Montagnymumma

Publicerat 2016-02-17 av Lars Torstenson

Skrev i samband med skörden 2014 om att Françoise Feuillat-Juillot gick i taket av lycka över sin inte närmast utan alltigenom perfekta årgång (läs här). Er utsände i de översvallande vinmakarna vidlyftiga värld fylld av pinsamma glädjeskutt och andra osofistikerade rus av lycka var inne på samma spår: 2014 var på många håll i Frankrike unikt för vitvinerna. Samtidigt ställer ett sådant år stora krav på vinmakaren: ve den som inte levererar seklets vin! Françoise, hon lever upp till de högt ställda förväntningar, kan vi konstatera nu när det är dags att i Sverige lansera årgången 2014 av Montagny 1 er Cru ”Les Coères”. Finns inte så mycket mer att tillägga. Upplev vinet istället. Ett fynd för sina i sammanhanget fjuttiga 169 kr: Montagny Premier Cru ”Les Coères” 2014, nr 2812. I en butik nära dig (och i ett beställningssortiment i din dator) gissningsvis nästa vecka (i skrivande stund finns några flaskor från 2013 kvar i butikerna).

Klassiker med Jeff Beck.

Koppar & vin

Publicerat 2016-02-16 av Lars Torstenson

Häromdagen publicerades i olika editioner en TT-artikel om eko-viner och hur miljövänliga de egentligen är. Ett flertal HR:are och andra har med anledning av artikeln hört av sig med några frågor om framförallt koppar i vinodlingen och för att bara behöva svara en gång kommer responsen från er utsände i de besprutade vinmarkernas dimhöljda värld här på vinifierat.Som tidigare påpekats är ett återkommande problem i vindebatten att allt så lättvindigt blir svart eller vitt. Till och med då professorer uttalar sig. Det är lite skumt det där för i botten brukar fundamentalistiska uttalanden grunda sig på osäkerhet och bristande kunskap. Hursomhaver, i artikeln går någon till storms mot koppar i vinodlingen och menar att syntetiska bekämpningsmedel alltid är bättre än tungmetallerna i ekologisk odling och vips så är det svart och vitt så att eko-odlingen är direkt skadlig för miljön.

Om vi nu lugnar ner oss lite och tittar på fakta så ser det ut ungefär så här:

1.Ja, ekologisk odling är inte så bra som folk i allmänhet tror och ja bekämpning av mjöldagg med kopparbaserade medel är ett måste för den som odlar ekologiskt (eller biodynamiskt eller natur) – glöm det där med att man aldrig besprutar eller att man inte använder gifter i eko-odling; det ligger i sakens natur, om uttrycket tillåtes, att bekämpningsmedel allt som oftast är av giftig art. Slutligen: ja, användandet av koppar är ett problem och utgör en risk både för bristande biologisk mångfald i odlingen och direkt döda jordar.

2.Nej, det ovanstående innebär inte att de ekologiska odlarna sprutar koppar i besinningslösa mängder eller att de inte är måna om sina jordar och den biologiska mångfalden. Det går inte att skilja på ekologiska (och biodynamiska och natur) och konventionella bönder så lätt. I samtliga läger förekommer seriösa och skickliga odlare liksom mot miljön om inte hänsynslösa så i vart fall nonchalanta och i största allmänhet mindre skickliga och kunniga odlare. Glöm det där med att seriösa och skickliga odlare låter sin jord dö – och det gäller oavsett etiketten.

3.Skälet till att man använder koppar i för övrigt inte bara ekologisk (och biodynamisk och natur) odling utan i förekommande fall även i konventionell odling är att det inte finns några andra kontaktverkande medel som är verksamma mot mildiou (Plasmopara viticola). Många arbetar på att ta fram ett fungerande skydd (läs till exempel här om försöken med sniglar) men där är vi inte ännu. Den som vill undvika koppar i marken kan inte vara ekologisk (eller biodynamisk eller natur). Samtidigt förtjänar det att påminna om det som punkten två avslutades med ovan: Glöm det där med att seriösa och skickliga odlare låter sin jord dö – och det gäller oavsett etiketten.

