Glädjen då en nära vän får beskedet att det som tidigare sagts vara elakartad tarmcancer bara är en böld i baken.
Glädjen över en böld i baken
2
Artbergomkronosväv
Kollegan Hans Artberg har på sitt www.artbergomvin.nu kommenterat min nya roman Kronos väv. Så här skriver han:
”Litterär busgrogg
I nya romanen Kronos väv (Vulkan) har Lars Torstenson tömt hela barskåpet. Här mixas allt, stort, smått, kända, okända, genier, dårar, historia, nutid, skröna, verklighet. Navet är sydfranska Draguignan, med berättaren Achille (som ni f ö bör se upp med – han har lik i lasten…).
Min favoritstory är den om Kadaffiklanen och deras historik som antropofager(!). Hade jag gärna sett renodlad som långnovell – men Lars har valt att väva in den i helheten.
Kronos väv är en novellsamling klippt till roman. Blir så mer svårläst – men kanske också mer raffinerad.
(Epilog: Vad dricker man till människokött? ”Som ni säkert vet är människoköttet betydligt mer likt fisk än till exempel nöt. För det mesta drack vi vitt från Bordeaux. Pavillon Blanc från Château Margaux. Laville Haut-Brion. Haut-Brion. Smith-Haut-Lafitte.”)”
En dag på polisens thinktank
-Det verkar som om media tycker att vi har ett problem med att det tafsas på flickor i samband med konserter och liknande arrangemang.
-Det…
-Jag har lite svårt att se att det skulle vara ett problem överhuvudtaget och om det är ett problem kan det inte vara ett stort problem.
-Det…
-Men nu är media där och bökar med sitt smutsiga tryne så vi måste göra något. Vad gör vi?
-Jo, jag…
-Då är frågan: vem tafsas det på?
-Flickor och…
-Flickor. Vem är det som tafsar?
-Naiva och okunniga tölpar, svinpälsar, psykiskt sjuka, st…
-Jaja, men använd nu det ni lärt er på Polishögskolan, konstapeln, och fråga er: finns det en gemensam nämnare här?
-Alla som tafsar är män.
-Jamen det vet väl alla, men det måste ni förstå att vi kan inte peka ut ”män”, det skulle ju vara som att påstå att alla som tafsar och våldtar är män. Det kan vi inte säga.
-Annars tänkte jag att vi kunde göra ett armband med texten ”Jag tafsar inte!” och ge till män som inte tafsar. Det skulle skapa ett positivt grupptryck och kanske få en del tafsare och andra oberäkneliga element att ta på sig armbandet och faktiskt leva som armbandet lär?
-Haha, oj, en så tokig idé! Herregud! Vi är poliser, konstapeln. Poliser!
-Ja, nej, det kanske inte är världens bästa idé, det kan jag hålla med om.
-Haha, ja, det kan man lugnt säga. Tänk efter nu: finns det någon gemensam nämnare för dem som blir tafsade på?
-De är flickor?
-Exakt! Jag tänkte att vi skulle ge alla flickor ett armband med texten ”Tafsa inte!”. På så vis kan den som inte vill bli tafsad på, eller för den delen antastad eller våldtagen, visa att det är så, att den inte vill bli tafsad på och så vidare. Enkelt. Genialiskt. Visar att vi på Huvudkontoret tänker vi också. Seså, iväg nu och handla armband!
På rehab-hemmet för nättroll
-Idag tänkte jag att vi ska prata om dina texter på Flashback om att Duktiga Journalisten ska straffkopuleras.
-RÄTT! HON SKA STRAFFKOPULERAS! HORA!
-Varför ska hon straffkopuleras, menar du?
-Hon är en SUBBA!
-Varför är hon en subba?
-Det är uppenbart ju! Hon pratar DUMHETER på sin (censur) DIALEKT!
-Så kvinnor som talar dialekt bör straffkopuleras, särskilt om de är på TV?
