Allt om twistskålen!

Publicerat 2016-06-08 av Lars Torstenson

Efter gårdagens inlägg om ”Twist, Marie Menger-Krug & Mark Knopfler” har minst en HR hört av sig och bett er utsände på de dansanta kännarnas välvalsade och välsteppade parkettgolv och dess doft av nyligen genomförd boning skapa klarhet kring den rituella twistskålen. Denna enkla förfrågan är för den hörsamme detsamma som en allmän begäran och en sådan kräver konvenansen att man besvarar artigt och i positiv anda. Således, kära HR:are och ni andra stackare som hamnat här av något outgrundligt skäl (ni kanske googlat ”twistskål”?), här kommer en lapidarisk inkörsport till den rituella twistskålen:

1.Förse framförallt dig själv och i förekommande fall även dina gäster med ett glas bubbel, gärna från Marie Menger-Krug eller Clotilde Davenne.

2.Starta grammofonen och sätt på ett vax som får det att spritta i benen. Vi föreslår här twistskålstwisternas twist ”Pop opp i topp” med Lill-Babs och Tore Skogman.

3.Höj volymen.

4.Höj volymen.

5.Börja twista vilt med det fyllda glaset i ett fast grepp.

6.Efter en liten stunds vilt twistande ska twistskålens stormästare utropa ett högt och ljudligt ”Skål!”, varpå alla dansande svarar ”Skål!” innan de höjer sina glas och tar en lite smutt utan att för den skulle göra avkall på rytm och tempo.

7.Börja om från punkt 4 och repetera till dess vinet eller sången tar slut.

8.När låten tagit slut, börja om från punkt 1 till dess sällskapet utmattat och lyckligt sjunker ner i de för ändamålet i förväg förberedda fåtöljerna, stolarna, sofforna och annat sittbart med ett ljudligt ”åh, det måste vi göra om någon gång!”.

Twistskålens historia

Många tror att twistskålen är ett modepåhitt från Sam Cookes och Chubby Checkers dagar eller att det skulle vara något som bara dansades på Lyckliga gatan. Inget kunde Alxenader den Store vara mer fel. Till att börja med blir gatan lycklig då det twistskålas och twistskålens historia går mycket långt tillbaka i historien. Till Alexander den Store närmare bestämt. Som bekant var denne en glad gamäng och den som uppfann twisten i samband med ett besök i sin hemstad Pella 341 f. Kr. Så när Tony Irving talade om detta på Let’s dance tidigare i år återgav han historien korrekt – ni minns kanske att David Hellenius gjorde narr av Irving då denne talade om ”Alexander Twist & Step” i samband med Thomas Wassbergs misslyckade försök att twista och ropa ”Twist and step!” samtidigt, men Irving hade alltså rätt.

På 1700-talet blev ”Yé-yé twist d’Alexandre le Grand” en mycket populär dans vid det franska hovet och det var där drottning Marie (Lesczynska), Ludvig XV:s gemål, kom på Marie Lescszynska den briljanta idén att skänka ”un peu de mousseux” (”lite skumvin”) i glasen och att dansa med dessa i ett fast grepp. Det har talats mycket om hur mycket Katarina den Stora och hovet i Sankt Petersburg betytt för utvecklingen av de mousserande vinerna i allmänhet och champagnen i synnerhet, men det är intet mot den betydelse som drottning Maries vilda ravepartajer haft för skumvinerna.

För att göra en lång historia kort är det alltså Alexander den Store, drottning Marie och Tony Irving vi ska ha i åtanke då vi kastar oss ut i en vildsint twistskål (eller skåltwist som Churchill kallade det, precis som han inledningsvis gjorde v-tecknet på fel håll varmed han sig själv ovetandes gav världen fingret på klassiskt brittisk vis med inte en utan två fingrar; Churchill lär f ö ha varit en hejare på att twistskåla, eller i hans fall skåltwista, något han själv berättar om i volym 4 i sina memoarer, sidan 345, kapitlet ”Twist and shout!”).

Cool yé-yé 1, glättig yé-yé 2.

