Gammal carignan igen

Publicerat 2023-01-25 av Lars Torstenson

Svara

”Gammal carignan” såtillvida att vinet i sig har 15 år på nacken, snarare än att stockarna är lastgamla. Vikten av det där sistnämnda betonas inte sällan när frågan kommer på tal om huruvida det är möjligt att göra riktigt bra vin med druvan carignan. Har sedan decennier hävdat att det inte behövs gamla stockar, låt vara att det kan vara en fördel. Däremot är ett begränsat skördeuttag av största vikt. Och, förstås, en lämpliga hantering under och efter skörden.

Att välgjorda carignan-viner är långlivade är ingen nyhet, och ett 15 år gammalt dito är rent åldersmässigt inte mycket att skryta med. Skälet till att jag ändå tänker skryta lite om ett blott 15 år gammalt carignan-vin är att det kommer från Domaine de Brescou utanför Pezenas i Languedoc.

Började arbeta på konsultbasis med gården i samband med skörden 2006. Då var vägen fram till den önskade kvaliteten lång. Inte bara därför att vissa fält var planterade med hopplösa, högavkastande kloner och att det saknades en tradition av kvalitet på Brescou. Där fanns också en och annan olämplig maskin som behövde bytas ut, och den tydliga odlingsfilosofin lös med sin frånvaro. Idag, 17 år senare, är gården en liten juvel, som stoltserar med två certifieringar för hållbart jordbruk och ett för ekologiskt vin, och till det ska läggas att verksamheten är koldioxidneutral. Bäst av allt: en ägare som lagt ribban högt och en oerhört skicklig och motiverad personal. Klart det blivit bra. Det enda som inte hängt med i utvecklingen är priset. (Konsultens betydelse? Absolut. Men inget hade gått att åstadkomma utan den satsande ägaren och den fantastiska personalen.)

Men åter till det inte särskilt gamla carignan-vinet, blott 15 år gammalt. Grejen är, som torde framgått ovan, att Domaine de Brescou ”Carignan” 2008 tillverkades i en tid då långt ifrån allt var satt på plats på gården. Kort sagt haltade det mesta. Likväl kom den här lilla godingen till då. Och det ser jag som ett uttryck för druvans storhet. Ge den bara någorlunda rätt förutsättningar och behandla den med (stor) respekt så kan det gå vägen även om inte allt är som det ska.

Jag brukar under en mer eller mindre lång tid prova viner jag gör. Detta i syfte att bättre förstå vinet i fråga och förhoppningsvis kunna göra det (ändå) bättre nästa gång. Ibland känner jag att någon flaska ska ligga extra länge. Det gällde det aktuella vinet. Här fanns något som signalerade, att trots att så mycket ännu inte var på plats, skulle den här fula ankungen komma att blomma ut som en svan med tiden. Och så blev det! Domaine de Brescou ”Carignan” 2008 är fortsatt vitalt och bjuder på en tilltalande frukt med inslag av både lingon och blåbär och, förstås, mognadsaromer och väl integrerade toner från den ek vinet en gång fick sig till livs. Den påtagliga syra som inte sällan utgör en vattendelare när carignan provas, är här väl avvägd och känns bara livgivande.

Det är en ynnest att ha fått vara (och fortsatt vara) konsulterande vinmakare med erfarenheter från mängder av druvor, odlingsplatser, länder och kontinenter, och kanske är den största ynnesten att ha fått arbeta så mycket med de sydfranska sorterna grenache, carignan och syrah. Höjden och bredden för vad de här tre kan åstadkomma var för sig eller tillsammans är snudd på oändliga.

Musik,

Wallin Carignan 2007

Publicerat 2022-05-31 av Lars Torstenson

Arbetade åren 2006-2013 som konsult på Château L’Arnaude utanför Lorgues i Côtes de Provence. Skapade där tillsammans med ägaren, Mats Wallin, ett flertal viner i olika stilar och avsedda för olika typer av marknadssegment/konsumenter. En mycket roligt uppdrag.

