Utmaningen att prova ung rosé

Publicerat 2016-03-02 av Lars Torstenson

Svara

När Château Henri Bonnaud släpptes i Sverige för snart två år sedan förutspådde vinifierat att ”sannolikheten är liten för att det här diskreta kvalitetsvinet i mer officiella sammanhang någonsin kommer att behängas med detta (syftande på ’årets bästa rosé’) både rättvisande och rättvisa epitetet” (vinfierat.se maj 2014).

Detta trots att det var första gången ett rosévin släpptes i Sverige från den pyttelilla appellationen Chateau Henri Bonnaud Palette i hjärtat av det då så kraftigt hajpade Provence. Dessutom var det ekologiskt och något så unikt som nästan uteslutande gjort på den i sammanhanget lika läckra som från vinmakarperspektiv fasansfulla druvan mourvèdre. Till råga på allt var det galet perfekt i hela sin apparition. Kort sagt ett sällan skådat under av perfekt rosévins-vinmakeri. Mycket riktigt förbigicks vinet med en talande tystnad. Bara för att hyllas, nästan tokhyllas, förra året, alltså ett år efter släppet.

De flesta som bedömer vin provar som konsumenter och ser till vad de har i glaset för stunden. Inte så mycket att säga om. Den som vill hitta de potentiella guldkorna, de där som blommar ut först med tiden, får oftast leta själv. När det gäller rosévin blir dock det där en aning komplicerat för de bästa rosévinerna är så gott som aldrig bra under försäsongen, alltså då man i Sverige bedömer årets nyheter och nya årgångar av befintliga produkter. Och omvänt: vinerna som är bra redan i februari-mars håller sällan säsongen ut och definitivt inte över tid. Redan i juni är de för det mesta förbisprungna av de mindre omedelbara produkterna. Dessutom är de ofta tämligen stereotypa och i avsaknad av djup och komplexitet.

Sannolikt kommer många roséviner från 2015 få ett positivt mottagande när de nu snart ska bedömas. Det är korrekt, året är insmickrande och tilltalande. Å andra sidan består det till stor del av viner som till följd av årgångens väder utvecklats i förtid och de kommer inte Chateau Henri Bonnaud hålla väl över tid. Inte sällan består fräschören till del i tillsatt syra som i det här fallet inte tillsatts på grund av att stilen kräver det utan därför att året satt ramarna.

Tillbaka till Château Henri Bonnaud. Trots allt sålde den av Systembolaget inköpta volymen slut allteftersom alltfler upptäckte hur bra vinet egentligen var. Däremot finns det flaskor kvar i beställningssortimentet. Den som är intresserad av att lära sig mer om hur välgjorda och högklassiga roséviner utvecklas över tid har här ett unikt tillfälle att ta reda på det (Palette Rosé (Château Henri Bonnaud) 2013, nr 71164, 179 sek). Prova gärna med vinvänner och till en bit mat som kan vara allt från vällagade inte alltför smakrika fiskrätter via sallader till tapas-variationer.

Trots det lite svala mottagandet senast har Systembolaget även i år köpt in 2400 nya flaskor Château Henri Bonnaud. De släpps i maj och kommer kosta ungefär som tidigare (179 sek). Missa inte det tillfället!

Vi tar upp gårdagens handske och kör vidare med lite Mano Negra – nostalgi för frankofiler som vill höra 90-talet igen.

PS I morgon mer om hur man gör roséviner för att de ska vara imponerande tidigt på säsongen.

