För andra året i rad har vinifierat nominerats till Årets dryckesblogg! Bakom nomineringen står Matbloggpriset, som verkar vara något slags ideellt, varför man förmodligen inte kan räkna med någon fet check om man mot förmodan vinner. Lite rip off där, känns det som. Å andra sidan är det förstås en ära att alls vara påtänkt så vinfierat tänker trots det snålt tilltagna priset inte göra en Wassberg eller Sartre utan accepterar inte utan viss stolthet nomineringen. Må nu bästa blogg vinna och skulle det bli så att något går fel så att någon av de båda andra nominerade vinner så är väl det nästan okej det också.Hade idag tänkt spela lite Cowboy Junkies men med tanke på nomineringen ovan får det bli lite New York Dolls-nostalgia istället så alla kan falla in i en glad och munter dans med inslag av trans.
Månadsarkiv: oktober 2016
Bob Dylan, Nobelpriset, covers & vin
The rolling stone har understundom gett mer uttryck för stening än vinintag. Emellertid antar vi att denne numer nobelprisade rockochpoppoet med tiden kommit att hänge sig åt upplyst vinande – att Cheap Wine gjort Dylan covers ser vi inte som ett ont omen – och att han då, vilket bland annat hans italienska vinsamarbete avseende gamla albumtiteln numer vinetiketten Planet Waves antyder, gärna vänder gommen mot Italien till och vi tar därför tillfället i akt att introducera Bob för Giuila Negri och hennes La Tartufaia Pinot Noir 2012, vilken även den hängivne HR:en tillika Dylan-fanet kan inhandla via Systembolagets beställningssortiment i Sverige, nr 78893, 179 sek. Men vi nöjer oss nu inte med det ity vi vet att Dylan rimligtvis inte har en aning om vad han ska göra med sina prisengar, detta då han redan, förmodar och hoppas vi, är rik som ett troll. Vi vill därför ge honom lite hjälp på vägen mot att bli en framgångsrik investerare och tipsar honom om den lika säkra som utvecklingsbara investeringen Cabreo il Borgo 2013, nr 74166, 325 sek. Avslutningsvis vill vi bistå den gode pristagaren med lite lämplig musik då han njuter både sitt otium och sitt vin: Ballad Of A Thin Man, All Along The Watchtower, Changing The Guards, It Ain’t Me Babe, The Times They Are A Changin, Blowing In The Wind, Knockin’ on Heaven’s Door.
Kompetenskvotering nu!
Det är ett förfärligt tjat om könskvotering och könskvotering vs kompetens i våra styrelser. På förekommen anledning kan vän av ordning inte avhålla sig från att kräva en per omgående införd kompetenskvotering, där 50 procent av styrelsemedlemmarna, oavsett kön, faktiskt är kompetenta, inte bara kompisar, gamla kursare, stövelslickare och/eller innehavare av en missvisande image. Listan över Nu och Då inkompetensstyrda börsnoterade bolag och andra stora svenska företag och verksamheter är pinsamt omfattande och skamlig.
Caryl Férey: Condor
Den vakne och minnesgode HR:en kommer ihåg att här recenserades för ett drygt år sedan Caryl Féreys bok Mapuche, vilken genomtragglats på danska. Då denne flyhänte och kompetente författare fortsatt inte finns att tillgå på ett ärans och hjältarnas språk har er utsände bland de vrickade vrickande tungomålens understundom svårtydda värld fått ta sig an hans senaste roman, Condor, på franska, vilket i saningen ska sägas var ungefär som att läsa danska och det hindrade på intet vis er utsände från att på ett fullgott vis tillgodogöra sig boken, tror han i alla fall (Hustrun kan vara av en annan åsikt).Nog av. Hur är boken? Jo tack, påminner en del om Mapuche. Nu är det kanske ofrånkomligt då båda böckerna försöker klä av, gå till botten med och lyfta fram de bestialiska statskupperna och mardrömsregimerna som höll Argentina (Mapuche) och Chile (Condor) i ett järngrepp under en alltför lång och brutal tid. Dessutom är det samma författare, vilket också på sitt vis kan leda till viss likhet mellan böckerna.Måste erkänna att den där likheten irriterade inledningsvis – det är för övrigt sådana här likheter som får vissa av oss att undvika den alltför ofta igenkända deckarvärlden med alla sina upprepningar och brist på sann originalitet och uppfinningsrikedom – men när boken så småningom blir till en rasande uppgörelse med övergrepp och elände spelar det mindre roll, och visst vill man ganska snart få veta hur det slutar för med Caryl Férey vet man aldrig vem som klarar sig till sista sidan eller hur det ska gå. Med andra ord rekommenderas även Condor till läsning, i alla fall för er som läser franska, och för svenska förlag som söker en högst säljbar och inte banal thrillerförfattare som tar världen och historien på allvar: här har ni honom!
