Etikettarkiv: Vinexpo

Vinmässor 1989 – 2025

Publicerat av
Svara

Då, 1989, förekom inga vinmässor i Sverige. Slika har, först långsamt sedan i accelererande fart, vuxit fram under de senaste 30 åren. Idag förekommer de i stort och i smått över snart sagt hela landet. Arrangörerna kan vara allt från enskilda fantaster och lokala sektioner av Munskänkarna till vinimportörer och större företag specialiserade på mat- och vinmässor. Detta är en sund och trevlig utveckling.

Den här lilla texten tar dock sikte på internationella vinmässor under tiden 1989 – 2025. Med andra ord tiden då er utsände i de sniffande och slurpande affärsenvironger ränt runt på nämnda mässor.

I tidernas begynnelse, 1989, dominerades utbudet av Vinexpo i Bordeaux. En gigantisk vinmässa, där förvisso Bordeaux och övriga Frankrike tog stor plats, men där också viner från övriga världen kunde provas en masse. Jag var på den tiden redan stationerad i Frankrike och representerade det dåvarande jättemonopolet AB Vin- och Spritcentralen med monopol på import, produktion och distribution av alkoholhaltiga drycker och dessutom producent av extremt framgångsrika och i ”rätt” kretsar i USA hyllade Absolut Vodka: självklart var en ung representant för en så stor vininköpare och moderiktig spritkrämare kung på mässan. Kort sagt ville alla visa sina produkter och förhöra sig om hur de skulle kunna tråckla sig in på den gigantiska monopolmarknaden Sverige.

Hur utnyttjade då den unge utsände denna räkmackeposition? Jo, på bästa sätt. Dels genom att ränna runt på en mängd exklusiva slottsmiddagar och vinprovningar, dels genom att prova förbjuden frukt från Sydafrika, som på den tiden fortsatt var satt under handelsembargo, varför landets vinproducenter levde i en egen bubbla och vi som var nyfikna kom med självklarhet inte över några viner från landet. Men på Vinexpo fanns de, och inte ens en som var engagerad i ISAK (Isolera Sydafrikakommittén) kunde motstå frestelsen.

Vid sidan om Vinexpo var London Wine Trade Fair stor. Runt 1990 var den dock inte alls särskilt intressant då den var långt ifrån bredden och djupet på Vinexpo. Eller ja, den var faktiskt väldigt intressant för utställare som ville in på den stora UK-marknaden, som i sig var just stor och intressant, men också, minst lika viktigt, en dörröppnare till den då snabbt växande amerikanska vinmarknaden (språket…). Så även om jag bara besökte London Wine Trade Fair som nyfiken en enda gång, deltog jag flera gånger som utställare – och såg då en annan sida av saken.

Även vad gäller Vinexpo ändrades mitt deltagande. Dels ruttnade jag så småningom på de vid närmare eftertanke tämligen tråkiga och trötta slottsmiddagarna och provningarna var bara fantastiska ibland, dels fick jag med tiden egna viner att visa upp och sälja och då blev Vinexpo en viktig mässa, där jag som producent kunde möta världens vinhandlare. Under hela 90-talet växte Vinexpo i betydelse och blev allt större både avseende antalet utställare och antalet besökare.

Men någonstans runt sekelskiftet började Vinexpos stjärna långsamt dala. För att inte tala om hur London Wine Trade Fairs stjärna dalade. Ingen av de här mässorna sköttes väl särskilt bra och i båda fallen förefaller arrangörerna ha blivit mer intresserade av prishöjningar och att dra in pengar än att ge utställare och besökare en bra mässa. Istället dök nya utmanare upp. Inte minst Prowein i Düsseldorf. Inledningsvis tog vi producenter knappt Prowein på allvar, men ack så dumt det var. På bara tio år tog Prowein fart mot stjärnorna samtidigt som Vinexpo kollapsade.

På annat håll, växte nya mässor fram och befintliga ökade i betydelse. En mässa som hittills inte nämnts men som var med och skuggade hela tiden och så småningom blev en av de riktigt stora var och är VinItaly. Styrkan och svagheten med VinItaly är att den i alla avseenden är så italiensk. Den som vill få en bra bild av Apenninska halvöns vinutbud gör rätt i att åka dit, den som även vill få med övriga världen kan bli lite besviken. Med det sagt så är mässdans hemstad, Verona, i sig värt besöket.

