Nils-Göran Karlsson, Nisse kallad, Kalle kallad, stannade sin gamla pojkcykel och tittade på hyreshuset som låg där Rundvägens kiosk legat. Platsen där han langat knark och beställt hamburgare av greken som inte som inte kunde säga G.
”Hej, vat ska tu ha?”
”En hamburgare i bröd.”
”En hamburkare i pröt, ja tak. Ska tu ha kurka?”
Ibland, när han själv smakat på det malda pulvret i knarkpåsen, kunde han börja skratta så han fick gå därifrån, ”hamburkare”, ”kurka”… Andra gånger höll han ihop det en fras till.
”Ja tack. Majonnäsgurka.”
”Majonnäskurka, ja tak.”
Nej, längre än så kom han inte om han varit på påsen. När han var nykter brukade han kunna klara sig fram till betalningen.
”Och dressing, tack.”
”Och tressink, ja tak, tet blir två och femtio.”
Hamburgarna smakade alltid bra. Oavsett om han var knarkhungrig eller bara hungrig. Såvitt han visste visste varken kreken eller någon annan i personalen på gatuköket att han langade knark där. Då hade de nog portat honom. Men det gjorde han, langade knark där. Eller knark och knark. När han något år senare greps av polisen efter en lång spaningsinsats visade det sig att de berusande växtblandningar han sålde inte var klassade som narkotika. Ärendet gick inte ens till rättegång. ”Det är inte förbjudet att sälja blommor eller andra växter!” sa en irriterad åklagare när saken hamnade på hennes skrivbord.
Fast undan för undan stramade samhället åt det där. Till slut blev hans handel olaglig och han valde att flytta från staden. Och landet. Installerade sig i Amsterdam där han först arbetade på en coffee shop innan han öppnade sin egen. Drev den i trettio i år. Gjorde sig ett namn som Amsterdams pålitligaste leverantör av Grand Cru Cannabis. De fem veckor han varje år stängde sin coffee shop reste han jorden runt för att hitta de där extraordinära produkterna som kom att ge honom världsrykte. Cannabis från Monte Verde i Bolivia (motsvarande kravmärkt och fairtrade, mild att svälja), höghöjdsodlad cannabis från Tupungato i Argentina (”som en frisk fläkt från Anderna”), ekologiskt certifierad vulkan-cannabis från Etna-regionen, Sicilien (lite råare, lite rökigare, särskilt populär bland hippies och hipsters och folk med tatuerade armar), biodynamisk cannabis från franska Vogeserna (det självklara valet för alla ”bobo” eller bourgeois-bohème)… och givetvis ett flertal utvalda växtplatser i Libanon (Bekaadalen!), Turkiet och Marocko och juvelen i kronan: den sällsynta och svårodlade Taklamakanöknen-cannabisen. En vara som kostade tusentals euro per gram och som påstods ge samma kick som en sil heroin utan att vara beroendeframkallande.
Och nu är han tillbaka. Hemma igen. Han hade en idé om att starta upp någon form av coffee shop i det gamla gatuköket. Vända sin framgångsrika och alltmer förutsägbara karriär som cannabis-kung ryggen, och mätt på berömmelse glömma sina miljoner på banken och börja om från början. Inser nu att det inte går. Någon har rivit stället och byggt ett hyreshus istället.
Han funderade en stund och cyklade sedan iväg till Brunnsparken, stadens prunkande stolthet. Parkerade cykeln och låste den ordentligt. Kedjade fast den vid ett träd. Gick sedan runt flera timmar och testade olika blad, örter och grässorter han hittade i parken. Hans plan var att skapa te med narkotisk kraft. Te som gör dig glad och upprymd, te som låter dig stilla landa efter en hektiskt dag, te som får dig att se syner, te som… ”Hallå, är det inte Kalle?! Det var ett tag sedan!” Bertil Berg. ”Bertil! Din gamle spjuver!” säger han och funderar på att starta sin business på stående fot och gör det.
”Jag har börjat med berusande te, ska du ha?”
”Va? Vad menar du?”
”Du var en av mina bästa kunder när jag sålde knark på påse. Nu gör jag berusande te. Samma grej. Ska du ha?”
”Va? Nej, jag sitter i kommunfullmäktige, är rektor, sitter i socialnämnden, familj, va, nej, driver du med mig?”
