Ny syn på rosé?

I La Vigne ”Vitisphere” häromveckan ställdes frågan om vi kommer få se mer lagringsdugliga roséviner framöver. Skälet är inte, som man kanske skulle kunna tro/hoppas, att man tänker sig en förbättrad kvalitet utan den brist på rosévin som väntar om hörnet.

Lavinartad ökning

Sedan några år ökar rosévinerna lavinartat världen över. Mycket fokus har hamnat på Provence, som inte minst med hjälp av en mycket skicklig marknadsföring som startade redan på 1990-talet kommit att bli en referens i den rosa vinvärlden. Bara under 2016 och 2017 ökade exporten varje år med över 30 procent, och uppgången spås fortsätta i oförminskad takt. Problemet är bara det att skörden 2017 är mycket liten och redan före årsskiftet 17-18, skriver Vitisphere, klagade flera vinagenter/brokers, över att det inte fanns tillräckligt med vin, och framförallt inte i en vettig prisnivå. Kort sagt räknar de med att vinet kommer vara slut innan ”kampanjen 17-18” är över.

Två år

Vissa producenter som arbetar med både egna varumärken och försäljning av bulkvin kommer fokusera på sina egna varumärken och klarar då biffen, andra räknar kallt med att gå torrt. Inte minst gäller det sista varumärken som görs på inköpt bulkvin, alltså majoriteten av de provensalska storsäljarna. Vad är då lösningen? Röster höjs för att man måste få konsumenten att tänka om när det gäller rosévin. Istället för att betrakta de lätta vinerna som något som ska konsumeras året efter skörden ska rosévin ses som en vintyp som håller över två år. På så vis kan producenterna hantera fluktuationerna mellan årgångarna.

Problem

Nu finns det ett par problem med detta. Till att börja med har många producenter och områden, bland annat Provence, medvetet marknadsfört sina viner som ”ungt, friskt, fruktigt, drick året efter skörden”, något som de betraktat som om inte en USP så i vart fall något att bita sig fast vid i marknadsbearbetningen. Så fel har nu inte detta varit, särskilt inte med tanke på att majoriteten roséviner görs för snar konsumtion. Med andra ord är det uppförsbacke för producenter som tidigare hävdat att deras viner ska konsumeras inom ett år men nu menar att nejdå, de håller två år, lätt.

Kvalitet

Det största problemet torde dock vara något jag känner igen alltför väl från producent-kretsar som inte är riktigt där de borde vara i sitt kvalitetsarbete: istället för att göra något åt saken ändrar de sin kommunikation och ökar användningen av ordet ”kvalitet” i sina utsagor. Nu, menar någon som intervjuas i Vitispheres artikel, är utmaningen att få konsumenten att se roséviner som två års-projekt, på så vis kan, som nämnts ovan, producenterna med enkelhet hantera fluktuationerna mellan årgångarna. Märk väl, det sägs inget om att producenterna då också kanske måste fundera över hur de gör sina viner.

Högre pris

Så vad kommer att hända? Vi kan nog, som tidigare förutspåtts här på vinifierat, räkna med högre priser i vissa regioner, bland annat Provence, och/eller försämrad kvalitet (den som inte är beredd att följa med i prisuppgången för druv- och vinmaterialet lär få finna sig i att istället gå ner i kvalitet), kanske kommer till och med en del varumärken – många av vinerna vi talar om är som bekant ”negociant-viner”, alltså blandade av inköpt bulkvin – ta slut en kort period. Förhoppningsvis blir resultatet av ”två-års-tänket” att en del producenter faktiskt också bygger sina viner för ett något längre liv, samtidigt som detta tar bort ett viktigt argument för Provence-roséerna (och ställer högre krav på druvmaterialet och därmed arbetet i vingården). Å andra sidan är de här vinerna idag så väl positionerade på marknaden att de kan våga sig på att bredda sin image – låt vara att det inte görs i en handvändning.

Languedoc

Vitisphere menar också att andra områden, inte minst Langudeoc där stora mängder rosé numer görs och då ofta på samma druvbas som i Provence, idag ser sin chans att förbättra sina positioner på den globala rosémarknaden. En del av de här områdena gör redan vad som betecknas som ”mat-rosé”, alltså lite kraftfullare viner med en något högre lagringspotential – något de kommer kunna dra nytta av om/när Provence börjar kommunicera att rosé inte måste drickas året efter skörden utan kanske rent av vinner på att lagras. Tilläggas kan att nyss nämnda kommunikation lär glädja områden som Tavel (och övriga Rhône) och Bordeaux i än högre grad.