Gårdens portfölj var uppdelad i tre nivåer: Arnaude, Château L’Arnaude och Wallin. Arnaude var enkelt uttryckt trevliga vardagsviner, vanligtvis utan ekfats- eller annan lagring. Château L’Arnaude var ganska traditionella, oftast ekfatslagrade viner blandade på för området typiska druvor. Toppnivån, Wallin, bjöd på en riktig hästspark i vinet ”Wallin”, en ekfatslagrad blend på syrah och cabernet sauvignon. Vid sidan om detta årligen återkommande vin gjorde vi varje år ett par endruvsviner. Exakt vad vi valde att arbeta med och hur vi gjorde de vinerna berodde på vad året gav.Ett par år gjorde vi ett vin som hette ”Wallin Carignan”. Som läsaren med huvudet på skaft listat ut var detta ett vin gjort på enbart carignan. Vanligtvis väljer den, inklusive jag själv, som gör ett carignan-vin att sikta på ett medelfylligt vin och att, såvida producenten inte faller för den dumma frestelsen att köra med kolsyrejäsning, locka fram druvans snudd på pinot-liknande egenskaper. I det här fallet bestämde vi emellertid att panga på utav bara ja ni vet. Resultatet blev ett powervin med, detta var viktigt! och en utmaning, den för druvan typiska syran.

Inledningsvis var det nog bara Mats och jag som förbarmade oss över det här vinet. Vi visste att det krävdes många års lagring för att det skulle hitta sig självt. Men när vi sa det var det väl knappast någon som trodde oss. De flesta uppfattade nog det hela som att vi bad för vår sjuka moster och att vinet var tillknäppt, för att inte säga stendött, och det bjöd på en överdriven syra och ek som låg som ett moln av mörk sordin över vinets i sig nästintill obefintliga doft och smak och så drack de upp det fram på nattkröken eller tog med det som gåbort-present.Lyckligtvis fanns det dock sådana som lade undan vinet. Kloka personer. Goda vänner. Var häromdagen hembjuden till sådana personer. Vilken lycka att få återstifta bekantskapen med den här fula ankungen, Wallin Carignan 2007, som nu, 15 år senare, inte bara är en svan utan hela Tjajkovskijs Svansjön eller åtminstone en väl utförd aria framförd av José Carreras – det var i alla fall vad jag påstod mig höra medan jag satt där och njöt av den integrerade eken i full harmoni med frukten och den underbara syran som fångade upp all power just som den skulle trilla över kanten, ner i de överextraherade och ensidiga vinernas tragiska håla fylld av besvikna vindrickares tårar, oceaner av antocyaner, alkoholinjicerad gyttja och meningslöst vin. Länge leve carignanen! Druvornas maratonlöpare, druvornas José Carreras, druvornas fula ankunge!

Carignanaria!

Rabiega Vin Toussaint – botrytis från Provence

Publicerat 2020-08-05 av Lars Torstenson

Provade en del gamla årgångar på Domaine Rabiega igår. Bland allt godis som dukades upp dök en flaska Rabiega Vin Toussaint upp, och det vinet förtjänar ett eget inlägg.

Upprinnelsen till det här vinet var det dåliga vädret 1991. Massiv frost i slutet av april och sedan en hel del röta i odlingarna triggad av regn under skördeperioden. Till saken hör att det på den tiden rann en bäck genom gårdens lägsta punkt. Den här bäcken ”försvann” något år senare när kulvertar lades ner och allt täcktes med jord och nya planteringar. Men då, 1991, rann alltså en bäck genom gårdens lägsta punkt. Som gjort för mögelangrepp, och mögelangrepp fick vi.När jag såg hur illa ställt det var i den delen av vingården bestämde jag mig att låta druvorna hänga kvar i lätt fåfänga förhoppningen att kunna skörda dem senare då de skrumpnat ihop till russin, alltså botrytis-angreppens så kallade tredje stadie, och jäsa dem till ett sött vin. I början av november 1991, veckan efter Allhelgona eller Toussaint som det heter på franska, samlade vi så ett tappert gäng som gick ut i det ruttnande fältet och började skörda. Koncentrationen i druvorna var enorm och det tog 15 pax en arbetsvecka att plocka så mycket druvor/russin att det gick att fylla ett ekfat. Musten lämnades att spontanjäsa och det gjorde den med den äran, men det tog runt ett halvår innan jäsningsaktiviteten upphörde. Noteras kan att den dominerande druvan var carignan.

