Vinets moraliska pris: gör du rätt för dig?

Publicerat 2015-12-20 av Lars Torstenson

I samband med inlägget om bluffzinfandel (läs här) häromdagen kom en fråga om vad man som konsument bör betala för att vara säker på att inte betala omoraliskt lite för ett vin. Jag skrev ett långt svar på detta. Sedan dess har ett flertal personer via olika vägar bett mig göra ett inlägg av mitt svar. Voilà! Här är det.

Det är omöjligt att ge ett exakt svar på vad som är ett moraliskt korrekt pris på ett vin. Däremot vet vi att den som vill vara moraliskt korrekt ska betala så mycket att alla inblandade i kedjan bakåt från konsumenten till extrahjälpen i vingården och miljön mår bra. Det finns vissa undantag där producenten lyckas göra vin till ett så lågt pris som låt säga 65 kr/buteljen utan att individer eller miljö drabbas. Kanske handlar det då om ett kooperativ med medlemmar som ärvt mark och maskiner och där man kan göra gemensamma inköp av materiel och produkter och där medlemmen är bonden som gör allt själv i vingården och som för ett leverne med låga personliga krav och omkostnader.Mer sannolikt hamnar en moraliskt korrekt prislapp på >80 kr/butelj. Nu kan någon invända att det faktum att priset är högre inte ger några garantier för att allt går rätt till. Det stämmer. Å andra sidan vet du att saker och ting högst sannolikt inte är okej om du köper låt säga en box för 150 kr. Betalar du lite mer har du gjort vad man kan förvänta sig av dig – den som verkligen är om sig och kring sig lägger dessutom lite tid på att kolla upp importören och producenten. Arbetar importören med iögonfallande många billighetsviner och, låt vara lite dyrare, hittepå-zinfandel och sockrad appassimento kan det vara idé att avstå från den importörens övriga viner också. Veterligt har det aldrig funnits någon tydligt ifrågasättande konsumentaktion av det här slaget när det gäller vin i Sverige.

De uppskattade priserna ovan kan förstås diskuteras. Själv funderar jag på om jag lagt mig för lågt. Den som säljer skräpvin har säkert ett och annat tunt argument för att en väldigt låg prislapp också kan vara korrekt, men handen på hjärtat så gör den personen bäst i att ligga lågt och hålla sig utanför en sådan här diskussion därför att allt kommer alltid tillbaka till vinets ursprung: vingården. Det är ett ofrånkomligt faktum att lågt pris kräver stor skörd i syfte att hålla nere priset per liter. Den som tjänar en hacka på misstänkt billigt vin bör stå för det, inte söka dåliga bortförklaringar.

Med viss variation för var i världen man befinner sig kostar det mellan 25 000 och 30 000 kr att driva ett hektar vinodling ett år – notera att det är mycket svårt att komma ner till 25 000 kr och lätt att hamna på upp emot 40 000 kr, uppskattningen här är alltså tämligen försiktig (när jag ger råd åt mina kunder utgår jag alltid från en högre kostnad per hektar än 25 000 kr). Undantaget kan vara en gård som utnyttjar arbetskraften rejält.

Den som vill sälja en flaska vin för <70 kr i Sverige får cirka 2 € för den, alltså runt 18 kr. Kostnaden för glasflaskan (plast är dyrare), kork, etikett och kartong ligger på cirka 10 kr, oftast mer – självklart är även detta en kostnad som kan påverkas nedåt vid mycket stora volymer men för det mesta är det dyrare än så här. Med andra ord återstår i mycket goda fall 8 kr för själva vinet, eller med andra ord för arbetet i vingården ett år (beskärning, växtskydd, ogräsbekämpning, reparation av stolpar och ståltråd mm) – det är de 25 000 till 30 000 kr som nämns ovan – och till detta ska läggas skörden, vinifieringen, lagringen och tappningen. Tillkommer gör dessutom kostnaderna för el, försäkringar och annat som måste till. Den som har kapitalkostnader ska ha täckning även för dem.