4.Kan man lita på ekologiskt alls? Ja, det kan man och det är inte så att det är förkastligt i sig, på samma sätt som man inte kan döma ut alla konventionella odlare eller biodynamikerna eller naturvinsproducenterna. Det handlar inte om etiketter utan skicklighet och individuella målsättningar och ansvarstagande hos de enskilda producenterna.

5.Men är då alltid eko rätt? Nej, det är det inte och ”eko” är en mycket grov kategorisering. Alltfler blir idag ekologiskt certifierade därför att det hjälper dem att sälja vinerna. Men samtidigt som de då går över från handelsgödsel och syntetiska bekämpningsmedel till ekologisk fårdynga och bland annat kopparbaserade medel fortsätter de övergöda och överbevattna i syfte att ta ut stora skördar för att kunna sälja billiga volymviner, något som tvingar dem att bespruta hårt och därmed överanvända koppar på ett för miljön skadligt vis. Vi är alltså tillbaka där vi alltid hamnar: undvik de billigaste vinerna så ökar du chansen för att din producent arbetar miljö- och människoklokt – om inte annat så av den enkla anledningen att den har råd att göra det.

6.Det finns (europeiska) regler för hur mycket koppar man får använda varje år och ramregeln gäller alla odlare oavsett etikett. Behovet av de här medlen varierar från växtplats till växtplats och från år till år. Därför tillåts också kvantiteten använd koppar variera från år till år. Skickliga odlare använder inte maxdosen ens nederbördsrika år. Mindre skickliga odlare har en tendens att använda maximal mängd varje år och ibland hjälper inte ens det: de får dessutom dras med minskad och försämrad skörd till följd av de mjöldaggsangrepp de inte klarat av att stoppa eftersom de besprutat vid fel tillfällen och/eller inte arbetar med en adekvat gödning och gallring av rankorna. Den sistnämnda typen av vinbönder gör sannolikt mindre skada om de är konventionella förutsatt att de klär sig ordentlig, använder hytt på sin traktor och bara besprutar då det är helt vindstilla så kringliggande bostäder, skolor och liknande inte drabbas.

7.Är det okej att jag köper eko då? Ja, det är det, men tro inte att det är den enda sanningen eller att professorn som varnar för koppar är helt ute och cyklar. Särskilt inte om du köper de billigaste vinerna för då ger du knappast bonden en ärlig chans att vara korrekt mot miljön, sig själv och sina medarbetare. Ungefär som det där med priset på mjölk och fläskfilé.

Lera Lynn!

Zika, pyriproxyfen & mikrocefali

Publicerat 2016-02-15 av Lars Torstenson

Svara

I ett slag har en sedan länge och på olika håll känd mygga och ett känt virus blivit syndabock för ett utbrott av mikrocefali i ett enda land, Brasilien. Samtidigt är det väldigt tyst om det tillväxthämmande bekämpningsmedel som används mot den smittspridande myggan. I just Brasilien. Pyriproxyfen

Det finns ett antal Aedes-myggor av vilka kanske Aedes aegypti är den mest kända. Det de har gemensamt är att de sprider sjukdomar som dengue-feber, zika-viruset och gula febern. Som andra myggor frodas de där det finns stillastående vatten. I septitankar, gamla bildäck, lugna dammar, vattentunnor.

Dengue-febern är känd sedan sekler och anses ha blivit ett världsomfattande problem under förra seklets andra hälft. Hur den yttrar sig varierar men vanligtvis är den inte farlig förutsatt att den smittade får relevant vård. Sjukdomen zika yttrar sig på ett likartat vis. Zika-viruset identifierades redan 1947. Då i apor i Uganda. Några år senare i människor i Uganda och Tanzania. Sedan dess har den påträffats på olika håll i världen.

Vid utbrott av dengue och zika i franska Polynesien och Brasilien efter 2013 har man kunnat konstatera en ökning av Guillain-Barrés syndrom (nervpåverkan, märks till exempel genom känslobortfall) och det är också först nu som man i Brasilien menar sig se en eventuell koppling mellan zika-viruset och mikrocefali.

Mikrocefali innebär att barnet inte utvecklas som det ska och är vanligtvis ärftligt betingad men kan enligt Socialstyrelsen ha andra orsaker som att fostret utsatts för ”alkohol eller andra hjärnskadande kemiska ämnen”.