Följande år gjorde vi ett nytt försök att skörda sent. Medvetet lämnades druvor ”nere i svackan” och visst, även dessa ruttnade allteftersom hösten fortskred och i november, efter Allhelgona, skördade vi ett nytt fat, som också lämnades att spontanjäsa. Den här gången tog jäsningen ändå längre tid, runt nio månader. Det sista året vi kunde göra en sådan här skörd var 1993. Same procedure as every year och vi hade ett nytt fat, nummer tre i ordningen.

1995 blandade vi de tre faten, där alltså det första lagrats tre år, det andra två år och det tredje ett år. Bara ny ek i faten och en enorm koncentration som dock minskade något för varje år – detta var ett medvetet val från min sida då 1991 helt enkelt var för koncentrerad, snudd på omöjlig att arbeta med. Resultatet av arbetet blev 1406 stycken 50 cl-flaskor mycket koncentrerat och sött vin med massvis av aprikos, honung och persika i doften. Det hände att restaurangen på gården serverade vinet som en dessert i sig.

Så hur var då vinet jag provade igår? Till att börja med ska sägas att flaskan uppenbarligen lagrats för varmt under flera år så risken fanns för alltför snabb mognad, rent av övermognad. Färgen var förvisso brun – när vinet var ungt var det orange – men någon övermognad var det verkligen inte tal om. Inte ens full mognad. Tvärtom fanns här massvis av frukt och en stor del av den där ursprungliga aprikosen och honungen fanns kvar, nu ackompanjerad av saffran och lite persika samt en uppsjö doftassociationer: en komplexitet som inte var att leka med. Smaken var, som förr, enormt söt (upp emot 300 g/l socker) och friskt balanserad av en synnerligen närvarande syra (lika koncentrerad som sockret). Sist men inte minst ren eftersmak som räckte ända till Kina.

Musik.

Om beställningssortimentet & ett vintips

Publicerat 2019-02-14 av Lars Torstenson

Under många år har den svenska vinmarknaden till del styrts av Systembolagets (SB) så kallade offertförfrågningar – ni vet de där via vilka SB sägs styra det svenska utbudet och locka fram hittepå-viner – och till del av viner påhittade av diverse importörer och intryckta i det fasta sortimentet via beställningssortimentet och dyra reklamkampanjer. Ofta är SB:s offerter till största delen redan skapade av någon importör innan SB gör sin egen variant. Detta beror på att importören går med sin idé till SB och om SB gillar uppslaget går det vidare med detta. Det som ligger i potten för importören är att denna varit med och skapat offerten och därför bör ligga bra till för att vinna upphandlingen (vilket det dock är mycket långt ifrån säkert att den gör). Fördelen för SB är att dess inköpare får det ena uppslaget efter det andra placerat i knät, och om vinet sedan är bra får SB all heder av detta medan ingen tänker på den som egentligen hittat vinet i fråga (fast omvänt får SB också skit för skräpviner som importörer trycker in via beställningssortimentet så på det hela taget jämnar det ut sig).

Kontrollerade varor?

Den här bilden vi har av att alla viner som säljs i Sverige är ”kontrollerade av Systembolaget” och därför bra i sitt slag ska vi ta med en nypa salt. Om inte annat så därför att SB faktiskt inte kontrollerar alla sina varor eller ens styr sitt sortiment annat än till viss del. På gott och ont gör det att utbudet är tämligen likt det vi skulle ha om marknaden vore fri. Till avarterna hör när det bildas kluster av skräpviner, till exempel halvtorra rödtjut från Italien i ett visst prissegment (något som för övrigt SB försöker komma till rätta med med hjälp av nya regler som nu ska sjösättas, återstår att se hur det kommer fungera).

De små & BS

Medan vinutbudet på en liten ort, där butiken kanske dessutom fokuserar på öl och sprit, brukar vara skralt, kan det vara desto bättre i en stor butik inriktad på vin, för att nu inte tala om beställningssortimentet (BS). Detta hav av både det bästa och det värsta. En väldig ocean att utforska för den intresserade och som placerar Systembolagets, eller egentligen de svenska vinimportörernas – för det är de som står för det här sortimentet; håller varorna i lager och tar alla risker – sortiment/utbud i topp, även internationellt sett (vill gärna här flika in, att likaväl som det finns ett antal importörer som fokuserar på hittepå och halvtorr vulgärdricka för massmarknaden, kryllar det av små, seriösa vinimportörer i Sverige, småföretagare som snarare drivs av passion och lust än pengar och girighet). Och då har vi äntligen kommit till saken, ett tips på ett vin som på måndag släpps i beställningssortimentet och som ingen HR ska lämna oprövat:

Les Sorts Selecció

Les Sorts Selecció 2016, nr 70217, 115 sek, är ett rödvin från högt belägna vingårdar i området Montsant, vid sidan om Priorat, i södra Katalonien, druvorna är garnacha och cariñena (ja, favvodruvor hos somliga av oss), smakrikt, välbalanserat, fin frukt och fransk ek som snyggt stramas upp av en välbehövlig syra boostad av växtläget. Tipsar om det här vinet av flera skäl. Har ett direkt intresse i det via importören och har varit närvarande på vineriet vid ett flertal tillfällen de senaste åren för att ge lite tips i syfte att anpassa vinet till både samtiden och vardagen (såtillvida att det ska fungera i många olika sammanhang och framförallt inte bli stereotypt så som många andra viner lätt blir i den här prisklassen). Visst egenintresse alltså. Men. Det är ett bra exempel på vad som kan dväljas i BS. Och ett avgörande men. Faktum kvarstår: Det här är förbannat gott. Och välgjort; rent och snyggt (och där faller all ära på producenten, inte den som är där och har en åsikt ibland).

Sorts. Lundi.

Nya Brescou uppmärksammas

Publicerat 2019-01-11 av Lars Torstenson

Arbetar sedan 2006 som konsult åt Domaine de Brescou utanför Pezenas i Languedoc. Roliga år. Dels därför att uppdragsgivaren både är kunnig och kul att arbeta med, dels därför att så mycket har blivit gjort under de här åren. Bortsett från att gården numer är certifierad såväl hållbart som ekologiskt och är co2-neutral har en mängd andra förändringar och förbättringar gjorts. Inte minst har en hel del nyplanteringar sett dagens ljus. Bland annat har druvorna till gårdens nya vitvin, som i dagarna rönt uppmärksamhet på flera håll i Frankrike, bland annat i Terre de Vins, kommit i marken och setts frodas.

Det är kul att vinet uppmärksammas redan nu, för det är inte färdigt än. Menar då inte mognaden på just den här flaskan utan att vi fortfarande håller på att skapa vinet – och när vi talar om att ”skapa” är det inget hitte-på som i Mats-Eric Nilssons lätt förvirrade värld utan ett försiktig orienterande mellan de grynnor och skär och eureka-upplevelser som dväljs i att söka rätt druvkombinationer, att skörda vid rätt tillfälle, att hålla fingrarna i styr och inte minst att vänta på att stockarna ska nå den ålder då de börjar bli bra på riktigt. Många bitar är på plats men inte alla. Det tar tid att göra bra vin och det här projektet är, om vi börjar vid planeringen och så småningom planteringen, bara tio år.

Hursomhelst så har jag fått vara med och ”designa” det här vinet från grunden. Det ska bli gårdens vita toppvin och kommer heta Château de Brescou – inte ”Domaine” som övriga viner – när allt är klart och stockarna vi använder uppnått rätt ålder. Sorterna och deras andel i helheten är alltså utvalda för att tillsammans göra jobbet (grenache blanc, marsanne, roussanne, clairette och bourbolenc) och det verkar de göra (puuh, konsulten andas ut). Det vi följer noga nu är vilka förbättringar vi kan göra avseende utgångstidéerna kring det här vinet, alltså vad i processen vi kan förbättra, till exempel att med än bättre precision pricka rätt tidpunkt för skörden (vi talar då exakt på dagen, inte rätt vecka eller ”på ett ungefär”).

Det ovan nämnda vinet finns ännu inte Sverige (det finns ju egentligen inte… det är också därför det fortfarande får stå ”Domaine” och inte ”Château” på etiketten), men här i vårt land hittar vi tvillingvinet, det röda Château de Brescou, nr 71705, 139sek (också det ett vin vi byggt från grunden/planteringen och ännu inte riktigt i mål – vilket så klart inte hindrar att det smakar bra redan nu… druvorna är grenache, carignan, syrah, mourvèdre och counnoise) samt småsyskonet Domaine de Brescou ”Chardonnay” 2016, nr 71421, 99sek (smakrik chardonnay som vi försökt fånga söderns rondör med, jo, just så, ett vin som fångar söderns rondör, och det utan att bli baktungt eller fatt).

