Mer än en vinproducent spelar musik för sitt vin, både när det jäser och när det senare ligger och mognar på ekfat och amforor. I nästa steg har vi värdar för middagar och liknande tillställningar och restauranger som spelar musik för sina gäster på det att gästen och det som bjuds, och då inte minst vinet, ska bli ett, eller åtminstone erfara ett välbefinnande som vore svåruppnåeligt förutan musiken. På Domaine Rabiega har man gått ett steg till och flyttat ut musikern i vinfältet, och det redan i samband med beskärningen. Tanken är dels att i tid böja det som krokigt ska bli, dels att förgylla vinrankornas växtsäsong med ljuv musik från knopp till skörd. Därför underhåller Timo Räisänen under året Domaine Rabiegas stockar samtidigt som han gör nytta i vingården.
”Vår vinmakare har sagt åt oss att det här är det bästa sättet att göra bra vin och som han rekommenderade oss musik av Timo Räisänen bad vi Timo göra ett par spelningar här,” säger Domaine Rabiegas VD Yohan Adell von Corswant i en kommentar.
Vinmakaren, Lars Torstenson, säger sig vara mycket nöjd med att ha fått den hjälp han bett om i vingården.
”Min känsla har hela tiden varit att vi kan höja nivån på druvorna minst ett snäpp om Timo sjunger låtar som Creep, My Valentine och Lyckliga gatan för dem,” säger Torstenson som understryker vikten av rätt musik vid rätt tillfälle.
”Vi har testat lite tidigare och det har visat sig att vissa artister inte fungerar alls samtidigt som det gäller att hitta rätt låt till druvan och fältet ifråga. Det vi redan vet är druvan grenache verkligen gillar Timos version av Lyckliga gatan, särskilt när han själv är på plats och sjunger den.”
För att på bästa sätt förbereda sin medverkan i arbetsåret på Domaine Rabiega och gårdens ambitioner att höja druvornas kvalitet med hjälp av sång, har Timo Räisänen dels genomgått en kurs i vitikultur på ärevördiga Institut Français des cépages, dels studerat gamla franska chansoner om vin.
”Ska bli spännande att få vara med i hela den här processen från första början, och jag hoppas såklart kunna tillföra något. Man har ju ofta tänkt på att vin smakar bättre med musik till så det är väl egentligen inga konstigheter,” säger Timo Räisänen i en kommentar till det franska kulturmagasinet Les Inrockuptibles som i sitt senaste nummer uppmärksammar Timo och hans insatser för den franska vinnäringen.
En mer detaljerad redogörelse för vad som fungerar med vad kommer att presenteras i höst, efter skörden. Noterbart är att de här försöken med musik i vingården görs i samarbete med och stöd från Conservatoire Musique i Lyon och Institut des Sciences de la Vigne et du Vin.
Således översköljdes er utsände i de påhittade kramdagarnas fasansfulla timmar fyllda av bortglömda viktigheter och stora skopor skamfylld eftertanke och stunder av att vara föremål för det allmänna åtlöjets tillskyndare av en varm våg av fasa då denne plötsligt upptäckte Hustrun i köket, tillredandes den nyss nämndes favoritmat och bordet dukat med rosor och hest viskandes, med ett varmt leende på de fylliga läpparna, ”Alla hjärtans dag, du slipper grönsakerna, har bara gjort en sallad”, och vid sidan om allt detta biffar av finaste slag. ”Vad står på?” hinner er utsände tänka innan han klokt nog inte hunnit öppna munnen och säga ”Vad står på?”, istället formulerar han med ett ångerfullt stön han gör sitt bästa för att dölja, ”Åh, vad öh bra, älskling, att du lagar precis det jag längtade efter öh var precis uuh på väg till…”, här tar det emot för er utsände, ”…eh.. vinkällaren… för att hämta ett gott uuuh vin dagen till ära eeeh Alla hjärtans dag”, det där sista sagt med en liten frågande höjning och då Hustrun inte reagerade med något i stil med ”Men Lars! Vet du inte vad det är för dag?!” och illvilligt onda blickar, kunde vi sluta oss till att vi prickat rätt på dagen och att goda råd nu var dyra om vi inte skulle hamna vid skampålen det närmaste året.
Vi begav oss därför med gråten i halsen – jo gråten i halsen för denna pinsamma glömska av Alla hjärtans dag kunde endast balanseras med något galet bra och onödigt att dela med någon annan – till vinkällaren och tog plats bland de älskade pannorna. ”Jag är ledsen, men idag stryker en av er med, för husfridens och mitt redan skamfilade ryktes skull,” undslapp vi oss och slet med oss en Cheval Blanc 1992 innan kärleken till flaskorna vann över husfriden, skamryktet och kärleken till Hustrun. För att inte göra en skräckhistoria längre än den behöver vara: Cheval Blanc 1992 visar alla tydliga tecken på det lätta årets attribut och gör det med bravur, varmed menas att den läckra frukten satt sig i förarsätet på bekostnad av det fruktlösa vinmakeriets klåperi som hade gett vid handen och i glaset en mjäkig dryck bortom det anständiga vinmakandets fina salonger; inte den mest potenta årgången ett Cheval Blanc-fan som er utsände provat, men banne sig det mumsigaste! Och tillsammans med 1947 (ha!) den bäst vinmakade på slottet. Perfekt balanserat, grymt snyggt gjort, kort sagt ett imponerande och fläckfritt vinmakeri som fångat årets alla svala attribut på ett överväldigande vis och sist men inte minst: perfekt att njuta nu. Ett vin som förutom att vara gott då det föll på sin post också hjälpte oss att uppnå remi i Allahjärtansdagskampen. Ett hjältevin!
Det går naturligtvis inte att räkna upp alla låtar som kommer falla under det förbud som regeringen med intill visshet gränsande sannolikhet kommer lagstifta om så det gäller från årsskiftet – dessutom kommer det ny musik hela tiden varför det är omöjligt för lagstiftaren att hänga med där – men för att ge landets dömande instanser en fingervisning om vad som gäller när slika mål kommer dyka upp efter årsskiftet föreslår inte vinifierat ödmjukast utan kräver med emfas ett förbud mot Creep som bakgrundsmusik. Förbudet ska gälla såväl