Vad som driver dessa förtappade medelålders män som struttar omkring med blåtandsklämmor i öronen och, måste vi tro, därmed anser sig sända en signal om viktighet, varmed de avslöjar sig själva som exceptionellt oviktiga, är en fråga som sannolikt kräver en mer djupgående psykologisk analys och en text längre än vad denna utrymmessnåla blogg tillåter. Av det alldeles nyss, i slutet på första satsen, nämnda skälet avstår vi alltså från att analysera varför och fokuserar istället på hur vi ska få stopp på eländet ity ett elände är ofoget att gå runt med blåtandsklämmor i öronen i syfte att se viktig ut.
Bortsett från den olyckliga impulsen att slita blåtandsklämman ur örat på missbrukaren fylls lätt blåtandsklämmebärarens iakttagare av medkänsla då de ställs inför den avgrundsdjupa intighet som måste ligga bakom driften att gå runt med en blåtandsklämma i örat – ja, vi är där inne på den bakomliggande driftens ursprung men kan inte avhålla oss från att nämna den mest uppenbara delen i den diagnos som en djupare analys ofrånkomligen kommer utmynna i. Så vad göra? Dessvärre kan vinifierat inte se någon annan väg ut ur denna för samhället otrevliga situation än att med omedelbar verkan förbjuda blåtandsklämmor.
Viktigt är, förstås, också att samhället utdömer kännbara straff för den som, om uttrycket tillåtes, inte hörsammar blåtandsklämmeförbudet. Exakt vilka straffen ska vara föreslås bestämmas genom en tävling där hela folket får vara med och föreslå straff. Strafförslag ska skickas direkt till Justitieutskottet (Riksdagen, Stockholm). Glöm inte motivera varför just Ditt straff ska gälla. En jury bestående av justitieminister Morgan Johansson, Justitieutskottets medlemmar, Rikspolischef Dan Eliasson samt FRA:s generaldirektör Dag Hartelius – det sistnämnda eftersom FRA kommer få till uppgift att söka och fånga in blåbandsklämmor som rör sig i samhället utan att lagens långa arm kan hitta dem – kommer utse en vinnare som belönas med ett par rejält tilltagna öronmuffar i gredelint.
Den som nu trots förbudet hänger sig åt slika utsvävningar ska dels utsättas för en omedelbar skatterevision av det större formatet och ledd av en synnerligen grinig och hatisk inspektör, dels med brutal och omedelbar verkan förpassas till den i framtidens plan 
Förtjänar att nämnas i sammanhanget att det så småningom kommer ett vitt syskon, baserat på grenache blanc, framförallt kompletterad med roussanne och marsanne och mindre andelar bourbolenc och clairette. Som övriga viner från Domaine de Brescou är Château de Brescou Terra Vitis-odlat och lågsvavlat.
Varför det? Jo, därför att de här åren, rent generellt, är väldigt talande och enkla att definiera. 2014 är grymt avseende vitt och rosa och uppvisar en unik, balanserad fräschör som vi sällan ser åtminstone i södra Frankrike. Samtidigt är de röda förvisso eleganta, strama och har allt som oftast ursnygg struktur men kan samtidigt sakna en del för att vara riktigt på topp. 2015, å andra sidan, är ett av de där omedelbara, runda ”kom-och-drick-mig-genast-åren”, ett sådant där år då de vita och rosa är för runda och flata och de röda så inbjudande att Parker skriker 101 poäng redan innan han fått näsan i glaset, lite grann som de röda från många håll 2009, alltså ett rödvin-för-dummies-år då det mesta som är någorlunda rent och välgjort blir mumsigt.
År som 2015 är också ganska förlåtande. Det är inte lätt gjort att extrahera fel och direkta orenheter täcks ofta upp av insmickrande frukt och en fyllighet som slår gommen med häpnad, vilket inte gör ont alls. Den som har någorlunda rena druvor och inte dabbar sig alltför mycket i hanteringen får till ett hyggligt rödtjut och de vita och de rosa kommer slå dummies med häpnad då de lanseras tidigt året därpå. ”Oj, vad bra! Redan!” utbrister de och missar att de här vinerna kanske rasar ihop om två-tre månader och inte alls kommer vara så fräscha och pigga när högsommarvärmen slår till. Något både en och annan HR redan hunnit notera varför det nyss sagda är att betrakta som ännu en inslagen dörr i självklarhetens och erfarenhetens korridor.