Musik.

Clos Dière på auktion

Publicerat 2017-02-28 av Lars Torstenson

Fick tips av en HR om att några flaskor från min tid på Domaine Rabiega/Clos Dière (februari 1988 – februari 2006) är med på Systembolagets dryckesauktion just nu. Klicka in här för att få mer info (och lägga ett bud). För er som är hugade att buda:Rabiega Vin Toussaint kostade på sin tid 100 € ut från gården. Har glömt hur många flaskor vi gjorde totalt, men det var väldigt få, jag tror det var runt 1000 st 50-cl:are, och de bestod/består av kraftigt botrytiserade druvor, eller snarare russin, från tre skördar (91, 92, 93 – som alltså blandats till en årgångslös blend, klassad som bordsvin i brist på annat). Året vi tog i som värst var 91, vill jag minnas, det tog då en vecka att skörda tillräckligt för att klämma fram ett par hundra liter, som i sin tur tog ett år att jäsa (i ny, fransk ek). Restsocker-halten i vinet ligger >200 g/l! Syran är därefter och det påminner mer om ett Eiswein än till exempel en sauternes. Oerhört koncentrerat. Fick till och med backa tillbaka lite på koncentrationen 92 och 93 för att göra blandningen drickbar. Vinet fick sedan åratal på ny ek, men det märks inte (!). Bara det vinet, Rabiega Vin Toussaint (Toussaint, alltså All Helgona, därför att det skördades runt den helgen varje år) skulle jag säga är värt de 1500 sek säljaren vill ha för samtliga vinerna.

Clos Dière ”cuvée I” då? årgång 2000 är den som landade in topp tre när Allt om Mat för något decennium sedan utsåg världens bästa syrah-viner, fick 98+. Dessförinnan har det fått Gold Award i Decanter, 19/20 (eller motsvarande) av Wine Magazine, Vine och Revue du Vin de France med flera. Högst vital idag och mår inte illa av ytterligare ett par års lagring (förutsatt lagringen skett korrekt hittills).

Årgången 98 är unik såtillvida att det är den ”vekaste” och kanske också elegantaste av cuvée I. Franska sommeliererna gav det i sin dåvarande guide 19,5/20 och öste lovord över det. Har inte provat på några år, har kanske haft lite svårt att ta åren, men hänger det fortsatt ihop är det ingen dum fredagskväll, eller varför inte outsider i en provning?

Slutligen 95. Det här vinet var mycket imponerande inledningsvis och fick, precis som syskonen ovan, massvis med goda noteringar och medaljer. Bland annat tre stjärnor i Bettane & Dessauve. Länge sedan jag provade. Bör vara både vid god vigör och gott idag.

OBS! Notera att Clos Dière ”cuvée I”, möjligen med undantag för mina båda sista årgångar, 03 och 04 (då vinet hette ”Clos Dière”), är gjorda med druvor som inte fått nå övermognad och även i övrig tillverkats för att drickas 10-20 år efter skörden, eller senare (1990 är fortsatt i god form). Priserna på cuvée I de olika årgångarna, beroende på när de köpts in, bör ha varit någonstans i häradet 25 (1995) – 35 € (2000). Teror inte att 95 någonsin såldes av SB, möjligen 98 och 00, i så fall låg de på ca 300 sek i butik då.

Fotnot: Första årgången av Clos Dire (I och II) var 1988. Enligt uppgift återlanserar nu den sedan två år nya ägaren till Domaine Rabiega etiketterna Clos Dière I och II, men idag är II ett andravin till I. På min tid var de olika blend (I=syrah på franska och slovenska fat, II=carignan, grenache och cab på franska och amerikanska fat). Hejhopp, så här såg vi ut när vi, mycket allvarliga, njöt de där vinerna från fat:

Vintips: vin av mig!

Publicerat 2016-09-27 av Lars Torstenson

För några år sedan satte jag ihop El Rey Old Vine Garnacha (nr 2260, 79 sek) för den svenska marknaden. Vinet finns fortsatt till försäljning i Systembolagets beställningssortiment. Åren som gått har bara gjort gott och vinet är nu mer öppet än då det lanserades. Frågar ni mig så är det ett perfekt vin att alltid ha hemma – fungerar med allt från trendig och grillad vitkål via tacos till grillad korv.

