Idag delade Svenska Vinakademien, eller Vinakademien i Sverige som den fina sammanslutningen formellt heter, ut sitt hederspris till Per Styregård. Per har under de senaste cirka 30 åren ägnat sig åt att skriva och folkbilda om vin, dryck, matkultur, svenskt mathantverk och hållbarhet, bland annat i Dagens Industrin och som flitigt anlitad föreläsare.
För att lägga ribban på rätt nivå bjöd akademien tidigare pristagare – bland dessa sågs undertecknad, Ulf Sjödin (Sveriges första MW), Andreas Larsson (världsbäst på sommeleri), Richard Juhlin (världsbäst på champagne) och många, många fler – och akademiledamöter – (undertecknad, preses Mischa Billing, Christina Mattsson, Kajsa Bergqvist, Behnaz Aram, Karl-Otto Bonnier, Gert Wingårdh, Maria Schottenius, Anders Hillborg, Birgitta Wistrand och så kan jag ha glömt någon av de närvarande ledamöterna vilket jag ber om ursäkt för här och nu – på Clotilde Davennes jubileumsbubbel Clotilde Davenne Crémant de Bourgogne Extra Brut Grande Millésime 2020 (med fem år på magnummagen) och Chateau Montelenas unika jubileumsvin med anledning av att det i år är 50 år sedan gårdens chardonnay-vin vann vitvinsklassen i den berömda provningen/tävlingen Judgement of Paris, där några av Frankrikes bättre viner ställdes mot några av USA:s bättre viner. Vinerna var goda, maten på Pontus La Tour lika god och sällskapet var vid gott mod och det gällde inte minst pristagare Styregård.
PS Svenska Vinakademien
instiftades den 17 maj 1982 på initiativ av juristen och vinhandlaren Nils-Bertil Philipson, som även bildade Munskänkarna 1958.
Akademiens ändamål är att främja kunskapen om och intresset för vin i bred bemärkelse, med särskild tonvikt på kultur. Akademiens motto är Vin: Kvalitet och Kultur! Varje år delas akademiens hedersutmärkelse ut.
Vinakademiens ledamöter 2026 är:
Mischa Billing, praeses, Kajsa Bergqvist, Peter Danowsky, Lena Endre, Pontus Frithiof, Gert Wingårdh, Karin Mamma Andersson, Karl Otto Bonnier, Anders Hillborg, Maria Schottenius, Martin Ingvar, Christina Mattsson, Birgitta Wistrand, Lars Torstensson, Behnaz Aram, Mats Hanzon.
Musik. Och musik av akademiledamoten Hillborg.
För er som inte har riktigt koll på vem Murre är ska motiveringen utläsas som att han får priset därför att han var med i vad som var den första seriösa och utskrattade vågen av knäppgökar som trodde sig kunna göra vin i Sverige och han var mer målmedveten än någon annan och utbildade sig och planterade och jäste och misslyckades och lyckades mer än någon annan och när den andra vågen kom var han där och delade med sig av sina kunskaper och bistod den som ville ha hans hjälp. Nu när den svenska vinindustrin går in i sin tredje våg är Murre med där bland de bästa producenterna och han är fortsatt villig att dela med sig och stötta.
Marguet GC Ambonnay-Bouzy 1996 (gräddig som bara den, fantastiskt superfin syra (syran var bra alltså), mitt-i-prick-vinmakeri), Billecart-Salmon Blanc de Blancs 1996 (lite för väloxiderad för somliga av oss, fin syra annars), Legras & Haas 2011 Magnum (ung och å det värsta och bästa Chouilly-stukad chardonnay), Legras & Haas Blanc de Blancs 2008 (mer mognad, såklart, och rondör, god, måhända lite mindre chouillyig, hyggligt år får man väl ändå säga), Twoson Nuits St Georges 1er Cru ”Aux Champs Perdrix” (Domaine Alain Michelot) 2009 (strålande, perfekt balans, begynnande mognad, mycket bra, kunde inte gjort det bättre själv),
Côte-Rôtie ”Les Jumelles” (Paul Jaboulet) 1985 (”vällustigt dekadent” sade en tidigare pristagare och det kunde vi andra bara applådera, i den mån nu vi syrah-nördar kunde applådera där vi satt med tårar i ögonen och en närmast perfekt syrah i glaset, fantastiskt bra och den långa, rena eftersmaken stalkar somliga av oss än i denna dag), Château Giscours 1975 (gammaldags/klassiskt mogen, till min förvåning riktigt bra!), Château Palmer 1982 (äntligen ett vin att klanka ner på, har aldrig riktigt förstått tjusningen med Palmer 82 som var felekat och -skördat redan från start (hade i och för sig varit smått sensationellt om det blivit låt säga felskördat i efterhand, efter buteljeringen till exempel), är ok och ”ursprungstypiskt” men snipigt och torkat, någon plockade här för övrigt fram det utmärkta men numer närmast övergivna bedömningsordet ”jordigt”, för det är precis vad det är och inget ont i just det),
Château Leoville Barton 1982 (tillbaka i vinhimlen, där Bacchus aka Dionysus sitter och ler gott åt all finfin Bordeaux som understundom stiger ner på Jorden, rinner genom våra halsar och tar både oss och vätskan upp till ja ni läste ju början av parentesen och bör då ha förstått vart, men nog om det, ska bara tillägga att Leoville-Barton 82 är fantastiskt bra med sin mognad i all sin prydno, sin mumsighet och läckra syra och det är bara att instämma med den gamla pristagare som spontant utbrast ”så här skulle jag vilja se ut”), Beaune-Teurons (Domaines du Château de Beaune) 1976 (moget, nekrofiligränsfall, torkad, drickbar för romantiker, ungdomar och tondöva, men absolut drickbar), Gerhard Betrand Rivesaltes ”Ambrée” 1985 (säger ju alltid det, ”det här skulle man dricka mer av”, men det där med dessertvin, det blir liksom inte av, tyvärr, himla gott, och pinsamt billigt med tanke på produktionskostnaden med fat eller, i det här fallet, glasdamejeanner utomhus och allt det där), Henriot 2002 (tillställningens första eftersläckare, gyllengul, god, en del OLW ostbåge, lite hög dosage för en de osockrade vinernas man, dock mycket bra, drick nu ni som har den på lager), Pol Roger Blanc de Blancs 1999 (sist men inte minst, friskt, fräscht, fruktigt, långt, rent, gott). Klart slut.
