Kultur som julklapp?

Publicerat 2018-12-19 av Lars Torstenson

Svara

På Villa Långbers i Tällberg arrangeras under Trettonhelgen 2019, alltså 4-6 januari, ”Storytelling i Trettonhelgen”. För tredje året i rad. Det kan kanske vara en lite speciell julklapp om nu någon av er, kära HR:are, inte försett er med lämpligt paketgods i tid? Enligt uppgift finns det några platser kvar för den som kontaktar Villa Långbers inom en någorlunda snar framtid. Bland årets deltagare hittar vi bland andra författarna Audur Ava Ólafsdóttir, Kjell Westö och Fatima Bremmer, regissören Eva Dahlman och skådespelaren Johan Rabaeus. Er utsände på den dala-kulturella världens ambitiösa och oförutsägbara mötesplatser finns också med på ett hörn. Dels talar den nyss nämnde om björksavens nordiska historia, dels modererar han ett och annat scenframträdande så inte de högkulturella personerna får för sig att gå i spinn eller något ännu värre när folk har betalt för att höra och se på dem.Passar också på att tipsa om ”Hjältar”, David Bowie på svenska, premiär på Palladium i Alingsås 19 januari 2019. Bortsett från att kompisar är inblandade låter det bra.

Bowie på svenska.

Derealiseringens tidevarv

Publicerat 2018-01-14 av Lars Torstenson

I samband med här tidigare omnämnda ”Kulturhelg i Tällberg” kom bland annat frågan om dagens nyhetshantering upp. Många aktiva eller tidigare journalister fanns på plats och rent av också sådana som styr delar av dagens nyhetshantering. Det slående är att det som nu sker med en allt tydligare derealisering av verkligheten i nyhetsrapporteringen de facto var synbart redan för 30 år sedan – skriver till och med om derealiseringen i romanen ”Anakolut” (1986) och följer upp mer tydligt i ”(Stadd i)Statisk rörelse”(1995), frågor som låg mig varmt om hjärtat då, och gör det nu då det är fråga om det öppna samhällets fortlevnad – och det är, kanske inte helt oväntat, först nu vi fullt ut i vardagen börjar se tydliga frågetecken kring utvecklingen. Samtidigt är det också uppenbart att många som ser frågetecknen själva bidrar till den fortsatta derealiseringen, till exempel genom att smått desperat försöka anpassa nyhetsförmedlingen till ”de yngre”.

Verklighetsmognad

En fråga få tycks ställa sig är när i livet vi är verklighetsmogna, alltså när är vi redo att ta in låt säga seriöst förmedlade TV-nyheter. Är det kanske med detta som med kaffe – vi börjar med svagt kaffe med mjölk och socker och slutar långt senare med en ristretto (om vi nu alls dricker kaffe) – eller rent av med vin: Så länge jag varit i branschen har jag hört att ”unga dricker inte vin längre, de vill ha öl och cola”, men har det inte alltid varit så? Hur många älskade stramt rödvin vid 18 eller ens 22 eller 25? Någonsin?

Med andra ord: Den som försöker fånga upp individer som inte är redo att ta in seriöst rapporterade nyheter kan inte vara seriös i sin rapportering; den måste lägga sig på en Aftonbladet TV/TV3-nivå och ha en för utstyrseln och sitt sätt alldeles för gammal kille med kepsen käckt på svaj omgiven av ett gäng flamsiga människor som gör sitt bästa för att distansera sig från sin egen rapportering bortsett från när det handlar om sådant som visar att de hänger med och inte är lika gamla som de ser ut att vara.

Verkligheten utan filter

Det är nu inte alls något fel i det där sista, Aftonbladet TV:s nyheter. Det fungerar mot en bestämd målgrupp – en målgrupp som ännu inte är redo att gå på djupet i nyheterna och insikterna, en målgrupp som vill vara distanserad från verkligheten. Därför är det så viktigt att andra nyhetsförmedlare håller fast vid seriös rapportering och fördjupningar med ett tydligt fokus på samhällets verkliga utmaningar så att detta finns där för alla dem som söker på djupet och alla dem som undan för undan når den nivån i livet då de är redo att se verkligheten i ögonen utan filter av trams och snuttiver.

På tal om ”Anakolut” och försöket att greppa de då allt tydligare utmaningarna med det nya informationssamhället, sägs det på något ställe att endast surrealisten rättvisande kan beskriva verkligheten – en tanke som fortsatt känns gångbar.

”The public gets what the public wants”, ”Good news”, ”Bad news”.

Storytelling i Tällberg

Publicerat 2017-10-16 av Lars Torstenson

Storytelling i Tällberg under Trettonhelgen. Det ligger en bit bort i tiden, men snart är vi där och risken finns att det blir fullbokat innan vi hinner blinka och säga God jul och Gott Nytt År och det är ett gott skäl att boka i god tid för den som för sitt liv inte vill missa detta. Er utsände i de till Trettonhelgen och Tällberg förlagda litterära evenemangens vitskrudade men ändå allt annat än insnöade värld var på plats också i fjol och talade då bland annat om sina skönlitterära alster och presenterade ett och annat vin.