I Spanien imploderade Alimentaria som vinmässa, och under lång tid saknade Spanien en vinmässa värd sitt namn. Sedan ett par år verkar spanjorerna emellertid ha fått ordning på det där. Årets upplaga av Barcelona Wine Week, som i praktiken är gamla Alimentaria i ny och bättre form, är en spansk version av VinItaly, det vill säga en utmärkt mässa för den som vill få koll på Spaniens vinvärld.

I södra/sydvästra Frankrike, närmare bestämt i Montpellier, har under de senaste cirka 25 åren ett par olika vinmässor arrangerats med först växande framgång och sedan minskad framgång. ViniSud med inriktning på viner från södra Frankrike hade kunnat bli något stort men rasade så småningom ihop. Millésime Bio  – där er utsände varit ordförande för mässans vintävling Challenge Millésome Bio –  har lyckats bättre och har etablerat sig som en jättemässa för numer i första hand mindre producenter med inriktning på certifieringar, alltså ekologiska och biodynamiskt certifierad viner eller åtminstone hållbart certifierade eller viner deklarerade som naturvin. Har missat de senaste upplagorna av Millésime Bio, men enligt uppgift håller den fortsatt ställningarna och vintävlingen är fortsatt världens största för viner med någon av de nämnda certifieringarna.

Medan Prowein, under många år ”THE wine fair”, blivit offer för sin egen framgång – Düsseldorf är inte en tillräckligt stor stad för att härbärgera världens alla vinhandlare och växande köer och trängsel på mässområdet gör inte saken bättre och allt högre priser, läs för höga priser, för utställarna är ett effektivt sätt att döda en bra mässa. Prowein går alltså bakåt och ser alltmer ut att komma bli en mässa för framförallt tyska viner, ungefär som VinItaly är en mässa för italienska viner och Barcelona Wine Week en mässa för spanska viner.

Så var håller alla hus nu? Om Vinexpo, Alimentaria och London Wine Trade Fair  är historia och Prowein på nedgång, vilken mässa är det som gäller? Jo, det är Wine Paris.

Wine Paris har funnits en tid, men i annan skepnad. Den verkliga utvecklingen började för några år sedan, då ett par lokala vinmässor slog sig ihop och flyttade till Paris samtidigt som tillräckligt många hängde på för att göra mässan så pass intressant att den kunde ta ett språng in i framtiden. Idag växer Wine Paris så det knakar och den håller på att bli lika stora och internationell som någonsin Vinexpo och Prowein var i sin glans dagar. Dessutom huserar man i mässområdet vid Porte de Versaille, alltså tämligen centralt i paris. Bara en sådan sak.

Utöver ovan nämnda mässor förekommer nu som alltid en mängd mindre mässor ute i Europa. I så gott som samtliga fall där en större mässa anordnas, växer en ”off-mässa” upp utanför den officiella mässområdet. Bakom dessa står inte sällan unga producenter, sådana som ser sig själva som ”rebeller” (ett annat ord för ”töntar med fallenhet för självbedrägeri” i vinets värld i och med att ingen sann rebell ägnar sig åt något så alldagligt töntigt som att göra vin), sådana som inte har råd med mera. De här ”off-mässorna” är så gott som alltid kul och intressanta att besöka. Ingen nämnd, ingen glömd.

För egen del är jag sedan länge återigen besökare. Inte utställare. Och hur kul det än var att vara utställare och umgås i de kretsarna och delta i de provningarna som så att säga sker lite bakom lyckta dörrar, är det otroligt skönt att vara besökare. Dels därför att jag inget ska sälja och därför kan vara lika otrevlig som alla andra inköpare, dels därför att jag slipper middagar med inköpare och slipper vara på plats på mässan en timme för öppningsdags.

Ovanstående text kommer sig av att jag vid två tillfällen inom mycket kort blivit tillfrågad om mässor av olika personer. Frågan var till vilken mässa man ska åka som vinintresserad. Som gammal producent som avskyr glada amatörer på mässan, alltså folk som bara är där för att snikprova, inte handla, och som seriös vinhandlare, som avskyr uppenbara amatörer som står och tar upp plats och tid vid de olika montrarna utan minsta avsikt att diskutera affärer, uppmanade jag de här personerna att aldrig åka på en internationell mässa för de kommer bara att få uppleva hån och hat. Däremot bör de spana in alla de många gånger otroligt väl arrangerade och för snikprovare generösa svenska mässorna, som är anpassade just för den här typen av mässbesökare.

Musik.