Vinerna från 2014 däremot kräver sin bedömare då vinerna är unga – vilket många fortsatt är – och, inte minst, sin konsument, då deras strama syror ska uppskattas. Ja, i grunden är 2014 och 2015 viner för olika konsumenttyper, eller möjligen olika tillfällen.
Sett över lite längre tid har smaken, och hur man bedömer året, förändrats och förändrats igen. Eller kanske är det snarare modet och hanteringen som ändrats. Under 90- och 00-talen svängde smaken mot renare viner, mer frukt och högre alkoholstyrka. Kort sagt nya fat och tankar och sen skörd. Senaste decenniet är det nya det gamla, alltså lite funky viner, sådana de var på 80-talet. För att inte tala om 70-talet. Ett årtionde då vinerna från vad som på den tiden sågs som referensen för lagringsviner, Bordeaux, genomgick en kris.
Affärerna gick inte så bra. Det saknades pengar. Arvsskatten var hög i Frankrike redan då. Utländskt kapital hade inte riktigt börjat strömma till ännu. Fat byttes inte ut i tid. Det slarvades. Jäskaren var inte alltid i toppskick. Det saknades flis. Mycket blev eftersatt. Vinerna sålde så där lagom bra. Har ni provat Château Margaux från det så länge så hyllade året 1975? Gör inte det. Ett riktigt lågvattenmärke både för slottet och Bordeaux. Inte så konstigt att Bordeauxerna inte stod sig så bra i Judgement of Paris 1976.
Nog av. Idag har vi ett bredare utbud. Fler områden, producenter och viner. Fler stilar. Något för envar. Vilket gör mest varje år till något gott. För någon. Därför förtjänar de också att bedömas korrekt och det är nog bättre att ligga lågt till dess man säkert vet – man kan förvisso alltid fråga vinmakarna och producenterna och importörerna, men de har alla sina särintressen att ta hänsyn till så, nej, tala är silver och tiga guld när det kommer till snabba slutsatser avseende en ny årgång och på tal om det så förefaller 2016 vara som 2001 och 1989, i alla fall härnere i södra Frankrike.
Men låt oss ta det från början. På 1980-talet gick en strid ström av pengar till Napa Valley. Många som tjänat en och femtio ville visa det genom att bygga någon form av monument över sig själv och då i form av en vingård. Nu kanske inte just det var den stora drivkraften utan lika mycket ren kärlek när Mitsuko och Jan Schrem gav sig i kast med projektet Clos Pegase. Bästa arkitekterna (tillsammans med San Fransisco Museum of Modern Art utlyste de 1984 en arkitekttävling som vanns av Michael Graves; bygget var klart 1987), bästa vinmakaren (legendaren André Tchelitscheff gjorde första årgången!) och så vidare och allt baserat på kärlek (vingården som heter Mitsuko spänner över 365 acre – en för var dag om året då Jan älskade sin Mitsuko, som han sägs ha sagt då han överlämnade denna gåva till sin hustru på hennes födelsedag, bara en sådan sak). En anekdot är att en del av Mitsuko’s Vineyard erbjuder samma jordmån som högra stranden i Bordeaux och här, menar många, kan man göra de bästa merlot-vinerna i Napa.
Men som med så mycket annat här i livet finns det upp- och nedgångar för vingårdar och om ägarens/initiativtagarens engagemang svalnar eller om någon annan får ta över driften så går det där magiska om intet. Så skedde här på Clos Pegase, om ni frågar till exempel mig. Kanske berodde detta ytterst på att Mitsuko Schrem gick bort alltför tidigt i sjukdom. För några år sedan köptes dock gården av Vintage Wine Estates, en allt större spelare, som arbetar lite grann som Roederer i Europa, genom att köpa på sig familjeägda verksamheter, låta dem vara ungefär som de är men en eller ett par klasser över där de nyss var.