Osäkrad vinfrossa

Publicerat 2016-05-28 av Lars Torstenson

Häromdagen gick säkringen på Twoson-kollegan och det ledde till en vinfrossa av hyggliga mått. Då er utsände i de yviga och väl tilltagna frossornas prunkande trädgårdar med sina dignande fat av frukter och legender kände ett djupt ansvar mot alla HR:are att ställa upp då nöden kallade och delta i den här frossan så att någon kunde sprida informationen om den för att säkerställa att den inte går någon avundsjuk näsa förbi, ställde den nyss nämnde sig än en gång till HR:arnas tjänst, bet ihop och genomförde, med viss bravur, övningen. (Allt på magnum såvida inte annat anges.)

Frossan inleddes med halvchansningen 1959 Moët & Chandon, ett fantastiskt vinår i största allmänhet och den här vintage-varianten från M&C var precis lika bra som husets vintageviner plägade vara på den här tiden, kort sagt en stor upplevelse med sina urläckra mognadstoner, de där som bara riktigt gammal champagne kan få, understödda av en imponerande syra och mousse, en livlig krabat som alla bubbelälskare borde få njuta en gång i livet.

Öppningen ställde krav på det kommande vinet, som lämpligt nog var en Dom Perignon från samma hus som ovan och det likaledes utmärkta året 1988. Tyvärr var den flaskan lite lätt störd av korken – inte defekt, störd – men även utan detta för den griniga näsan irriterande inslaget hade det här i grunden utmärkta vinet inte någon chans mot sitt äldre syskon. Således snabbt till en 1989 Clos des Goisses, som, som sig borde, uppvisade en rejäl syraskjuts och bra spets i doften, bra. Den inledande magnumskumpa-delen av frossan avslutades med en 1983 Salon Blanc de Blancs ”Le Mesnil”, som aldrig varit er utsändes bland de hajpade bubblens högljudda och följajohniga berg- och dalbana vinkopp, säkert bra för den som gillar den kraftfulla och aningen klumpiga husstilen.

För att inte rusa iväg blev det också en 75 cl-butelj av Pol Rogers gamla prestigebubbel (nedlagd 1988) ”PR” från 1986, mycket bra, mycket god, tur Winston Churchill finns kvar… samt en 75 cl-butelj Dom Perignon från 1969, ett vin som uppvisade fin mognad och fortsatt full form, utan att nå 59:ans ovan nivå (men det är mest ett uttryck för hur överjävlig 59:an var ska ni som aldrig kommer få dricka den veta).Så två stilla 75:or, en 1990 Corton-Charlemagne ”Bonneau du Martray” – ett seriöst och kraftfullt vin från den breda årgången 90 och med tanke på det fin balans, gott idag – och en 1985 Montrachet ”Marquis de Laguiche”, som jag vill minnas släpptes i Sverige på den tiden er utsände i de monopolitiska vinprovningarnas seriösa allrum presenterade nyhetssläppen för landets vinskribenter då den nyss nämnde under något år var en av två ansvariga för de då tämligen nya ”journalistprovningarna” i Sverige, det var ett väldigt hallå då, det var ju Marquis de Laguiche, men så himla bra är det inte, ganska klumpigt och överblåst, dessutom trött redan nu.

Äntligen lite DRC! Detta mänsklighetens livsluft, dess räddande elixir och det som visar varför människan behöver kultur och skönhet för att överleva som ras. Nu ställdes en Romanée-st-Vivant mot en La Tache. Båda från 1982 och 75 cl. Inledningsvis skrek RsV så mycket elegant och tydlig pinot att La Tachen kom av sig lite, men när den väl fått ordning på stämbanden var det inget snack om saken. Bäst fick på tafsen av bättre än bäst. Hatten av för det där vinodlandet och –makeriet de ägnar sig åt på DRC!

Finns det då alls något vin som kan följa upp det nyss nämnda? Det gjorde det faktiskt! En 1953 Château Mouton Rothschild var i ett så bländande och urgott skick att det för en stund blev knäpptyst runt bordet (och då ska ni veta att vi var många pratglada egon som satt där och spände oss); endast njutningsfullt sörplande och pinsamt hulkande från dem som inte kunde hålla tårarna tillbaka hördes. Satan i gatan! Ett råd: tacka inte nej om någon vill bjuda dig på ett glas 53 Mouton (men kräv magnum).