-Ja, de ska STRAFFKOPULERAS AV EN STOR SVART N…
-Ursäkta jag avbryter dig där, men jag undrar varför det alltid är en stor, svart man som ska stå för straffkopulerandet? Du måste förstå att det får mig att undra över din självbild. Menar du att din och andra vita mäns peterniklasar är för små för att kunna användas som bruksföremål då det är fråga om straffkopulation?
-Vad är det för (censur) DUMHETER!?
-En annan sak jag undrar över är hur det ska gå till allt det där straffkopulerandet. Det finns en ganska stor mängd kvinnor som talar dialekt och om alla de ska straffas, och jag gissar att de som dessutom är på TV ska dubbelstraffas, kräver det en ganska omfattande organisation. Hur har du tänkt där, ska alla flygas till en lämplig, utvald del av Afrika där männen är särskilt välutrustade och där ska kvinnorna sedan straffkopuleras till dess de slutar bete sig dialektalt och kanske rent av slutar vara kvinnor i den mån de kan det?
-Du är så full av SKIT! SUBBA! Du ska (censur) STRAFFKOPULERAS tills (censur) och (censur). Du ska GRUPPVÅLDTAS! HORA! BARA DÖ!
-Tyvärr är det min plikt att informera dig om att det civiliserade samhället nu instiftat lagar som förpliktigar samhället, alltså sig självt, att skydda sig mot nättroll och att så långt det är möjligt ge er vård på sluten anstalt, som den här…
-Det är ju en FLYKTINGFÖRLÄGGNING för (censur) som ska BRINNA!
-Det var en flyktingförläggning men nu när de ombyggda herrgårdarna, lagren och båtarna är fler än flyktingarna och investerarna står med långa näsor har riksdagen bestämt att de här anläggningarna ska användas till att rehabilitera nättroll…
-ÖVERGREPP! Jag är UTSATT FÖR ÖVERGREPP!
-Förvisso. Du är kränkt och utsatt för övergrepp och även om du inte kommer att straffkopuleras här kommer du inte härifrån förrän du talar i gemener och slutar använda fula ord…
-GEMENER?!! (censur) (censur) (censur)!!!!!
-Som sagt. Ett visst mått av respekt för medmänniskor, även sådana med avvikande kön, dialekt, utseende och åsikt, måste vara en del av dig innan vi släpper ut dig i samhället igen.
-Vaddå, håller du på AIK eller?! Du ska (censur) STRAFFKOPULERAS (censur) SUBBA! EN STOR SVART N…
-Jaja, det blir nog bra med det. Innan jag ber vårdaren ta med dig tillbaka till cellen vill jag informera dig om att jag diagnosticerat dig med näthatarsjuka och dumhet och du kommer att få bästa tänkbara vård här och jag lovar att vi inte släpper ut dig förrän du kan föra dig i ett städat rum.
Rehabsång!
Världens bästa glass!
Den trogne HR:en vet att er utsände i de ständigt sökande glasskonnässörernas kylslagna och emellanåt kladdiga kiosker och andra utskänkningsställen med mer eller mindre klass och glass är ständig i sitt sökande efter glassens graal och nu, nu!, tror sig den nyss tämligen omständligt nämnde ha funnit glasscoupernas glasscoup, glasstrutarnas glasstrut, glassbägarnas glassbägare med allt från en till massvis med kulor och smaker, kort sagt Glassgraalen själv!
Om den ärade HR:en klickar in här på länken och tittar så ser det ut som om glassarnas glass verkligen tar plats här i världen. Den som besökt Gelateria I Mannari vet att vi talar om ett hål i väggen i en slags förort mellan Roms centrum och flygplatsen Fiucimino. Mer bestämt är adressen Via di Grotta Perfetta 125 och telefonnumret 06 5420448 – om ni går vilse och vill att Signor Mannari, denne Mâitre Chocolatière OCH Mâitre Glacière (!), kommer till er undsättning med en kylväska hängande runt halsen kan det vara bra att ha, fast ändå bättre är att bara fråga hur ni ska ta er ur er eländiga benägenhet och snarast hitta till Hans himmelrike, där glassen får tungan att smälta och chokladen ögonen att tåras och hjärtat att brinna. Gör er omaket att hitta dit. Det är en order från den som sökt glassens Graal under en livstid.
