Det hör inte till vanligheterna att vin från Chile får utrymme här på vinifierat. Idag är det dock dags för lite Chile. Orsaken är att det så gott som i skrivande stund och i begränsad upplaga – så kallad ”TSE”, varor som säljs så långt lagret räcker – släpps två viner som er utsände i den södra hemisfärens mångfacetterade vinutbud haft ett litet finger med i. Inte så att den nyss nämnde har konsultat avseende vinmakeriet, men väl bistått producenternas svenska importör i dennes idoga jakt på, som John Botvid myntade, ”gott-gottigottgott” från jordens alla hörn.
Milla Cala
Först som sist Milla Cala 2012, nr 90309, 299 sek. Producent är Viña Vik som jag sprang på första gången för många herrans år sedan då jag stötte ihop med Patrick Valette en bit söderöver i Chile. Vi befann oss båda hos en annan producent i Maule och den sympatiske Patrick – med förflutet både som delägare och vinmakare på Château Pavie i Bordeaux och med dubbelt medborgarskap (många fina familjer i Chile är både chilenska och franska) – kunde berätta att han var inblandad i ett nytt, superspännande projekt som en norrman investerade i. Om några år skulle jag få se på tusan. Och det fick jag.
Viña Vik
När norrmannen Alexander Vik gav sig in i vinbranschen var det med den tämligen ambitiösa målsättningen att göra Sydamerikas bästa vin. Under två år med start 2004 letade han efter Platsen för sitt projekt. När han väl hittat den vidtog ett minutiöst arbete med att planera planteringen och därefter optimera odlingen. Det var här specialister som Patrick Valette kom in i bilden (som konsulterande vinmakare vet jag att inget vinprojekt blir bättre än sin konsulterande vinmakare, något många investorer för dem själva pinsamt nog missar).
Bordeaux i Chile
Idag är Viña Vik ett smått imponerande ställe med 500 hektar vingård, lyxhotell, fin-restaurang, egen liten sjö och skog och allt drivet utifrån en holistisk filosofi. Vinerna har vid det här laget topp-noterats över snart sagt hela världen. Avseende vin-verksamheten är Viña Vik ett stycke Bordeaux i Cachapoal-dalen, ett par timmar söder om Santiago. Både vinodlingen och vinifiering påminner om hur saker och ting sköts på Premier Cru-gårdarna i Bordeaux (Patrick Valette är sannolikt skyldig till detta).
Millahue i november
Här hittar vi cabernet sauvignon, cabernet franc, merlot, carmenere och syrah, odlade vid hög densitet (7000 – 10 000 stockar/hektar). Druvor som macereras under lång tid och lagras 18-24 månader på franska ekfat innan de buteljeras. Platsen Millahue, där den gigantiska gården ligger, lär betyda ”plats med guld”. Vara hur det vill med den saken, ”Milla Cala” är inte gårdens första vin, men det första vi får prova på i Sverige, några hundra flaskor har köpts in så det gäller att passa på, dels för att stilla nyfikenheten på det här unika och ambitiösa projektet, dels för att smaka på nya Chile och hur Ambition smakar. OBS! Längre fram i höst, i november, släpps 96 flaskor av Viks toppvin ”Millahue”, kommer kosta 899 sek. Förstår att ni undrar om det är värt det. Ja, för den som tycker sig ha råd. Nej, för er andra. Fast ni andra kan ju slå er ihop och dela en panna. Bra vin är det hursomhelst. Och alla har väl fattat hur klokt det är att passa på att snikprova Vik via Milla Cala som släpps idag, kostar ju relativt sett ingenting.
Perez Cruz Cot
Två chilenare utlovades. Här kommer den andra, och det är en gammal bekanting såtillvida att producenten är välkänd i Sverige. Perez Cruz Limited Edition Cot 2015, nr 92440, 149 sek. ”Cot” är det egentliga namnet på druvan som blivit mer känd under namnet Malbec. Så här säger Systembolaget om de 2400 pannorna det köpt in ”Fruktig smak med fatkaraktär, inslag av blåbär, björnbär, svarta vinbär, vanilj, lakrits och örter…” En stil att gilla eller inte, tveklöst kommer det från en varsam och skicklig vinmakarhand som tillhör den forne rodeo-mästaren German Lyon – en annan sympatisk herre i de chilenska vinrankornas förlovade land tillika en vinmakare med förmåga till tydlighet i sitt vinmakeri.