Det är alltså först de senaste två-tre åren det sedan länge kända zika-viruset satts samman med mikrocefali. Samtidigt sammanfaller det med att man inte minst i Brasilien börjat bekämpa myggorna med pyriproxyfen. Ett medel som bland annat tillsatts vattentäkter i landet. Det sista är – i låga doser – godkänt av WHO. Och nu börjar det bli lite komplicerat att reda ut saker och ting.Medlet pyriproxyfen säljs som så många andra bekämpningsmedel under flera namn och med lätt förändrade formler. I grunden handlar det om samma gift och det fungerar på samma vis. Pyriproxyfen är även känt som Nylar och Cyclio. Till exempel. Och medan varumärket SumiLarv i sin reklam pekar just på att det går att tillsätta dricksvatten varnar Nylar för ”spridning i miljön” och påpekar att medlet är så giftigt att den som hanterar det varken får äta, dricka eller röka under arbetet. Det sägs också att medlet är synnerligen giftigt för vattenlevande djur och att dess effekter kan vara långvariga.

Återigen, koncentrationerna av giftet kan variera liksom de individuella varumärkenas sammansättning men det är i grunden samma tillväxthämmande gift.

I spåren av den hysteri som nu utbrutit sprutas det myggbekämpningsmedel som aldrig förr i Brasilien. Men är det verkligen rätt väg att gå om det är mikrocefali som är problemet? Det verkar som att det den som ska till OS i sommar framförallt ska oroa sig för inte är myggorna utan kranvattnet.

Minnenas kvarter del 2: carignan

Publicerat 2016-02-14 av Lars Torstenson

Skrev igår om syrah-delen av den nostalgiska provning jag höll i samband med TWWD häromdagen. Den andra delen av provningen handlade om carignan och viner jag gjort på den druvan.Vi inledde med ett exempel på ett rent och tämligen enkelt vardagsvin där rättfram frukt ska spela huvudrollen: Domaine de Brescou ”Carisma” 2013 (finns i bs för den som är intresserad, nr 79021, 89 sek). Därefter jämförde vi Rioja-vinet Mazuelo de la Quinta Cruz (MDLVX) från 2011 och 2008. Det sistnämnda är väldigt typiskt för druvan och precis som i fallet med ”Carisma” kan man känna den där för druvan unika frukten där röda vinbär och lingon ligger som en gedigen bas som någon lagt lite svarta vinbär på och till det en rejäl syra. 2011 däremot är väl så mycket Rioja som den enskilda druvan – ett år då den fysiologiska mognaden hann lite långt för den som vill ha 110 % carignan/mazuelo samtidigt som vinet blev mer tillgängligt i största allmänhet, särskilt då det var ungt (få förmådde uppskatta 08:an inledningsvis…). (2011 finns i BS, nr 79054, 179 sek) safe_image

Wallin ”carignan” 2007 gjordes i mycket liten upplaga på Château l’Arnaude. Ett idag oerhört läckert vin med massor av kraft och en druvtypiskhet som slåss med den nya eken som alltsedan skörden försökt ta överhanden men aldrig lyckas. Även detta ett vin som få förmådde uppskatta inledningsvis men den som har en flaska i sin källare nu kan skatta sig lycklig! safe_image

Nästa vin var något så unikt som en flaska ren carignan jag drog direkt från tanken på Domaine Rabiega i februari 2006 innan jag formellt slutade där. Vinet var fantastiskt och som jag visste att det högst sannolikt skulle blendas bort i en större volym ville jag ta några flaskor för framtida provningar. Den jag nu öppnade i Stockholm var den första av sex i lönndom medplockade buteljer. Ett oekat vin med knappt något svavel alls varför det också var ”ner” i aromerna, något att gilla eller inte, tveklöst var detta emellertid ett vin med rejält djupt och en fantastisk komplexitet sprungen ur 15 års idiotdisciplin i vingården och ett uttag så lågt att det måste bli bra. Jag har fem flaskor kvar…

Avslutningsvis en sent skördad Rabiega Carbase 2001 från Château d’Esclans, där vi gjorde många endruvsviner och bland annat det ekade rosévinet ”Rochêne” som numer filats till och döpts till ”Garrus” och kostar tio gånger mer. Carbase 01 håller fortsatt ihop på ett utmärkt vis, däremot är det inte särskilt typsikt för druvan till följd av den medvetet mycket sena skörden – ville se hur druvan blev då den fick hänga och hänga; 2001 blev den något för carignan så ovanligt som övermogen.