I dagarna har Château de Brescou 2012 (nr 71705, 129 sek) släppts i beställningssortimentet. Det här är ett vin som ägaren till Domaine de Brescou och jag varsamt matchat fram – från plantering till färdigt vin. Riktigt färdiga med det är vi inte ännu, men redan 12:an ger en liten fingervisning om vart vi är på väg. Druvmix baserad på grenache, som framförallt kompletterats med syrah och carignan, men här ingår också lite mourvèdre och counnoise.

Resultatet är ett vin som alla dagar i veckan skriker grenache och som uppvisar ett, om jag får säga det själv, väl avvägt tryck trots sin inte fullt fylliga uppenbarelse. Det där sista har vi arbetat och arbetar mycket med avseende det här vinet: att få det fullödigt utan att dumextrahera, överdriva alkoholen eller skörda onödigt sent. Eller om man så vill: hålla det grenache-färgat och medelfylligt samtidigt som smakskjutsen ska vara åkbar. Dom de Brescou skylt Förtjänar att nämnas i sammanhanget att det så småningom kommer ett vitt syskon, baserat på grenache blanc, framförallt kompletterad med roussanne och marsanne och mindre andelar bourbolenc och clairette. Som övriga viner från Domaine de Brescou är Château de Brescou Terra Vitis-odlat och lågsvavlat.

Hög tid för Chopin!

Clos Diére cuvée II

Publicerat 2016-07-10 av Lars Torstenson

Som för den uppmärksamme framgick av förra inlägget var er utsände i den av nostalgi och bortglömda minnen dallrande hågkomsternas halvimaginära värld nyligen och besökte sin arbetsplats 1988 – 2006. Som av en händelse hade samma kväll en god vän laddat upp med en rejäl köttskank och en Clos Dière cuvée II från 2000. Ett kul sammanträffande och självklart ett osökt tillfälle att på vinifierat säga några ord om den mindre kända cuvéen av Clos Diére.När jag kom till Domaine Christiane Rabiega, som gården då hette, gjordes där framförallt rosévin. Det såldes under gårdens namn och, i förekommande fall, på en ”andra-etikett” kallad St-Joseph (efter kvarteret där gården ligger). Det stod snabbt klart att om vi skulle lära oss något om vin gällde det att utveckla de röda och vita vinerna. Dessutom visade enklare kalkyler att vi sannolikt skulle göra ett bättre resultat om vi lyckades med konst- och vågstycket att etablera ett riktigt dyrt toppnummer på gården. Det toppnumret blev Clos Dière cuvée I, vilket vi ska be att få återkomma till i en senare post. Nu handlar det om cuvée II.

Med utgångspunkt från de druvor som fanns på gården gjorde jag bedömningen/chanstagningen att vi skulle kunna göra ett rent syrah-vin, något ovanligt i trakterna vid den här tiden, och ett, ändå ovanligare, vin på carignan och grenache, utan stöd från en tredje druva, som syrah eller cabernet sauvignon. Carignan ansågs vid den här tiden, och många år framåt, som något som katten släpat in och att vi satte druvan i högsätet var både impopulärt bland många av våra kollegor och något som andra tyckte var kokobäng. Att det skulle funka var jag övertygad om för jag hade sett en av mina läromästare, Miguel Torres JR, göra just ett sådant vin och sådär lagom plagierande hängde jag även på hans idéer om att lägga den där blenden på en mix av franska och amerikanska fat.

Medan cuvée I var ett vin för källaren, var cuvée II ett vin som skulle kunna behaga lite tidigare, kanske rent av strax efter buteljeringen. Samtidigt skulle det vara ett kvalitetsvin och hålla för många år i källaren. Över åren finputsade jag på ek-mixen och även om vinet alltid låg på franska och amerikanska fat kom både tunnbindare och lokala skogar/ursprung att ändras med tiden, liksom tiden på fat och själva druvmixen samt skördetillfället och macerationens längd. Komna till årgången 2000 satt allt på plats (och druvmixen hade stannat vid 60 % carignan, 20 % grenache, 20 % cabernet sauvignon).