Koppar & vin

Publicerat 2016-02-16 av Lars Torstenson

Häromdagen publicerades i olika editioner en TT-artikel om eko-viner och hur miljövänliga de egentligen är. Ett flertal HR:are och andra har med anledning av artikeln hört av sig med några frågor om framförallt koppar i vinodlingen och för att bara behöva svara en gång kommer responsen från er utsände i de besprutade vinmarkernas dimhöljda värld här på vinifierat.Som tidigare påpekats är ett återkommande problem i vindebatten att allt så lättvindigt blir svart eller vitt. Till och med då professorer uttalar sig. Det är lite skumt det där för i botten brukar fundamentalistiska uttalanden grunda sig på osäkerhet och bristande kunskap. Hursomhaver, i artikeln går någon till storms mot koppar i vinodlingen och menar att syntetiska bekämpningsmedel alltid är bättre än tungmetallerna i ekologisk odling och vips så är det svart och vitt så att eko-odlingen är direkt skadlig för miljön.

Om vi nu lugnar ner oss lite och tittar på fakta så ser det ut ungefär så här:

1.Ja, ekologisk odling är inte så bra som folk i allmänhet tror och ja bekämpning av mjöldagg med kopparbaserade medel är ett måste för den som odlar ekologiskt (eller biodynamiskt eller natur) – glöm det där med att man aldrig besprutar eller att man inte använder gifter i eko-odling; det ligger i sakens natur, om uttrycket tillåtes, att bekämpningsmedel allt som oftast är av giftig art. Slutligen: ja, användandet av koppar är ett problem och utgör en risk både för bristande biologisk mångfald i odlingen och direkt döda jordar.

2.Nej, det ovanstående innebär inte att de ekologiska odlarna sprutar koppar i besinningslösa mängder eller att de inte är måna om sina jordar och den biologiska mångfalden. Det går inte att skilja på ekologiska (och biodynamiska och natur) och konventionella bönder så lätt. I samtliga läger förekommer seriösa och skickliga odlare liksom mot miljön om inte hänsynslösa så i vart fall nonchalanta och i största allmänhet mindre skickliga och kunniga odlare. Glöm det där med att seriösa och skickliga odlare låter sin jord dö – och det gäller oavsett etiketten.

3.Skälet till att man använder koppar i för övrigt inte bara ekologisk (och biodynamisk och natur) odling utan i förekommande fall även i konventionell odling är att det inte finns några andra kontaktverkande medel som är verksamma mot mildiou (Plasmopara viticola). Många arbetar på att ta fram ett fungerande skydd (läs till exempel här om försöken med sniglar) men där är vi inte ännu. Den som vill undvika koppar i marken kan inte vara ekologisk (eller biodynamisk eller natur). Samtidigt förtjänar det att påminna om det som punkten två avslutades med ovan: Glöm det där med att seriösa och skickliga odlare låter sin jord dö – och det gäller oavsett etiketten.

4.Kan man lita på ekologiskt alls? Ja, det kan man och det är inte så att det är förkastligt i sig, på samma sätt som man inte kan döma ut alla konventionella odlare eller biodynamikerna eller naturvinsproducenterna. Det handlar inte om etiketter utan skicklighet och individuella målsättningar och ansvarstagande hos de enskilda producenterna.

5.Men är då alltid eko rätt? Nej, det är det inte och ”eko” är en mycket grov kategorisering. Alltfler blir idag ekologiskt certifierade därför att det hjälper dem att sälja vinerna. Men samtidigt som de då går över från handelsgödsel och syntetiska bekämpningsmedel till ekologisk fårdynga och bland annat kopparbaserade medel fortsätter de övergöda och överbevattna i syfte att ta ut stora skördar för att kunna sälja billiga volymviner, något som tvingar dem att bespruta hårt och därmed överanvända koppar på ett för miljön skadligt vis. Vi är alltså tillbaka där vi alltid hamnar: undvik de billigaste vinerna så ökar du chansen för att din producent arbetar miljö- och människoklokt – om inte annat så av den enkla anledningen att den har råd att göra det.

