Trafikfrågorna har fått en lika farligt som pinsamt undanskymd plats i dagens politiska debatt med påföljden att vi ser den allmänna trafiksituationen försämras konstant. Kort sagt är systemkollapsen nära. Men nu höjer den lilla människans bästa vän, vinifierat, rösten och kräver med visst vibrato triggat av återhållen vrede ett omedelbart stopp för perrongstopp!
Det är helt enkel inte acceptabelt att folk som till följd av ett tillfälligheternas gyckelspel hamnat i de vagnar av Arlanda Expressen som först kommer in på Centralstationen i Stockholm ska kunna, upphetsat och med stirrande blick som tydligt indikerar att de är bortkomna, kasta sig ut ur sina vagnar som om det inte fanns någon morgondag och bara för att sedan tvärnita och bli stående på perrongen medan de ser sig sökande och oroligt omkring. Det de inte inser, dessa lantisar och turister och andra som inte har på en perrong i rusningstid att göra, är att de står i vägen för de rusningstidsrusande vaneresenärerna som hamnat i de bakre vagnarna, varför vi allt som oftast får se häftiga kollisioner och sammanstötningar och riskabla panikinbromsningar på perrongen till Arlanda Express i Stockholm. Kort sagt är tillbuden legio och det är alltid de här perrongstopparna som är olyckans eller nästan-olyckans upphov. Självklart måste detta riskfyllda ofog med omedelbar verkan förbjudas!
Noterbart är att om en perrongstoppare som råkar bli överkörd av en bakifrån kommande resenär som tar perrongen i sjumilakliv och har fått upp bra med fart både på sig själv och sin rullväska (som, inom parentes, glatt skumpar fram där bak den tappert dragande vaneresenären) har mage att se förorättad ut i den ödesdigra stunden då kollisionen, till vilken perrongstopparen alltså är ensamt upphov, är ett faktum, ska den straffpåföljd som kommer sättas som straff för allmänt perrongstopp – rimligtvis i straffskalan jämförbart med allmänfarlig ödeläggelse eller möjligen mordbrand – per automatik fördubblas.
Drygt hundra år senare, 1975 närmare bestämt, lanserades eller kanske snarare stadfästes begreppet ”Crémant de Bourgogne” för vitt och rosa bubbel från Bourgogne. Regler sattes upp och produktionen satte fart. På tal om regelverket påstås att just Crémant de Bourgogne omgärdas av de tuffaste reglerna i vinvärlden. Bland annat måste odlarna redan i mars deklarera om hen ska använda sina druvor för bubbel – ett sätt att se till att råvaran håller en hygglig nivå (det finns förstås en rad regler utöver detta högst rimliga krav). Cirka 2500 ha används idag för mousserande i Bourgogne och produktionen har ökat i rasande takt de senaste åren. Från en årlig produktion om cirka 65 000 hl 2001 till dagens drygt 150 000 hl. Störst är Veuve Ambal, Bailly Lapierre och Louis Boillot. Bäst är betydligt mindre Clotilde Davenne med sin disciplinerande och superrena stil – ett bubbel för den som har intakta smaklökar och god smak.
Efter att ha köpt boken upptäckte jag att Jan Guillou tydligen ”lånat” väldigt mycket ur den här boken när han skrev sin Blå stjärnan. Detta har förargat Bergman, som menar att han som efterlevande till en ”svala” ägnat 30 år åt att forska och intervjua berörda personer och att han försökt se till så att storyn inte blivit utnyttjad av kommersiella krafter. Guillou själv menade nog att han med sin bok lyft fram det här spännande historiska skeendet på ett sätt som Bergmans egen bok inte förmått göra. Tja, båda har väl rätt på sin kant.
En vinstock behöver normalt cirka fem år för att bli någorlunda stabil i sin produktion. Efter ytterligare några år ökar kvalitén på frukten, förutsatt förstås att vinbonden arbetar på ett kvalitetsfrämjande sätt. Hur länge stocken sedan lever beror till viss del på vädret och andra fenomen, men framförallt på hur den sköts. Ett lågintensivt och kvalitetsinriktat jordbruk ser inte sällan sina stockar nå åldrar mellan 60 och 100 år. Den som jagar stora volymer får plantera om tidigare, kanske redan efter 20-25 år och definitivt när stocken nalkas de 40.
Fel ”lot”
Hursomhelst, ni är alltså där i Montalcino-faggorna och då, då börjar magen kurra å det grövsta, snabbt! en lunch! Styr då kosan till den pyttelilla, pittoreska byn Camigliano och dess enda krog,
Intag terrassen eller restaurangens innanmäte.
Och låt er översköljas av värdparets värme och ordflöde och inmundiga den goda mat och de viner som bjuds och betala för detta en spottstyver och tag sedan en liten promenad i Camigliano och förundras över alla de renoverade husen.
Och gläds över att det är sådant vi i Europa bara är så mycket bäst på, och då inte minst italienarna, att hålla oss med de här byarna som är som filmkulisser och de här krogarna som smakar så mycket mer än de kostar. Krogen och destinationen rekommenderas varmt. Hälsa värdparet!
(Räven på bilden bor hos grannen till krogens terrass, ja, varför ska man inte ha en räv som sällskap om man bor ensam i Camigliano?) 
På vår arrendegård Château d’Esclans (1995-2003) experimenterade vi desto mer, inte minst med ek, ja ni som följer vinifierat vet ju det där med hur ”Rochêne” blev ”Garrus” och gick i taket prismässigt. Kul förvisso, och på tal om en krönika i SvD (var det nog) om storytelling i vinvärlden, ett utmärkt exempel på den storytelling marknadsförarna av vin använt sig av sedan urminnes tider och genom vilka ett oräkneligt antal inte ens till del sanna historier kommit att slå rot som berättelser ur verkligheten.
I mer modern tid har jag till exempel tagit fram 
I morgon börjar den nya årgången av Les Lauzeraies rulla ut och under nästa vecka lär 2015 ta slut överallt och ersättas med 
Hur gör man då rosévin i Tavel? Jo, det är verkligen speciellt och det är ingen tillfällighet att rosévinerna härifrån är så smakrika och av många klassas som bäst i världen. Inte heller är det en tillfällighet att rosévins-appellationen Tavel var ett av de första vindistrikten att just få appellations-status på 1930-talet. Och att Balzac redan på 1800-talet konstaterade att Tavel är det enda rosévinet som vinner på lagring (!) känner väl de flesta till (?). Hemligheten med Tavel-vinerna är två: Den långa skalkontakten (gärna 48 timmar) och de många druvorna, av vilka flera är gröna och därför bidrar till att vinet inte blir alltför kraftigt färgat (omvänt ska sägas att regelverket för Tavel föreskriver att vinet ska ha en hög färgintensitet, något som kontrolleras varje år).
Dagen jag kom hemsläpande med mattan – tur huset har hiss! – kunde jag inte hitta Västergök i lägenheten. Han hade lagt fler prylar i mitt rum och gjort sig av med det mesta av mina tillhörigheter. När jag rusade ut på balkongen för att se om karln möjligen bara slängt ut grejerna där, stod inhysingen och väntade. ”Vad bra att du kom,” sa han, ”då ska jag bara kasta ut dig också så är allt klart”.