Kanadas svar på Sean Banan: Jean Carignan!

Minnenas kvarter del 1: syrah

Publicerat 2016-02-13 av Lars Torstenson

Hade i samband med Terrific Wines’ Wine Day i Stockholm (TWWD) tidigare i veckan nöjet att få leda en provning med ett flertal gamla viner jag gjort sedan 1988. Bortsett från tillfredsställelsen i att få berätta mer om den i grund och botten ganska okända druvan carignan var det kul att få sätta näsan i gamla synder.Bland de viner vi jämförde fanns Clos Dière (som hette Clos Dière cuvée I 1988 – 2001 och som jag skapade och gjorde fram till årgången 2004) från 1989, 1990 och 2000. Det första vinet var som väntat både enklare, ljusare och klenare än det följande året. Den stora skillnaden vi kunde utläsa där berodde till del på bättre hantverk men mest på att uttaget i vingården mer än halverats. Det var för övrigt årgången 1990 som kom trea i GaultMaillus vinolympiad och därmed satte vinet och i viss mån dess upphovsman på kartan. Berättade med anledning av det sista att detta inte sågs med blida ögon av alla grannar. Hade rent av besök från INAO:s lokala representant och PR-organets för Côtes de Provence ordförande som ville få mig att sluta med ren syrah, grönskörd, gallringsbord och nya ekfat – sådant som vi haft mage att lägga oss till med (att vi satte oss i konversion till ekologisk odling 1991 gjorde inte saken bättre). Årgången 2000 har alltid åkt lite berg- och dalbana och just den här dagen var den väldigt mycket ”kaffe”. Detta kunde dock inte dölja det faktum att vi här hade det tveklöst djupaste och mest komplexa Clos Dière-vinet. Någon hemlighet finns inte avseende det: allt beror på att odlingen då kommit i full harmoni efter att inte ha götts på nästan tio år men däremot plöjts och i övrigt skötts på att klokt vis (om jag får säga det själv). Uttaget år 2000 var nere på cirka 18 hl/ha på rankan. safe_image

Vi hade även tillfälle att jämföra vinerna ”Wallin syrah 2010” och ”Wallin shiraz 2010”. Två viner jag hade äran att arbeta med tillsammans med Mats Wallin på Château l’Arnaude. Här kunde man tydligt se vad som händer om samma fält skördas vid olika datum och läggs på olika typer av ek och åtminstone jag tyckte vinerna var urläckra nu efter några år i flaskan. Sista syrah-vinet skulle varit en Twoson Syrah men blev av olika skäl en DLD 2012 från Hedges Family Estate på Red Mountain i Washongton State. Har konsultat för gården sedan 2001 och det här vinet kommer från en plantering som tillkommit efter mina råd och vinet görs till del så som jag tycker man ska göra det. Det innebär skörd vid olika tillfällen och en fatmix som snarare stramare upp vinet än något annat. Resultatet är en ganska europeisk amerikan. Återkommer i morgon med en sammanfattning av carignan-flighten.

Förbud mot apoteksterror!

Publicerat 2016-02-11 av Lars Torstenson

Är det för mycket begärt att man ska kunna gå till apoteket med sitt barn för att handla magnecyl utan att ungen ska behöva bli skrämd från vettet? Såklart det inte är! Det är allas rätt att gå till apoteket för att köpa magnecyl utan att bli skrämd från vettet och få med sig livslånga trauman hem. vinifierat kräver därför ett omedelbart förbud mot apoteksterror!Vad händer? undrar nu den vetgirige HR.en som inte varit på apoteket för att köpa magnecyl på senare tid. Jo, så här är det: Idag gick er utsände i de intet ont anandes fädernas trygga och rosenskimrande värld tillsammans med sin lilla dotter till apoteket för att köpa magnecyl. Väl på plats i butiken gick allt väl fram till dess ekipaget anlände till kassan för att gör rätt för sig. Där! Där hade apoteket förrädiskt och rent av djävulusiskt placerat en särskild reklamhylla för Alfons Åbergs hudvårdsprodukter, schampo med mera! Man kan ju göra i brallan för mindre och dottern, hon blev jätterädd.