”Nej, jag ser gärna att mina gamla kunder kommer åter. Vill att ni ska veta att nu är jag här igen.”
”Haha, nej, det där är så länge sedan. Jag är ingen pundare!”
”Vem har sagt att du är en pundare? Berusande te är inte ens olagligt. Jag brygger te på allehanda blad och örter. Saker som jag hittar här i parken!” han slår ut med händerna och snurrar runt. Bertil Berg ser intresserat på honom.
”Men, menar du att, skulle… hm, kan man testa ett av dina teer?”
”Absolut! Jag kan ha en påse klar åt dig i övermorgon, på fredag, lagom till helgen, vad säger du om det?”
”Jaa, jag vet inte, men, du, vad kostar det?”
”Första påsen gratis, du måste ju få testa, och så för gammal vänskaps skull så klart!”
”Hm, jaa, och, och vad har det för effekt, ditt te?”
”Vad vill du att det ska ha för effekt? Jag har samma grundkoncept som förr. Vill du slappna av, skratta, se syner, bli uthållig när du ja du vet…”
”Skratta, definitivt skratta! Var bor du?”
”Jag hyr en tvåa i familjen Lundkvists gamla hus, flera lägenheter i det numer.”
”Jag vet, vilken våning bor du på?”
”Andra.”
”Två fönster ut mot Vasagatan?!”
”Ja!”
”Min gamla lägenhet! Bodde där när jag pluggat färdigt och arbetat ett par år i Göteborg.”
På fredagen fick rektorn tillika kommunpolitikern Bertil Berg sin påse med te och allteftersom tiden gick växte kundkretsen. Ett par månader senare när Nils-Göran Karlsson utvecklat drygt dussinet tesorter öppnade han en tea shop eller snarare en tesalong. Inte nere på Rundvägen som han hoppats på. Å andra sidan var han nöjd med att ha fått ta över det gamla antikvariatet vid Gustav Adolfs Torg. Malmkvist, som drivit antikvariatet så länge Nils-Göran kunde minnas, hade fallit på sin post, över en trave böcker, för några månader sedan och ingen hade riktigt orkat röja upp efter honom. Släktingarna blev överlyckliga när Nils-Göran erbjöd sig att ta över lokalen som den var med böcker och allt. Han rensade sedan hyllorna bakom bänken med kassaapparaten och ställde ditt sina teer, tesilar och tekannor och andra tetillbehör. Och i det inre rummet, ”läsrummet”, bytte han ut pinnstolarna mot bekväma skinnfåtöljer som han hittat på en loppis. I övrig lät han allt vara och kallade butiken ”Antikvariatets tesalong”. En plats där kunderna kan dricka en kopp te efter humör och kanske bläddra i några av de allteftersom de bläddras i allt mindre dammiga böckerna.
En måndagsförmiddag kan här sitta skolkande skolbarn och dricka ”Te för dubbelseende” samtidigt som de tittar i en upplaga av Illiaden med Gustave Dorés illustrationer. Tisdagarna är vikta åt Rotary. Medlemmarna kommer till Antikvariatets tesalong för att dricka te efter sin lunch. Om det varit ett bra föredrag, kanske om Sven Hedin i Kina, väljer de flesta ”Te för två”. Om å andra sidan föredraget tröttat ut dem, kanske någon som talat om de nya utmaningarna för ortens verkstadsindustri, faller valet gärna på något i stil med ”Te för att glömma”. De modigaste provar en ”Antikvariatets starka” och måste bäras därifrån.
Onsdagarna tillhör de mer absurda dagarna på Antikvariatets tesalong. Då kommer friidrottsklubben för att dricka te före träningen. ”Te för att flyga” och ”Te för att orka” är de självklara valen. Absurt blir det när höjd-, stav- och längdhopparna inte kan sitta eller stå still efter en kopp eller två och börjar göra små skutt som blir allt värre och till slut får de hoppandes och skuttandes helt sonika lämna lokalen. Och som om det inte räcker med friidrottarna kan Kyrkans manskör och Lailas lärkor dyka upp samtidigt på onsdagarna. Före eller efter repetitionerna. Alla dricker de ”Te för sångare” och stämmer snart upp i okontrollerbara utrop och små melodier utan sammanhang. Nils-Göran noterar att hans gamla klasskamrat, Evert Jonsson, som alltid lidit av Tourettes syndrom, passar på att skrika otidigheter och sjunga valda delar av låtar skrivna av Johnny Bode och Eddie Meduza när stämningen är på topp.