Arbetar producenten med ett rimligt uttag som inte kräver kraftig gödning eller oskäliga mängder vatten får hen kanske 5000 flaskor på ett hektar. Om kostnaderna för torrgodset (flaska o s v) hålls nere till låga 10 kr per enhet ska i nästa steg cirka 30 000 kr för vingårdsarbetet fördelas på de 5000 flaskorna (alltså 6 kr per enhet). Återstår i bästa fall 2 kr. Pengar som ska täcka eventuella kapitalkostnader, investeringar, underhåll, marknadsföring, försäljningskostnader och annat som vanligtvis tillkommer. Och så ska bonden tjäna något. Som synes blir det svårt att få den här kalkylen att gå ihop.Om producenten däremot göder kraftigt och bevattnar och på så vis ökar uttaget till det dubbla eller rent av tredubbla blir kalkylen en annan. Om gården gör 15 000 flaskor per hektar istället gör 5 000 ska 30 000 kr fördelas på 15 000 buteljer, alltså 2 kr per enhet. Återstår då gör i runda slängar drygt 6 kr/flaska. Multiplicera med 15 000 och du har rimligtvis en lönsam business även sedan övriga kostnader betalats. Däremot är det givet att miljön inte mår så bra av ett så högintensivt jordbruk samtidigt som bevattning och hård gödning resulterar i täta klasar och druvor med tunt skal, vilket gör att det krävs mer bekämpningsmedel – det har man förvisso råd med i kalkylen men det är knappast något önskvärt från vare sig konsument- eller miljösynpunkt. Dessutom är risken överhängande att skörden kommer drabbas mer eller mindre av röta som i sin tur dels kan resultera i orent vin, dels i att halten cancerogent ochratoxin blir onödigt hög.

Noteras ska för övrigt att en del tror att ett billigt vin blir mer moraliskt korrekt bara för att det är certifierat ekologiskt eller fairtrade. Två i sig bra saker, men notera att certifieringen snarare gör att de här vinerna måste kosta mer för att leva upp till sin certifiering – inga certifieringar är gratis i vinets värld – samtidigt kommer inga viner förbi den självklara kopplingen mellan uttag per hektar, övriga utgifter och produktionskostnaden. Med andra ord: gärna ekologiskt och fairtrade, men till ett fair price (säger jag som gammal eko-bonde).Notera också att exemplet ovan bygger på en flaskkostnad om strax under 70 kr, kostar din butelj under 60 kr ska du kapa ytterligare runt en femma i priset som producenten får och då är det sannolikt så att det inte bara är konsumenten som får ett från kvalitetssynpunkt diskutabelt vin och miljön som får onödigt stryk – på något sätt måste kalkylen förbättras när 5 av de i bästa fall möjliga 6 kronorna försvinner ur räkningen.

Ovan diskuteras endast moral i vinaffärer utifrån det pris som konsumenten betalar i relation till produktionskostnaderna. Det finns givetvis även dyra viner som är diskutabla från en rent moraliskt utgångspunkt som sockrad appassimento, bluff-zinfandel och annat, men den som i första hand drabbas här är konsumenten själv.

Avslutningsvis: Kanske vill någon ha mer på fötterna än bara mina siffror byggda på drygt 25 års erfarenhet som vinproducent. Hänvisar därför till den här omfattande kalkylen gjord av Chambres d’Agricultures i Vaucluse. Den kalkylen för ett rimligt vinbruk slutar på minimum 2,66 €/flaska och 1,98 €/l (eller 5,94 €/BiB om 3 l) i kostnad – alltså utan vinst för producenten. När kalkylen byggs ut för ett vin som lagras på ekfat sticker priset snabbt iväg uppåt och 2,66 € förslår inte långt. > 80 kr/but är ingen överdrift i det scenariot.

Marknadsekonomi, frihet & moral

Publicerat 2015-05-27 av Lars Torstenson

Det går alltid att diskutera för- och nackdelar med olika ekonomiska och politiska system. I princip alla system och ideologier har dock ett gemensamt: de bygger på någon form av moralisk lägstanivå. Det är när den nivån underskrids som systemet eller ideologin ifrågasätts och rent av bryts ner. På samma sätt som Robert Murdoch ställt till med oerhörd skada för det öppna och fria samhället genom sitt smutsiga och omoraliska arbetssätt, ställer giriga charlataner och, i bästa fall, klåpare som de olika ledningarna – ofta både tidigare och nuvarande – för Vattenfall, Telia, Merril Lynch, Gasprom och FIFA med flera till med enorm skada för marknadsekonomin och dess tillskyndare. Det värsta är att när de här ledningsgökarna försvinner så ersätts de för det mesta med nästintill identiska sprattelgubbar – detta eftersom du inte når toppen i ett sådant här gäng med mindre än att du är som toppen. Dessa nya ledare framställs vanligtvis inte bara som rumsrena, till och med påstås de vara de allra bästa som står att finna, vilket som bekant är skälet till att så få kvinnor får plats i gänget. vinifierat har tidigare framfört önskemål om 50 % kompetenta styrelseledamöter i större företag och företag som ägs av en bredare grupp människor till exempel via börsen eller det allmänna. Detta eftersom det är så viktigt för oss alla att de här företagen dels är lönsamma, dels framstår som goda exempel. Den för stora företag utmärkande bristen på kreativitet, originella visioner och företagaranda är kanske inte så mycket att göra åt, men ledningarna bör åtminstone vara kompetenta och ha en hyggligt hög moralisk lägstanivå. Ingen som tror på marknadsekonomin och ett frihetligt samhälle kan annat än önska de korrupta, de nonchalant inkompetenta, de giriga och de omoraliska en tillvaro där de pekas ut som just det de är och att de då också framställs som oönskade avarter i ett annars fungerande ekosystem, som grus i maskineriet och klåda på samhällskroppen.

