Det ligger något duktigt i att tycka om stark mat. Och att ta mycket peppar när kyparen kommer fram med pepparkvarnen på krogen och undrar om han ska dra några varv med kvarnen. ”Ja, för helvete”, säger då de duktigaste. Som om deras hjärna tappat kontakten med smaklökarna.
Genom det öppna fönstret hörs vardagens händelselöshet, lockande och meningslös. Fönstret behöver göras iordning. Skrapas, spacklas och målas. Putsas. Den vattenburna värmen, strategiskt placerad under fönstret, dallrar på sin väg ut i friheten. Problemet, tänker han, problemet med att stiga upp och gå ut och möta vardagen, är att fönstret behöver göras iordning. Skrapas, spacklas och målas. Putsas. Dessutom borde det stängas, och värmen på elementet är alldeles för hög och oljeräkningen ska betalas. Han bestämmer sig för att ligga kvar.
”Ja, Madeleene Pyk e’ vel vår fremsta kånstner ida’.” Sa Galleristen på en för en tavelmånglare olämpligt bred stockholmska . Kvinnan lyssnade uppmärksamt, och en aning förnöjt. ”Hon har ju allti’ sina katter me’ i sina tavlor, eller nestan jemt, som tigrar, katterna finns me’ som tigrar, och ju fler tigrar desto mer e’ tavlan verd.” Kvinnan såg nu segerviss ut. ”Titta!” Utropade Galleristen. ”Tre tigrar!”. Kvinnan flämtade till och såg sig omkring. Upprymd. ”Och der! Der e’ ju en tiger till! Den her tavlan kommer å stiga i pris, de’ e’ ja seker på.” Mannen suckade och kved lite men började snart treva efter plånboken.
”Alltså om folk slutade spola med sådan där ekonomispolning så skulle inte rören sätta igen. Men då ska dom spara på vatten – vatten! Det är ju så dumt! Det är bara vatten!” Slamsugarmannen var upprörd, avloppet igensatt; enligt honom skulle det inte vara så om vi i dom-form spolat ordentligt. ”Ja, men vi måste väl också vara försiktiga med vårt vatten? Så det inte blir vattenbrist på riktigt?” Försökte jag. ”Exakt! Men inte ens det klarar dom av, att hushålla med vattnet!” Avslutade slamsugarmannen vårt inte helt konstruktiva samtal.
”JAG ÄR SVENSK,” röt jag i så hon skulle förstå den dumma försäljerskan, hon pratade ju inte svenska utlänning som hon var, ”OCH PÅ SVENSKA HETER KALSONG KALSONG OCH KALSONGER KALSONGER”, fortsatte jag förklara för henne, ”OCH CALZEDONIA LÅTER SOM EN KALSONGAFFÄR”, och så kom jag till slutklämmen, själva poängen: ”DÄRFÖR FRÅGAR JAG OM NI SALUFÖR KALSONGER HÄR I BUTIKEN?” Men icke då. Den dumma människan förstod inte ett smack.
Inte utan snart besannade farhågor styrde vi stegen mot Junibacken, Barnbarnet och jag. Junibacken, en fasansfull plats för den vuxne i rummet som låtit sig uppfyllas av Anders Tegnells evangelium; kort sagt överallt oansvariga och skrikiga och dreglande ungar med snordroppande näsor och nollkoll på vad socialt avstånd är. Som tur är är Barnbarnet en riktig skitunge och hon slängde effektivt ut sådana som befann sig i de hyddor och låtsasbutiker som hon ville vara i, och väl där, i butiken eller hyddan, såg hon till att medelst hotfulla miner och ljud samt fysiskt våld ingen släppa över tröskeln. Det hände att andra mor- och farföräldrar och liknande som var där med barnen blev upprörda när detta hände. Då tittade jag snabbt bort och ställde mig att le mot någon liten telning i närheten, samtidigt som jag gjorde uppmuntrande och kärleksfulla miner mot densamma. En avledande manöver, fylld av kärlek och tydligt signalerande att jag hörde ihop med det uppmärksammade barnet ifråga, inte bråkstaken i juvelerarbutiken. Detta fick snart de nyss nämnda förnärmade vuxna att ge upp och se Barnbarnet som en stackars Pippi Långstrump, utan vare sig mamma eller pappa. ”Stackars barn”, muttrade de allt som oftast medan de slokörade drog sig bort mot Mumindalen eller någon annan del av Junibacken, där våldsverkaren rimligtvis inte kunde befinna sig samtidigt som hon med lika stor brutalitet som framgång höll sin butik i ”Sagolandet” fri från inkräktare. Dock slutade det hela både abrupt och illa när en polispatrull från Norrmalm oanmäld och plötsligt uppenbarade sig och grep mig. Jag förstod förstås varför och förklarade att jag på intet vis kunde hållas ansvarig för mitt barnbarns övergrepp och brutalitet. ”Barnbarn? Försök inte. Vi förstår nog varför du hänger här på Junibacken!” Sa de något aviga poliserna och förde helt sonika bort mig medan Barnbarnet jagade iväg en feberröd unge som försökte äntra Pettsons stuga.
Tävlingsmänniskor är människor som har ett hål i själen. De är patetiska, och därför gäller det att komma ihåg att det också är synd om dem.
Sci-fi finns understundom genomförd i Nuet som Déjà vu. Tanken slog Vidkun Quisling – ja, namnet var olyckligt, det var Vidkun den förste att erkänna, men vad göra med vilseledda föräldrar med lika dålig smak som omdöme och fötterna väl förankrade i den otänkande grå massans ängsliga geggamoja, och sedan, ja, då gick livet på av bara farten och han vande sig vid det tagna efternamnet och förnamnet, Vidkun, det tyckte han uppriktig om – då han satt där i husdoktorns väntrum och inte kunde sluta stirra på sin barndomsvän Erling som i samband med Kinesiska sjukan, detta för människan i liv så kostsamma 100-årsjubiléet av Spanska sjukan, kom ut som antivaccinare och bestämde sig för att han inte behövde några vaccin från Bill Gates och George Soros och andra judar och nu satt han där, Erling, och väntade på sin polio-diagnos.
C. Än var det C. Än var det E. Än var det G. Än var det tal. Än var det skrift. Än var det något annat… Det tuffade på: Jag åkte transkriberiska järnvägen.
Diet är en synonym till ”ett djävulens påfund”. Detta vet alla som någonsin provat på övningen ifråga, vare det sedan på frivillig eller tvingande basis. Den som nu blir utsatt för djävulstyget ifråga måste, om inte annat så som en ren överlevnadsåtgärd, vara listig. Låt säga att hemmafronten kontrolleras av dietvänliga styrkor och det armod till frukost och middag som det innebär, då måste den dietutsatte se till att äta lunch på annat håll. Kanske krävs det inte så mycket list för nyss nämnda åtgärd. Utmaningen ligger snarare i att dels hålla hemmafronten desinformerad, dels hitta lunchserveringar på gudsförgätna platser där inga frågor ställs. Detta skrivet utan någon särskilt anledning.