Icecream utan ice. Icecream utan cream. Talking Heads 1, 2 och 3.
Château de Berne
Numer säljs det vin från Château de Berne i Sverige, eller i vart fall från slottets negociant-firma – det är vanligt att producenterna härnere, precis som en gång i tiden Domaine Rabiega, sätter upp vinhandelshus och säljer inköpt och omblendat vin med ett namn snarlikt en fysisk plats. Gissningsvis köper många Berne-flaskorna för den fyrkantiga buteljen, precis som de köper andra Provence-producenters konceptviner och tror att de dricker egendomsproducerat. Inget ont i det. För egen del måste jag dock erkänna att det är få Provence-producenter som övertygar mig med sina roséviner idag – att kategorin gått från noll till att totalt dominera rosémarknaden i Sverige är en gåta vars svar möjligen kan hittas i en följa strömmen-mentalitet och en förmåga att inte ledsna på jästboostad grapefrukt och svavel. Med det sagt ska vi nu hylla Château de Berne.
Château de Berne köptes för ett 30-tal år sedan av en tät investerare och snart började ett resmål värt sitt namn växa fram, men det var först sedan den nuvarande, likaledes täta, ägaren för ett decennium sedan tog över som saker började hända på allvar. Den tidigare hyggligt skötta vinverksamheten fick en ny skjuts och massvis med både mark och andra gårdar – som Domaine des Bertrands och Château des Launes – köptes in. Idag är ”Château de Berne” en av de största producenterna i Provence och med en verksamhet som via slottsproduktionen, andra egendomars produktion och vinhandelshusets produkter säljer över hela världen. Och allt är mycket bra gjort (utom möjligen då vinerna, där kvalitetskraven inte alltid är där de bör vara i en så pass här omfattande satsning). Allra bäst är det lyxhotell, det spa och den stjärnkrog som etablerats på själva Château de Berne.
Det finns många gårdar värda att besöka i Provence idag. De senaste åren har allt fler spektakulära anläggningar byggts upp och även om vinerna sällan står i paritet till de nya byggnaderna, konsten i parkerna och maten på restaurangerna är flera av dem mer än väl värda att besöka. Och kanske är Berne allra mest värt att besöka. Den som tycker att Benjamin Collombats stjärnkök blir för dyrt – allt är relativt, dyrt är det för den som inte har råd, priserna i sig finns inget att säga om – kan prova på hans lite enklare kreationer i bistron/bakfickan och den som i likhet med vinifierat kanske inte går igång i 180 på gårdens viner har en hygglig vinlista att välja från. Rekommenderas.
Château d’Esclans
Efter inläggen om Domaine Rabiega och Clos Dière har fler än en hört av sig och bett om en liten kommentar också till åren på Château d’Esclans (1995-2003) och, ja, varför inte: I syfte att ta tag i vår kritiska massa och utöka volymen och därmed smeta ut kostnaderna arrenderade V&S via Domaine Rabiega vingården vid Château d’Esclans under nio år. För min personliga del handlade det också om att få tillfälle att vinmaka, experimentera, lära och förfina mera. Arbetet inleddes med att styra upp den totala renoveringen av vinkällaren, som kom att göras som en större kopia på Domaine Rabiega. Det innebar ett separat fatlager och två olika jäsningslokaler. En med stora tankar och en med små. Allt gjordes efter konstens alla regler och kort sagt var druvreceptionen och jäsningslokalerna utmärkta.