Söndag

Publicerat 2015-02-22 av Lars Torstenson

Saker som världen behöver mer av: muslimer och judar, arm i arm, i en ring runt en synagoga.

Saker som världen behöver mindre av: samvetslösa och giriga banker, som istället för att fungera som infrastruktur och smörjmedel i samhället ser om sitt eget hus och premierar inkompetenta tjänstemän med kundernas pengar.

Saker som vi kan behöva just nu: ett guld i sprinten och höra Brigitte sjunga om en fin söndag.

Vinkonsumenten stöttar utsugning? & The Jam

Publicerat 2015-02-13 av Lars Torstenson

Rubriken är egentligen mer ett konstaterande än en fråga. Det finns inget som tyder på att svensken via sitt vinval stöttar den på många håll pågående kampen för basala rättigheter ute i världen. Eller att den tar ställning mot utsugning och förtryck.

Mest påtagligt hos oss är fallet med den bästsäljande, sydafrikanska producent som vid upprepade tillfällen hängts ut i media. Redan 2010 gjorde Rapport ett inslag om missförhållanden på många vingårdar i Sydafrika. Medan en ansvarig importör sade sig ”välkomna att missförhållandena uppdagades” brydde sig inte särskilt många konsumenter. Och knappast heller importören ifråga. Kommentaren var den självklara, även för den som eventuellt inte gått på medieträning.

Genom åren har sedan diverse rop på hjälp och upprörda rapporter kommit till Sverige utan att göra något avtryck. Sommaren 2013 brände det dock till lite igen. DN skrev ett par artiklar sedan ”vinarbetare i ett brev till Systembolaget varnat för missförhållanden”. På en av vingårdarna, kopplad till den ovan nämnda producenten, fick sex personer sparken efter att ha deltagit i fackliga protester. I en annan artikel i DN från 2013 kan vi läsa om löner man inte kan leva på, långa arbetsdagar och fackmedlemmar som förföljs och hotas.

Systembolaget införde 2012 en uppförandekod. Vid uppföljningar av denna fann monopolet avvikelser från koden hos alla kontrollerade företag. Felaktig övertidsersättning och avsaknad av regler för hälsa och säkerhet var vanligt. Trots detta var Systembolagets ansvariga person positiv då ”det visar att riktlinjerna gör skillnad, eftersom vi upptäcker bristerna”.

I samma artikel berättar fackförbundsmannen Karel Swart att han inte ser någon skillnad alls. Den enda stora förändringen på senare år är den löneförhöjning från 46 till 70 kronor om dagen som kom till efter en lång och bitvis våldsam facklig kamp. För att balansera de ökade kostnaderna började många vinproducenter ta mer betalt för bostäder och el för dem som bodde på gårdarna och ökade transportkostnaderna för dem som inte gjorde det. Att höja priset på produkterna eller effektivisera organisationen var, uppenbarligen, för de flesta ingen option.

Vad sa då den svenska importören? Företaget som ovan hänsyftats på hade nu bytt importör och den nya importören svarade ungefär som den första ”i (våra) ögon är en bojkott det sämsta alternativet, vi ska vara på plats och arbeta långsiktigt för att förbättra villkoren”.

Vad har då hänt sedan sommaren 2013 annat än att en del producenter tagit tillbaka de fattiga arbetarnas nyvunna löneseger? Jo, i december 2014, cirka ett och ett halvt år efter DN:s artiklar och tre – fyra år efter Rapports reportage anmälde facket CSAAWU en vingårdschef för att dels ha kört iväg en facklig representant som hade rätt att vid tillfället befinna sig på gården för ett möte, dels ha hotat och tagit stryptag på en anställd som bjudit in den facklige representanten till vingården – efter arbetstid och i enlighet med gällande regler. Det unika med det här fallet är att det kommit inte bara till en polisanmälan utan att det också hamnat i domstol. Såvitt vinfierat kunnat förstå har dock domstolsförhandlingar skjutits upp två gånger i år.

