Bordeaux. Namnet är legendariskt i vinvärlden. Jämte Champagne och Bourgogne ett av historiens tre mest influensrika vindistrikt någonsin. Under lång tid dominerade vinerna härifrån, både i kraft av kvalitet och kvantitet. Ingen stjärnkrog utan en diger avdelning för Bordeaux på vinlistan. Inget modernt Kalifornien eller Australien (och alla andra ”nya”) utan Bordeaux, dess druvor och vinifierings- och lagringsmetoder. Men. Hur många dricker Bordeaux idag?
Talar vi om toppvinerna, alltså alla Grand Cru i Medoc och de bästa i de andra delområdena, är vi säkert många som gör det. Här håller Bordeaux ställningarna, och med hänsyn tagen till hur priserna gått genom taket på så många andra håll är det låt vara dyrt men jämförelsevis inte tokdyrt. Dessutom går det fynda.
Tittar vi istället på de enklare vinerna befinner sig Bordeaux idag i ett väldigt utsatt läge. Kort sagt är vinlagren betydligt större än efterfrågan. Detta har lett till att många vinbönder hamnat på obestånd och nu kräver väl tilltagna (statliga) ersättningar för att de ska rycka upp sina vingårdar och ersätta rankorna med annat. Alltså samma medicin som för snart 30 år sedan blev en väckarklocka för jätten lite söder över, Languedoc-Roussillon.
Just Languedoc-Roussillon och uppryckningen där – både av rankor och kvalité – är ett av skälen till att Bordeaux har problem idag. Medan bönderna söderöver tog tag i saken en minut över tolv och genomförde radikala förändringar och förbättringar och snart började göra bättre viner än de lite mer nordliga grannarna, har kollegorna i Bordeaux bara börjat inse att de – till och med de, Bordeaux! – står inför en utmaning och att de måste göra något åt situationen.
Kort sagt har producenterna av ”bordeaux générique”, små som stora, alltför länge levt på namnet och missat att konsumenterna fått andra preferenser.
Detta är förvisso sorgligt men också något som händer varje gång någon som har något att sälja blir för bekväm. Det gäller att hänga med. Glädjande nog har en del insett vad klockan är slagen och med det följer en mer realistisk syn och därmed för oss konsumenter mer tilltalande priser och stilar. Här talar vi inte längre om lätt uttorkade och smått brett-anstrukna viner, extraherade och emellanåt också ekfatslagrade som saknade vinmakaren inte bara lukt- och smaksinne utan också marknadsinsikt och verklighetsnärvaro. Istället bjuds vi tämligen lättillgängliga och fruktdrivna viner.
Det är bra. Bra är också att vi har alla toppvinerna från Bordeaux för de är, som de alltid varit, så bra så bra. Förhoppningsvis får alla nytillkomna vinnördar chansen att upptäcka detta, att prova låt säga en Château Calon-Segur 1990. Egentligen ett väl varmt och torrt år men oj vilka viner de bästa fick till! Nämnda vin är en favorit från året. Redan som ungt var det galet bra och det är i denna dag alldeles underbart (ja, här tarvas larviga ord och honungslen och tårdrypande sirap!): 110% Bordeaux med alla attribut på rätt plats och, efter 32,5 år, en läskande frukt som sitter precis där den ska för att vinet ska kännas fullt ut levande och varandes vid god vigör och ett utmärkt ackompanjemang till en förstklassig fläskfilé, en dito gratin dauphinois och en dito bea.
Länge leve Bordeaux!
Bränna
Dålig bok alltså? Nej. Möjligen förvånande att karlns texter är så yviga och allt annat än stringenta. ”Sérotonine” är en sådan där text som lektörer, förlagsredaktörer och kritiker älskar att kalla yvig. En text som behöver stramas upp. Men klart godkänd i den storsäljande kioskdeckar-klassen. För samtidigt är det ofta ganska kul. Houellebecq har helt klart humor. En många gånger skön humor för oss svartsynta cyniker. Och så är han en misantrop. Däremot är han inte, vilket många annars menar att han är, en provokatör. Rimligtvis kommer pedofili alltid att vara ett otrevligt och i sig provocerande ämne. Men att använda det i en roman, i en utan vidare omständigheter inlagd händelse som inte behövs för något alls förutom att provocera, är inte provokativt 2019. Bara sökt. På liknande vis tar Houellebecq inte sällan genvägar för att driva sin berättelse framåt och andra gånger är det både patetiskt och på gränsen till pekoral.
Men, som sagt, det fungerar ändå, för man vill vidare i texten, man vill veta vad som kommer att hända, vart allt detta tar vägen, all denna text med alla kommatecken och pladder och en och annan parentes och enstaka semikolon, och ett tag, mot slutet, verkar det som att slutet faktiskt kommer bli riktigt originellt, men nej, det blir det inte (ber om ursäkt för den spoilern); och mitt i allt detta hinner Houellebecq med att kraftigt kritisera Frankrikes och EU:s jordbrukspolitik, de stora varuhus-kedjornas prispress, nyliberalismen, globaliseringen och han vill ha tillbaka en tid när samhället pyntar för tågen så de får tillräckligt med resurser för att kunna gå i tid igen, och lite till. Jo, och så beklagar han sig, högst sympatiskt, över att erotiken i teve-världen nu dessvärre ersatts av kockar.
viniferat vill därför gå ut med en allmän varning för Carbonara på Chantilly-vis, även känt som Carbonara a la Chantilly; låt er inte tubbas till att tillsätta chantilly till er carbonara! Ja, det är kul med sprutflaskor och ja, det låter som en bra idé, grädde som grädde, men vi som varit med ett tag vet att det inte fungerar.
Krauker från Polen, bratwurst, pommes och 
I år hade Marie med anledning av sin nya serie sekt tagit sig för att hyra ett eget stånd på mässan och dit begav vi oss efter måltiden och lät oss imponeras av de rasande rena och uppenbart uttrycksfulla bubblen, ljusår från de industriellt standardiserade stolpskottsvarianterna av tyskarnas eget brusvin som har för ovana att besudla världsmarknaden med sin intetsägande skepnad. Personlighet, renhet, precision, låg eller ingen dosage alls, läskande, snyggt, eviga eftersmaker. I Sverige kan vi sedan något år njuta Maries petnat-variant i form av 
Sist men inte minst: Prowein 2017 besöktes av över 58000 personer från 130 länder (rekord) och de provade vin och sprit från 6500 utställare och 60 länder. Den mest kände besökaren var, enligt mässans officiella press-utskick, Sting.