Caryl Féreys kompis Betrand Cantat har gjort en turné med en musiksatt Condor, här lite bootleg från en föreställning på Maison de la Poésie i Paris.
Fulviner, aktivister & snömos
Om inte själva grundproblemet var så allvarligt skulle den nu pågående diskussionen kring Systembolagets försäljning av vissa sydafrikanska viner vara en fars. Det hela började häromdagen med att Systembolags-personal protesterade mot att arbetsgivaren saluför viner från en producent vars medarbetare (vid flera tillfällen) bett sina svenska kollegor om hjälp för att få till stånd förbättringar i sina arbetsvillkor. Systembolagets utsända svarade då att företaget inte ägnar sig åt utrikespolitik. Som om etiska eller kanske snarare oetiska affärer i sig tvångsmässigt skulle vara utrikespolitik, och som om den som saluför varan inte har något eget ansvar eller kan fatta egna beslut oberoende av det världspolitiska läget.
Farsartat
Ändå mer farsartat blir det på importörens hemsida. Tydligen har denna känt sig så utpekad och orättvist behandlad att den låtit sin för ändamålet anställda etiska talesman skriva till alla som besöker sidan i eventuell upprördhet. Av texten framgår att importörens främsta försvar för sina påstått oetiska affärer är att det finns andra som är värre.
I samma farsartade anda förklarar vidare importörens CSR-ansvariga, som det heter, att vi kan göra skillnad genom att välja Wieta-märkta viner, och nämner i samma andetag att det utpekade företaget är Wieta-märkt, och fortsätter med att beklaga sig över att det här är femte gången sedan 2012 som den sydafrikanska fackföreningen CSAAWU ”med hjälp av Afrikagruppernas kampanj för rättvis handel” ropar på hjälp, eller ”vänder sig till pressen” som det blir i en pressad CSR-ansvarigs text när denne menar ”djävlas med oss”. Som pricken över i skriver importören kanske med en blinkning till alla som gillar konspirationsteorier, att det här ingår som ”en del i ett större program” med målet att uppmärksamma ” de många gånger svåra och utmanande villkoren för lantarbetare i syd”. ”Tanken är god och vi verkar också för förändring, men på andra sätt,” heter det vidare. Exakt vad det där sista skulle innebära framgår dock inte.
Fulviner
Fulviner i allmänhet och de ovan nämnda har flera gånger uppmärksammats här. Alla inblandade duckar alltid och hänvisar till att de vet bäst hur man ska komma till rätta med problemen och de arbetar på det, men det tar tid. Såvitt går bedöma är det inte mycket de bidragit med för att förbättra något överhuvudtaget. Om inte annat är de sydafrikanska arbetarnas ständiga rop på hjälp talande. I alla fall för vissa av oss.
Nu är det rimligtvis så att den som tjänar pengar på det här har svårt att självmant vidta åtgärder som påverkar den egna intjäningsmarginalen eller sänker försäljningsvolymen – något som kan inträffa om priset höjs. Med andra ord måste någon annan än producenten eller importören agera här, för från dessa kan vi blott förvänta oss mer snömos.
Konsumentens ansvar
Kvarstår konsumenten, du och jag, som kan låta bli att köpa billiga, icke fairtrade-märkta viner från Sydafrika och andra delar av världen där vi kan misstänka att människor och miljö betalar priset när vi inte gör det.
Systembolaget
Egentligen borde även Systembolaget kvarstå, men det har vid upprepade tillfällen visat att det inte är berett att agera för att lotsa fulvinerna mot mer etiskt farbara vatten. Ett tips: sätt er ner, Systembolaget, importören och producenten till de just nu utpekade vinerna, och diskutera kring hur ni gemensamt kan vända detta till något bra. Till exempel genom att producenten omgående tillmötesgår de mest akuta av arbetarnas/fackföreningens krav, bland annat bättre lön, samtidigt som importören, och därmed Systembolaget, höjer priset på vinet för att garantera producentens marginal då omkostnaderna på hemmaplan höjs. Detta leder till att konsumenten får betala ett något högre pris, vilket den förhoppningsvis kommer acceptera om den blir informerad om varför priset just gick upp. Den ängsliga importören och den inte helt trovärdiga producenten kan dessutom göra stor sak av att faktiskt ha gjort något gott på riktigt.
Övriga fulviner
Vad gäller övriga producenter och importörer av fulviner, och ytterst Systembolaget som saluför vinerna utan knot, ska så klart en liknande diskussion öppnas avseende sortimentets alla fulviner. Den som vill ha en billig fylla kan supa till på sprit som produceras under andra omständigheter och inte drabbar arbetare och miljö på samma vis, och den som vill vara korrekt mot allt från sweatshopsarbetande barn till misshandlade grisar får tillfälle att agera korrekt också mot arbetare och miljö i vinsammanhang.
