Clos Dière cuvée I

Publicerat 2016-07-12 av Lars Torstenson

Här och nu en i sammanhanget oundviklig post om cuvée I och hux-flux så blev inläggen om Domaine Rabiega till en trilogi, Rabiega-trilogin (se här och här – lägg f ö också till det här som en slags pendang (handlar om Clos Dière blanc)). Till att börja med namnet. Gården hette i likhet med vinerna Domaine Christiane Rabiega när V&S köpte den. Eftersom det inte fanns något marknadsvärde i det namnet, snarare tvärtom, letade jag efter ett annat namn för gårdens tänkta nya, bättre viner. Det blev Clos Dière, eller Clos d’Ière som vi först och mer korrekt skrev det. Familjen Ières gård, betydde det och det var en gång i tiden platsens namn.Skälet till att jag undan för undan ändrade på stavningen var att det finns så många vinfreakar som vill vara något de inte är, de lägger all möda i världen på att med petimäterfingret i luften tillrättavisa så snart de kan, i syfte, förstås, att hävda sig själva. Så, hur stavades nu Clos Dière? Jo, först Clos d’Ière, sedan Clos D’Ière och därefter Clos Dière. Vilket gav många tillfällen att vifta med det meningslöst tillrättavisande fingret för den som ville tro sig veta något andra inte hade koll på, varmed vårt vin kom att bli en varumärkesbyggande diskussion.

Clos Dière alltså. Gjorde på försök två nya rödviner. De kallades cuvée I och cuvée II, blandning ett och två. Tanken var nog att de skulle få andra namn, men av olika skäl stannade det vid cuvée I och cuvée II. Ettan var ren syrah, tvåan carignan och grenache (senare kompletterade med lite cab).Bortsett från att de båda druv-strategierna paradoxalt nog var ovanliga i trakten ändrade vi gödningsprogrammet, gallringen och beskärningen och vi gick över till ekologisk kultur, införde ny ek och Provences första gallringsmatta. Allt det där tämligen omgående (och inte alltid så populärt i trakten). Över tid blev cuvée I så makat i detalj att vi bara skördade druvorna på eftermiddagarna och helst då det blåste. Att vi plockade druvorna vid lite olika tillfällen var självklart. Och medan vi lade ner enormt mycket tid och kraft på odlingen och att sätta skördetillfället (på timmen!) och macerationstiden (nästan på timmen) gjorde vi i princip inget med druvorna och vinet under vinifieringen.(Jodå, vi testade med olika jäststammar, men medan vi med jästen kunde skapa olika, alltid tämligen ointressanta, viner när vi arbetade med en druva som ugni blanc, var syrah-vinet likadant efter sex månader oavsett vilken jäst vi använt; tilläggas kan att vi inte brukade tillsätta jäst annat än åren då vi experimenterade med syrah-druvorna under 90-talets början; tanken att det här med lågt svavel och naturlig jäst skulle vara något nytt är tämligen okunnigt, Clos Dière-vinerna ligger liksom övriga Rabiega-viner från den här tiden lågt i svavel och de röda gjordes så gott som alltid utan jäst eller något som boostade fermenteringen.)Clos Dière cuvée I gjordes för att drickas tidigast efter tio år och gärna efter 20, och det fungerade/r bra. Idag är utmärkta årgången 1990 fortsatt okej (låt vara att enstaka flaskor kan vara lite trötta), det svåra året 1991 håller också. Någon 92 har jag inte provat på länge, men 93:orna och senare årgångar bör alla vara okej. 1999 testade jag i samband med en provning i Stockholm i vintras, då var vinet långt ifrån trött men inne i en knepig vändning, hade jag en 99:a i källaren skulle jag låta den ligga ett par år till. Årgången 2000 är utmärkt idag, men håller länge än. 01, 03 och 04, de tre sista åren jag gjorde Clos Dière, eller Clos Diére cuvée I som det hette t o m 2001, är samtliga i utmärkt skick idag, bedömer rent av att 03 och 04 är lite unga. Notera att 03 och 04 försågs med svarta etiketter, som var avsedda att bli framtiden för Clos Dière, av detta blev det dock intet så ni som sitter på de där åren har kanske rent av lite samlarvärde i etiketterna.Framgångarna för cuvée I var exempellösa. Trea i ”Olympiade du vin” före storheter som Penfold’s Grange, Jaboulet, Guigal och så gott som alla andra värda att nämnas (vill minnas att Chave var den enda av världens stora som saknades), enda ”Trophé” som någonsin delats ut i Vinalies, 19,5/20 poäng av Clive Coates i Vine, 19/20 flera gånger i franska sommelierernas vinguide ”Fleurys”, toppnoteringar (ibland full pott) i Revue du Vin de France, Wine Magazine, Decanter, Wijnpress och på många andra håll.