Anmärkningsvärt är att det bästsäljande företaget på papperet ser okej ut. Det har kontrollerats av Systembolaget och har ställt sig positivt till monopolets uppförandekod. Det är också medlem i WIETA Agricultural Ethical Trade Initiative (läs här).

Kontentan av det ovan sagda är rimligtvis att producenter som år 2014 fortfarande betraktar sina arbetare som egendom kommer undan med det trots att de på papperet inte borde kunna göra det. Kort sagt är avståndet stort mellan ord och handling. Samma sak gäller förhållandet till till exempel svenska importörer och det svenska monopolet. Alla försöker lagom och alla säger fina saker. Men inte mycket sker.

Som vanligt ligger saken i konsumentens händer.

Ytterligare en tragisk sida med de där förkastliga arbetsgivarna i Sydafrika och alla andra som också tjänar pengar på eländet utan att på riktigt göra något åt det är att det skadar de seriösa producenternas image. Sydafrikanskt vin är inte dåligt. Eller fel. Och lika mycket som det gäller att sätta åt de dåliga handlar det om att stötta de goda.

Det är inte vinifierats sak att dra gränsen mellan de där goda och de om inte onda så i vart fall anakronistiska och eventuellt också giriga producenterna, det borde däremot någon annan göra, kanske en konsumentupplysande tidning som Råd & Rön. Konsumenten behöver den hjälpen för att veta vilka sydafrikanska och andra viner den ska bojkotta.

Vad gäller vinskribenterna lär knappast någon göra det där reportage, eller få betalt av någon för att göra det. Däremot kan de utifrån vad de själva bör ha koll på undvika att ens nämna produkter från producenter som inte på ett solklart sätt har rena händer. The Jam.

Moralens pris

Publicerat 2015-02-10 av Lars Torstenson

För första gången någonsin har vinkartongernas som det föreföll eviga uppgång brutits i den senaste statistiken från Systembolaget. Vad som är orsaken är svårt att veta. Kanske var taket nått för vinkartongernas möjliga marknadsandel, kanske är det en tillfällig svacka? Tänkbart skulle kunna vara att Systembolagets nya sortimentspolitik spelat en roll i sammanhanget, men det torde vara tvärtom i det avseendet, vilket möjligen ytterligare understryker att uppgången faktiskt brutits mer än bara tillfälligt. Förhoppningen är att den debatt som startade för några år sedan om vad som är ett anständigt pris på vin haft en viss effekt.

Alltfler tänker sig numer för innan de handlar misstänkt billig fläskfilé och sandaler, men få tänker efter när de köper fredagsvinet, som om vinet kan vara hur billigt som helst utan att någon annan får betala för det (läs miljön och vingårdsarbetaren). Då och då kommer invändningar mot det här med att ett högre pris också skapar bättre arbetsförhållanden, typ ”hur vet du att ditt högre pris kommer vingårdsarbetaren till del?”. Det vet man vanligtvis inte. Men du vet helt säkert att om du inte betalar ett anständigt pris så bidrar du till oanständiga förhållanden. Här skiljer sig inte vin från andra varor.

Ingen har för övrigt sagt att moral är billigt. Frank Zappa.

PS Den som äger sig vara beredd betala en krona extra per liter mjölk för att stötta bonden kan rimligtvis också tänka sig att betala en tia extra för sin flaska vin.

Systembolagets eget ansvar?

Publicerat 2014-08-04 av Lars Torstenson

Ett monopol har av självklara skäl ett extra stort ansvar att ta, såväl mot kunder som mot leverantörer. Om monopolet, i likhet med Systembolaget (SB), söker en CSR-profil och, med rätta, ställer krav på sina leverantörer, ökar kraven på det egna ansvarstagandet än mer. Dessvärre klarar inte SB av att leva upp till de här kraven. Ska här ge två långt ifrån unika exempel.

