Sanningen om Harriet Morrison

I tisdags publicerade min gamla parhäst Lars Berthilsson en krönika i tidningen han ägnar en stor del av sin vakna tid åt, SLA (Skaraborgs Läns Allehanda). Han gjorde sig dessutom omaket att skicka mig en PDF med krönikan, en krönika som snabbt tog mig till tiden då vi, Lars B och jag, var Västerhöjdskolans i Skövde självutnämnda komikerpar och oinbjudna men flitiga medarbetare i skoltidningen, Gavarit. Vad vi då bland annat ägnade oss åt framgår av krönikan, varuti ni – eventuellt, beroende på i vad för slags datorsmartfånpadda ni tittar (klicka upp bilden nedan och zooma kanske?) – kan läsa om Harriet Morrison och The Harriet Morrison Show. Oss med andra ord.Krönika SLA

Extremism: en studie i att inte tänka själv

Mycket fokus på extremism i Sverige nu. Bra. Det märkliga är inte att vi ser all denna dumhet frodas i Nuet. Det märkliga är att den alltid funnits. Förr var det enkelt såtillvida att allt var orättvist och förutbestämt. En liten härskande klass lyckades förtrycka majoriteten och så var det bra med det. Viss extremism behövdes för att ändra på det – å andra sidan var översitteriet och orättvisorna inget annat än extremism och terrorism i sig, varför det var ganska svårt att göra något åt saken. Ungefär som i dagens Nordkorea. För det var knappast bättre här Då, än det är där Nu. Senare, under 1900-talet såg vi flera ideologier och ismer, ibland aldrig så vackra i teorin, förfelas, eller kanske förtydligas, och dess anhängare försvinna in i skuggorna. Så vad med dagens galenpannor? Som sagt: inget nytt under solen. Det märkliga är dagens extremister bekänner sig till prövade och bevisligen misslyckade idéer och utopier, som stalinism och nazism för att nämna två övertydliga exempel. Eller alla stackare som gått i, eller kan tänka sig att gå i döden, för en religion. Min första roman, ”Anakolut”, utkom i mitten av 1980-talet och handlade till inte ringa del om den smygande extremismen, framförallt den från höger, samt om den under ytan uppenbara intoleranta hållningen mot bland annat invandrare och homosexuella. Den andra, ”(Stadd i)Statisk rörelse”, var till viss del en fortsättning på ”Anakolut” och tänktes visa ”informationssamhällets” tillkortakommanden med att lyfta fram de egentliga nyheterna och den, sett i ett historiskt ljus, väsentliga informationen och den skulle leda fram till en trilogis sista del, som skulle presentera en ny ”realistisk utopi för människan”. Ödmjukast, men, hm, alldeles opretentiöst. Den tredje delen står, kanske inte helt förvånande, fortfarande på tillväxt. Även om många goda idéer lever vidare har de gamla utopierna gått i graven, eller borde ha gjort det, men det är lättare sagt än gjort att ta fram en ny, hållbar, fungerande utopi och skälet är framförallt den med åren allt tydligare insikten att människan inte alls bara är av godo, att den inte bara vill vara självständig eller att den ens alltid tänker själv. Det som är bättre idag än 1985 är att många av de extremister som då smög i skuggorna nu syns. Däremot är det sorgligt att se hur klumpigt de bemöts: när motståndaren är välrustad och har sin strategi klar måste du själv ha en tydlig strategi – det duger inte att säga ”Fy!” och inte skaka hand –  och framförallt skaffa dig en kunskap om varför din motståndare agerar som den gör. Och det sista gäller såväl rent politiskt orienterade extremister som dito religiösa. Vad är det då som fått extremisterna att lämna skuggvärlden? Beroende på om det handlar om politisk eller religiös extremism varierar svaret. En gemensam orsak är de sociala medierna. Här har galenpannorna plötsligt fått en scen där de kan agera under pseudonymens fega förklädnad och mötas av de likasinnades förutsebara applåder och ömkliga hejarop. Till och med på vinsajterna släpps anonyma skitkastare fram som om det vore allas rätt att säga och göra vad som helst utan att moraliskt behöva stå för det. En del svarar, att ”ja men ordet är fritt” och ”jag är för allas rätt att uttrycka sig”. Hm, visst, ett öppet, fritt samhälle, det är det vi slåss för och vill ha. Är definitivt med på det.  Men jag styr, till exempel, över min egen blogg och jag tar mig friheten att begränsa utrymmet för galenpannorna och jag ser inte heller något skäl för en, låt säga oberoende liberal tidning, att inte göra det samma. Lite musik på det.