One!

PS Om någon petimäter funderar över färgen på texten på den årgångslösa (klassiska) etiketten ovan så är det en specialtappad version av cuvée I 1990, utan ek. Oekad som den var och är, är det en oäkting varför den aldrig fått kalla sig ”cuvée I” och inte heller fått bära ettans vanliga färg på texten. Hur den oekade 90:an är? Håller fint. (Bilderna på de svarta etiketterna avser i båda fallen 03:or.)

Clos Diére cuvée II

Publicerat 2016-07-10 av Lars Torstenson

Som för den uppmärksamme framgick av förra inlägget var er utsände i den av nostalgi och bortglömda minnen dallrande hågkomsternas halvimaginära värld nyligen och besökte sin arbetsplats 1988 – 2006. Som av en händelse hade samma kväll en god vän laddat upp med en rejäl köttskank och en Clos Dière cuvée II från 2000. Ett kul sammanträffande och självklart ett osökt tillfälle att på vinifierat säga några ord om den mindre kända cuvéen av Clos Diére.När jag kom till Domaine Christiane Rabiega, som gården då hette, gjordes där framförallt rosévin. Det såldes under gårdens namn och, i förekommande fall, på en ”andra-etikett” kallad St-Joseph (efter kvarteret där gården ligger). Det stod snabbt klart att om vi skulle lära oss något om vin gällde det att utveckla de röda och vita vinerna. Dessutom visade enklare kalkyler att vi sannolikt skulle göra ett bättre resultat om vi lyckades med konst- och vågstycket att etablera ett riktigt dyrt toppnummer på gården. Det toppnumret blev Clos Dière cuvée I, vilket vi ska be att få återkomma till i en senare post. Nu handlar det om cuvée II.

Med utgångspunkt från de druvor som fanns på gården gjorde jag bedömningen/chanstagningen att vi skulle kunna göra ett rent syrah-vin, något ovanligt i trakterna vid den här tiden, och ett, ändå ovanligare, vin på carignan och grenache, utan stöd från en tredje druva, som syrah eller cabernet sauvignon. Carignan ansågs vid den här tiden, och många år framåt, som något som katten släpat in och att vi satte druvan i högsätet var både impopulärt bland många av våra kollegor och något som andra tyckte var kokobäng. Att det skulle funka var jag övertygad om för jag hade sett en av mina läromästare, Miguel Torres JR, göra just ett sådant vin och sådär lagom plagierande hängde jag även på hans idéer om att lägga den där blenden på en mix av franska och amerikanska fat.

Medan cuvée I var ett vin för källaren, var cuvée II ett vin som skulle kunna behaga lite tidigare, kanske rent av strax efter buteljeringen. Samtidigt skulle det vara ett kvalitetsvin och hålla för många år i källaren. Över åren finputsade jag på ek-mixen och även om vinet alltid låg på franska och amerikanska fat kom både tunnbindare och lokala skogar/ursprung att ändras med tiden, liksom tiden på fat och själva druvmixen samt skördetillfället och macerationens längd. Komna till årgången 2000 satt allt på plats (och druvmixen hade stannat vid 60 % carignan, 20 % grenache, 20 % cabernet sauvignon).