I fallet med Clos Pegase har detta inneburit att gården rustats upp till sin forna glans och att vinerna i snabb takt tar sig tillbaka mot de höjder de en gång befann sig på. Avseende de vita är man där, när vi talar de röda så ja, de också, men de senaste årgångarna har ännu inte hunnit lanseras. Å andra sidan är redan 2012 och 2013 ett rejält snäpp upp och vi ser med spänning fram emot att de senaste skördarna ska nå oss i buteljform. Om detta kommer det finnas anledning att återkomma! (Clos Pegase viner finns ännu inte i Sverige, men de lär trilla in vad det lider.)
Vi påminner om att Kronos väv är Lars Torstensons fjärde roman och att den utkommer efter en lång tids väntan sedan förra romanen, Skördeoffer. En väntan som fyllts ut av ett 
”Det går att läsa Kronos väv som en allegori över mänskligheten, som sitter fast i tidens garn, dömd att upprepa sig själv och till att begå nya bestialiteter mot sig själv. Eller så går det att läsa boken som vilken berättelse som helst. Oavsett vilket kommer läsaren att få bekanta sig med ett färgstarkt och omfattande persongalleri.
Boken finns att köpa i välsorterade bokhandlar – finns den inte hemma går det bra att beställa den, isbnnr 978-91-88257-67-3, Vulkan – eller via nätbokhandlar som 
Nu är det inte givet hur man bör bestraffa dessa selfiemissbrukande individer då de i grund och botten behöver vård och omsorg. Detta kan dock inte få hindra rättvisan från att ha sin gång. Kort sagt kan den som inte kan hålla sina selfielustar och – böjelser i schack i städade omgivningar, vilket torde vara allt förutom de mest privata sammanhangen, straffas på ett adekvat sätt och i väntan på att den tillredning regeringen nu kommer tillsätta malt färdigt föreslår vinifierat, att den som tas på bar gärning i färd med att ta en selfie skall utställas till allmän beskådan på närmaste torg, slagen i järn och under en tid som inte får understiga en månad, en tid under vilken det kriminella element ska pluta med munnen alternativt le, noterbart är att den tid som selfiemissbrukaren inte ler eller munplutar ska läggas till på straffets totala tid upp till en tidpunkt då den totala strafftiden uppgår till fyra år, i de fall då brottslingen stått slagen i järn och till allmän beskådan på närmaste torg under en tid om fyra år och en dag ska straffet anses vara avtjänat även i de fall då selfiemissbrukaren inte munplutat eller lett i tillräcklig grad; i de fall då selfiemissbrukaren använder en så kallad selfiestick, ska straffet ovan fördubblas; i de fall då selfiemissbrukaren lägger ut sin bild eller, i förekommande fall, sina bilder, på sociala medier eller liknande, skall en månad för varje publiceringstillfälle adderas till straffet.
Till protokollet skall för ordningens skull tas att det är strikt förbjudet att ta bilder av sig själv tillsammans med en i bojor slagen plutmun och selfiemissbrukare. Överträdelse beivras och kommer, om vinifierat får bestämma, bestraffas med deltagande i ett avsnitt av Paradise Hotel, där den dömde ska vara aktiv i samtal och ränker på ett sådant vis att individen får uppmärksamhet i minst en kvällstidning och på Flashback forum; i de fall då det kriminella elementet inte lever upp till de förväntningar kriminalvården har rätt att ställa, skall straffets förlängas med ett nytt avsnitt för varje otillräcklig insats upp till fem avsnitt, i de fall då maxtiden om fem avsnitt uppnås och den dömde fortsatt inte levt upp till kriminalvårdens rättmätiga förväntningar skall brottslingen överföras till Let’s dance, där den skall vara kvar till det att Tony Irving menar att selfiemissbrukarmissbrukaren dansar tillräckligt illa för att få lämna programmet.