Rosa musik. Mer rosa musik. Musik med roses. Rosie girl.

Blacken – en inside story

Punkt. Min nionde roman klar. Jag vänder mig mot min rumskamrat Viggo.

”Vad är det som får folk att läsa mina böcker, tror du Viggo?”

”Ingen aning. De kanske tror att det du skriver är sant, och så får de en förhoppning om att de en dag också ska bli del av vårt liv, du kanske ger dem hopp, ett hopp om respekt, om en plats en bit upp från botten.”

”Hm, men det du nu säger bygger på att det är folk på botten som läser mina böcker, alltså de som det handlar om, eller ja, till stor del handlar om.”

”Det har du rätt i. De läser inte böcker. Men de kanske får en bild förmedlad till sig, en förvriden bild som har sitt ursprung i dina böcker, haha, det innebär att du är skyldig till en mängd brott.”

”Kanske. Jag tror att de som läser mina böcker är sådana som lockas av det okända, det förbjudna, det farliga, i alla fall när det är långt borta, som i en text.”

                                                           *

Min första text sedan jag åkt fast, ja överhuvudtaget, var en novell, eller snarare den sanna berättelsen om vad som hände när jag begick mitt brott, eller ja, brott enligt ert samhälles synsätt, ett ofritt samhälle där man inte får göra som man vill, långt från Ayn Rand och andra totalitärt frihetliga tankar, insnärjt i en massa förbud mot allt från att köra som man vill till att man inte får döda när man känner för det. Novellen vann en tävling och sedan var bollen i rullning. Mina romaner om livet innanför murarna har fängslat (sic) och fängslar läsare i inte mindre än sjutton länder, och jag har fått litteraturpriser i fyra länder. Jag har hyllats av kritiker världen över och jag har varit med på debatter via länk vid jag vet inte hur många tillfällen och jag har fått vänja mig – det har inte varit svårt – vid epitet som ”fängelsevärldens store skildrare” och ”The prisoner’s King” (med en blinkning både till Stephen King och min position här i livet).

I de flesta av mina böcker heter hjälten Allen Pratt och det går inte en bok utan att han har ihjäl ett dussin plitar, medfångar, poliser och folk utanför murarna – han är utanför murarna i de böcker han är på rymmen för att hämnas en oförrätt som begåtts mot någon avlägsen släkting eller en sjuk medfånge, alltså något som får hans jobb som handelsresande i hämnd och mord att gillas av allmänheten, varmed mina böcker inte bara blir ekonomiska framgångar utan också rumsrena och rent av salongsfähiga och föremål för djupa diskussioner i de förment esoteriska men i verkligheten snarast kvasi-litterära kretsarna. Sedan ett par år hittar vi Pratt också på vita duken, eller snarare på bildskärmen eller var man nu ser på HBO:s produktioner. Snygg snubbe. Massor av muskler och mod. Klok, kavat karlakarl. Vältalig, vis och vacker. Stor, ståtlig och stark. Rakryggad, renhårig och rättrådig. Medvetet mordisk i sina manliga manér. Välrimmad helt enkelt.

Det som hände mig själv, och som min första novell handlade om, den började förresten ”En morgon i maj red en amazon på en fux fram genom Bois de Boulognes alléer, som prunkade av blommor”, eller nej, det gjorde den inte, det där var ju Albert Camus, men jag snodde hans idé: ”En morgon i maj vandrade jag med en schäfer fram genom Bois de Boulognes alléer, som prunkade av blommor”. Och sedan berättade jag med fler meningar jag snott från andra om det som hände. Det var följande.

Med mina egna ord var jag ute och gick med min hund. Vid ett tillfälle mötte vi en ung man, klädd i svart, svarta träningsbyxor, svart hood, med huvan uppdragen, svarta skor med orange ränder, men hans eget ansikte var blekt, det lyste där mitt i allt det svarta. Otäckt, tyckte jag. När vi någon kilometer senare åter såg den unge mannen, som vänt längre fram, komma mot oss, anade jag oråd, därför jag gjorde mig beredd på att hoppa undan om killen skulle försöka sig på något dumt. Dessutom släppte jag lös min hund.