En anekdot är att vi år 2000 även gjorde en Clos Dière ”American Blend”. Det var i princip en cuvée II (med lite mer cab) som vi skördade senare och gav mer tid i hårt rostade fat. Resultatet blev ett oerhört insmickrande och drickvänligt vin som kunde bälgas från dag ett. Skälet till att vi gjorde ”American Blend” var att det stod mig upp i halsen att så många vid den här tiden talade om powerviner som Bacchus gåva till mänskligheten och att vi som satsade på arbetet i vingården och att pilla så lite som möjligt med vinerna och snarare jaga balans och renhet än kraft och pondus framstod som gårdagens hjältar. I själva verket kan vem som hest göra ett powervin, även sopor till vinmakare, medan det är svårt att få till det där rena och balanserade uttrycket.

Men för Guds skull karl! Hur smakade Clos Dière cuvée II 2000? skrikfrågar nu kanske en och annan frustrerad HR:are med mer cuvée II i källaren än tålamod. Jodå, tackar som frågar, vinet var väldigt gott idag och hur bra det egentligen är förbjuder mig min falska blygsamhet att säga.

Hello Hooray!

AOC nu gammalt som gatan

Publicerat 2016-06-23 av Lars Torstenson

Enligt uppgift fanns det långt tillbaka i historien någon form av system för att utmärka exceptionellt bra växtplatser för vin och angivelser för vilken stil man kunde förvänta sig från ett visst område. Egypterna sägs till och med ha balsamerat sina vinmakare i guld – en fin tradition som nu tycks vara övergiven i dessa tider då civilisationen regredierar snart sagt dagligdags. Vi vet också att munkarna – ja, vi säger så, ”munkarna”, och det tycks alla vara nöjda med – under sekler gjorde sitt bästa i vinåkrarna, där de kom på sensationellt bra saker, som att pinot noir och Bourgogne är som ler och långhalm.

Ska vi se ut ett enda år i historien som betytt särskilt mycket för utvecklandet av kvalitetsvin och vinutbudets mångfald är det 1936. Det var då fransoserna sjösatte sitt appellationssystem, som alltså firar jämnt i år! Först ut var rosévinsappellationen (!) Tavel, Châteauneuf-du-Pape, Arbois och Monbazillac och innan någon visste ordet av hade de fått sällskap av appellationer som Bordeaux och Bourgogne. Sedan ett flertal så kallade VDQS uppgraderats på 70- och 80-talen ökade antalet appellationer snabbt. Idag finns det fler än 300 AOC, eller AOP, som det numer ska heta (Appellation d’Origine Controlée vs Appellation d’Origine Protégée) för vin (alltså skyddat ursprung, kopior göre sig icke besvär). Vid sidan om vin finns det mängder med andra appellationer, till exempel för ost.

vinifierat tipsar om två viner från områden som suttit i högsätet alltsedan 1936: 1. Les Lauzeraies 2015 (Tavel), nr 2724, 109 sek. 2. Domaine de Nalys 2011 (Châteauneuf-du-Pape), nr 71813, 249 sek (finns även på magnum, nr 75 645, 499 sek). Båda utmärkta att dricka i sommar. Amelie

Sommarvisa!

De bästa EM-vinerna!

Publicerat 2016-06-14 av Lars Torstenson

Vi befinner oss mitt i ett brinnande EM och har redan dragit några slutsatser – Belgien EM-bollen 2016 fungerar inte som lag, Italien som vanligt bra, Sverige kanske EM:s sämsta lag hittills, Island har vi inte sett än men räknar kallt med att de kommer göra ett strålande mästerskap, huliganerna särskilt de ryska en skam för fotbollen i allmänhet och respektive land i synnerhet, vi älskar svenska och irländska fans, Kroatien som alltid starka liksom Tyskland, och bäst är Frankrike – samtidigt som vi vet att vi bara sett början och att från och nu blir det bara bättre och bättre och då krävs det både vin till er som menar att EM och grillning hör ihop och till alla er andra som kanske bara vill ha ett pratvin eller rent av något att slå klackarna i taket med.

1.Pratvin: Motzenbäcker Marie, nr 75997, 139 sek. Går till det mesta, och håller sig lätt en vecka i öppnat skick. Friskt och fruktigt.

