Enligt internationella, och därmed också snart svenska, bedömare är Swingtime Zadie Smiths hittills bästa bok och rent av en ”triumf”. Utmärkt. Ju mer Smith hyllas, desto bättre. Men hennes bästa bok? Njaee. För att tycka det måste man ha missat fullträffar som White Teeth och NW.Enligt er utsände i de välskrivna, upplysta och viktiga romanernas fantastiska och viktiga värld landar Swingtime någonstans i höjd – vi talar bara höjd när vi talar Zadie Smith – med On Beauty och The Autograph Man. Med andra ord en förträfflig bok som både lyckas underhålla och berätta en historia och säga något viktigt om vår samtid.Zadie Smith har (nästan) haft som genomgående tema i sina böcker diskussioner kring ras, ursprung, klass, globalisering och alienation – alltså sådant som upptar vår samtid i allra högsta grad. Samtidigt berättar hon märkvärdigt mänskliga historier om människor med fel och brister även då de är alldeles fantastiska. Så och i Swingtime, där hon på ett slugt vis jämför en känd Madonna-lik artists snabba adoption av ett barn i Afrika med Sarah Forbes Bonetta som en engelsk sjökapten (Frederick E. Forbes) tog med som en present till drottning Victoria på den tiden det begav sig. Då flickebarnet Sarah visade sig vara intelligent trots att det var svart bestämde sig drottningen för att upphöja det till guddottter. Men det handlar också om hur artisten med blandad framgång försöker hjälpa till i Gambia, om bokens huvudpersons – under lång tid assistent åt artisten – komplicerade förhållande till barndomsvännen Tracey, om huvudpersonens mors kamp för att som svart i förorten kunna bilda sig och ta plats i parlamentet och mycket annat. Självklart ska ni läsa Swingtime och Zadie Smiths alla andra böcker.Sona Jobarteh. Madonna.