Nu kanske någon vill invända att dottern i fråga faktiskt är 22 år och inte borde bli så rädd för Alfons. Men det är bara den som inte har koll på läget som kan komma med en sådan invändning ity följande är fakta: 1. Barn är och förblir alltid barn. 2. Alfons är och förblir för alltid Alfons.

Musik!

Polarpris & programledarjobb!

Publicerat 2016-02-10 av Lars Torstenson

Blev i natt uppringd av producenten för det nya matprogrammet ”Kock på styva linan”. Vi känner varandra sedan länge och sin vana trogen drog hon några vitsar innan hon kom till saken. Typiska producentskämt mitt i natten: ”Kate Moss gör sin egen champagne, Kate Cecilia Bartoli Mousse!”, ”Prosecco för fascister, Mousselini!”, ”Populäraste Disney-figuren i Champagne? Mousse Pigg!”. Ja, så där höll det på ett tag innan hon slutligen hasplade ur sig ärendet ”Du måste bara säga ja till att vara programledare för ’Kock på styva linan’! Kostnaden är inte en issue, fattar du, kostnaden är inte en issue, du kan få pröjset till Jungfruöarna om det är där skon klämmer…” Kommen så långt i sina övertalningsförsök blev hon avbruten av Marie Ledin som ringde och berättade att juryn i år bestämt att ge mig ett extra Polarpris för lång och trogen tjänst i det tysta. Kul, så klart. Dock oroande att de inte sa något om mitt pris på Rapport i morse.

Castrati!

Méthode rurale

Publicerat 2016-02-09 av Lars Torstenson

I samband med TWWD2016 (Terrific Wines’ Wine Day) i Stockholm provade många för första gången (Marie) Menger-Krug Méthode Rurale. Att vinet genomgående fick stående ovationer förvånar inte. Däremot var det påfallande många som inte hade koll på vad méthode rurale är. Därför några ord om det.Méthode rurale eller méthode ancestrale skulle kunna översättas med ”bonn-metoden” respektive ”gammaldags metoden” och anses rent allmänt vara de mousserande vinernas urmoder. Till skillnad från méthode traditionelle, alltså den som används i bland annat Champagne och där vinet jäses två gånger (först en fullgången jäsning i tank, som sedan följs av en igångsatt andra jäsning i flaskan), sker allt i ett svep när vi talar om den ursprungliga metoden. Kort sagt startas jäsningen i en tank och när runt 20 g socker återstår flyttas det jäsande vinet till flaska och får jäsa färdigt där. Resultatet är ett mousserande vin med lägre tryck än till exempel en champagne.

Exakt hur man hanterar flaskan efter jäsningen varierar. Den som följer ursprungsreceptet till punkt och pricka låter jästfällningen vara kvar i flaskan och saluför ett inte sällan långt ifrån klart vin. Andra avlägsnar fällningen på ett eller annat vis och ofta på samma sätt som i Champagne, det vill säga att fällningen skakas ner mot korken i flaskan som är vänd upp och ner, därefter fryses det som ska avlägsnas ner och tas bort som en liten klump. Den som är ursprunget troget arbetar också utan tillsatt jäst, något som gör hanteringen mer riskabel.

När det gäller Marie Menger-Krug så kommer hon från en familj känd för sina mousserande viner. Kanske är det just för att så mycket redan gjorts i familjen som Marie valt att fokusera på méthode rurale och på så vis skapa sitt eget vin i den långa familjetradtionen. Oavsett vilket har hon efter många års arbete lärt sig att göra oerhört goda och rent av sublima méthode rurale som skiljer sig från många andra viner gjorda med ursprungsmetoden (Clairette de Die, Bugey, Blanquette-de-Limoux, Gaillac…) såtillvida att de är hundra procent rena och fria från kvalmiga inslag samtidigt som de fyller hela gomseglet.

Helt billigt blir det kanske inte. Om man å andra sidan tar i beräkning hur svårt och riskabelt det är att de göra de här vinerna, särskilt om man som Marie försöker arbetar utan speedad jäst, är det så billigt att det är svårt att se producenten i ögonen när man köper vinet. Vi hittar både Maries chardonnay och riesling i Sverige sedan någon månad. Båda rekommenderas varmt. Menger-Krug Méthode Rurale Chardonnay 2012, nr 77559, 299 sek. Menger-Krug Méthode Rurale Riesling 2011, nr 77456, 299 sek.