6.Det finns (europeiska) regler för hur mycket koppar man får använda varje år och ramregeln gäller alla odlare oavsett etikett. Behovet av de här medlen varierar från växtplats till växtplats och från år till år. Därför tillåts också kvantiteten använd koppar variera från år till år. Skickliga odlare använder inte maxdosen ens nederbördsrika år. Mindre skickliga odlare har en tendens att använda maximal mängd varje år och ibland hjälper inte ens det: de får dessutom dras med minskad och försämrad skörd till följd av de mjöldaggsangrepp de inte klarat av att stoppa eftersom de besprutat vid fel tillfällen och/eller inte arbetar med en adekvat gödning och gallring av rankorna. Den sistnämnda typen av vinbönder gör sannolikt mindre skada om de är konventionella förutsatt att de klär sig ordentlig, använder hytt på sin traktor och bara besprutar då det är helt vindstilla så kringliggande bostäder, skolor och liknande inte drabbas.

7.Är det okej att jag köper eko då? Ja, det är det, men tro inte att det är den enda sanningen eller att professorn som varnar för koppar är helt ute och cyklar. Särskilt inte om du köper de billigaste vinerna för då ger du knappast bonden en ärlig chans att vara korrekt mot miljön, sig själv och sina medarbetare. Ungefär som det där med priset på mjölk och fläskfilé.

Lera Lynn!

Minnenas kvarter del 2: carignan

Publicerat 2016-02-14 av Lars Torstenson

Skrev igår om syrah-delen av den nostalgiska provning jag höll i samband med TWWD häromdagen. Den andra delen av provningen handlade om carignan och viner jag gjort på den druvan.Vi inledde med ett exempel på ett rent och tämligen enkelt vardagsvin där rättfram frukt ska spela huvudrollen: Domaine de Brescou ”Carisma” 2013 (finns i bs för den som är intresserad, nr 79021, 89 sek). Därefter jämförde vi Rioja-vinet Mazuelo de la Quinta Cruz (MDLVX) från 2011 och 2008. Det sistnämnda är väldigt typiskt för druvan och precis som i fallet med ”Carisma” kan man känna den där för druvan unika frukten där röda vinbär och lingon ligger som en gedigen bas som någon lagt lite svarta vinbär på och till det en rejäl syra. 2011 däremot är väl så mycket Rioja som den enskilda druvan – ett år då den fysiologiska mognaden hann lite långt för den som vill ha 110 % carignan/mazuelo samtidigt som vinet blev mer tillgängligt i största allmänhet, särskilt då det var ungt (få förmådde uppskatta 08:an inledningsvis…). (2011 finns i BS, nr 79054, 179 sek) safe_image

Wallin ”carignan” 2007 gjordes i mycket liten upplaga på Château l’Arnaude. Ett idag oerhört läckert vin med massor av kraft och en druvtypiskhet som slåss med den nya eken som alltsedan skörden försökt ta överhanden men aldrig lyckas. Även detta ett vin som få förmådde uppskatta inledningsvis men den som har en flaska i sin källare nu kan skatta sig lycklig! safe_image

Nästa vin var något så unikt som en flaska ren carignan jag drog direkt från tanken på Domaine Rabiega i februari 2006 innan jag formellt slutade där. Vinet var fantastiskt och som jag visste att det högst sannolikt skulle blendas bort i en större volym ville jag ta några flaskor för framtida provningar. Den jag nu öppnade i Stockholm var den första av sex i lönndom medplockade buteljer. Ett oekat vin med knappt något svavel alls varför det också var ”ner” i aromerna, något att gilla eller inte, tveklöst var detta emellertid ett vin med rejält djupt och en fantastisk komplexitet sprungen ur 15 års idiotdisciplin i vingården och ett uttag så lågt att det måste bli bra. Jag har fem flaskor kvar…

Avslutningsvis en sent skördad Rabiega Carbase 2001 från Château d’Esclans, där vi gjorde många endruvsviner och bland annat det ekade rosévinet ”Rochêne” som numer filats till och döpts till ”Garrus” och kostar tio gånger mer. Carbase 01 håller fortsatt ihop på ett utmärkt vis, däremot är det inte särskilt typsikt för druvan till följd av den medvetet mycket sena skörden – ville se hur druvan blev då den fick hänga och hänga; 2001 blev den något för carignan så ovanligt som övermogen.