Den här gången ska den nyss nämnde tala om vinlitteratur samt på allmän begäran återigen presentera ett eller annat vin. Den som nu inte tycker att det inslaget räcker för att dra till Siljansbygden över Trettonhelgen kan för all del frottera sig med folk som Suzanne Osten, David Lagercrantz, Lena Andersson och Daniel Sjölin med flera, vad det nu ska vara bra för. Hursomhaver kommer de att tala om saker som konsten att skriva en story och mer allmänt om dramaturgi. Läs mer här.

Förtäljande musik? Bonus: Porcupine Tree.

Ett oväntat möte med Ulla Britta Ramklint

Publicerat 2017-01-13 av Lars Torstenson

Svara

”Jo, jag är elak,” insisterade hon. Runt om sorlade matsalen på Villa Långbers och mitt emot satt hennes assistent Luisa och log. Första gången hon dök upp var kvällen före det att det litterära evenemanget ”Kalas & Kultur i Tällberg” tog sin början. Hon hade siktat in sig på den mindre matsalen med tillresta författare och förlagsfolk. Det var ju där hon hörde hemma. Tidigare copywriter, frilansande reporter och reseskribent i Europa och Nord- och Latinamerika. Och författare till drygt dussinet böcker. Vackra, små, poetiska, skulle det visa sig. Utgivna på Ellerströms och Pequod Press.”Nej, det tror jag inte, att du är elak,” sa jag och tänkte att jag också skulle vara irriterad om min resa till Tällberg förbistrats av kroppslig skröplighet och oförstående konduktörer på tågen med alltför korta stopp för den som ville hinna på. Eller av.

Hon hade svårt att komma på i Linköping, och hon blev utskälld när hon tog för lång tid på sig att stiga av i Tällberg.

Och när hon ville ansluta till sina kollegor var det ju så att hon inte var inbjuden. Den här gången. Hon var där som gäst på evenemanget. Och nu satt vi där, nästa kväll, och åt middag tillsammans. Vi inbjudna författare och förlagsfolk hade lottats ut till platser vid borden, där betalande gäster satt och ville ha en stund av vår tid och kanske också våra historier. Eller så var de bara nyfikna på vem som kunde tänkas dölja sig bakom det och det namnet. Somliga var ju mer kända än en mindre bekant författare som jag, ja, till och med mer kända än Ulla Britta Ramklint. Däremot var knappast någon tyngre än henne. Eller mer intressant.

Så där satt jag och fick, trots att jag inte betalat för det, ta del av en spännande författares liv och verk. Hon hade bott i Tanger. När det var en internationell zon. Och Chicago. 18 år. Varit gift där. I Chicago. I Tanger bodde hennes då tilltänkta svärfar. Av honom skulle hon få det vackraste halsbandet i staden, ”med undantag för Hudsons förstås” (jag frågade inte vilken Hudson, utgick från att det var en jetsettare bland andra i den för oss idag bortglömda världen som Tanger var 1923 – 1956, då den administrerades av Frankrike, Spanien, Storbritannien och Italien; tiden Ulla Britta talade om bör ha varit då staden dessutom var ett ökänt smugglingscenter). Hon fick aldrig halsbandet för svärfar in spe reste tillbaka till sitt Spanien och begick självmord där. fullsizerender

Nog av. Böcker. Hela sitt liv har Ulla Britta skrivit. Rest. Levt. Frilansat. Reseskildringar. Nyhetsrapportering. När hon var 64 år debuterade hon 1992 med Europa magica. Sedan dess har det blivit ytterligare ett drygt dussin böcker och plötsligt langade hon ur sin handväska upp en liten, fin sak med titeln ”I utkanten av Luigi Capanna”. Tänkte säga ”aha, Luigi Capanna”, men risken var alltför stor att Ulla Britta känt karln eller åtminstone hade sådan råkoll att jag snart skulle avslöjas som den charlatan jag skulle vara om jag utgav mig för att ha en susning. fullsizerender

Luigi Capanna, visade det sig, föddes fattig och eländig 1866 utanför Amatrice – staden som förr möjligen var känd för sin pastasås men numer är mer känd för den stora jordbävningen förra året. Denne Luigi mer eller mindre enleverades av den rike greven Florimundo de Basterot, blev dennes tjänare och förtrogne, och när senior dog gick Luigi i sonens tjänst, också en greve Florimundo de Basterot. Capanna gjorde så bra ifrån sig att han fick gåvor och dricks från höger och vänster och med tiden blev han själv en rik man – låt vara att allt föröddes under Andra världskriget och han blir då lika fattig som han varit under det första. fullsizerender

Om detta, och mycket mer, berättar Ulla Britta i sin bok, och tur var att jag inte låtsas veta något jag inte visste för visst hade Ulla Britta en mer eller mindre direkt koppling till huvudpersonen via danska vänner i familjen Tyge Bendix, men det är en annan historia och nu får det vara nog för idag. Jo, en sak till: ”I utkanten av Luigi Capanna” av Ulla Britta Ramklint och utgiven av det lilla Malmö-förlaget Peqoud Press är en vacker, välskriven, närmast poetisk bok med en lagom berättad historia, vackert illustrerad av den i Lund verksamme polske konstnären Andrzej Ploski. Rekommenderas.