En anekdot är att vi år 2000 även gjorde en Clos Dière ”American Blend”. Det var i princip en cuvée II (med lite mer cab) som vi skördade senare och gav mer tid i hårt rostade fat. Resultatet blev ett oerhört insmickrande och drickvänligt vin som kunde bälgas från dag ett. Skälet till att vi gjorde ”American Blend” var att det stod mig upp i halsen att så många vid den här tiden talade om powerviner som Bacchus gåva till mänskligheten och att vi som satsade på arbetet i vingården och att pilla så lite som möjligt med vinerna och snarare jaga balans och renhet än kraft och pondus framstod som gårdagens hjältar. I själva verket kan vem som hest göra ett powervin, även sopor till vinmakare, medan det är svårt att få till det där rena och balanserade uttrycket.

Men för Guds skull karl! Hur smakade Clos Dière cuvée II 2000? skrikfrågar nu kanske en och annan frustrerad HR:are med mer cuvée II i källaren än tålamod. Jodå, tackar som frågar, vinet var väldigt gott idag och hur bra det egentligen är förbjuder mig min falska blygsamhet att säga.

Hello Hooray!

MDLVX & finewines.se

Publicerat 2016-06-10 av Lars Torstenson

Svara

finewines.se är förmodligen Sveriges nördigaste vinforum. Här finns det mesta för den som inte har något liv. Ämnena som presenteras och, oftast, diskuteras spänner från vilken utbildning en sommeliersugen bör gå via produktnyheter till varför någon kan få för sig att jäsa ett vin malolaktiskt på nya franska ekfat som rostats medelhårt och vid extra låg värme. Ja, nördigt. Med det sagt förstår var och en som vill lära sig mer om vin eller som gärna vill vara en del av Vinsverige, att den måste bli en återkommande gäst, eller rent av medlem, på finewines.se.En av de för oss nördar oemotståndligt roliga sakerna medlemmarna på finesawines.se ägnar sig åt är att se ut ett vin som alla medlemmar en given månad kan köpa på sig och prova, var och en på sitt håll, resultatet av respektive provning presenteras sedan undan för undan i en tråd för ändamålet. Klart det är kul. Vad tycker jag, vad tycker de andra? Hur lika/olika uppfattade vi vinet? Och, vilket bra sätt att presenteras för viner jag kanske inte hade koll på! Ja, ni som inte är vinnördar, det är ofantligt fånigt för er, men sanslöst intressant för oss andra.

Extra intressant blev det för er utsände i de navelskådande och inåtblickande fantasternas digitala värld i maj i år. Då provade nämligen nördgänget Mazuelo de la Quinta Cruz, mer MDLVX 2009 känt som MDLVX, och ett vin designat av er ovan nämnde utsände. Vinet har tidigare omskrivits här på vinifierat och den sanne HR:en vet att första årgången var 2006, att vinet sedan starten fått toppnoteringar i såväl Sobremesa som många andra spanska tidningar och guider (som rent av placerat vinet bland Riojas tio bästa) och att sedan dess har MDLVX fått erkännanden mest överallt också utanför Spanien, inte minst i Decanter, där det toppnoterats.

Vinet görs på druvan mazuelo – när Miguel bad mig göra ett vin med/åt honom ville jag inte göra en ”Rioja” eftersom det redan finns så många, utan en Rioja med eget stuk – och druvorna kommer från vingården Quinta Cruz, som inte är quinta som i Portugal utan quinta, femte, alltså ”Femte korsets vingård” eller snarare ”Mazuelo från Femte korsets vingård”. Låter tveklöst bättre på spanska. Druvorna odlas ekologiskt och vid lågt uttag (till följd av hård gallring och återhållen gödning). Jäsningsarbetet är sparsmakat och ek-kombinationen är aningen udda för att vara Rioja. Visst, där är franska och amerikanska fat, men också östeuropeiska och vi är noga med att eliminera fat som drar iväg på oönskat vis. Det sistnämnda begränsar volymen ändå mer är redan Femte korsets lilla yta och gallringen. Vi brukar landa på mellan 2500 och 4500 flaskor per år.

En av idéerna med MDLVX är, i likhet med merparten av viner jag gör, att årgångarna ska komma till tydligt uttryck. Detta gör, på gott och ont, att MDLVX kan variera en hel del mellan åren. 2011 som finewines.se provade, och som också är årgången som säljs i Sverige just nu, är idag fortsatt väl ung men samtidigt en ganska snäll mazuelo-årgång – till skillnad från till exempel 2008 som var väldigt spetsig och otillgänglig åtminstone de första fem åren (mycket bra idag dock).