Kanadas svar på Sean Banan: Jean Carignan!

Minnenas kvarter del 1: syrah

Publicerat 2016-02-13 av Lars Torstenson

Hade i samband med Terrific Wines’ Wine Day i Stockholm (TWWD) tidigare i veckan nöjet att få leda en provning med ett flertal gamla viner jag gjort sedan 1988. Bortsett från tillfredsställelsen i att få berätta mer om den i grund och botten ganska okända druvan carignan var det kul att få sätta näsan i gamla synder.Bland de viner vi jämförde fanns Clos Dière (som hette Clos Dière cuvée I 1988 – 2001 och som jag skapade och gjorde fram till årgången 2004) från 1989, 1990 och 2000. Det första vinet var som väntat både enklare, ljusare och klenare än det följande året. Den stora skillnaden vi kunde utläsa där berodde till del på bättre hantverk men mest på att uttaget i vingården mer än halverats. Det var för övrigt årgången 1990 som kom trea i GaultMaillus vinolympiad och därmed satte vinet och i viss mån dess upphovsman på kartan. Berättade med anledning av det sista att detta inte sågs med blida ögon av alla grannar. Hade rent av besök från INAO:s lokala representant och PR-organets för Côtes de Provence ordförande som ville få mig att sluta med ren syrah, grönskörd, gallringsbord och nya ekfat – sådant som vi haft mage att lägga oss till med (att vi satte oss i konversion till ekologisk odling 1991 gjorde inte saken bättre). Årgången 2000 har alltid åkt lite berg- och dalbana och just den här dagen var den väldigt mycket ”kaffe”. Detta kunde dock inte dölja det faktum att vi här hade det tveklöst djupaste och mest komplexa Clos Dière-vinet. Någon hemlighet finns inte avseende det: allt beror på att odlingen då kommit i full harmoni efter att inte ha götts på nästan tio år men däremot plöjts och i övrigt skötts på att klokt vis (om jag får säga det själv). Uttaget år 2000 var nere på cirka 18 hl/ha på rankan. safe_image

Vi hade även tillfälle att jämföra vinerna ”Wallin syrah 2010” och ”Wallin shiraz 2010”. Två viner jag hade äran att arbeta med tillsammans med Mats Wallin på Château l’Arnaude. Här kunde man tydligt se vad som händer om samma fält skördas vid olika datum och läggs på olika typer av ek och åtminstone jag tyckte vinerna var urläckra nu efter några år i flaskan. Sista syrah-vinet skulle varit en Twoson Syrah men blev av olika skäl en DLD 2012 från Hedges Family Estate på Red Mountain i Washongton State. Har konsultat för gården sedan 2001 och det här vinet kommer från en plantering som tillkommit efter mina råd och vinet görs till del så som jag tycker man ska göra det. Det innebär skörd vid olika tillfällen och en fatmix som snarare stramare upp vinet än något annat. Resultatet är en ganska europeisk amerikan. Återkommer i morgon med en sammanfattning av carignan-flighten.

Méthode rurale

Publicerat 2016-02-09 av Lars Torstenson

I samband med TWWD2016 (Terrific Wines’ Wine Day) i Stockholm provade många för första gången (Marie) Menger-Krug Méthode Rurale. Att vinet genomgående fick stående ovationer förvånar inte. Däremot var det påfallande många som inte hade koll på vad méthode rurale är. Därför några ord om det.Méthode rurale eller méthode ancestrale skulle kunna översättas med ”bonn-metoden” respektive ”gammaldags metoden” och anses rent allmänt vara de mousserande vinernas urmoder. Till skillnad från méthode traditionelle, alltså den som används i bland annat Champagne och där vinet jäses två gånger (först en fullgången jäsning i tank, som sedan följs av en igångsatt andra jäsning i flaskan), sker allt i ett svep när vi talar om den ursprungliga metoden. Kort sagt startas jäsningen i en tank och när runt 20 g socker återstår flyttas det jäsande vinet till flaska och får jäsa färdigt där. Resultatet är ett mousserande vin med lägre tryck än till exempel en champagne.