PS Självklart talar vi zero dosage.

Johann Valentin Rathgeber!

Förbud mot korkdefekt kabinpersonal!

Publicerat 2016-02-07 av Lars Torstenson

I grund och botten är detta ett i bästa välmening avsänt öppet brev till Brussels Airlines. De har nämligen ett allvarligt problem med en flygvärdinna som är så korkdefekt att hela plan, ja hela flygplatser riskerar smittas om inget görs. Först som sist kräver vi förbud mot korkdefekt kabinpersonal!

Det är inte bara det att de lägger en korksordin över sin omgivning, i instängda utrymmen kan korkdefekten smitta som en löpeld! Den som går runt och är en korkdefekt och därmed en vandrande fara för allmänheten ska snarast fångas in och avlusas på ett sådant vis att korkdefekten elimineras varefter den avlusade personen ska få grundlig undervisning i korkdefektkunskap och då särskilt avseende hur man upptäcker och framförallt undviker korkdefekterna. Självklart ska detta ske med tvång om den vandrande korkdefekten, sannolikt omedveten om vilken fara den utgör för allmänheten, trilskas. I sistnämnda fallet ska i avskräckande syfte det trubbiga elementet utsättas för lämplig offentlig tortyr där särskilt näsan ska få sitt innan avlusningen och omskolningen tar sin början.

Samtidigt kan den som värnar om ett tryggt samhälle för alla inte låta bli att fundera över hur den där flygvärdinnan kom att bli en sådan korkbomb. Kanske har hon vid ett olyckligt och fumligt tillfälle spillt rejält med korkdefekt vitvin på sin blå uniform och inte brytt sig om att tvätta denna då fläcken ändå inte synts. Med tiden har TCA-eländet spritt sig i hela textilen för att till slut ta både den och dess bärare i besittning som vore den en ond kraft från yttre rymden som kommit till Jorden för att förgöra människan genom att ikläda sig dess kroppar. Eller, lever kanske personen i fråga med en halvgalen vinkemist som likt Dick Samuelsson, Vinkällans rektor och driven vinkemist, roar sig med att skapa egna defekter för sitt nöjes skull och i Nörderiets heliga namn? Har kanske ett sådant försök gått över styr så hela lägenheten börjat lukta och sedan hyresfastigheten och till slut hela stadsdelen? Vi utgår från att Brussels Airlines kommer gå till botten med detta samtidigt som bolaget vidtar lämpliga åtgärder för att återge sina resenärer deras fulla trygghet till vilken de har all rätt i världen.

Sist men inte minst ska de av doftsensorer styrda spärrarna som vi sedan länge efterlyser i samband med att folk vill stiga ombord på ett plan och som stoppar dem som bär på ohemula dofter givetvis även spåra och stoppa korkdefekta element.

Vonda Shepard.

Fabian Göranson: August Strindbergs Inferno

Publicerat 2016-02-06 av Lars Torstenson

Svara

Illustrerade klassiker fanns det en gång i tiden något som hette. Det var just det. Litterära klassiker som gjorts om till en tecknad serie eller i alla fall en tecknad serietidning. Kanske förstod inte alltid läsaren att det var en litterär klassiker hen tog sig igenom men alldeles oavsett det så gjorde hen de facto det, tog sig igenom en klassiker, och det gällde även de mer illitterata, de som aldrig nändes öppna en bok men väl ett seriemagasin. Idag har de där alstren gått ur tiden och de tecknade klassikernas mantel bärs istället av mangafolket och sådana som Fabian Göranson som tagit sig för att göra en tecknad bok av August Strindbergs Inferno. Möjligen är ett problem med den här boken att läsaren bör ha läst originalet först, i annat fall riskerar innehållet här att te sig som en aning ytligt och rörigt. Det hade utgivaren kunnat lösa genom att foga till ett förord, eller möjligen efterord. Men bortsett från den anmärkningen är det här likväl en bok som är kul att ta sig an och Göransons sätt att, anar man, närma sig Inferno med ett lätt leende av rätt sort gör att det också blir ganska kul emellanåt.

Franz Liszt!