Lika gott ställt var det inte i vingården. Enligt det franska regelverket för arrenden är det ägarens sak att investera och underhålla odlingen (med mera). Det var nu denne inte så intresserad av, varför vi fick jobba på så gott det gick i markerna. Vissa planteringar var i så pass dåligt skick att det var svårt att göra något vettigt där, men överlag fungerade det trots allt väl och vi led ingen brist på bra druvmaterial.
Som vi inte ägde gårdens eget varumärke fick vi skapa nya produkter och namn vid sidan om en fortsatt produktion av ett antal viner som gick under namnet ”Château d’Esclans” – i stort sett genomgående korrekta viner som var lätta att tycka om och att sätta på matbordet. Utöver det segmentet byggde vi snabbt upp ett flertal produkter och etiketter som fungerade väl. Sist men inte minst fanns under de här åren ett flertal ”experiment-viner” att tillgå.
Blend de sista nämner jag här framförallt tre: 1. Rochêne (från ”rosé” + ”chêne”, ek). Ett ganska kraftfullt rosévin med tämligen ljus färg, jäst och lagrat sex till nio månader på ny ek. 2. Recinasut (från ”recioto” + ”cinsaut”). Ett rödvin som gjordes på torkade cinsaut-druvor (druvorna torkade vi flera månader på vinden ovanför den mindre av vinkällarna). 3. Rabiega Ripasso. Tja, det var en ripasso och smakade mer Italien än Frankrike. Vid sidan om dessa gjorde vi en del viner som till exempel skulle vinna medaljer, och gjorde det (Cuvée Concours), ekade rolle-viner (som då hånades och nu kopierats en masse), och provlådor som Rabiega The Oak Case (samma vin som lagrats lika länge på sex olika fat och buteljerats var för sig) och Rabiega The Cork Case (som föregående men med sex olika slags förslutningar).
Det som var själen och hjärtat i verksamheten vid Château d’Esclans var de endruvsviner vi gjorde där, framförallt de tre röda, Carbase (carignan), Mourbase (mourvèdre) och Grebase (grenache). Här sparade vi inte på krutet. Allt gjordes i odlingen för att druvorna skulle bli perfekta och vi försökte skörda på minuten och utveckla macereringen och jäsningen till fulländning (vi hann långt men inte till fulländning, om man nu alls kan nå dit). Vi använde mestadels ny ek för de här vinerna och skruvade på sammansättningen lite varje år och skapade en fatfilosofi för de enskilda druvorna i syfte att hjälpa naturen att ta fram fruktens specifika och bästa egenskaper.
Provade en The Oak Case häromåret. Fortsatt spännande provning och vinet håller, trots att vi snarast valde ett grundvin som var lite vekt (i syfte att få rejält synbara resultat på sex månaders fatlagring). Carbase 2001 fortsatt fantastisk, om jag får säga det själv. Provade det som nog var det bästa året, 1998, för något år sedan, strålande då, dessvärre lär det inte finnas några fler flaskor att prova (?). Avseende Mourbase testade jag både 99 och 00 för ett par år sedan, då fortsatt bra. Grebase tror jag generellt slukades för tidigt och jag har inte provat någon på flera år.
När vi lämnande Château d’Esclans tog en granne över arrendet och ett par år senare såldes gården till nuvarande ägaren, Sacha Lichine, som tog tillbaka arrendet och som bestämt sig för att göra världens dyraste rosévin. Sagt och gjort. Efter år av investeringar och hårt arbete har han en vingård i perfekt skick och har kraftigt byggt ut för att kunna utöka produktionen och lagerkapaciteten. Och han gör världens, såvitt är bekant, dyraste rosé. Huruvida detta är prisvärt överlåter jag åt andra att bedöma, men jag lyfter gärna på hatten för Lichines all in-satsning på egendomen. Det är ett nöje att köra vägen mellan Le Muy och Callas och titta på den välskötta egendomen, där den breder ut sig mellan vägen D25 och vattendraget Endre.