Mycket riktigt! När grabben var bara några meter från mig såg jag något glimma till i hans hand. En kniv! Han tänkte hugga mig. Jag hade för avsikt att ge min hund order att attackera men schäfern hade redan förstått vad som höll på att hända och han visste att det var det här ögonblicket som var meningen med hans liv, stunden han levt för, han kastade sig framåt för att sätta tänderna i ynglingens arm, men den unge mannen var blixtsnabb och högg kniven in i hundens bröstkorg, tydligen dog min ögonsten omedelbart, träffad i hjärtat, samtidigt gav det här mig tid att handla, i ögonvrån såg jag en sten, jag tog upp den och slog den bakifrån i hoodhuvan, det fick pojken att svaja lätt, jag slog en gång till, nu hördes ett ljud som om någon tappat en full syltburk i en diskbänk, om nu någon någonsin gjort det, ”kloff-ss” sa det iallafall, och nu föll grabben omkull och jag kunde kasta mig över honom och, som åklagaren framställde det under rättegången, och jag måste ge honom rätt i det, ”besinningslöst slå till dess där inte fanns något mer att slå på”. Just detta sista verkar ha upprört vissa. Ingen verkar tänka på min döda hund, eller mig som mist min hund och som dessutom fick mina fingrar skadade av att slå stenen i det där som fanns kvar när där inte fanns något mer att slå på. Hursomhaver. Det där renderade mig den livstidsdom som gjort mig till en uppburen författare så om ni frågar mig så som så många journalister gjort så ja, jag är oerhört tacksam mot huvgossen och hans pennkniv och rättssamhället som gjort mig till den jag är.

                                                          * * *    

En cell är alltid en cell. Också då den är upplyst av takarmaturens tokpotenta lysrör och fönstrets somriga dager. Den är dyster. Luguber. Inbjuder till självömkan. Snarare än eftertanke. Linoleummattan, britsarna, skrivbordet, stolen, den väggfasta vattenklosetten utan lock och sittring… allt är enkelt och den råa betongen i taket och bakom det tunna färglagret, olivgrönt, luktar damm och något obestämbart starkt. Rent. Kliniskt. Kanske något som används när cellerna rengörs från grunden? ”Blacken” sitter vid sitt skrivbord. Hans. Nåde mig om jag närmar mig det. Hans förrädiska, smala axlar och hans tunna kropp rycker till. Ett brett leende i det osymmetriska ansiktet. Som en karta över hans trasiga uppväxt. Den platta näsan. De oregelbundna, missfärgade tänderna. Tre saknas. Han har ett ärr på halsens vänstra sida. Tatuerad.

”Vad är det som får folk att läsa mina böcker, tror du Viggo?” frågar han. Jag är på min vakt. Alla vet att ”Blacken” är galen. Att han borde sitta på psyket. Inte här. Försiktigt svarar jag. Långsamt. Så jag hinner ändra inriktningen på mitt svar om jag ser att hans ansiktsuttryck ändras åt fel håll.

”Ingen aning…” ”Blacken” ser fundersam ut. Inte hotfull. Inte på väg att arbeta upp ett raseri. Jag andas försiktigt ut. ”… De kanske tror att det du skriver är sant, och så får de en förhoppning om att de en dag också ska bli del av vårt liv, du kanske ger dem hopp, ett hopp om respekt, om en plats en bit upp från botten.”

”Hm, men det du nu säger bygger på att det är folk på botten som läser mina böcker, alltså de som det handlar om, eller ja, till stor del handlar om.”

Hal is nu. Väg orden. Försiktigt.

”Det har du rätt i. De läser inte böcker…” ”Blacken” ser nöjd ut. Det där barnsliga leendet. Ögonen glittrar lyckligt. Barnunge. Jag går vidare. ”… Men de kanske får en bild förmedlad till sig, en förvriden bild som har sitt ursprung i dina böcker, haha, det innebär att du är skyldig till en mängd brott.”

Jag håller andan. Gick jag för långt? Gick jag fel? ”Blacken” ser fundersam ut.

”Kanske. Jag tror att de som läser mina böcker är sådana som lockas av det okända, det förbjudna, det farliga, i alla fall när det är långt borta, som i en text.”

                                                            *

”Blackens” första text. En novell. En förment realistisk, självupplevd novell. På heder och samvete självupplevd, på heder och samvete realistisk, hävdar ”Blacken” och hans förläggare. Jag vet att det är lögn. Alla här inne vet att det är förbannad dikt. Det som hände var att ”Blacken” gav sig på en oskyldig flanerare. En gammal dam. Ute och rastade sin pekineser. Utan känd orsak kastade sig ”Blacken” över tanten. Slog ihjäl henne. Med en sten. Hunden trampade han ihjäl. Allt skedde i en offentlig park. Massvis med vittnen.

