Efter Paris och Prag var det så dags för King Crimson i Stockholm. I Filadelfiakyrkan, då bandet föredrar fler spelningar i mindre lokaler än en spelning i en stor lokal. Bara en sådan sak. Ja, och i övrigt finns det egentligen inte så mycket att säga. Det här är överjordiskt bra för den brett musikintresserade. Oerhört skickliga instrumentalister i högform framför blandat godis från 40 års komponerande och bjuder oss på allt från soft-hard-soft-hard långt innan Pixies och Nirvana fanns via heavy metal långt innan den fanns till gudomligt vackra partier en masse i låtar som Starless och Epitaph, partier som får en icke ringa andel av publiken att fälla en tår eller två bara för att snart kastas tillbaka i bänkarna och tryckas mot ryggstöden när de tre utomjordiskt sluggande slagverkarna går loss på sina batterier med en frenesi och fascinerande samspelthet som bara det gör konserten till en fullpoängare.
Eller Tony Levin. Man kan plocka bort allt det övriga och bara lyssna på honom i låtar som Epitah. Basen är så vacker och hans scenpose så cool att man nästan får lust att börja spela bas. Bara för att lägga ner den tanken när Levin plockar fram stickbasen och lirar så man per omgående sätts på plats och inser att vägen till stort basspel är oändlig.
Nu har den här sättningen, anförd av den drygt 70-åriga Robert Fripp, turnerat i över ett år och vi kan dessvärre ana att den som vill förvissa sig om att inte missa den här för ett fullbordat liv obligatoriska upplevelsen på ett eller annat sätt måste ta sig till Paris, Marseille eller Monte Carlo eller någon annan av det fåtalet orter som återstår på spelplanen i år. Oavsett om du sett bandet redan, ska göra det eller inte kommer göra det är ett hett tips att köpa den dubbel-CD (med tillhörande DVD) som släppts som en sammanfattning av turnén. På känt King Crimson/Fripp-manér heter den inte Live eller The World Tour 2015-16 eller något sådant utan Radical Action To Unseat The Hold Of Monkey Mind. Och till det föreslår vi lite Cabreo Il Borgo, nr 74166, 325 sek. Ett vin så komplext, strukturerat, finstämt, lågmält och högljutt att det måste vara helt i Fripps anda.
Bortsett från den olyckliga impulsen att slita blåtandsklämman ur örat på missbrukaren fylls lätt blåtandsklämmebärarens iakttagare av medkänsla då de ställs inför den avgrundsdjupa intighet som måste ligga bakom driften att gå runt med en blåtandsklämma i örat – ja, vi är där inne på den bakomliggande driftens ursprung men kan inte avhålla oss från att nämna den mest uppenbara delen i den diagnos som en djupare analys ofrånkomligen kommer utmynna i. Så vad göra? Dessvärre kan vinifierat inte se någon annan väg ut ur denna för samhället otrevliga situation än att med omedelbar verkan förbjuda blåtandsklämmor.
Den som nu trots förbudet hänger sig åt slika utsvävningar ska dels utsättas för en omedelbar skatterevision av det större formatet och ledd av en synnerligen grinig och hatisk inspektör, dels med brutal och omedelbar verkan förpassas till den i framtidens plan 
Förtjänar att nämnas i sammanhanget att det så småningom kommer ett vitt syskon, baserat på grenache blanc, framförallt kompletterad med roussanne och marsanne och mindre andelar bourbolenc och clairette. Som övriga viner från Domaine de Brescou är Château de Brescou Terra Vitis-odlat och lågsvavlat.
Varför det? Jo, därför att de här åren, rent generellt, är väldigt talande och enkla att definiera. 2014 är grymt avseende vitt och rosa och uppvisar en unik, balanserad fräschör som vi sällan ser åtminstone i södra Frankrike. Samtidigt är de röda förvisso eleganta, strama och har allt som oftast ursnygg struktur men kan samtidigt sakna en del för att vara riktigt på topp. 2015, å andra sidan, är ett av de där omedelbara, runda ”kom-och-drick-mig-genast-åren”, ett sådant där år då de vita och rosa är för runda och flata och de röda så inbjudande att Parker skriker 101 poäng redan innan han fått näsan i glaset, lite grann som de röda från många håll 2009, alltså ett rödvin-för-dummies-år då det mesta som är någorlunda rent och välgjort blir mumsigt.
År som 2015 är också ganska förlåtande. Det är inte lätt gjort att extrahera fel och direkta orenheter täcks ofta upp av insmickrande frukt och en fyllighet som slår gommen med häpnad, vilket inte gör ont alls. Den som har någorlunda rena druvor och inte dabbar sig alltför mycket i hanteringen får till ett hyggligt rödtjut och de vita och de rosa kommer slå dummies med häpnad då de lanseras tidigt året därpå. ”Oj, vad bra! Redan!” utbrister de och missar att de här vinerna kanske rasar ihop om två-tre månader och inte alls kommer vara så fräscha och pigga när högsommarvärmen slår till. Något både en och annan HR redan hunnit notera varför det nyss sagda är att betrakta som ännu en inslagen dörr i självklarhetens och erfarenhetens korridor.