Exakt hur man hanterar flaskan efter jäsningen varierar. Den som följer ursprungsreceptet till punkt och pricka låter jästfällningen vara kvar i flaskan och saluför ett inte sällan långt ifrån klart vin. Andra avlägsnar fällningen på ett eller annat vis och ofta på samma sätt som i Champagne, det vill säga att fällningen skakas ner mot korken i flaskan som är vänd upp och ner, därefter fryses det som ska avlägsnas ner och tas bort som en liten klump. Den som är ursprunget troget arbetar också utan tillsatt jäst, något som gör hanteringen mer riskabel.

När det gäller Marie Menger-Krug så kommer hon från en familj känd för sina mousserande viner. Kanske är det just för att så mycket redan gjorts i familjen som Marie valt att fokusera på méthode rurale och på så vis skapa sitt eget vin i den långa familjetradtionen. Oavsett vilket har hon efter många års arbete lärt sig att göra oerhört goda och rent av sublima méthode rurale som skiljer sig från många andra viner gjorda med ursprungsmetoden (Clairette de Die, Bugey, Blanquette-de-Limoux, Gaillac…) såtillvida att de är hundra procent rena och fria från kvalmiga inslag samtidigt som de fyller hela gomseglet.

Helt billigt blir det kanske inte. Om man å andra sidan tar i beräkning hur svårt och riskabelt det är att de göra de här vinerna, särskilt om man som Marie försöker arbetar utan speedad jäst, är det så billigt att det är svårt att se producenten i ögonen när man köper vinet. Vi hittar både Maries chardonnay och riesling i Sverige sedan någon månad. Båda rekommenderas varmt. Menger-Krug Méthode Rurale Chardonnay 2012, nr 77559, 299 sek. Menger-Krug Méthode Rurale Riesling 2011, nr 77456, 299 sek.

PS Självklart talar vi zero dosage.

Johann Valentin Rathgeber!

Millésime Bio: Mässan för ekoviner

Publicerat 2016-01-29 av Lars Torstenson

Svara

Den vakne HR:en minns att er utsände i de omutbara vindomarnas gurglande och spottande domstolar satt ordförande för hela tävlingen Challenge Millésime Bio i år. I samband med mässan Millésime Bio 2016 presenterades vinerna och producenterna som förärats en medalj. Noterbart var möjligen att det inte sällan var så att en producent fick mer än en utmärkelse, snarare två eller rent av tre eller fler. Kanske tänker då någon att det beror väl på att vissa, större producenter anmäler så många viner de bara kan. Förvisso är det svårt att få mer än en medalj om man bara skickar in ett vin till tävlingen. Men det här att en producent får flera utmärkelser vittnar snarast om att det är en riktigt bra producent. Inte sällan står vinerna på olika bord och bedöms av olika jurygrupper. Nog av. Vidare till Millésime Bio – sannolikt världens största mässa för ekologiska viner: är den bra och hur är vinerna?Millésime Bio har både vuxit och rejält ändrat karaktär sedan starten 1993. Samtidigt är mässan i grunden precis som vid starten och jämfört med majoriteten vinutställningar i världen är den lite speciell. Till att börja lyser alla fänsy montrar med sin frånvaro. Här får du ett bord med en vit duk. Lika för alla. Såg en producent – italienare så klart! – i kostym och ett ytterst litet fåtal kavajklädda människor. I övrigt var klädseln genomgående… avslappnad… och bestod i allt från Robin Hood-mundering exklusive robinhatten via Hawaii-skjorta och extrem skepparkrans till brunt i brunt och beige med en jätteläppbuske hela vägen upp i näsan. Nu kanske en och annan vaken HR reagerar och funderar över om den där beskrivningen omslöt alla kön och det gjorde den inte men om man bortser från hårbeklädnaden var det inte så där jättestor skillnad på det ena eller det andra.