2.Rosa grill- och pratvin: Les Lauzeraies, nr 2724, 109 sek. Är måhända en aning tjatig om det här vinet, men faktum är att det trots alla lovord överallt inte sitter särskilt säkert på Systembolaget. Många konkurrenter som har stora marknadsföringsbudgetar försöker slå sig in i det lilla segmentet som Systembolaget lämnat för rosévin i den här prisklassen (att vinet är ekologiskt tar man till skillnad från många andra fall ingen hänsyn till). Hursom är Les Lauzeraies utmärkt till mycket av det du kan få för dig att slänga upp på grillen och trots att det i första hand är ett uttalat matvin går det utmärkt att prata med det också. Kraftfullt, fruktigt, smakrikt, gott – ett rejält rosévin från norra Provence med en kraft som får kusinerna från södra Provence att rodna.

3.Rött grill- och pratvin: El Rey, nr 2260, 79 sek. Innevarande årgången (i beställningssortimentet) börjar mogna till sig, öppet och finfint nu, fungerar som ett lättare alternativ till grillen och som pratvin för den som vill sippa rödtjut till matchen.

4.Röd klassiker: Rioja Bordón Reserva, nr 2726, 95 sek. Ett fynd. Mycket upplevelse i den klassiska skolan för en i sammanhanget billig peng. Fungerar till grillen och en massa annat. Bra bjudvin. Ingen brukar protestera. (Du som vill invända och påpeka att vinet på bilden är Gran Reserva och inte Reserva, kan jag upplysa om att maten i bakgrunden är paella och inte grillat samt ge dig det goda rådet att du ska skaffa dig ett liv.)

5.Röd hästspark: Girard Artistry, nr 99659, 349 sek. Tro det eller ej, det här är billigt för det här vinet. Kraftfullt så det förslår. Även den som varit hos tandläkaren och fått sig en bedövning kan njuta av det, och den som tycker vinet är för mycket kanske har en tandläkarkompis som kan trycka in en bedövningsspruta före maten? Våga prova.

6.Segerns sötma: Clotilde Davenne Crémant de Bourgogne, nr 7725, 139 sek. Segerns sötma avsmakas bäst av genom ett kruttorrt skumvin. Vi vet alla dels vilken mästerlig vinmakare Clotilde är och vi vet att hon i likhet med de flesta andra i Chablis i år drabbats svårt av hagel och frost och att odlarna där behöver vårt stöd mer än någonsin. Förslagsvis ska Munskänkarna utropa 2017 till ett ”Stöd-Chablis-år”. Vi börjar vårt stöd-år med att fira segrar och dränka bedrövelser under EM med Clotildes fina bubbel.

Futbol!

Mano Negra-bonus.

Inner Circle-bonus.

Twist, Marie Menger-Krug & Mark Knopfler

Publicerat 2016-06-07 av Lars Torstenson

Svara

Har alltid ogillat låten Twisting by the pool med Dire Straits. En av de där låtarna som är mer Mark Knopfler än Mark Knopfler själv så han måste så klart bara göra den, och när man tänker efter är den väl inte alldeles kass. Men ganska. Fast Knopfler är ju bra. Och så föll det sig inte bättre än att jag fick en ingivelse häromdagen när vi twistade vid poolkanten och Menger-Krugs Méthode Rurale Brut Chardonnay stod där och balanserade och hoppade på poolmuren medan vi sprätte med benen och förberedde oss för att twistskåla – alltså, man twistar samtidigt som man skålar, ja, det är lika larvigt som det låter – och då, när inspirationen infann sig, avblåste vi dansandet och medan övriga därtill tvingande fick dra sig tillbaka, plåtade er djupt koncentrerade inkarnation av Man Ray de plötsligt stillastående glasen och den av svett drypande flaskan. Därför, kära HR:are, ska ni nu lyssna på den halvt bedrövliga Twisting by the pool och bese den fina bilden, och helst ska ni förstås också skåla i en Méthode Rurale från Menger-Krug, denna de engångsjästa vinernas primadonna. ”Gott är bara förnamnet!” skrek de andra när de fick komma tillbaka till poolområdet och börja twista som galningar igen.Twist-bonus.