Vinerna från 2014 däremot kräver sin bedömare då vinerna är unga – vilket många fortsatt är – och, inte minst, sin konsument, då deras strama syror ska uppskattas. Ja, i grunden är 2014 och 2015 viner för olika konsumenttyper, eller möjligen olika tillfällen.
Sett över lite längre tid har smaken, och hur man bedömer året, förändrats och förändrats igen. Eller kanske är det snarare modet och hanteringen som ändrats. Under 90- och 00-talen svängde smaken mot renare viner, mer frukt och högre alkoholstyrka. Kort sagt nya fat och tankar och sen skörd. Senaste decenniet är det nya det gamla, alltså lite funky viner, sådana de var på 80-talet. För att inte tala om 70-talet. Ett årtionde då vinerna från vad som på den tiden sågs som referensen för lagringsviner, Bordeaux, genomgick en kris.
Affärerna gick inte så bra. Det saknades pengar. Arvsskatten var hög i Frankrike redan då. Utländskt kapital hade inte riktigt börjat strömma till ännu. Fat byttes inte ut i tid. Det slarvades. Jäskaren var inte alltid i toppskick. Det saknades flis. Mycket blev eftersatt. Vinerna sålde så där lagom bra. Har ni provat Château Margaux från det så länge så hyllade året 1975? Gör inte det. Ett riktigt lågvattenmärke både för slottet och Bordeaux. Inte så konstigt att Bordeauxerna inte stod sig så bra i Judgement of Paris 1976.
Nog av. Idag har vi ett bredare utbud. Fler områden, producenter och viner. Fler stilar. Något för envar. Vilket gör mest varje år till något gott. För någon. Därför förtjänar de också att bedömas korrekt och det är nog bättre att ligga lågt till dess man säkert vet – man kan förvisso alltid fråga vinmakarna och producenterna och importörerna, men de har alla sina särintressen att ta hänsyn till så, nej, tala är silver och tiga guld när det kommer till snabba slutsatser avseende en ny årgång och på tal om det så förefaller 2016 vara som 2001 och 1989, i alla fall härnere i södra Frankrike.
Men låt oss ta det från början. På 1980-talet gick en strid ström av pengar till Napa Valley. Många som tjänat en och femtio ville visa det genom att bygga någon form av monument över sig själv och då i form av en vingård. Nu kanske inte just det var den stora drivkraften utan lika mycket ren kärlek när Mitsuko och Jan Schrem gav sig i kast med projektet Clos Pegase. Bästa arkitekterna (tillsammans med San Fransisco Museum of Modern Art utlyste de 1984 en arkitekttävling som vanns av Michael Graves; bygget var klart 1987), bästa vinmakaren (legendaren André Tchelitscheff gjorde första årgången!) och så vidare och allt baserat på kärlek (vingården som heter Mitsuko spänner över 365 acre – en för var dag om året då Jan älskade sin Mitsuko, som han sägs ha sagt då han överlämnade denna gåva till sin hustru på hennes födelsedag, bara en sådan sak). En anekdot är att en del av Mitsuko’s Vineyard erbjuder samma jordmån som högra stranden i Bordeaux och här, menar många, kan man göra de bästa merlot-vinerna i Napa.
Men som med så mycket annat här i livet finns det upp- och nedgångar för vingårdar och om ägarens/initiativtagarens engagemang svalnar eller om någon annan får ta över driften så går det där magiska om intet. Så skedde här på Clos Pegase, om ni frågar till exempel mig. Kanske berodde detta ytterst på att Mitsuko Schrem gick bort alltför tidigt i sjukdom. För några år sedan köptes dock gården av Vintage Wine Estates, en allt större spelare, som arbetar lite grann som Roederer i Europa, genom att köpa på sig familjeägda verksamheter, låta dem vara ungefär som de är men en eller ett par klasser över där de nyss var.
I fallet med Clos Pegase har detta inneburit att gården rustats upp till sin forna glans och att vinerna i snabb takt tar sig tillbaka mot de höjder de en gång befann sig på. Avseende de vita är man där, när vi talar de röda så ja, de också, men de senaste årgångarna har ännu inte hunnit lanseras. Å andra sidan är redan 2012 och 2013 ett rejält snäpp upp och vi ser med spänning fram emot att de senaste skördarna ska nå oss i buteljform. Om detta kommer det finnas anledning att återkomma! (Clos Pegase viner finns ännu inte i Sverige, men de lär trilla in vad det lider.)
Vi påminner om att Kronos väv är Lars Torstensons fjärde roman och att den utkommer efter en lång tids väntan sedan förra romanen, Skördeoffer. En väntan som fyllts ut av ett 
”Det går att läsa Kronos väv som en allegori över mänskligheten, som sitter fast i tidens garn, dömd att upprepa sig själv och till att begå nya bestialiteter mot sig själv. Eller så går det att läsa boken som vilken berättelse som helst. Oavsett vilket kommer läsaren att få bekanta sig med ett färgstarkt och omfattande persongalleri.
Boken finns att köpa i välsorterade bokhandlar – finns den inte hemma går det bra att beställa den, isbnnr 978-91-88257-67-3, Vulkan – eller via nätbokhandlar som