Musik
Drygt hundra år senare, 1975 närmare bestämt, lanserades eller kanske snarare stadfästes begreppet ”Crémant de Bourgogne” för vitt och rosa bubbel från Bourgogne. Regler sattes upp och produktionen satte fart. På tal om regelverket påstås att just Crémant de Bourgogne omgärdas av de tuffaste reglerna i vinvärlden. Bland annat måste odlarna redan i mars deklarera om hen ska använda sina druvor för bubbel – ett sätt att se till att råvaran håller en hygglig nivå (det finns förstås en rad regler utöver detta högst rimliga krav). Cirka 2500 ha används idag för mousserande i Bourgogne och produktionen har ökat i rasande takt de senaste åren. Från en årlig produktion om cirka 65 000 hl 2001 till dagens drygt 150 000 hl. Störst är Veuve Ambal, Bailly Lapierre och Louis Boillot. Bäst är betydligt mindre Clotilde Davenne med sin disciplinerande och superrena stil – ett bubbel för den som har intakta smaklökar och god smak.
Fel ”lot”
Hursomhelst, ni är alltså där i Montalcino-faggorna och då, då börjar magen kurra å det grövsta, snabbt! en lunch! Styr då kosan till den pyttelilla, pittoreska byn Camigliano och dess enda krog,
Intag terrassen eller restaurangens innanmäte.
Och låt er översköljas av värdparets värme och ordflöde och inmundiga den goda mat och de viner som bjuds och betala för detta en spottstyver och tag sedan en liten promenad i Camigliano och förundras över alla de renoverade husen.
Och gläds över att det är sådant vi i Europa bara är så mycket bäst på, och då inte minst italienarna, att hålla oss med de här byarna som är som filmkulisser och de här krogarna som smakar så mycket mer än de kostar. Krogen och destinationen rekommenderas varmt. Hälsa värdparet!
(Räven på bilden bor hos grannen till krogens terrass, ja, varför ska man inte ha en räv som sällskap om man bor ensam i Camigliano?) 
På vår arrendegård Château d’Esclans (1995-2003) experimenterade vi desto mer, inte minst med ek, ja ni som följer vinifierat vet ju det där med hur ”Rochêne” blev ”Garrus” och gick i taket prismässigt. Kul förvisso, och på tal om en krönika i SvD (var det nog) om storytelling i vinvärlden, ett utmärkt exempel på den storytelling marknadsförarna av vin använt sig av sedan urminnes tider och genom vilka ett oräkneligt antal inte ens till del sanna historier kommit att slå rot som berättelser ur verkligheten.
I mer modern tid har jag till exempel tagit fram 
I morgon börjar den nya årgången av Les Lauzeraies rulla ut och under nästa vecka lär 2015 ta slut överallt och ersättas med 
Hur gör man då rosévin i Tavel? Jo, det är verkligen speciellt och det är ingen tillfällighet att rosévinerna härifrån är så smakrika och av många klassas som bäst i världen. Inte heller är det en tillfällighet att rosévins-appellationen Tavel var ett av de första vindistrikten att just få appellations-status på 1930-talet. Och att Balzac redan på 1800-talet konstaterade att Tavel är det enda rosévinet som vinner på lagring (!) känner väl de flesta till (?). Hemligheten med Tavel-vinerna är två: Den långa skalkontakten (gärna 48 timmar) och de många druvorna, av vilka flera är gröna och därför bidrar till att vinet inte blir alltför kraftigt färgat (omvänt ska sägas att regelverket för Tavel föreskriver att vinet ska ha en hög färgintensitet, något som kontrolleras varje år).
Se där sitter Clotilde Davenne med kepsen käckt på svaj! Och framföra sig har hon två rykande färska, heta, spännande nyheter: 1.
Självklart hänger vinfierat på. Vädret rår vi inte på men vi kan välja vårt vin utifrån vädrets makters nycker. Så oavsett om solen skiner och om svensken kastar av sig kläderna och sätter näsan i vädret eller om hen tar på sig kläderna och sätter näsan i glaset finns det ett vin som passar som hand i handske om vintern gör sig påmind och som fot i sandal om sommaren lurar utanför husknuten. Så med pekoralen ringande i öronen tipsar vi denna majmånad om ett rödtjut vi specialblendat för Sverige hos forna uppdragsgivaren Hedges, blott 600 flaskor finns, släpps i beställningssortimentet i morgon, 10 maj. Missa inte det. Tänk på vädret. 
Ni som nu inte riktigt orkar vara med i den där jakten på lagringsroséernas graal kan å andra sidan passa på att köpa in den årgången som just annars säljs av Les Lauzeraies, nämligen 2015 – ”Årets rosé” i Sverige förra året och idag en årgång som börjat lugna ner sig och så sakteliga gå in i det där mer vuxna läget som de här vinerna kommer till efter något år eller två. Men hör ni, passa på nu, för enligt uppgift är 2015 på upphällningen och om bara ett par veckor kommer 2016 lanseras. Inget fel på den nya årgången – jag som blendat såväl 16 som 15 rankar 16 högst av de båda – men för er som söker den mer utvecklade stilen så ligger den så att säga ett år efter.