Två göteborgska torsdagstankar & ett citat
Tinder för hoppryttare: Hinder.
Tinder för pedofiler: Kinder.
Inför stundande OS citerar vi www.sommaros.se och gläds åt att de olympiska spelen är kraftigt nedkortade nuförtiden. ”Enligt historikerna så pågick spelen i flera hundra år och fortlöpte ända fram till år 393 efter kristus, då spelen förbjöds.”
The Pogues feat. Kirsty MacColl!
Dela “Två göteborgska torsdagstankar & ett citat” på Twitter
Ljus rosé, grapefrukt & svavel
För några år sedan konsumerades mestadels kraftigt färgat, obalanserat och rustikt rosévin i Sverige. Alltsomoftast var det orent. Sällan eller aldrig från Provence. Några av oss menade att allt detta var aningen pinsamt. Vi ropade efter mer Provence, ljusare färg och bättre balans. Nu har vi fått vad vi tål. Så gott som allt som säljs i Sverige idag är ljust och allt som oftast från Provence. Men hur kul är vinerna? Egentligen?
Patetiskt vanligt är att folk fått för sig att ett rosévins kvalitet sitter i färgen. Andra går på det där producentsnacket om att ”det svåraste som finns är att göra rosé! man måste pricka färgen exakt, och det är svårt!”. Snickesnack och dumheter.
1.Rosévinets kvalitet sitter i dess doft och framförallt dess smak. Det finns utomordentliga roséviner, och motsatsen, i alla tänkbara rosa nyanser.
2.En hyggligt begåvad önolog, vinmakare eller klåpare kan få till vilken nyans den vill på ett rosévin.
3.Bortsett från att man enkelt kan styra urlakningen/färgsättningen både i press och tank kan man alltid fixa till en färg som gått snett.
Låt oss anta att jag vill ha ett skalurlakat rosévins smak och kropp men en ljus färg, vad gör jag då? Tja, jag kan köra aktivt kol i pressen, eller i tanken, jag kan svavla hårt och jag kan blanda i vitt vin. Till exempel. Vill jag å andra sidan ha lite mer färg ity mitt direktpressade rosévin blev alldeles vitt, ja då kör jag bara i lite rödvin. Tillåtet? Bevisa att jag gjort det!
Idag säger än den ene än den andre att den var först med rosévin på ekfat. Hm, de flesta tycks glömma att man i Rioja gjort rosévin på det viset i ett sekel eller så – till exempel fann jag min inspiration till Chateau d’Esclans ”Rochêne” (ekfatslagrat rosé från Château d’Esclans, känns det igen?) från Marquez de Murrietas då nedlagda rosé (senaste, möjligen för evigt sista, årgången var 1987, vi började med Rochêne långt senare, 1995 eller så). Med andra ord inget nytt under solen där.
Vad så med alla dessa ljusa roséviner med grapefrukt, i förekommande fall blodgrapefrukt, i doft och smak? Tja, det är i första hand ett verk av den utvalda jäststammen. Inget fel i det, men en aning skrattretande när folk tillskriver druvor och ursprung det uttrycket i doft och smak.
En annan sak de flesta av de här ljusa, inte särskilt smakrika vinerna har gemensamt är den höga halten av både totalt och fritt svavel. Den som är känslig känner det i såväl doft som smak, den mindre känslige reagerar omedvetet, kanske på beskan, kanske på att doften är väl stereotyp.
Sist men inte minst är det befriande med en egen blogg där man både kan mansplaina och gnälla bittert utan att bli avbruten. Låt vara att viss smolk i glädjebägaren är insikten om att det i grund och botten är så att massan får vad massan vill ha och det oavsett om det sitter några och vet bättre på gubb- och kärringhyllan.
Jam!
Tisdagstanke
Det som skiljer civilisationen från barbariet är samverkan och förmågan att inte hata.