CSR, PSR, en rejäl moralkaka & pengamusik

Det har varit oroväckande mycket moral här på vinfierat ett tag nu, tycker kanske både den ena och den andra. Ska bli slut på det. Inget förbud, men nästan. Moralen är dock en käpphäst för redaktören eftersom människans frihet aldrig kan bli större än dess moral. Kort sagt: frihet kräver moral. Frihet utan moral är kaos och, i värsta fall, förtryck och ju sämre moral vi har desto mer stramas friheten åt för oss. Detta har er utsände i världen skrivit om ända sedan före den första, för 25 år sedan utkomna, romanen, som i sin tur handlar en hel del om frihet och moral, för att nu inte tala om hur mycket den andra romanen handlar om det. CSR (Corporate Social Responsibility) är stort, PSR (Personal Social Responsibility) större: utan det personliga ansvaret och övertygelsen är alla CSR-program intet värda. Vad gäller Systembolagets CSR, som kom under lupp igår, är det en utmärkt ambition och värt allt beröm, men, SB måste nu också ta sig självt på allvar i den här frågan. Pengamusik.

Anakolut på McGill University

Anakolut

Anakolut – föremål för ”paper” och föredrag.

Ni som nogsamt följer vinifierat vet att även i de innersta kretsarna av det intellektuella Sverige dväljs likasinnade. Gott så. Nu kan ni, och ni som faktiskt tillhör de innersta kretarna av det intellektuella Sverige kan, förstås, också ni, även glädje er åt att vinifierat via sin debutroman ”Anakolut /-/ mänsklighetens berg- och dalbana och/eller/med  intelligenstestet”, eller, kort och gott, ”Anakolut”, blivit föremål för ett föredrag vid McGill University i Montreal.  För att inte göra en kort historia lång var det den svenske litteraturdoktorn Erik van Ooijen som talade om, bland annat, skillnaden mellan struktur och händelse, och detta gjorde han utifrån ”Anakolut”. Det finns två skäl för mig att blogga om detta: 1. Det värmer Egot. 2. Ni vet nu att det inte är en tillfällighet att vinifierat studeras i Sveriges intellektuella hjärta och ni vet nu, att lika självklart som ni säger att Kobra och Babel är bäst på TV så säger ni att vinfierat är bäst i bloggosfären. (PS kan kanske köpas här.) Gustaf Torstens.

Litteraturens innersta väsen

Då och då börjar folk på vinmöten diskutera mina skönlitterära verk med mig. Redan från början står det dessvärre ofta klart att de eventuellt läst en bok – den experimentella kollageromanen”(Stadd i) Statisk rörelse” eller

En senare roman

dito ”Anakolut” – för sisådär tjugo år sedan och uppfattat sig inget ha förstått och, underförstått, det berodde på boken. Man får då tålmodigast förklara, att den som försöker skapa litteratur skriver inte deckare – obs! detta är inte en attack på deckare, deckarförfattare eller ens deckarläsare – utan böcker som utmanar läsaren på ett annat plan. Ibland antar läsaren en sådan utmaning och rent av betvingar verket. Ibland inte. Kort sagt möts inte alltid texten och läsaren. Således är det i sin ordning att inte tycka om en bok man förstått sig på och säga det. Har man inget förstått är det inte heller fel att säga det. Men det är oklokt att uttala sig negativt om verk man inte förstått – gäller för övrigt inte bara böcker – eftersom risken är stor att man i första hand står där och dissar sitt eget intellekt.

Förslag för en jämlikare sjukvård

Rubriken är inte min. Den kommer från ”SVT Text” som idag på morgonen levererar en fin anakolut i form av ”Ensamstående med barn avstår från att gå till läkare fem gånger så sällan än andra.” Om man nu tror sig förstå sammanhanget, satsen till trots, bör man alltså utläsa, att samhället äntligen ska se till så att vi som inte är ensamstående med barn kommer att få gå till doktorn fem gånger oftare än vi gör idag. En lika upplyftande som nedslående tanke. Mer anakolut.

Jag (Stadd i)Statisk rörelse

Hann under tågresan från Paris även med att ögna Le Monde. I (går)dagens litteraturbilaga fanns en intressant diskussion om författarens självcensur. Min andra roman ”(Stadd i)Statisk rörelse” är skriven av minst två jag: ett Överjag, som heter Gustaf Torstens (författarpseudonym jag använde för min första roman ”Anakolut”) och ett Underjag, som heter R. Eller, det är en lek med det där med självcensuren. Jag tror det är omöjligt att i vaket tillstånd undkomma Överjaget. Däremot har jag försökt drömma fram texter, vilket rimligtvis innebär att Överjaget i vart fall är närvarande i mindre utsträckning (figuren R är dock till stora delar skriven i vaket tillstånd; drömskrivandet har jag använt mer för några av novellerna i ”Ditt och mitt livs novell”). Sedan gäller det förstås att inte banga ur när Överjaget ska titta på texten som drömmen resulterade i. Hursomhelst uppfattade Hans Alfredson, som hade vänligheten att skriva förordet till ”(Stadd i)Statisk rörelse”, den där jag-leken och nämner det särskilt i sin text: ”Det verkar som författaren, hans underjag, överjag och en i ryggmärgen boende iakttagare har träffats med tillgång till gott vin på en fransk filial till Blandarredaktionen och turats om vid skrivmaskinen…” Tja, det är väl ungefär så även jag såg och ser på saken.