I Sverige har på senare tid ”zinfandel” kommit att stå för en vinstil. Denna oerhört populära stil är i många vinälskares ögon en styggelse och närmast att jämföra med filmälskares syn på hemgjord splatterfilm med usla skådespelare, ketchup istället för blod och blåmärken åstadkomna med pastellkritor. Det kanske mest intressanta med den här zinfandel-vågen av hemkört splattervin är att den redan sköljt över Sverige en gång tidigare, men då under namnet Primitivo .
Det som hänt är alltså att de gamla succévinerna från 00-talet bytt kläder och namn och återerövrat vulgärmarknadssegmentet från sig själv. Ett trick så snyggt och imponerande att det bör ingå i varje svensk kurs i marknadsföring. Den bästa ingrediensen i soppan är att konsumenten på fullt allvar tror att den dricker en annan sorts vin idag och, inte minst, att hens italienska primitivo nu är en amerikansk zinfandel fast den, alltså, inte alltid är det.
Kort sagt tar penningsugna och smarta importörer hjälp av någon som kan kläcka koncept åt dem och sedan lanserar de samma gamla italienska primitivo som förment amerikanska viner, eller så hittar de en riktigt billig zinfandel i USA. De heter alltid något i stil med The Real Zing. En lek med något som säger att det är ”äkta”, eftersom det inte är särskilt äkta, och något som anspelar på zinfandel, eftersom det ibland inte är zinfandel eller, i de amerikanska vinernas fall, eventuellt är det fast då i en pinsamt usel version. Oftast kryddas anrättning med populära och till intet förpliktigande ord som Old Vine, som ska ge en känsla av kvalitet och, i de italienska vinernas fall, Amerika.
Bortsett från de italienska hittepå-zinfandlarna kommer en mer äkta störtflod från det stora landet i väster – zinfandel-druvans hemvist. Problemet med en stor del av de här vinerna är att de är minst lika usla som sina italienska kusiner. Utmärkande för dem är att de så gott som alltid heter något klämkäckt baserat på ”zin”, men utan det där italienska påståendet om äkthet. De är misstänkt billiga i förhållande till de amerikanska zinfandel-viner som inte har med en ordlek på ”zin” i namnet. Det är för övrigt frapperande hur den här leken med ”zin” avtar i takt med att priset på vinet ökar.
Oavsett om vinet tillverkas i Italien eller USA görs det lent och insmickrande med övermogna druvor, ibland med tillsatt vatten för att få ner övermognadens odrickbara alkoholhalter; i den mån det behövs tillsätts socker i lagom mängder, men man kan lika gärna på annat vis få vinet att smaka sött omuitfallatt man nu skulle bry sig om att någon pekar finger för att sockerhalten är för hög, vilket ytterst sällan händer.
Nu är det i skenet av det ovan sagda lätt att få för sig att konsumenten är korkad som går på tramset och så är det förstås. Innan någon nu skriker sig hes om denna nyss utslungade dissningen av konsumenten och hens personliga smak vill er utsände i splattervinernas illaluktande värld påpeka att vi alla pendlar mellan att vara sofistikerade och vulgära konsumenter. Den som dricker splattervin kanske är finsmakare på opera istället och tvärtom. När alla insett det är det inga problem med att tala om konsumentens understundom usla smak och precis som den som inte förstår sig på opera eller fotboll kan behöva lite hjälp på vägen för att upptäcka skönheten i de konstarterna, kan mat- och vinkonsumenten ibland behöva en hjälpande hand för att inte fastna i de nedre regionerna av upplevelsens fulla potential.
Det mest tragiska i det ovan sagda är nu inte att många konsumenter låter sig dras vid näsan med enkla tjuvtrick – det händer hela tiden – eller att den hinkar splatterviner, utan att alla de seriösa zinfandel-vinerna som finns vid sidan om skräpet får sitt rykte besudlat av splattervinerna. Det finns i skrivande stund 125 viner samlade under rubriken ”zinfandel” på Systembolagets hemsida. Det är slående hur de billiga flaskorna och boxarna nästan uteslutande bär de här ”zin”-etiketterna och det är slående att en stor mängd viner samlas runt eller under 100 kronor. vinifierats tips till sina HR:are är att de ska gå ut och finna bra, äkta zinfandel och att de definitivt ska undvika flaskorna under 100 kronor och alla boxar och helst ska de gå på flaskorna över 150 kronor.
vinifierats eget tips blir en zinfandel som er utsände i Kaliforniens soldränkta vinmarker funnit där och det handlar om Girard Old Vine Zinfandel, nr 22337, 181 kr. Det här är en zinfandel som balanserar på gränsen till det vulgära men klarar balansgången med den äran och därför blir en smakrik och läcker munfyllare till vinterns stekar och älgburgare och när ni galningar som ägnar er åt sådant tar fram grillen fram i vår är det ett vin som klarar de söndergrillade smakerna och utesittarkvällens kyla och besvärande os från grannarna. Framförallt är det här ett rent och välgjort vin utan vulgärvinernas obalans och bittra orenheter. (Här mer om druvan zinfandel eller pribidrag som den hette en gång i tiden och lite musik och det måste så klart bli The Sinners.)
Samtidigt är det rimligtvis så att den som tycker att det här är schysst inte bara på väg till banken utan i största allmänhet också bejakar fenomen som amerikansk ”chablis”, vilken vanligtvis också gjordes/görs på samma druva, chardonnay, som den äkta varan, låt vara att växtplatsen är en annan, men om just den saken inte spelar roll när det gäller italiensk zinfandel bör den inte heller göra det när det kommer till Chablis, oavsett vad fransmännen och andra terroirbovar påstår. I samma anda måste det vara okej med australisk ”hermitage”, ukrainsk ”madeira” och rysk ”champagne”. För att nu nämna några av de avarter som förekommit eller förekommer i vinvärlden och som knappast kan accepteras av den som är mer intresserad av ämnet vin än bara de rent kommersiella tricken.
De enda vinkonsumenterna som borde skämmas är de som köper omoraliskt billiga viner, eftersom de köper vin till ett pris som kraftigt ökar risken för övergödning, onödig bevattning, omfattande växtskyddsprogram och annat som följer med det för det låga priset nödvändiga högintensiva jordbruket. Till de uppenbara konsekvenserna av lågt pris ska läggas risken för att växtskyddsmedel i de ekonomiskt hårt åtstramade jordbruken riskerar att hanteras på ett sätt som inte skyddar bonden/vingårdsarbetaren på ett optimalt vis samtidigt som det måste finnas en misstanke om att den som arbetar i vingården inte alltid pysslas om på bästa sätt när producenten arbetar med minimala marginaler.