GUN:s vinetiketter i Toulouse!

Publicerat av
3

Runt senaste millennieskiftet lyckades jag lura den geniale designern Greger Ulf Nilson aka GUN, att inte bara göra layouten till min roman ”Skördeoffer” (Gong Gong 2002) utan också en radda etiketter till viner som jag då var inblandad i. Resultatet blev som förväntat nyskapande och högst personliga etiketter (”Skördeoffer” blev också både originellt och vackert layoutad med en cool omslagsbild och högkvalitativt papper och tryck), etiketter som kom att prisas på så olika platser som Guldäggsgalan i Sverige och VinItaly i Italien. Och nu ställs de där etiketterna ut på Galerie Château d’Eau i Toulouse (11 september – 5 november 2023).

”La photographie comme point de départ” heter utställningen, som visar ett flertal (prisbelönta) böcker, framförallt fotoböcker, (prisbelönta) fotografier och annat (prisbelönt) som den flinke Greger skapat genom åren. Tidigare har några av etiketterna han gjort varit med på ”Le mois de la photo” i Paris och hans verk i övrigt har visats lite varstans i världen. Något om etiketterna som kommer finnas i Toulouse:

”r-etiketterna” användes för vinerna som tillverkades i SARL Rabiega Negociant, ett bolag som startades i mitten på 1990-talet för att göra mer volyminriktade drycker vid sidan om gården Domaine Rabiega. Syftet med detta var att balansera det underskott som en liten gård som Domaine Rabiega (10 ha) alltid dras med. Det lyckades väl. Medan vi gjorde mellan 16 000 och 20 000 flaskor per år på gården snurrade vi runt cirka 700 000 liter i vinhandelshuset (vin som köptes in, förädlades och såldes vidare, alltså så som många av de ”stora” arbetar idag, t ex Château d’Esclans, Château de Berne och Château Minuty, med den skillnaden att de är mångmångdubbelt större än vi var).

Etiketterna domineras av ett ”r” som Greger skapat enkom för de här etiketterna – även om det kan förefalla så, finns det inget annat typsnitt som är exakt likadant som det här r:et. Vad gäller pinnen med en rund prick vid sidan om (användes för ”Rabiega Prestige”) är det däremot inte unikt för de här etiketterna och har heller aldrig, som det unika r:et, fått en massa priser. Den här designen fick för övrigt stort utrymme även på VinExpo i Bordeaux 1999 (tror jag det var) när de första gången visades där, och vi har sett många kopior ute i världen sedan dess. Kul är att gruppen som köpte Domaine Rabiega 2020 ånyo har lyft fram det unika r:et och gett det en plats på några av sina etiketter, och då inte minst på ultrapremiumrosén ”r Rabiega rosé”.

De svartvita etiketterna baserade på ”Rabiega r:et” gjordes för en serie viner på Château d’Esclans som vi arrenderade mellan 1995 och 2004. Här gjorde vi viner som Grebase, Mourbase, Carbase, Svala, Rouxanne, Concours, Tibouren, Rochêne och Recinsaut. Detta kunde vara rosévin jäst och lagrat på ny ek (Rochêne då, Garrus idag), rödvin på torkade druvor (Recinsaut, cinsaut gjord som recioto), fatjäst rolle och annat som var nymodigheter då. Men framförallt handlar utställningen om  Grebase (grenache), Mourbase (mourvèdre), Carbase (carignan), Svala (rolle) och Rouxanne (roussanne) – samtliga endruvsviner.

Till varje vin gjorde Greger en positiv och en negativ etikett, dvs han vände på färgerna och lät vitt bli svart och svart vitt. Än mer originellt är att r:en på etiketterna är fotografier av en skulptur av urspungsr:et. Varje låda innehöll hälften negativa och hälften positiva versioner. Tyvärr försvann de här originella verken ut i intet när Vin&Sprit senare sålde sin verksamhet.

”Signature” skapade Greger för det bästa av det bästa från Château d’Esclans. De här vinerna gjordes alltid i mycket liten volym, max ett tusental flaskor, oftast färre, ibland bara ett par hundra. Dyra och exklusiva och de skulle ha en etikett som matchade det. Signaturen på flaskorna är min fula signatur, som Greger med hjälp av guld- respektive silverblad, en vacker flaska och en allmänt snygg och stram design med väl valda typsnitt och annat jox lyckats få riktigt exklusiv. När Vin&Sprit sålde fick jag rätten att behålla både namnet och designen, och faktum är att den här versionen av namnet ”Signature” förmodligen är den enda som någon någonsin lyckats skydda i vinsammanhang – vilket inte hindrar att det finns massor av ”signatur” och ”signature” på olika håll i världen. Jag själv har dock inte gjort något nytt ”Signature” sedan jag lämnade Château d’Esclans 2004.