Efter det nyss nämnda gick det inte att gå vidare så vi gick tillbaka till Gå och tryckte i oss en magnifik 1983 Chateau Montelena (75 cl) i bästa form och hög mumsfaktor och med många år framför sig om man kan avhålla sig från att dricka eventuella flaskor i vinkällaren; denna följdes av en 1970 ”Martha’s Vineyard” från Heitz Cellars (75 cl), ett vin som aldrig varit min grej och inte heller var det nu, men alla som gillar skadade viner satt där och ojade sig i vanlig ordning ity det var inget fel på vinets form, bara vinet.

Äntligen port! 75:or så klart. Först en utmärkt Fonseca Vintage Port från året som vägrar växa upp, 1963. Överflödigt nämna att inte heller den här flaskan var mogen, men ack så god. Och imponerande. En stackars 1970 Graham’s Vintage Port som skulle matcha 63:an blev lite tunn i sammanhanget och fick därmed också lite väl påtaglig sötma, vilket å andra sidan inte är detsamma som att det inte var en njutning.

På tal om sötma. Kommen så här långt fick Twoson-kollegan plötsligt för sig att låta Barsac utmana Sauternes, som om det inte var samma sak, men jag håller på Twoson-kollegan, det är inte alls samma sak, och som vanligt vann Barsac den här kvällen också. Medan 1971 Château d’Yquem i vanlig ordning spelade med sina obalanserade och imponerande muskler dansade en fjäderlätt och elegant Château Climens som en prima ballerina hängandes uppochner i gommen, upplyst av Bacchus gudomliga spotlight.Sängdags och vad är väl en bättre sängfösare än en 1996 Pol Roger ”Sir Winston Churchill”, ett vin med skrämmande hög wow-faktor.

Dalai Lama & Paul McCartney

Publicerat 2015-04-06 av Lars Torstenson

Rent allmänt i sociala medier och framförallt på Facebook dyker med jämna mellanrum upp en bild på Dalai Lama åtföljd av något klokt eller, väl så vanligt, kvasiklokt citat. Gissningsvis kollar inte den som gillar och skickar vidare budskapet om det faktiskt är ett citat av Dalai Lama. Näst vanligast på sådana här ”bild med namn och citat”-grejer är Winston Churchill. Kort sagt har den mannen druckit det mesta och uttalat sig aforistiskt om snart sagt allting om man ska tro allt som påstås. vinifierat drar av det ovan sagda slutsatsen att det för en blogg i tiden gäller att då och då citera Dalai lama och Winston Churchill. Således följer här några hemsnickrade citat från Dalai Lama medan HR:arna, i ett desperat försök från vinifierats sida att vara interaktiv, inbjuds att skicka in sina egna hemkörda Churchill-citat:

”Det är bara den som lyssnar som hör.”

”Att du pratar betyder ingenting. Det är vad du säger som betyder något.”

”Att lyssna är att lära.”

”Den som pratar för att höra sin egen röst hör ingenting.”

”För att hinna fram i tid måste du ibland ta en paus.”

Vi avslutar med poesi och klokheter från en mindre citerad Paul McCartney.

Bengt Liljegren: Winston Churchill (del 2. 1939 – 1965)

Publicerat 2015-02-22 av Lars Torstenson

Winston Churchills över 4000 sidor långa memoarer är kända för författarens stilistiska ekvilibrism. Dessvärre befinner sig inte den här tämligen ihopklippta boken på samma drivna nivå. Detta hindrar nu inte att den likväl är läsvärd. Den blandar högt och lågt och visar inte bara den där typiska Churchill-bilden: den beslutsamma minen, cigarren, hatten, flugan, v-tecknet. Den orubbliga mannen med de många knivskarpa citaten. Mannen som vann Andra världskriget.

Faktum är att det bestående intrycket av Sir Winston efter genomläsningen av den här boken är bilden av en allt som oftast badande svammelpelle med alkoholproblem. En man som skäller på folk och är otrevlig i största allmänhet samtidigt som han pådyvlar sina skickliga generaler och amiraler en massa tokiga militära äventyr som inte kan gå annat än fel. Som att bygga hangarfartyg av is. Jo, det var en av idéerna han trodde på. Projekt Habbakuk kallades det.

