Provade en del gamla årgångar på Domaine Rabiega igår. Bland allt godis som dukades upp dök en flaska Rabiega Vin Toussaint upp, och det vinet förtjänar ett eget inlägg.
Upprinnelsen till det här vinet var det dåliga vädret 1991. Massiv frost i slutet av april och sedan en hel del röta i odlingarna triggad av regn under skördeperioden. Till saken hör att det på den tiden rann en bäck genom gårdens lägsta punkt. Den här bäcken ”försvann” något år senare när kulvertar lades ner och allt täcktes med jord och nya planteringar. Men då, 1991, rann alltså en bäck genom gårdens lägsta punkt. Som gjort för mögelangrepp, och mögelangrepp fick vi.
När jag såg hur illa ställt det var i den delen av vingården bestämde jag mig att låta druvorna hänga kvar i lätt fåfänga förhoppningen att kunna skörda dem senare då de skrumpnat ihop till russin, alltså botrytis-angreppens så kallade tredje stadie, och jäsa dem till ett sött vin. I början av november 1991, veckan efter Allhelgona eller Toussaint som det heter på franska, samlade vi så ett tappert gäng som gick ut i det ruttnande fältet och började skörda. Koncentrationen i druvorna var enorm och det tog 15 pax en arbetsvecka att plocka så mycket druvor/russin att det gick att fylla ett ekfat. Musten lämnades att spontanjäsa och det gjorde den med den äran, men det tog runt ett halvår innan jäsningsaktiviteten upphörde. Noteras kan att den dominerande druvan var carignan.
Följande år gjorde vi ett nytt försök att skörda sent. Medvetet lämnades druvor ”nere i svackan” och visst, även dessa ruttnade allteftersom hösten fortskred och i november, efter Allhelgona, skördade vi ett nytt fat, som också lämnades att spontanjäsa. Den här gången tog jäsningen ändå längre tid, runt nio månader. Det sista året vi kunde göra en sådan här skörd var 1993. Same procedure as every year och vi hade ett nytt fat, nummer tre i ordningen.
1995 blandade vi de tre faten, där alltså det första lagrats tre år, det andra två år och det tredje ett år. Bara ny ek i faten och en enorm koncentration som dock minskade något för varje år – detta var ett medvetet val från min sida då 1991 helt enkelt var för koncentrerad, snudd på omöjlig att arbeta med. Resultatet av arbetet blev 1406 stycken 50 cl-flaskor mycket koncentrerat och sött vin med massvis av aprikos, honung och persika i doften. Det hände att restaurangen på gården serverade vinet som en dessert i sig.
Så hur var då vinet jag provade igår? Till att börja med ska sägas att flaskan uppenbarligen lagrats för varmt under flera år så risken fanns för alltför snabb mognad, rent av övermognad. Färgen var förvisso brun – när vinet var ungt var det orange – men någon övermognad var det verkligen inte tal om. Inte ens full mognad. Tvärtom fanns här massvis av frukt och en stor del av den där ursprungliga aprikosen och honungen fanns kvar, nu ackompanjerad av saffran och lite persika samt en uppsjö doftassociationer: en komplexitet som inte var att leka med. Smaken var, som förr, enormt söt (upp emot 300 g/l socker) och friskt balanserad av en synnerligen närvarande syra (lika koncentrerad som sockret). Sist men inte minst ren eftersmak som räckte ända till Kina.