Den avslappnade klädseln går igen i mässans stämning. Det är trevligt att lulla runt här. Visst, det drar kring några svenska och danska testosteronstinna och osäkra män med jagad blick och en sådan där överlägsen attityd som bara den har som är orolig inombords. Men de är undantag och utställarna är genomgående koola. Och vinerna spännande att prova. Här finns massvis med bra grejer, inte minst sådant som inte nödvändigtvis hunnit bli så pass känt att priserna skenat iväg. Ännu.

Den som besöker Millésime Bio med sikte på Systembolaget i Sverige har däremot kanske inte så mycket för det. SB efterfrågar vanligtvis alltför stora volymer till alltför låga priser för att de här utställarna ska kunna vara med och slåss med det fåtal stora producenter som kan tillfredsställa sådana förfrågningar.

Kanske är det största problemet med de där offertförfrågningar inriktade på stora volymer och lågt pris att de riskerar ge ekologiska viner dåligt rykte. Varför, måste konsumenten och vinkritikern fråga sig, är inte de ekologiska vinerna bättre? Svaret är därför att de bästa vinerna inte efterfrågas – inte ens i sin prisklass för då skulle mindre volymer köpas in så de små kvalitetsodlarna kunde vara med.

Sist men inte minst: Såg häromdagen än en gång en ”expert” som menade att ekologisk odling förbjuder all besprutning utom, i den här versionen, lite koppar. Kom igen. Det är tillåtet att bespruta ekologiska och biodynamiska och alla andra odlingar och man använder allt som oftast kemiska preparat som kopparsulfat och svavel. Däremot är det förbjudet med bekämpningsmedel som penetrerar växten. Det är många som i sin iver över att skilja på goda och onda och på svart och vitt mister förmågan att se gråskalorna och att onda ofta har något gott i sig och goda inte sällan något ont. För egen del menar er utsände i de hållbarhetsodlande böndernas illustra värld att det är befriande de få gånger någon säger att de odlar som de gör därför att det ger det tveklöst bästa resultatet. I alla fall var det så på den tiden då er nyss nämnde själv valde att odla ekologiskt: målet var bästa kvalitet. Inte att säga vad okunniga proselyter tror är rätt sak att tycka just nu.

Original. Kopia. Nils Lofgren.

Challenge Millésime Bio 2016

Publicerat 2016-01-13 av Lars Torstenson

Svara

Om ett par veckor slår världens största mässa för ekologiska och biodynamiska viner, Millésime Bio, upp sina portar i Montpellier. Redan igår, tisdag, genomfördes den vintävling som är kopplad till mässan, Challenge Millésime Bio. Det här är sannolikt världens största tävling för ekologiska och biodynamiska viner. I år deltog drygt 1400 viner och de provades av en jury om en bit över 300 provare.Jurymedlemmarna delades upp i grupper om tre-fyra personer. Organisatörerna för sådana här tävlingar försöker alltid se till så varje jurybord tilldelas en önolog eller vinmakare. I övrigt kan gruppen bestå av sommelierer, vinskribenter, krögare, vinhandlare och rent av vad som i Frankrike kallas ”upplysta vinälskare” (amateurs de vin eclairés). Provningen sker blint. Juryn får veta vad det är för område de provar och från vilket år vinet kommer.

Själv hade jag sådan tur att jag hamnade vid bordet för champagne – med all respekt klart roligare än en kompis som fick döma rosévin från Languedoc… Fast handen på hjärtat var jag ”President du jury” för hela alltet så jag kunde påverka lite grann. Inte så att kompisen hamnade på rosé från Languedoc, låt vara att det var kul, men mer så att jag hamnade på något som kändes lite roligare.