Han gör ofta sådär, ”Blacken”. Skriver om verkligheten. Alltså inte skriver om den, utan skriver om den. Ändrar på den. Så den passar hans förvrängda hjärna. Hans böcker är vilda, våldsamma fantasier utan koppling till fängelselivet, eller något annat liv, om ni frågar mig. ”Blacken” har dödat fem personer. Vad vi vet. Och misshandlat medfångar och plitar en masse. Än är han på isoleringen, än på sjukan, än på psyket. Än är han här i cellen, hos mig.

”Oroa dig inte, Viggo,” sa de, ”’Blacken’ är okej nu,” sa de. Och flyttade honom till min cell. Så fan han är okej. Han är komplett galen. En mordisk, komplett galning. Med världsrykte. Ingen vågar röra ett hår på hans renrakade huvud.

”Egentligen,” säger jag eftertänksamt och tittar ner på lilla ”Blacken” där han sitter och ler vid sitt skrivbord och sitt senaste manus, ”egentligen,” säger jag, ”borde du dö dramatiskt här i fängelset.” Hans ansiktsuttryck. Nyfiket. Frågande. Förväntansfullt. Ett barn… ”Det skulle göra dig än mer legendarisk. Strypt i sin cell.”

Jag tar ett rejält grepp om ”Blackens” tunna hals och trycker till för kung och fosterland. Tummarna pressar adamsäpplet långt bakåt. In i halsen. Mot nacken. ”Blacken” blir knallröd i fejan. Som en pion. Hade han säkert beskrivit det som. Ögonen står ut ur sina hålor. Vi luktar svett båda två. Han väser högt. Tystare. Inte alls. Hans naglar gräver sig in i mina underarmar, stora som lilla ”Blackens” lår. Först hårt. Mjukt. Inte alls.

Han, en sparv. Jag, en kungsörn. En kattuggla. Nu kramar jag bokstavligen livet ur honom. Liv som sätter sig i väggarna och måste tvättas bort. En cell som behöver rengöras. Kaustiksoda! Det är det det luktar!

Vinvärldens små stora hjältar

I affärer är det vanligtvis betydligt enklare att vara stor än liten, och det är lättare att smyga runt i en stor organisation än att vara fullt synlig i en liten. Måhända bjuder dessa sanningar understundom in till vissa modifikationer, men bara understundom. Tveklöst är det lättare att verka i en miljö som har en stabil ekonomisk uppbackning. När det gäller vinvärlden är det i allra högsta grad på sin plats att hylla de små. De där som sliter med sina verksamheter utan att bli särskilt feta på det; kanske riskerar de rent av sin personliga ekonomi för att får syssla med sin passion. Och de siktar inte in sig på de stora volymerna av skräpviner utan försöker förgylla både sin egen och konsumenternas vardag med produkter som är moraliskt hållbara och avsedda för medvetna vinälskare, med andra ord varorna som inte leder raka vägen till toppen på inkomstlistan i hemlänet.

I Sverige är vi begåvade med en otalig mängd importörer och några näthandlare. Bland dessa finns, såväl bland importörerna som näthandlarna, stora företag med stabil ekonomi, rent av väl tilltagna pekuniära muskler och juridiska avtal till höger och vänster, och där finns något mindre företag som stöttas av riskvilliga och täta investerare*. Vidare finns där sådana som bara sysslar med sin importverksamhet på semestern och då de skickar vidare Systembolagets offertförfrågningar på ren chansning. Inga av dessa kan påstås tillhöra vinvärldens hjältar, inte ens då de företräder producenter och viner vi hemskt gärna vill se mycket av i Sverige. De gör sitt, och de gör det utan att behöva förta sig och än mindre riskera sin personliga ekonomi.

Vid det här laget har den vakne följaren insett det som de riktigt klipska insåg redan då rubriken skummades, nämligen att vinvärldens stora hjältar är de små, de som lever sin passion och som fyllda av mod i barmen ger sig ut på vinimportens underbara men farliga farvatten fyllda av grynnor, fluktuerande valutakurser och den ständigt närvarande risken för en svidande avlistning. Det nyss sagda om vilka vinvärldens hjältar är kan låta såväl självklart som överdrivet samt, inte minst, som en slags bön för en sjuk moster. Må så vara ity alldeles oavsett dessa fjuttiga och lågvattensmärkta invändningar förtjänar alla de här risktagande och av passion drivna, små aktörerna ett lyft på hatten. Tack för att ni lever farligt så vi kan leva gott!