På torsdagsförmiddagarna kommer bokhandlaren från andra sidan torget in. Beställer en ”Te för skärpa” och sätter sig att läsa Petrarca i en av skinnfåtöljerna i läsrummet. Efter en stund kommer han tillbaka med sin tomma kopp, lysten blick och upphetsningens rosor på kinderna. ”Visste du, Kalle, att Petrarcas Laura, hon i hans diktverk, säkert var Laura de Sade? Född de Noves. Gift de Sade. Elva ungar fick hon! Bland annat stamfadern till den senare författaren Markis de Sade. Nå, så fly mig, te-handlare, ditt bästa te för pilskhet och lyss till dagens ottava rima!
Jag flög i höjden av min tekopps brygder
där molntapparna möta mig som så,
de flummigt vilja mig åt dolda dygder
dra, och däruppe dit var skönt att nå.
Jag såg åt solen och dess sköna blygder
som sen Hon vaknat skina i det blå,
jag såg åt Jorden hon var grön och härlig
och Hon var god och bokhandlarn var ärlig.”
Bokhandlaren får sitt ”Te för pilskhet” och går till sin butik och Gud vet vad han gör där. Ortsbefolkningen håller sig borta från hans boklåda om torsdagarna. Däremot händer det att turister och tillresta gör sig ärende dit. Men ingen berättar någonsin vad de upplevt i bokhandeln en torsdag.
Fredagarna befolkas Antikvariatets tesalong av alla som gör vecka. ”Stans bästa AW,” tycker inte bara rektor Berg utan också flera av hans medarbetare och vänner och ovänner i kommunfullmäktige. Fredagarna… både det inre läsrummet och butikslokalen är packade med folk. Några sitter och njuter sitt otium i skinnfåtöljerna, höga som ukrainska skorstenar efter att ha druckit ett flertal koppar ”Relaxte”, andra pratar maniskt i munnen på varandra ute i butikslokalen efter att ha fått i sig en kanna ”Speedy Gonzales” och åter andra står och skrattar med poliserna Nilsson och Kobic sedan de druckit sig otörstiga på ”Tea for fun” – ett te som till och med gör den erkänt dödstråkiga allvarsmänniskan och misantropen Samuel Brischus rolig, tycker de övriga, själv är han förvånad över att alls kunna skratta, särskilt åt saker som ”vad är det där på bordet?”, fniss ”vilket?”, fniss ”det där vid sidan om, haha, om, tekopparna!”, gapskratt, ”det är en,” fniss, ”en, en, hahahaha, en tekanna!!!”, hysteriskt gapskratt som aldrig vill ta slut (ibland får Nils-Göran hälla i några av dem, och särskilt Samuel Brischus, ”Te för att landa” så han kan få ut dem ur butiken före midnatt, ett klockslag han håller hårt på att salongen ska vara stängd).
Bästa dagen på veckan, bortsett från söndagen då han sover ruset av sig, är ändå lördag. Så blev det efter ett tag. När affärerna började gå bra bestämde Nils-Göran sig för att bara hålla öppet för vänner en dag i veckan, lördagen, och när han fick klart för sig att den gamle greken på Rundvägens gatukök fortfarande levde och var vid full vigör, erbjöd han honom ohemult bra betalt för att sköta försäljningen på lördagarna. Således kan Nils-Göran själv komma dit som vilken kund som helst och beställa te. Efter en kopp ”Tea for fun” beställer han alltid en kopp ”Grönt te med gurkmeja”.
Musik. Musik. Musik.
Då och då måste Taxens päls göras ren. Plockas på allehanda skräp som följer med då den lille krabaten som en smutsmagnetisk sopborste far fram över gator och torg och gräsmattor och skogsstigar i sin jakt på något onämnbart eller åtminstone en udda doft i luften. Igår var ett sådant tillfälle. Hustrun skötte rengöringsmomentet och satt där i soffan med en klippredo sax i ena handen och en intet ont anandes tax liggandes på rygg i hennes knä. Med sin andra hand höll hon så gott det gick ett rejält tag om taxens lilla familjelycka. ”Lars, titta vilken knöl! Tur jag hittade den!”