Hur är då de ekologiska och biodynamiska vinerna över lag nuförtiden? När tävlingen startade för ett decennium sedan deltog runt 300 viner och allt var inte så bra trots att mycket redan då hänt sedan eko-vågen började på allvar på 1990-talet och väldigt mycket sedan pionjärernas tid på 1970-talet. För 25 år sedan var de ekologiska vinerna lika ojämna som naturvinerna är idag och hur de biodynamiska var ska vi bara inte tala om. Idag är det där historia. Mitt intryck från mitt eget jurybord var att allt höll en bra och jämn kvalitet. De kollegor jag talade med från andra jurybord hade samma uppfattning. Kort sagt var stolpskotten mycket få i år och toppen desto bredare och bättre.

Av självklara skäl får jag ännu inte avslöja några vinnare men den som är intresserad kan surfa in på Challenge Millésime Bio och få sig alla resultat till livs om någon dryg vecka.

PS Hunden på bilden högst upp och nedan (det är samma hund, vilket kanske mer än en vaken hundkännare bland HR:arna redan anat) bor på en gård vid Pic Saint-Loup, norr om Montpellier och hon satt där och stoltserade med korken då en smärre grupp jurymedlemmar besökte gården dagen före tävlingen (och sedan korken gått ur henne satt hon bara där och var snygg). Duo (Faithfull & Bowie).

Méthode Rurale för LOHAS & veganer & alla andra

Publicerat 2016-01-10 av Lars Torstenson

-Marie gör vin för LOHAS, säger mamma Regina Menger-Krug och tillägger: så våra viner är vegan.

Månne kräver nu det där påståendet sin förklaring så här kommer den: 1. ”Marie” är skickliga vinmakaren Marie Menger-Krug med bas i Pfalz och Rheinhessen i Tyskland. 2. ”LOHAS” står för Lifestyles of Health and Sustainability och avser ett marknadssegment och en konsument inriktad på hälsosammast möjliga mat och leverene. 3. ”Vegan” betyder i det här fallet att Maries viner görs utan de processhjälpmedel som veganer och en del andra inte vill ha haft i närheten av det de äter och dricker – i vinsammanhang innebär det framförallt att inga klarningsmedel med ursprung i djurriket används (äggvita till exempel).

Med det sagt är det ingen överraskning för någon att Marie också sett till att certifiera familjens alla 75 hektar vingårdar ekologiskt – marken är framförallt samlad kring släktgårdarna Krug’scher Hof och Motzenbäcker – eller att hon satt upp insektshus lite varstans och planterat blommor överallt i syfte att nå större ekologisk mångfald. Möjligen är det lite oväntat att hon använder grisar för att plöja i vingårdarna under hösten och vintern.

-LOHAS är miljoner och åter miljoner idag, fortsätter Regina och menar att även om inte alla förstår varför ett vin måste vara ”vegan” är det inte svårt att förstå den kommersiella sidan av saken. Sant. Skulle vi å andra sidan tala ”vegan” med vegetarianen Marie Menger-Krug skulle hon bli upprörd över att den kommersiella aspekten alls nämns, hon lever som hon lär och det känns också i hennes viner: balanserade, personliga, lågmälda men med djup och komplexitet för den som tar sig tid att tala med vinet. Om man så vill är Maries viner som Marie själv. Just det, att viner verkligen blir som sina upphovshen, händer bara undantagsvis i Vinets värld och det är lika fascinerande varje gång det inträffar.

Den som nu vill lära känna Marie och hennes viner måste gå försiktigt till väga. Här talar vi om personligheter som knappast dansar på bordet och som inte höjer rösten bara för att höras. Med andra ord måste du ha ett uppriktigt intresse för att kunna tillgodogöra dig umgänget med Marie och hennes viner. Den som tar sig den tid som krävs blir inte besviken. Marie är en synnerligen sympatisk person och hennes viner är sinnebilden av renhet och balans. Kanske kan vi kalla henne en tysk Clotilde Davenne.