Heroes.

*I den mån Systembolagets idé är att hämma tillgången på alkohol torde idén fungera, i den mån ett raison d’être också skulle vara att stuka alkohol-kapitalet fungerar det inte. Idag är det en affärsidé i sig att via en fet budget, vanligtvis runt 500 000 sek, trycka in framöver lukrativa produkter i de mest lukrativa segmenten via kanaler som leder till garanterade konsumentinköp av de produkter som framhålls (detta kan ske såväl via nya som gamla medier), vilket i sin tur så småningom ger produkten en plats i monopolets fasta sortiment. Detta är säkert något som irriterar både en och annan på Systembolaget, dels den som är mån om kvalitén, dels den som vill stuka alkohol-kapitalet, men som gläder den som tycker att monopolmarknaden ska vara så lik en fri marknad som möjligt så att konsumenten får det den vill ha eller i vart fall tror sig vilja ha.

Beställ påskvin nu!

Julen är över och vi är nu inne i Fastetiden (40 dagar före och fram till Påska) och vips! så är det Påsk! Ja, de kloka har nu fattat att det är hög tid att se om sin vinkällare inför de backanaler som följer på Fastan. Kort sagt är Påsken tiden då fina rödvinet förgyller lammet, rosévinet hälsar våren, vitvinet ackompanjerar skaldjuren och skumvinet flödar. Årets tips för en lyckad påsk:

Skumvin

Pointillart Leroy, nr 73018, 299 sek, är en relativ nykomling i det svenska utbudet av champagne. Väl avvägt vin dominerat av pinot noir, fungerar både som aperitif och till maten om någon skulle propsa på den saken (på bilden ser vi vinmakerskan Juliette Pointillart i egen hög person). Vid sidan om champagnen måste det ständigt givna alternativet Clotilde Davenne Crémant de Bourgogne, nr 7725, 149sek nämnas – varför inte prova det på magnum (nr 77741, 325 sek) och till skaldjur?

Rött

Något som funkar till lammsteken och påskosten kanske? Muga och Fuga då. Muga Reserva 2013, nr 73711, 169 sek (givet lammavin, förutsatt att kocken inte pangar på med ohemula mängder av konstig syra eller bränner köttet eller nåt annat onödigt). Brunello di Montalcino ”La Fuga” 2012, nr 12330, 299 sek (alltid gott, nu i en särdeles fin årgång, ett måste för finsmakaren medan andra lika gärna kan dricka Zingo Choklad, Merry eller mjölk (skummjölk för den som vill göra det extra festligt)). Budget: El Rey 2013, nr 2260, 79 sek. (Okej, det där med påskosten är hittepå, ingen vet vad det är, men om det funnes påskost skulle säkert ett rödtjut sitta som en gammal syntetkork i flaskhalsen.)

Vitt

Cabreo ”La Pietra” 2014, nr 76732, 299 sek, nysläppt ekad chardonnay (jo, faktiskt!) i beställningssortimentet, tokung med enorm utvecklingspotential och därför ett vin att köpa nu och öppna påsken 2022 (eller senare). Den som söker något på stört drickbart och med en frisk bris från Atlanten tipsas om Dominio de Tares Godello 2015, nr 72451, 185 sek. Budget: Krug’scher Hof Riesling Trocken Kabinett 2015, nr 72449, 119 sek.

Rosé

”Årets rosé” Les Lauzeraies Tavel 2016, nr 2724, 119 sek. Ni kan det här vinet nu, eller hur? Smakrikt. Gott. Matvin. Bör vara framme vid årgångsbytet vid Påsk. Hittar ni 2016, kör på det, det är finfint nu. 2017 har en extraordinär koncentration till följd av de små druvorna och den lilla skörden och är synnerligen god redan nu men vinner på ytterligare någon månads lagring.

Sött

Såvida du inte ska slå till på en gammal vintage port eller något annat exklusivt kan du lika gärna köpa Merito Cream, nr 8380, 85 sek (37,5 cl). Galet mycket smak för en bortskämd unges veckopeng.

Gågebortvin

Alla har hört talas om Alsace och riseling och om du tydliggör att det är dyrt också kan du, såvida inte mottagaren är alltför dum i huvudet, ta med en Louis Sipp Muehlforst Riesling 2015, nr 76941, 225 sek. Gott. Inte snålt. Men inte heller alltför dyrt förutsatt att du ser till så den öppnas när du är med.