Läs mer här: Upproret på Robertson, Industrial Action at Robertson Winery, CSAAWU och strejken 2012/13, Skandalen med vinskandalen, Svartas löner höften av vitas hos vinleverantör. Tidigare inlägg och debattinlägg om fulviner i mycket litet urval: Vingårdsarbetare livsfarligt yrke, vin livsfarligt?, Replik Skånskan.
Test: osvavlat vin öppet två år
Enligt vad som är allom vitt bekant är vinfierat den enda forskningsinstansen i både världen och världshistorien som gett sig till att köra ett två år långt test av osvavlat vin i öppnad flaska. Allom bekant torde också vara de problem er utsände i de på djupet dykandes forskarnas vanligtvis med det ökade djupet alltmer upplysta värld ställts inför då den nyss nämnde fått ta till både list och lumpna tricks för att skydda forskningsprojektets mest vitala delar. Nog av. Det är ett halvår sedan vinerna senast provades. Visst brinner vi både till kvinns och mans av iver att få veta hur de båda osvalade vinerna, ett rött och ett vitt, är nu sedan de stått i öppna i blott till en tredjedel fyllda buteljer på terrassen härnere i södra Provence i två år?För att öka provningspanelens träffsäkerhet utökades panelen med två tillresta gäster samtidigt som övningen genomfördes i samband med att Hustrun var på sitt arbete och inte kunde se var buteljerna numer göms. Senast vinerna testades (i mars i år) var vitvinet bärnstensfärgat och uppvisade en ”okej, ganska stor doft, saknar fräsch frukt, men det finns massvis av gamla gula äpplen med skrynkligt skinn, inslag av gammal matkällare med vinteräpplen i ett hörn, viss oxidation, sherry (amontillado)-inslag i den ganska kraftfulla smaken, gamla, sega cheese doodles och lite eldighet i avslutet och eftersmaken, lätt beska och inslag av risbrännvin; oxiderat men inte alls dött eller oangenämt”.
Nu sex månader senare och efter att ha stått öppet i två år konstaterade gästerna att vinet påminde om vermouth och att det var gott. En slutsats som det går att hålla med om, med tillägget att doften var kraftfull och sötfruktig och snarast lovade något både fruktigt och sött. Smaken var helt okej och rent av lite trevligare än för sex månader sedan. Vad säger man? Inget överraskar längre, men det är synd att det inte finns så mycket vin kvar i flaskan nu för det här testet skulle sannolikt kunna pågå i all evighet.
Rödvinet då? Så här tyckte vi för sex månader sedan: ”…inte så kul inledningsvis men blev bättre, nu börjar det få en tegelstensnyans i kanterna men färgen är fortsatt ganska vital, bra, rejäl doft av rustikt rödvin a la Mascara och Alger Rouge, lätt inslag av ej oangenäm urin på långt håll samt gröna blad i en klassisk blombukett från Interflora, ganska okej smak, saknar grundsyra men har inslag av flyktig syra, i smaken och en annars okej eftersmak finns lite ingefära och en pikant syra”. Nu tyckte vi att det nog tacklat av lite och att den flyktiga syran på doften var lite väl generös. Gästerna pratade om saker som citrus och att vinet var ”speciellt”. Hm, ska bli intressant att se vart det tar vägen de kommande sex månaderna.
Vad som hände med vinet i glaset över tid? Vet inte. Gästerna som saknade den hängivne forskarens seriösa och uppriktiga vilja att gå på djupet även då vi talar om Marianergraven, hinkade i ett obevakat ögonblick, då den mer seriöse vid bordet satt försjunken i djupa grubblerier, i sig allt och visade straxt med ljudligt smackande och klingande kristall att de suttit med tomma glas alltför länge.
Om Sverige, proportioner & halvidioter
Den som förlitar sig på sociala medier blir snart varse att Sverige är ett av de mest utsatta och sämsta länderna i världen. Ett land som har historiens sämsta och en för landet och folket direkt destruktiv regering. Så var det när Alliansen nyss regerade och så är det nu när De rödgröna sitter vid makten. Kort sagt kastar många av de två blockens följare sanslös skit på varandra. Allra mest sanslös skit förefaller dock följarna till ett parti som aldrig varit i regeringsställning kasta, alltså SD. Med andra ord sitter en förfärligt massa väljare med olika åsikter och är överens om en sak och det är att allt är åt helvete och att det därför måste kastas skit å det grövsta och det på vara vem det månde.
Den här bilden av naiva halvidioter som sitter och kastar grus och lort i sandlådan står i bjärt kontrast till omvärldens bild av Sverige. I alla fall om vi ska tro organ som Business Insider och World Economic Forum. De senare menar i sin årliga rapport att Sverige ligger på sjätte plats bland världens mest konkurrenskraftiga länder och de förra menar rent av att Sverige är världens bästa land överhuvudtaget. Vi måste utgå från att de här bedömarna inte läser svenska och om de gör det så följer de inte flödet av smuts i de sociala medierna. Kanske tur för Sverige att så få förstår svenska. Kort sagt kunde självbilden vara bättre.