Sist men inte minst Ententa, Sariza och Mammuth. Har tidigare skrivit om det här bulgariska äventyret på vinifierat.se. I korthet fick jag 2001 lov av min arbetsgivare Vin&Sprit att åta mig två konsultuppdrag. Detta sedan jag fått en mängd förfrågningar efter medaljerna och poängen som trillat in till Domaine Rabiega och Château d’Esclans och blivit utsedd till ”Vigneron de l’année” av GaultMillau. Det ena uppdraget landade i hos Hedges i Washington State, USA, det andra hos Vinzavod Assenovgrad utanför Plovdiv i Bulgarien.

Ett resultat av arbetet i Bulgarien, vars syfte var att dels skapabättre viner, dels utbilda personalen, blev ett antal nya viner, gjorda enligt principer som dittills inte använts i Bulgarien: grönskörd, extremt välvalda skördedatum per parcell, sorteringsbord, små jäskar, nya ekfat (franska och bulgariska) med mera. Inte minst lyfte vi också fram druvor som rubin, som dittills sällan setts i ensam majestät (om ens alls). Av rubin gjorde vi ett elegant vin kallat Sariza (kejsarinna), av mavrud gjorde vi ett power-vin som skulle gjort självaste Parker lycklig kallat Mammuth och så gjorde vi en blend av rubin, mavrud och cabernet sauvignon kallad Ententa (samförstånd). Hur väl vi lyckades kan diskuteras men vi var nöjda och Jancis Robinson och en internatilnell jury (med bland annat Mishca Billing) rankade samtliga tre viner topp fyra i samband med en provning då de skulle utse Bulgariens bästa viner.

Vad gäller etiketterna trollade Greger igen. Nu byggde han ett akvarium, fyllde det med vatten och droppade vin i det och tog bilder av de olika mönstren detta skapade. De här bilderna fick sedan dominera etiketterna, som också innehöll en massa text (i stramt typsnitt) om det unika projektet som låg bakom de här vinerna.

Idag torde dessvärre såväl etiketterna som vinerna vara ett minne blott – skälet till det finns i mitt inlägg på vinifierat från januari 2020, läs gärna det, och åk framförallt till Toulouse, denna läckra stad, och gå på Château d’Eau medan Gregers utställning pågår.

Musik.

Prowein 2015, andra vinmässor, Queen, Fairport Convention & Deep Purple

Publicerat av
Svara

Med fog kan man säga att det numer finns tre europeiska vinmässor som räknas och som står över alla andra. Det är Vinexpo i Bordeaux, VinItaly i Verona och Prowein i Düsseldorf. Samtliga tre har vuxit enormt de senaste 20 åren. Något generaliserande kan man säga att Vinexpo är stället där vinvärlden frotterar sig, Prowein där den gör affären och VinItaly platsen för den som har fokus på Italien. Tveklöst är Verona den trevligaste orten, följd av Bordeaux. Düsseldorf kommer in som god trea. Ingen dum stad alls, men den blir löjligt överbefolkad under mässan med påföljande köer till det mesta. Hur fungerar då de här mässorna? Enkelt uttryckt som alla andra mässor. Mängder av utställare i små eller stora montrar och med mer eller mindre bra produkter. Årets Prowein förlöpte i början av veckan och samlade över 50 000 besökare och närmare 6000 utställare. Den hugade kunde prova allt från mer välkända produkter till mer perifera inslag som vin från Azerbajdzjan (var helt okej utan att lysa). Nedan några bilder er utsände i de mästerligas mässornas merkantila irrgångar provade, plåtade och presenterade på Twitter under mässans gång.Queen. Fairport Convention. Deep Purple.bildbildbildbildbildbildbildbildbild

