En hund kan inte rå för att den har ett fånigt skall. Småhundar i allmänhet och yorkshireterrierar i synnerhet har extremt irriterande och fåniga skall, vilka vanligtvis endast överträffas av deras mattars och hussars undergivenhet mot sitt husdjur i de fall de nyss nämnda inte har hundvana, det vill säga aldrig ägt en hund större än en tax.
Nu utgör inget av detta något större problem för vårt samhälle. Inte heller kan det sägas hota allmänhetens säkerhet. Annorlunda blir det då en av dessa undergivna hundägare får för sig att ta med sitt djur på ett fortskaffningsmedel där andra resenärer vistas, låt säga ett flygplan. Det som då oåterkalleligen händer är, att det lilla krypet ger sig till att bjäbba redan innan planet hunnit taxa ut och att det sedan fortsätter sitt bjäbbande ända till dess det försvinner utom hörhåll någon gång efter det planet landat på sin destionationsplats. Med andra ord drygt tre timmars terror och tortyr.
Medan bjäbbandet skär som knivar genom luften och får medresenärernas trumhinnor och andra örondelar att vibrera och vrida sig av obehag och skräck, sitter hundägaren och känner sig som hemma. Självklart kan vi inte ha det på här viset. vinifierat kräver att politikerna per omgående lyfter in bjäbbande småhundar och, framförallt, menlösa hundägare i debatten om gängkriminaliteten och att allt gängmedlemmarna kommer drabbas av i nya tuffa Sverige, det ska menlösa hundägare drabbas tiofaldigt av.
Det ligger nu nära tillhands för de tuffaste bland de tuffa bland de nytuffa svenska politikerna att skrika efter fotbojor, dödsstraff och annat för landets yorkshireterrierar vare sig dessa är skyldiga eller oskyldiga till bjäbb på allmän plats, men det är inte rätt väg att gå. Med en normal matte eller husse låter sig även yorkshiren uppfostras. Således talar vi avseende vovven inte om straff utan uppfostringsanstalt.Samma sak, uppfostringsanstalt torde komma väl till pass också för den bjäbbande hundens ägare. Det är närmast självklart, och då det är fråga om gratis utbildning som samhället bjuder på, och särskilt då, enligt egen utsago, gamla Scania-chefen Leif Östling, bör utbildningskostnaderna återbetalas så länge det finns något som kan konfiskeras hos hundägaren, och utöver detta skall av självklara skäl även ett straff utgå.
Rimligt förefaller då vara ett tioårigt förbud mot att, med eller utan hund, vistas på offentlig plats. Skulle det vara så att hundägaren i vårt exempel ovan sitter och säger saker som ”men lilla gumman” och försöker peta sin i en löjlig och för ändamålet specialtillverkad väska placerade hund på det ur väskan utstickande huvudet medan hunden mellan sina bjäbb försöker bita sin matte i fingrarna och, värst av allt, om hundägaren ler mot omgivningen som om hennes, som det förefaller, vattuskräckssmittade hund utför något gulligt, bör emellertid samhället för såväl hundens, hundägarens som civilsamhällets skull spärra in hundägaren på obestämd tid.
Han försökte med det där sista och då öppnade bara hovawarten gapet och stängde det igen så satt skotten där, och då denne fortsatte utmana ödet genom att bjäfsa, morra och försöka bita började hovawarten lite trött skaka runt på det lilla livet. Minst lika trött var jag som än gång såg mig nödsakad att försöka rädda livet på en den här gången förvisso korkad och aggressiv men i grunden oskyldig hund. För att få slut på skakandet som snart skulle bringa skotten av daga lade jag mig så på hovawarten så vi alla tre, hovawarten, skotten och jag, låg där stilla på marken. Skotten i hovawartens mun och hovwarten under mig.