1.SB tar inget moraliskt ansvar mot sina importörer och producenter. Leverantörerna har många regler att efterfölja och en produkt blir lätt avlistad vid minsta strul, däremot känner SB inget ansvar mot de producenter företaget arbetar med eller rent av via sina offertförfrågningar triggat till att skapa produkter som ibland kräver särskilda investeringar i form av maskiner, nya förslutningar eller unika blandningar. Ett exempel: När SB för några år sedan efterfrågade en PET-flaska från DO Campo do Borja i Spanien innebar det att offertvinnaren skulle få/tvingas investera i en tappningsanläggning för PET eftersom en sådan inte fanns inom Campo do Borja samtidigt som appellationens viner måste buteljeras på plats. Fair enough. Win-win. Men. När producenten som vann den där offerten fick inkörningsproblem med sin nya tappare och levererade flaskor som i samband med transporten från varma Spanien till svala Sverige blev buckliga och därmed osäljbara innebar det, att A de inledande försäljningsmånaderna försvann i en blink B produkten hade ett extremt uselt utgångsläge när producenten väl fått ordning på sin nya maskin. Kontentan blev att vinet så småningom långsamt ökade i försäljning under SB:s utvärderingsperiod, men inte snabbt nog för att behålla en position i SB:s hierarki. När importören å producentens vägnar frågade om inte SB kunde tänka sig att ge vinet ytterligare en utvärderingsperiod med tanke på, att A vinet skapats av SB och att inkörningsproblemen berodde på den nya maskin som produkten krävde B producenten, ett inte alls rikt kooperativ, skulle får stora ekonomiska problem om det inte ens fick tillfälle att sälja så pass mycket att det kunde betala merparten av den nya maskinen (som dessutom skulle bli värdelös om produkten avlistades), kort sagt bad producenten via importören en affärspartner om en fair chance och i normala fall hade rimligtvis beställaren förstått situationen och sett sitt eget ansvar i detta och gett leverantören sex månader till. SB gjorde inte det. Tvärtom löser SB alla sådana här situationer med att konstatera att vill du leverera till oss så är det våra regler som gäller och de reglerna kan aldrig vara föremål för diskussion eller resultera i flexibla lösningar ens då det utifrån en strikt affärsmoralisk utgångspunkt är det rätta. Kort sagt: SB ser inte att det har något affärsmässigt eller moraliskt ansvar gentemot sina affärspartners. ( För er som undrar så har kooperativet ifråga överlevt, men känner fortsatt, några år senare, av den ekonomiska smäll det svenska äventyret innebar – utöver den värdelösa investeringen tvingades producenten också ta tillbaka två containrar med vin som inte gick att sälja i Sverige p g a de buckliga flaskorna, en kostnad den aldrig fick chansen att ta igen.)

2. Var i fredags eftermiddag inne på ett SB i en svensk stad med 50 000 invånare. Letade efter El Rey. Slut. Frågade en person i personalen om de möjligen hade mer på lagret. Personen ifråga kände inte till vinet, trots att det såldes i butiken, men kunde så småningom meddela att det var slut i affärens lager. M a o går importören och producenten här miste om minst en och en halv dags försäljning, dessutom fredag eftermiddag och lördag då, rimligtvis, mest vin säljs i de flesta svenska SB. Kanske försvinner också måndagen eftersom nytt vin ska levereras och plockas upp i hyllorna innan försäljningen kan komma igång igen. Det här är nu inte unikt för nämnda butik. Hyllorna gapar alltför ofta tomma på olika SB. Problemet här är att varje produkt utvärderas efter sin försäljning och får minskad (eller ökad) distribution beroende på efterfrågan/försäljningen, men här kan man alltså inte mäta efterfrågan korrekt eftersom produkten inte fanns/finns tillgänglig, och SB tar, så klart, inte ansvar för att det inte har en vara tillgänglig. Kort sagt förs ingen statistik över tomma hyllor och de skador detta medför för individuella produkter. När El Rey i september i år klassas ner i SB:s distributionssystem beror det säkert delvis på otillräcklig efterfrågan, men bevisligen kan det också bero på att vinet inte alltid finns/funnits tillgängligt. Sist men inte minst: om producenten/importören inte levererar vin i tid till SB måste de ha mycket goda skäl för att inte riskera böter eller rent av att strykas ur sortimentet. När SB självt är otillräckligt är det, som exemplet ovan visar, inte tal om några ursäkter från SB:s sida, än mindre ett ansvarstagande för de affärsmässiga konsekvenser leverantören eventuellt drabbas av.

Slutsatsen är att det är helt i sin ordning att SB ställer höga krav på sina leverantörer, men det måste i konsekvensen namn ställa lika höga krav på sig självt.