PS Och nej, Ulla Britta Ramklint är inte elak. Men väl värd att lyssna på.

Musik!

Kalas & Kultur & Kronos väv i Tällberg i Trettonhelgen

Publicerat 2016-10-30 av Lars Torstenson

Svara

I Trettonhelgen arrangerar Villa Långbers i Tällberg ”Kalas & Kultur”. Under tre dagar bjuds tillresta och bofasta på föredrag och diskussioner och får tillfälle att möta ett antal kulturpersonligheter som Daniel Sjölin, Ann Victorin, Dick Harrison, Jerker Virdborg och Björn af Kleen. Som om nu inte detta skulle räcka kommer dessutom legendaren Hans Börjesson på Greenverket berätta om sitt konstsamlande och om Pablo och alla andra gamla polare, förläggarna på Printz Publishing och Novellix dyker upp och, bäst av allt, er utsände i de finkulturella salongernas skitnödiga men understundom ack så trevliga environger finns där som en gudasänd liten amorin, redo att sprida ljus över inte bara de tillresta och de bofasta utan också den nya romanen Kronos väv, andra egenförfattade alster samt kanske redo att också säga ett och annat om vinet som en fattig författares enda chans till dagligt bröd.Den som är på och har ett uns av kulturell resning i kroppen kommer så klart till Tällberg i Trettonhelgen. Ni andra nöjer er med att genast beställa min senaste roman Kronos väv och mörkar att ni inte var på plats. Då. På Trettonhelgen. Och ni skäms åtminstone fastetiden ut. nominerade-dryck-matbloggsp

Juluppladdning.

Vinprovning i Tällberg

Publicerat 2014-11-24 av Lars Torstenson

Svara

Er utsände i de käcka kullornas och de muntra masarnas skuggande skogar och sjungande sjöar har varit i Tällberg och provat vin och ätit oxfilé som stekts eller kokats eller vad man nu gör om den utsätts för 55 graders värme i fem timmar. I vilket fall som helst satt HFE (Hedges Family Estate Red Mountain) som en tilltalande smäck till den nämnda anrättning, tillredd av det duktiga köket på Villa Långbers, ett av ställena i Tällberg, som nu satsar alltmer på mat och vin vid sidan om de mer uppenbara företeelserna som att bara vara ett vackert ställe mitt i den Disney-liknande kuliss Tällberg skulle vara om det inte var på riktigt. Nåväl. Annat som satt finfint ihop var Långbers charkuteritallrik och Domaine de Brescou Syrah och Clotilde Davennes Saint Bris och löjromstoast. Ja, sedan var det en himla massa annan mat och kombinationer som också gick bra, men här ska endast desserten och Clotilde Davennes Crémant de Bourgogne nämnas. Det låter nog en aning fel i den gedigne svenskens begränsade smaklöksregister, att hinka kruttorrt mousserande till en söt dessert, men nu är det en gång för alla en fransk specialitet som kommit till Dalarna för att stanna. En chokladdessert (som måste bestå av tämligen mörk och koncentrerad choklad) kompletterad med en högsmakande hallonsorbet och nedsköljd med Clotildes kruttorra bubbel kan få närvarande fransmän att ursäkta sig inför sitt bordssällskap, ställa sig upp och äntra sin stol och på denna dansa en munter dessert-och-torrt-mousserande-cancan (vill passa på att säga ett varningens ord här: när sådana här saker inträffar ska ni absolut inte uppmuntra fransosen som säkringen gått på utan lugnt och belevat le lagom mycket och applådera försiktigt då dansen börjar klinga av, gör ni inte detta kan situationen nämligen lätt spåra ur, och, mycket viktigt, väller tårar upp i det franska styckets ögon och hen börjar vråla Marseljäsen: tillkalla förstärkning). Annars var tidigare nämnda Saint Bris ett vin som både stack ut och gick hem i provningen och det gjorde även Chateau Montelena Cabernet Sauvignon, Denna sinnebild av amerikansk elegans. Lättast att pricka blint, tyckte nog de stackare som satt och lyssnade på mig medan jag tjattrade på om ditten och datten samtidigt som de ville ha lite lugn och ro så de kunde känna vad som fanns i glasen, var nog Cartlidge&Browne Pinot Noir, ett vin som för övrigt gick utmärkt till någon slags mat med karljohansvamp. En föga överraskande men desto mer perfekt match var också en slags kokt marulk och Francoise Feuillat-Juillots Montagny 1er Cru. Ni som väntar på att komma till poängen med det här inlägget ska veta att ni är blåsta för nu är det slut.