I Sverige hittar vi ett flertal viner från Marie Menger-Krug. Mest spännande och det som freaken bör börja med i sitt närmande av de här vätskorna är Maries ”Méthode Rurale”, alltså bubbel gjort enligt det ursprungliga viset med en enda jäsning som börjar i en tank och slutar i flaskan. Detta brukar resultera i lite mindre alkohol och mousse samt mycket komplexa viner – där många inte alls är bra. Det kräver sin vinmakare för att få till en méthode rurale och frågan är vem som gör det bättre än Marie Menger-Krug. Hon gör tre olika endruvsviner på chardonnay, riesling och sauvignon blanc. Av de båda förstnämnda brukar det bli upp emot 10 000 av varje medan den sistnämnda sällan kommer över 500 flaskor. I Sverige hittar vi Menger-Krug Méthode Rurale Chardonnay 2012, nr 77559 , 299 sek, och Menger-Krug Méthode Rurale Riesling 2011, nr 77456, 299 sek.

Den som vill testa stilla stordåd från Marie i Pfalz och Rheinhessen kan till exempel ge sig i lag med Krug’scher Hof Riesling Trocken Kabinett, nr 72449, 119 sek, eller Marie 2014, nr 75997, 139 sek, eller Keltic Terre Weissburgunder 2012, nr 79879, 169 sek, eller Krug’Scher Hof Herrgottspfad Riesling 2012, nr 79873, 199 sek.

Nytt från Jarre, och det är bra.

(Damerna på bilderna ovan är Marie, högst upp, och Regina Menger-Krug)

Ristorante Antico Arco, Peppino di Capri & Valpolicella

Publicerat 2015-09-20 av Lars Torstenson

Svara

En fransk kompis tyckte absolut att vi skulle gå till Antico Arco och finäta en kväll i Rom. Sagt och gjort. Med Peppino di Capri ringande i öronen och nynnande Mala Femmena, Speedy Gonzales, Roberta och andra Peppino-slagdängor intog vid krogen vid pass en halvtimme för tidigt ity så åpna var vi att vi inte kunde vänta tills klockan var slagen. Trots den tidiga stunden och att vissa av oss inte kunde sluta nynna Mala Femmena i högst tvivelaktiga tonarter blev vi mottagna på bästa sätt, placerade och vips hade vi finfin Franciacorta i glasen. När vi så stillat både smörsångarådran och törsten tog vi oss an risottoar, köttbitar, skaldjur och annat som vi i varierande grad beställde in och allt var delikat. För att inte göra en redan alltför lång historia ändå mycket mer för lång avrundar vi här med att varmt rekommendera Antico Arco till envar som vill bli behandlad väl och äta och dricka bra. Vintips till köttbiten, en klassisk Valpolicella, så som den ska smaka:La Corte del Pozzo Valpolicella, nr 72121, 125 kr.

Fiammetta, Lowgold & Borgoletto

Publicerat 2015-09-19 av Lars Torstenson

Du går där på Piazza Navona i Rom och funderar över, att visst, det är fint och så, men var ska man äta utan att bli pungslagen och det är då du kommer ihåg att du är en sann HR och att vinifierat har en hjälpande hand att räcka ut varhelst i världen du befinner dig och hur hungrig och trött du än är, och du drar dig då tillminnes en post om Ristroante-Pizzeria Fiammetta, Piazza Fiammetta, ett par kvarter från Piazza Navona, på andra sidan gathörnet med hotell Genio, och du vet att dit kan du gå och få dig ett rejält skrovmål, vällagat, gott, hygglig prisnivå, fantastisk spaghetti vongole, bra service och ja, då minns du att du även fick musiktipset Lowgold – We Don’t Have Much Time och när den väl satt sig i ditt huvud kan du spela upp den om och om igen utan att det kostar ett öre, kort sagt en mycket prisvärd musik. Vintips:Spaghetti vongole-vin på halvpava: Fasoli Gino Soave Borgoletto, nr 12502, 59 sek (375 ml).