Stående påskmusiktips.

Maurice Fleures

Han tittade ut över Medelhavet och svepte dagens första espresso. Solen glittrade i de guppande vågorna och strandpromenaden började fyllas av folk, hastande till jobbet eller skolan, och av joggare och flanerare. Damen med den folkilskna bullmastiffen var redan där. Bakåtlutad försökte hon hålla tillbaka sin ivriga bjässe, avsevärt starkare än hon och bevisligen livsfarlig. Tre joggare, en boxer, två labradorer och en uteliggare kunde skriva under på det. Eller ja, alla utom hundarna, som inte kan skriva, och uteliggaren, som miste rörelseförmågan i sin högra skrivhand när hunden bet sig fast i den och drog och slet. Uppståndelsen i morgontimmen var enorm. Alla skrek, utom uteliggaren som låg och stönade på marken med sin blodiga före detta hand instoppad under sig och damen som satt på marken och ropade ”jag svimmar, jag svimmar” medan hunden morrande stod och dreglade över det besegrade bytet. Såväl polis som ambulans var snabbt på plats och såg till att mannen fick vård – damen och hennes hund slapp undan med en varning; hade den skadade mannen anmält henne hade hon åkt dit rejält, förklarade gendarmen Dulauce när han avskrev ärendet, och de andra hundägarna och joggarna som attackerats var glada över att det inte blev värre, att de levde och inte hade några bestående men att tala om, samtidigt som de tyckte synd om den gamla damen och därför inte gick vidare med en polisanmälan.

Nu satte bullmastiffen av mot en lyktstolpe som den dränkte med en inte särskilt välriktad stråle och damen hängde med så gott det gick; desperat och utan effekt ryckandes i kopplet. Andra hundar, hundägare och till och med gathundarna var alla väl bekanta med paret och gjorde vad de kunde för att undvika en konfrontation, och skolbarnen aktade sig noga för att gulla med vovven sedan Luc Fritelli försökt klappa den och blivit så rädd när hunden hotfullt och med blottade tänder började morra vid beröringen att han kissade på sig – en oerhörd nesa för en tolvårig tuffing.

Flera flanerare satte sig på stolarna som stod utställda på promenaden, vända mot havet med den stigande solen. Någon sökte sig till och med ner till den steniga stranden och provade ett tidigt vårdopp eller satte sig att sola mot den vägg promenaden var sedd från stranden. Om några månader skulle här vara fullt av badande och sollapande turister och de många betal-plagerna skulle vara öppna med sina madrasser och parasoll och sina drinkar och sin mat och kanske också möjligheten att åka med på en gummi-banan bakom en snabbgående båt eller hänga efter en ändå snabbare båt upphissad i en fallskärm.

Trafiken blev allt livligare på gatan mellan kaféet och promenaden. Tutandet och de menande gesterna tilltog liksom avgaserna och smattret och oljudet från mopeder och motorcyklar och doften från de gasdrivna bussarna på väg till flygplatsen blandade sig med aromerna från de kringliggande bageriernas dunster av croissanter, nybakade bagetter och pain au chocolat, och då och då drog ett stråk av kakao eller earl grey genom molnen av kaffedoft. Någonstans i fjärran hördes upprörda röster diskutera vem som egentligen hade förkörsrätt i en korsning och från bageriet hördes kundernas morgontrötta mummel.

Allt detta hade blivit vardagsmat för Maurice Fleures, allt detta annorlunda, på bara några år. Sedan han lämnade hembyn Tourès utanför Riensac i ”l’arrière pays”, landet bakom, landet som tar vid där Rivierans glamour falnar, landet som domineras av ett kargt landskap fyllt av olivträd och mest ingenting och fallfärdiga bergsbyar och om inte fattigdom så i alla fall det enkla, hade Maurice hunnit med att sitta på anstalt och få vård några år och att etablera sig som diskare på ärevördiga Hotel Negresco i Nice. Det sista var han oerhört stolt över och han beklagade att han inte hade någon att dela denna framgång, denna erövring, detta erkännande, med. En renande syssla som innebar att han ständigt tvättade och gjorde rent och luktade rent, allt han tog vid luktade rent, och det på ett av världens mest berömda hotell. Men han hade själv ställt till det så han inte hade några gamla vänner eller någon familj, och några nya vänner hade han inte skaffat sig. Kunde inte. Visste inte hur han skulle göra. Dessutom verkade alla veta vad han gjort och alla föreföll misstycka, vilket han inte alls kunde förstå.