Vinexpo 2.0, Cüneyt Arkin & Sylvie Vartan

Publicerat av
Svara

Försökte förstås också hinna med något av alla de intressanta seminarier som varje år arrangeras i samband med Vinexpo. I år hamnade en del fokus på Turkiet, som tillsammans med Libanon och Georgien tog mer plats än de brukar, inte minst med tämligen väl synliga ”samlingsmontrar”. En master class med Tim Atkin, som kommit att bli en ambassadör för de turkiska vinerna, visade ungefär det förväntade, att det finns mycket ambition och goda förutsättningar för att göra vin i Turkiet – ett av världens äldsta vinänderSylvie Vartan för övrigt. Till det nyss nämnda kan läggas ett gäng inhemska druvsorter av varierande kvalitet och potential. Samtidigt som vinifierat applåderar ambitionerna och arbetet, inte minst med de egna druvorna, är det uppenbart att den turkiska vinnäringen har en bit kvar. Idag är alltför många produkter uttorkade och/eller överekade till följd av ett mer ambitiöst än skickligt vinmakeri, något som, rimligtvis, tiden lär råda bot på om inte den alltmer diktatoriske Erdogan i Ankara skjuter det öppna Turkiet i sank. Tim Atkin avslutade med att konstatera, att den som dricker turkiskt vin stöttar det öppna Turkiet och det har han nog rätt i så låt oss dricka mer turkiskt vin än vi borde. Vi avslutar med en uppfriskande, klassisk actionscen med Cüneyt Arkin och en rivig låt med bulgarisk-franska yé-yé-sångerskan Sylvie Vartan.

Vinexpo 2013

Publicerat av
Svara

Ömsom vi, ömsom vatten, skulle man i år kunna sammanfatta den gigantiska – världens största rent av – vin(ochsprit)mässan Vinexpo i Bordeaux. Mässan arrangeras vartannat år och trots att många förutspått dess snara förtvinande intill rigor mortis fortsätter den bara växa. Det är nu många år sedan ”Vinitech”-delen fick lyftas ut och bli ett eget evenemang inriktat på vinproduktion och tingestar som då kan vara bra att ha, som ektunnor, traktorer och ståltråd. Om den perfekt arrangerade och i alla avseenden välflytande vinmässan Prowein i Düsseldorf alltmer intar förarplatsen i den europeiska vinhandelns Volvo, har Vinexpo kommit att bli den lätt kaosartade – många taxichaufförer vägrar arbeta underVinexpo 2013 mässan därför att ”det är omöjligt”, som flera av dem, ordagrant, förklarat för mig vid andra besök i staden; klart att många då hatar Bordeaux där de rusar fram, utsiktslöst spejandes efter en droska och meningslöst hukandes i någon av de regnstormar som då och då hemsöker staden under pågående mässa – mötesplatsen för nya och gamla bekantskaper i ”businessen”. Påtagligt i år var dock att många fransmän lärt sig av forna misstag – de kunde stå där med ett vin som någon ickefransktalande utlänning absolut ville ha men inte kunde få på grund av att fransosen stod där och snörpte på munnen istället för att rida ut språkförbistringens stormande vindar och ro affären i hamn – och skaffat sig kinesiska tolkar. Ett synnerligen dynamiskt grepp för att komma från den franskaVinexpo 2013 vinvärlden, som, ska i ärlighetens namn skrivas, just nu genomgår en läcker affärsmodernisering, som konkurrenterna har all anledning att frukta – och fokus i år låg för fransmännens del på Asien i allmänhet och Kina i synnerhet. Något annat att rapportera? Ja, hittade, föga förvånansvärt, väldigt mycket bra från Bordeaux, Bourgogne och Chateau9, där dock de sistnämnda allt som oftast tar i så de kräks när de ska göra sina viner på 100-åriga stockar med resultatet att det bara blir för mycket av allt i kombination med en, låt vara liten men likväl, besvärande restsötma – problemet är att, sannolikt, 98 procent av de som får prova 100-åringarna ställer sig att jubla och oja sig som om vinerna vore bland det bästa de dragit genom näsan och slängt på svalget och detta bara för att de är så till sig för att någon sagt att stockarna är 100 år men om nu stockarna faktiskt är så gamla borde de istället ha påpekat hur beklagligt det är att de inte kan anstränga sig att pricka skörden bättre och därmed optimera vinet istället för att tro att ”big” och ”much” fortsatt är moderna ledord 2013. Den nyss avlossade salvan innebär att här inlägget måste markeras ”grumpy”, inser jag, vilket är lite synd för Vinexpo är egentligen bara kul och här avslutar vi med ett exempel på när Frankrike anstränger sig och klarar språkförbistringen som om den inte fanns – låt vara att den stora succén uteblev den gången av för vinfierat inte helt oförklarliga skäl.