King Crimson, Stockholm
Efter Paris och Prag var det så dags för King Crimson i Stockholm. I Filadelfiakyrkan, då bandet föredrar fler spelningar i mindre lokaler än en spelning i en stor lokal. Bara en sådan sak. Ja, och i övrigt finns det egentligen inte så mycket att säga. Det här är överjordiskt bra för den brett musikintresserade. Oerhört skickliga instrumentalister i högform framför blandat godis från 40 års komponerande och bjuder oss på allt från soft-hard-soft-hard långt innan Pixies och Nirvana fanns via heavy metal långt innan den fanns till gudomligt vackra partier en masse i låtar som Starless och Epitaph, partier som får en icke ringa andel av publiken att fälla en tår eller två bara för att snart kastas tillbaka i bänkarna och tryckas mot ryggstöden när de tre utomjordiskt sluggande slagverkarna går loss på sina batterier med en frenesi och fascinerande samspelthet som bara det gör konserten till en fullpoängare.Eller Tony Levin. Man kan plocka bort allt det övriga och bara lyssna på honom i låtar som Epitah. Basen är så vacker och hans scenpose så cool att man nästan får lust att börja spela bas. Bara för att lägga ner den tanken när Levin plockar fram stickbasen och lirar så man per omgående sätts på plats och inser att vägen till stort basspel är oändlig.
Nu har den här sättningen, anförd av den drygt 70-åriga Robert Fripp, turnerat i över ett år och vi kan dessvärre ana att den som vill förvissa sig om att inte missa den här för ett fullbordat liv obligatoriska upplevelsen på ett eller annat sätt måste ta sig till Paris, Marseille eller Monte Carlo eller någon annan av det fåtalet orter som återstår på spelplanen i år. Oavsett om du sett bandet redan, ska göra det eller inte kommer göra det är ett hett tips att köpa den dubbel-CD (med tillhörande DVD) som släppts som en sammanfattning av turnén. På känt King Crimson/Fripp-manér heter den inte Live eller The World Tour 2015-16 eller något sådant utan Radical Action To Unseat The Hold Of Monkey Mind. Och till det föreslår vi lite Cabreo Il Borgo, nr 74166, 325 sek. Ett vin så komplext, strukturerat, finstämt, lågmält och högljutt att det måste vara helt i Fripps anda.
Förbud mot blåtandsklämmor!
Vad som driver dessa förtappade medelålders män som struttar omkring med blåtandsklämmor i öronen och, måste vi tro, därmed anser sig sända en signal om viktighet, varmed de avslöjar sig själva som exceptionellt oviktiga, är en fråga som sannolikt kräver en mer djupgående psykologisk analys och en text längre än vad denna utrymmessnåla blogg tillåter. Av det alldeles nyss, i slutet på första satsen, nämnda skälet avstår vi alltså från att analysera varför och fokuserar istället på hur vi ska få stopp på eländet ity ett elände är ofoget att gå runt med blåtandsklämmor i öronen i syfte att se viktig ut.Bortsett från den olyckliga impulsen att slita blåtandsklämman ur örat på missbrukaren fylls lätt blåtandsklämmebärarens iakttagare av medkänsla då de ställs inför den avgrundsdjupa intighet som måste ligga bakom driften att gå runt med en blåtandsklämma i örat – ja, vi är där inne på den bakomliggande driftens ursprung men kan inte avhålla oss från att nämna den mest uppenbara delen i den diagnos som en djupare analys ofrånkomligen kommer utmynna i. Så vad göra? Dessvärre kan vinifierat inte se någon annan väg ut ur denna för samhället otrevliga situation än att med omedelbar verkan förbjuda blåtandsklämmor.
Viktigt är, förstås, också att samhället utdömer kännbara straff för den som, om uttrycket tillåtes, inte hörsammar blåtandsklämmeförbudet. Exakt vilka straffen ska vara föreslås bestämmas genom en tävling där hela folket får vara med och föreslå straff. Strafförslag ska skickas direkt till Justitieutskottet (Riksdagen, Stockholm). Glöm inte motivera varför just Ditt straff ska gälla. En jury bestående av justitieminister Morgan Johansson, Justitieutskottets medlemmar, Rikspolischef Dan Eliasson samt FRA:s generaldirektör Dag Hartelius – det sistnämnda eftersom FRA kommer få till uppgift att söka och fånga in blåbandsklämmor som rör sig i samhället utan att lagens långa arm kan hitta dem – kommer utse en vinnare som belönas med ett par rejält tilltagna öronmuffar i gredelint.