Ett förnuftigt svar frågan på vad förnuft är, är inte lätt att få. Lättare då att få ett känslosamt svar på frågan. När det kommer till vin är det i stor utsträckning så att de på kort sikt förnuftigaste vinerna torde vara de billiga, massproducerade ”industrivinerna”, som tillverkas utan större hänsyn till vare sig det ena eller det andra med ett enda undantag: att vara så lönsamt som möjligt för ett litet antal aktörer i kedjan som tillverkar, distribuerar och säljer varan. Å andra sidan är det just de här vinerna som rör upp känslorna mest hos den som anlägger ett långsiktigt synsätt färgat av tankar om rättvisa, kvalitet och miljöhänsyn. Ett rimligt förhållningssätt till skräpvinet som handelsvara är att det nog kan vara en förnuftig produkt för ett fåtal individer med tillräckligt övertygande intjäningsargument för att de ska anse att de kan och bör agera som de gör. Eller så är de i avsaknad av empati. Så kan det också vara. Frågan kan knappast ställas direkt till de berörda personerna eftersom den som är i avsaknad av empati sällan är medveten om detta och även om hen är det är hen knappast beredd att låta sig framställas som en svinpäls.
Vad så med vinproduktionen, vad är förnuftigt och vad är känslomässigt rätt? Man kan möjligen här tala om viner gjorda med hjärnan och viner gjorda med hjärtat. Hjärnviner och hjärtviner. Kanske också hjärnsläppsviner, som i vissa avseenden är de mest förnuftiga (se ovan),men dessa, alltså de värsta avarterna och vissa av kändisvinerna och de på ett eller annat vis direkt ohälsosamma produkterna, hamnar lite vid sidan om vinets allfarväg. Ett hjärnvin är ett vin gjort av en tekniskt styrd och beräknande individ, som inte alls behöver vara en elak eller hänsynslös person, hen gör så gott den kan och är sin vinkällares trogna och strävsamma tjänare. Men något saknas: känslan. Hjärtvinet är gjort av en mer improviserande typ, som ändrar och fixar hela tiden under produktionens gång, från beskärningen till buteljeringen. Inget är förutbestämt i detalj och hen är alltid beredd att gå in och göra ändringar om känslan säger att det behövs och beslut om exempelvis vilka ekfat som ska användas just det året styrs av skördens resultat och vilka specifika karakteristika vinerna uppvisar. Frågar ni mig så finns det förvisso utmärkta viner som gjorts av teknikstyrda vinhjärnor, men inte ett enda riktigt stort vin. Däremot kan den typen av vinmakare ta över hjärtviner och göra dem, kopiera dem, nästan lika bra. De stora vinerna skapas av känslostyrda kreatörer, som inte sällan gör saker ad hoc, men, och det är viktigt, det sker alltid med viss eftertanke. Den som glömmer det där sista förnuftet är oförmögen att göra ett stort vin och gör tvärtom allt som oftast viner som får skräpvinerna att förefalla drickbara. Laurie Anderson.