Vid flera tillfällen får vi ta del av citat ur de höga militärernas dagböcker. Där förfasar de sig över premiär- tillika försvarsministerns okunskap, farliga projekt och allmänna tokigheter samtidigt som mer än en funderar över det flitiga drickandet och de stunder då premiärministern bokstavligen talat trillar av stolen. Roosevelt orkade inte med Churchills eviga pladder och än värre blev det när Truman tog över rodret i USA. För att nu inte tala om när Eisenhower blev president – denne försökte såvitt man kan bedöma undvika möten med Churchill så gott han kunde.

Finns det då ingen sanning alls i efterkrigstidens bild av Churchill som en av historiens största – en bild som för övrigt formats av huvudpersonens egna memoarer, skrivna med hjälp av en enorm stab medarbetare, historiker och andra, och ersatt med motsvarande 100 miljoner kronor i förskott redan innan texten var klar? Jo, han var trots allt den där figuren som gick runt och såg bestämd ut, gjorde v-tecknet (i början felvänt!) och rökte cigarr och han blev Symbolen för motståndet, för alla som inte gav upp och det är förstås mycket värt i sig.

Hans vältalighet då? Jodå, den bedyras gång på gång i texten och visst finns det många äkta, och en del falska, citat att gotta sig åt och visst höll han några viktiga och väl genomförda tal både i parlamentet och i mindre utsträckning i radio, men lika ofta lyfts här i boken halvdana tal och framträdanden fram. Bland annat torde hans tal under valkampanjen direkt efter kriget ha bidragit till att Tories mot alla odds förlorade. Till exempel jämförde han då Labour och sin fram till nyss duglige minister Atlee med Gestapo.

Tydligt är att Winston Churchill var en fullfjädrad imperialist och att hans mål alltid var att främja det brittiska imperiet. Något han misslyckades kapitalt med. Dels genom att vara med och hetsa in landet i Första världskriget. Dels genom att missbedöma Hitlers basala syn på att Brittiska imperiet var något denne kunde leva med medan huvudfienden var Stalin och Sovjetunionen. Med andra ord körde Churchill sitt eget imperium i diket och la grunden till Kalla kriget. Om man vill vara elak. Vill man vara snäll offrade han sitt eget imperium för att befria en stor del av världen från Hitler och hans mördarkadrer. Att det innebar att Stalin tog ett grepp om Östeuropa kan knappast Churchill lastas för. Han försökte nog mer än någon annan att stoppa den utvecklingen.

En annan god sak att säga om den här mannen som de facto godkände den huvudlösa terrorbombningen av det civila Tyskland i krigets slutskede är att han å andra sidan hade nära till känslorna och mitt i sina hänsynslösa beslut kunde se det elände som människan ställdes inför. Å tredje sidan är det också mannen som så sent som på 1950-talet svarade Eisenhower, när denne föreslog att Churchill skulle avsluta sin långa politiska karriär – vid det här laget försökte även det egna partiet bli av med honom – med att fasa ut den omoderna kolonialismen, ”Jag är lite tveksam till att ge hottentotter allmän rösträtt”.

Musik.

Förbud mot felvända V-tecken i TV

Publicerat 2015-02-16 av Lars Torstenson

Svara

Jajamen, med ett monalisiskt leende ber Sir Winston oss fara åt

Med tanke på att inte ens Winston S Churchill inledningsvis hade vett att göra V-tecknet med handflatan framåt kan man möjligen ha ett visst överseende med alla förtappade som går omkring och tror sig göra ett V-tecken trots att de tecknar med handens översida vänd framåt varmed de de facto gör ett engelskt fuck off. V-tecknet som i likhet med så mycket annat inte hittades på av Churchill kom från Belgien och politikern Victor de Laveleye som i ett radiotal 1941 uppmanade sina landsmän att använda V-tecknet som en motståndssymbol. Varför ska då det bakvända V-tecknet förbjudas i TV? Jo, därför att alldeles bortsett från att vi som TV-tittare inte ska behöva utsättas för slika förolämpningar på bästa TV-tid, som mitt i V75 Direkt, vittnar detta om en avgrundsdjup okunskap som får teckenavsändaren att framstå i rena byfånedagern och ju färre byfånar vi har som springer omkring lösa i naturen desto bättre är det. Det som i dagarna fäst vinifierats uppmärksamheten på byfånarnas senaste dumhet är TV-reklamen för Rikstravet. Se på den och låt er uppröras var gång tjejen ger er ett dubbelfinger med sina färgade naglar och ett hånfullt leende. Förbud! Kitchig Victory.