Lärde mig snabbt av förrförra veckans tur med Norwegian Nice-Arlanda. Det här är ingen normal flight. Det är snarare en fight. Kort sagt gäller det att ta för sig. Som jag var förberedd den här gången såg jag, meddels vassa armbågar, till att få gå ombord först, och jag blev enkelt av med min väska och kunde sedan sätta mig tillrätta och i lugn och ro parera bakar som, med jämna mellanrum, skickades upp i fejan på mig samt njuta av planpersonalens alltmer desperata böner om att passagerarna inte skulle blockera mittgången med sig själva och vänta med att lägga medhavda, inte självklart tillåtna, kassar i bagageutrymmet till dess alla fått en chans att lägga dit sin tillåtna väska – till slut tog till och med kaptenen, med myndig stämma, till orda, det skrämde nog några ynkryggar där de stod och betedde sig illa, men på det hela taget brydde sig ingen om honom heller. Bäst av allt: planet var fullsatt med undantag för två platser, de intill mig, varför jag kunde bre ut mig på ett fullständigt vidrigt vis, något som inte undgick vissa av mina medpassagerare som resan igenom, tror och hoppas jag, satt och funderade på hur de skulle få mig att åtminstone sätta mig i ena hörnet av stolsraden så just den personen kunde sitta i andra änden varmed vi skulle dela mittensätet så vi var två istället för bara en som njöt av ohemult mycket plats, ha!, som ni förstår blev det inget med det. Norwegian Bonus.

Dela “Norwegian revisited: skönt inte vara som alla andra” på Twitter