Ian McEwan: Amsterdam

Vissa berättare har inte så mycket att berätta, ändå mindre att säga. Men de vet hur de ska sätta ihop och förpacka texten. Andra är så bra på att berätta att de inte behöver måla med vare sig breda penseldrag eller in i minsta detalj. Och de har något att berätta, kanske till och något att säga. Ian McEwan har berättelser att berätta, och han gör det väldigt bra. ”Amsterdam” är en lagom lång liten bok som innehåller mer än majoriteten av samtidens tegelstenar. Kort sagt en väl berättad, smart berättelse. Rekommenderas.

Holland musicerar! Holland igen*! *Joop van Nimwegen excellerar å det grövsta och samtidens villbliare tappade både hakan och plektrumet.

Ian McEwan: Nutshell

Har läst något av den så hyllade McEwan tidigare. Utan att fångas (helt) eller imponeras (helt). Tyckt väldigt bra om, men inte mer. Har nog läst fel grejer. Eller varit mentalt frånvarande. Hans senaste roman, Nutshell, är i ett nötskal fantastisk! Med vissa Hamlet-vibbar ligger ett foster i sin mammas mage och följer hur mamman och farbrodern planerar att mörda barnets fader. Prosa som emellanåt blir så vacker att språket överskuggar den tämligen spännande handlingen och allt det andra som en bra bok ska innehålla (ni vet, lite dråplig humor, gestaltning, miljöer…). Föredömligt kort. Ingen krystad utfyllnad. Rekommenderas.

Finfint nytt från Steven Wilson.