toppen och frågan är då vad de kommer hitta på. Kanske dags för en Parker/power-revival eller kanske fruktviner om ett tiotal år, då vi mer tydligt kan se vartåt pendeln svängt, för svänger det gör den och den har redan börjat göra det, var så säkra. Ett tecken gott som något på detta är väl att termen ”naturvin” börjar kännas både trött och obsolet idag.
