Sveriges bästa vintips finns i viniferats ögon på vinifierat. Så klart. Samtidigt är det väldigt trevligt när andra tycker om samma viner och hyllar dem så som de förtjänar att hyllas, alltså då renhet och fulländat vinmakeri sätts i högsätet och inte vinets rykte eller stora doft. Nu är det sannerligen inte fel att söka sig till nya viner som föregåtts av sitt rykte, men det gäller att hålla gommen kall och objektiv när du provar dem. Kort sagt dumhyllas vissa viner på ett obegripligt vis och det gäller särskilt doftrika, småskitiga viner och flaskor från dumhyllade producenter, som lyfts till skyarna för att de gjort vin i 100 generationer, ser rätt ut eller för att de säger rätt saker vid rätt tillfälle. Det som sägs i den sista bisatsen står inte i motsats till hyllningar av producenter som gör allt rätt, och ser rätt ut, så länge de också gör tidslösa klassiker. Till saken (texten så här långt är ett sätt att bädda in detta inläggs raison d’être): Kloka tankar från Magnus Ericsson på Uppkorkat (läs här) – en blogg som vinifierat för övrigt varmt kan rekommendera även då den inte tar upp viner som vinifierat har ett direkt intresse i. Här vid sidan finner ni också en bild från DN häromdagen. DN som för några veckor sedan och till vinifierats stora tillfredsställelse tog sig före att dödskallemärka ett vin på grund av dess ohemult låga pris. Modigt, rätt. Självklart fick skribenterna på tafsen för det och tidningen bad så småningom om ursäkt. vinifierat förstår att det är känsligt att peka ut en enskild vara/producent/importör, men det är ändå synd att DN inte stod fast vid detta i grunden korrekta grepp: även vinkonsumenten bör vara medveten om vad den dricker och vilka konsekvenser dess vinval har för andra. Kanske låter DN sina skribenter återkomma med en större artikel i frågan, där flera produkter skärskådas? Det vore i sanningen bra konsumentjournalistik. Hursomhelst lyfts i klippet här vid sidan om Clotilde Davennes mousserande vin, Crémant de Bourgogne, fram. Dessvärre gjorde den oväntade

uppmärksamheten att Clotildes crémant tog slut på nolltid. Åter i lager i mitten av november och sedan släpps den i ordinarie sortimentet den första december. En liten men viktig detalj, till skillnad från vad som sägs i DN:s i övrigt utmärkta text arbetar Clotilde med ”zero dosage”, ingen sötma tillsätts i samband med den slutliga korkningen av flaskan. Detta är ett ytterst medvetet val från Clotildes sida eftersom hon, som alltid, vill att druvan (här pinot noir och chardonnay) och ursprunget (Chablis och Epineuil) ska slå oss på näsan utan ovidkommande dofter samtidigt som en frisk syra ska skölja över, eller kanske snarare ner i, oss då vi hinkar i oss hennes lika eleganta som välgjorda alster. Att Clotilde själv kommer från Champagne bidrar sannolikt till att det här mousserande vinet bland annat spöade skiten ur betydligt dyrare champagner när franska TV-kanalen Antenne 2 lät göra ett bubbeltest häromåret. Steve Vai goes Thomas Funck. Steve Vai goes Steve Vai (notera killen som får röra Steves gitarr efter 0.52, löjligt, är jag avundsjuk? ja).