Själv var han omåttligt stolt över att han bränt ner hembyn till grunden och samtidigt sett till att göra sig av med alla irriterande människor och hönor där. Hönorna därför att han hatade doften av dem och deras avföring och att tvingas gå in till dem varje dag och plocka till sig deras ägg och att åka till marknaden i Riensac och stå där och lukta hönsskit och bli behandlad som en idiot av turisterna och ortsborna som överlägset kom till hans enkla stånd – ett gammalt campingbord hans nu hädangångne far en gång hittat på en soptipp – för att köpa några av hans ”garanterat ekologiska ägg, från frigående höns” eller rättare sagt, som hans mor skrivit på plakatet framför campingbordet, ”Garterat äckålågiska ägg frigående hönns”. Och han hatade människorna därför att de tvingade honom att ta hand om hönorna och därför att de var elaka mot honom, såg ner på honom, kallade honom ”Hönskitas Maurice” och han visste att till och med klassföreståndaren spottat efter honom när han väl fick sluta skolan sedan han inte lärt sig läsa och skriva ordentligt efter tio år, än mindre fått grepp om världen.

Så han brände ner alltihop. Smög ut en natt och strödde ut fosfor på väl valda platser, hällde fotogen över hela byn och tände på. På håll såg han byn explodera i eld, som om någon släppt brandbomber i syfte att skapa en eldstorm. Och en eldstorm blev det. Ingen överlevde. Vare sig människa eller djur. Från sin utkikspunkt såg han hur vilt sluggande skuggor rörde sig i eldens kaos och hur enstaka hönor försökte stiga till väders innan vingarna brann av dem, hur hundarna ylande sprang ut ur eldhavet bara för att falla omkull och långsamt eftergrillas till döds så snart de tagit sig ur lågornas dödliga grepp.

 

 

Trollkonton för dummies

Ett trollkonto är ett hittepå-konto, som drivs av enskilda individer, intresseorganisationer, underrättelsetjänster eller stater. De får enfaldiga människor att skrika i kör och vandra i flock och tycka att seriös nyhetsbevakning är lögn och att vi absolut måste göra inskränkningar i de fri- och rättigheter våra förfäder kämpat för, ibland så till den grad att de dött på kuppen. Framförallt får de medborgare i de rikaste länderna att på fullt allvar tro att domedagen är nära och att dessa rika länder inte alls tillhör världens ledande toppskikt utan dess avskrap, någonstans i nivå med Venezuela och Kongo. De som tror på och låter sig ledas av dessa trollkonton är utöver enfaldiga vanligtvis också bittra och i egna ögon i stort behov av åtminstone en gnutta respekt från omgivningen innan de går i graven, och detta tror de att de kan få bara vi alla ger upp vår frihet och rätt att tänka själva och bara vi får fler politiker av Putins, Xi Jinpings, Erdogans, Farages och Trumps kaliber.

The Idiot.

Besök hos Giulia Negri

 

Det här med att födas med silverkaraff i hand kan vara på gott och ont. Om den tidigare generationen gör lysande viner gäller det att leva upp till det. Råder den omvända situationen är kanske goda råd dyra, eller i vart fall avgörande, för att verksamheten alls ska överleva, och vem ska man lära sig av om målet är att inte göra som mamma och pappa?

Konflikt

Är nu målet att göra något nytt, något som inte alls liknar det som varit, är det lätt att hamna i konflikt med förfäderna och det gäller ofta att tassa på tå för att inte göra nydaningen alltför utmanande och nedsättande mot det som varit haver. Alla de här utmaningarna har Giulia Negri ställts inför. Och klarat. Med bravur.

Underbarn

Som underbarn gjorde hon sina första försök i vinkällaren redan som 16-åring och bara ett par år senare var hon så duktig att hon inte bara gjorde sitt eget vin: hon hade dessutom skapat sin egen stil och filosofi, sammanfattad i attityden och aromuttrycket ”Barologirl”; ett lite lättare (sandjordar och hög höjd hjälper till här) och mer okomplicerat fruktigt Barolo-vin, långt från ”Barolo boys” och deras i sig utmärkta, mer extraherade och maxade ett par decennier äldre nydaning av det traditionella området.

Föräldrarna

Och föräldrarna, dem charmade hon på samma vis som hon charmade världen i stort.