Vad tyckte då fineswines-nördarna? Jodå, det blev genomgående godkänt och poängsättningen landade nog i snitt på 88, vilket är riktigt bra för ett vin i den här prisklassen, gissar jag. Några tyckte att vinet hade italienska vibbar och det är något jag ofta får höra om viner jag gjort eller designat och det beror nog på att jag genom åren mest inspirerats och påverkats av de bästa italienska vinmakarnas ackuratess samt att jag själv uppskattar tydlighet och disciplin i viner. Andra drog paralleller till druvorna blaufränkish och zweigelt och där är det nog druvan mazuelo som tittar fram och ger de associationerna, särskilt till zweigelt, skulle jag säga – denna association var gissningsvis ändå tydligare i den unga 08:an.vinifierat och den ovan nämnde utsände tackar nördarna på finewines.se för uppmärksamheten och många kloka synpunkter på MDLVX (dessa ska f ö, självklart, vidarebefordras till kollegan Miguel Merino).

Musik!

#TWWD: resumé

Publicerat 2016-02-25 av Lars Torstenson

En gång om året arrangerar importören Terrific Wines en #TWWD. Åren 2012-14 stod det för Terrific Women Winemaker’s Day. Från och med i år utläses betydelsen Terrific Wines’ Wine Day. Ändringen kommer sig av att man redan från början bestämde sig för att byta tema efter tre år. En annan nyhet sedan premiären 2012 är att ”vindagen” numer arrangeras både i Stockholm och på Ästad Vingård utanför Varberg . Här följer en kort resumé från årets båda #TWWD. FullSizeRender På Ästad inleddes programmet lördagen den sjätte februari med en presentation av gårdens eget vin. Besökarna fick tillfälle att prova ”andra-vinet” från 2014, ett torrt och lätt ekat vin på solaris. Som jag själv är konsulterande vinmakare och är hyggligt ansvarig för hurudant det är vill jag inte säga mer än att det var riktigt bra.

Efter denna lokala kick-off avlöste så de tillresta vinmakarna varandra i en rasande fart ända tills det på kvällen var dags för en ”winemaker’s dinner” med flera producenter närvarande. Ästad Vingård satsar från och med i år stenhårt på att utveckla sin restaurang och sin vinbar. Av maten att döma den här kvällen är de på god väg att etablera sig som finkrog.

På söndagen for vinmakarna med Blå Tåget till Stockholm. En resa där de fick tillfälle att vid sittande bord med vit duk serveras klassisk räkmacka och nubbe av den trevliga personalen.

Medan #TWWD på Ästad var öppen för alla med rätt ålder var dagen i Stockholm, påföljande måndag, inriktad på ”branschen”. Precis som på Ästad gavs tillfälle att prova viner från de tillresta vinmakarna och att prata med desamma (vinmakarna alltså). Den som ville kunde höra Isabelle Ogier från Domaine de Nalys tala om mikrolägen i Châteauneuf-du-Pape och vikten av att välja rätt rotstock. Marco di Giulio på Girard gav oss en lektion i Petite Sirah (flaskan nedan dock en bordeauxblend från Marco). Dorli Muhr berättade hur man gör premium-syrah i Österrike. Philippe Guillanton från Château Margüi talade om eko-odling i olika varianter och om trender i Sydfrankrike. Laure Poisson (Les Vignerons de Tavel) visade på variationer i färg och aromer mellan olika år och lägen i rosévinernas hemland Tavel. Miguel Merino underhöll med några väl valda ord om mazuelo i Rioja. Via länk från Swartland gav oss Andrea Mullineux senaste nytt och allt vi i övrigt behöver veta om syrah i Sydafrika. Sist men inte minst talade er utsände i de föredragande vinmakarnas pratglada show-off-föreställningsvärld om carignan och syrah.Enligt uppgift återkommer #TWWD som #TWWD2017 om ganska precis ett år, närmare bestämt första helgen i mars 2017 (om tilltänkta lokaler är lediga, i annat fall kan dagen komma att flyttas en vecka åt endera hållet, vilket, vilket den vakne HR:en redan listat ut, innebär framåt eller bakåt).

Gravity (spelad på den snyggaste stratan hitom Rory Gallagher)! Mayer-bonus för er som tycker om en slow blues.