Auktoritet

Tio år senare har Giulia precis tagit över också föräldrarnas verksamhet på familjegården Serradenari, lanserat inte bara en utan tre barolo samt viner på pinot nero respektive chardonnay, etablerat sig som en auktoritet i området och, inte minst, gått från klarhet till klarhet i vineriet: hennes viner har bokstavligen blivit bättre för varje år. Idag agerar hon med en självsäkerhet hon inte hade inledningsvis då det till del handlade om ungdomligt (bråd)mod (och, så klart, ett stort stycke känsla för feeling, eller, om man så vill, talang, för alla kan inte göra bra vin, lika lite som alla med självklarhet kan bli stora kockar).

Sverige tidigt

Sverige var ett av de första länderna som upptäckte Giulia och började importera hennes viner – låt vara att monopolet inte fallit för charmen vare sig hos vinerna, Giulia eller importören och avstått TSE-inköp, vinerna finns iallafall i BS sedan länge och har fått många fans.

Tydligare druva

Var och hälsade på Giulia för ett litet tag sedan och kunde konstatera det som skrivs ovan: det blir bara bättre och bättre och hon blir allt tryggare i det hon gör. Anmärkningsvärt när jag provade skördarna 17 och 16 var hur väl druvans uttryck nu kommer till tals i hennes pinot nero – tidigare var de här vinerna nästan mer ”piemonte” än ”pinot nero”, nu är balansen mellan druva och växtplats bättre balanserad, ja, snudd på opitmal, hatten av – och att det blir allt större skillnad på hennes olika barolo-viner; med små medel lockar hon fram varje vins själ och personlighet, sådär som bara ett fåtal vinmakare förmår göra.

Sverigebesök

Ni som är ”bransch” har möjlighet att möta Giulia på TWWD2018 i Stockholm måndag 9 april (inbjudan via importören, eller kontakta på eget bevåg info@terrificwines.se) eller hos Munskänkarna i Örebro dagen därpå (då dyker Giulia upp tillsammans med sin kompis Chiara Condello som är mer eller mindre en Giulia i Emilia-Romagna och med sangiovese som druva – återkommer om Chiara framöver, inte minst som Systembolaget här snabbare fattat galoppen och redan köpt in lite av hennes suveräna viner, släpps efter sommaren).

Musik

Visst har vi alla någon gång funderat över det låter när någon sjunger på piemontesiska? Så här låter det

 

Bokrea – fynd!

Den hett efterlängtade bokrean är igång. I år hittar vi framförallt ”Vinprovning – så upplever du vinets alla möjligheter” för så lite som 39 pengar! I din bokhandel eller här på nätet. Av Måltidsakademin utsedd till ”Årets dryckesbok” när den kom 2011. ”Med denna rejäla, respektlösa och i sanning grundläggande handledning från en av våra mest kända vinmakare, nås vinkunskap lika enkelt som man lär sig cykla,” hette det i motiveringen.

Vid sidan om den ovanstående boken, som tar novisen från 0 till 67,5 på nolltid och den någorlunda kunnige från 20 till 67,5 på mindre än nolltid, hittar vi den 2016 utgivna romanen ”Kronos väv”. Lika underhållande som numer billig. Hittar du den inte i din bokhandel finns den här på nätet för så lite som 81 pix, ett pris som hade varit ett skambud om det inte vore för att författaren själv sagt att det är okej med ett lägre pris nu, vilket dock, har författaren bett att få framföra, inte innebär att den är helt fri från om inte skuld så iallafall skam, som slår till först nu när boken nått ett prisläge som gör att den inte längre kan ta författaren från 0 till miljonen på vare sig nolltid eller eoners eoner.

Bargain.

Steven Wilson. Punkt.

Det enda förlåtande med Steven Wilson är att han ser ut som en borttappad nörd på spaning efter den tid som flytt. I övrigt är han en ytterst nedslående figur. Han är galet bra på typ tio instrument och han är fena på att skriva låtar och han sjunger bra och och och han är lysande på scen och bjuder både på sig själv och underhållande mellansnack och han är ödmjuk. Oerhört ödmjuk. Och det är uppenbart hur mycket han lyssnat på King Crimson genom åren. En outhärdlig typ helt enkelt. Och hans spelning på Cirkus i Stockholm igår var inget annat än en briljant uppvisning av en i alla avseende så fin människa att hälften kunde räckt, tyckte vi förgrämda individer i publiken som slets mellan avundsjuka och beundran. Och, ja just det: om ni inte upplevt cirkus Wilson live är ni nu informerade om att det är en måste-upplevelse.

Wilson i urval: 1, 2, 3, 4, 5.