Clos Diére blanc 2004

Publicerat 2016-06-04 av Lars Torstenson

När jag kom till Domaine Rabiega 1988 var min uppgift att basa för denna AB Vin-& Spritcentralens kurs- och vingård. Inom två år skulle jag också ta över vinmakeriet, var det sagt. Så blev det. Men redan vid ankomsten ställdes jag inför en situation som krävde ett ”vinmakar-beslut”. Ett par hektar mark hade ryckts upp och skulle planteras – med vilka druvor då?I enlighet med tidens anda – 1988 dominerade fortsatt Gamla världen medan Nya världen gick fram med stormsteg, folk skrek om ”brett”, andra om överekade viner, och om vilken stil som skulle komma vinna kampen om världsmarknaden, och när skulle de hopplöst sömniga kooperativen i Europa komma till sans? – föll den då unge, blivande vinmakarens val på de då i Europa pinfärska modedruvorna cabernet sauvignon, chardonnay och sauvignon blanc. Och viognier. En druva som då var hyggligt okänd och knappt odlades utanför Condrieu och Côtes-du-Rhône och långt från en modedruva. Originellt, och lyckligt, var däremot att jag tog mig tid att välja kloner. Att jag alls gjorde det berodde på att jag ägnade mycket tid åt skolbänken och studiebesök de första åren i Frankrike, och till de nya impulserna som då kom över mig hörde att välja kloner. Detta blev betydligt vanligare under senare delen av 1990-talet för att så småningom spåra ur med ”sönderavlade” kloner som följd – något många vinbönder betalar för idag då de tvingas byta ut inte hållbara stockar planterade de senaste 20-30 åren.

Hursomhelst, viognier lades till mixen. Tanken med druvurvalet på vita sidan var att göra något som då, mig bekant, aldrig gjorts, nämligen blanda chardonnay, sauvignon blanc och viognier (senare upptäckte jag att Hamilton Russel i Sydafrika och Hedges i USA båda började blenda chardonnay och sauvignon blanc ungefär samtidigt som vi). Att vinet skulle jäsas på nya fat var, tidsenligt, självklart (och faten valdes med tiden nogsammast ut, ett resultat av studier för Naudin och Feuillat, som på den tiden var världens fatguruar). Gick däremot mot tidsanadan avseende den malolaktiska jäsningen, då ett antal kurser/provningar övertygat mig om den malolaktiska jäsningens vikt för den här typen av fatjäst vin.

Över åren utvecklades receptet för Clos Dière blanc. I vinkällaren kan man säga att allt förenklades och vi gjorde allt mindre med vinet. Däremot lade vi allt större vikt vid arbetet i vingården och kommen till 2004, då odlingen varit ekologiskt i nästan 15 år, var uttaget, hårdgallrad som gården var, nere under 20 Hl/Ha på rankan (det vi fick ut som vin låg snarare på 15 Hl/Ha) och vi hade inte gött annat än med mineraler sedan 1990-talets början.

Min tanke med Clos Diére blanc var att göra ett rejält lagringsvin, ett vin som skulle börja drickas efter tio år. Skulle gissa att 98 % av all Clos Dière blanc – ett vin som upphörde finnas till efter årgången 2005 (gården bytte ägare precis före skörden 2006, och jag lämnade redan i början av det året, låt vara att jag övervakade odlingen t o m augusti i väntan på en ny ägare) – är uppdrucken sedan länge, och alltför tidigt. Själv har jag ett gäng 03, 04 och 05 liggandes. Igår öppnade jag en 04:a.

Det talas ibland om att det är bristen på svavel som gör att många vita Bourgogner mognar i förtid, eller i vart fall snabbare än förr. Kanske har det med saken att göra, men jag tvivlar starkt på det – inte minst i ljuset av ändrade odlingsförutsättningar, nya kloner, andra odlings- och fermenteringsmetoder, lägre naturlig syra och mycket annat. Clos Diére blanc har, precis som så gott som alla viner jag gjort och gör, väldigt låg svavelhalt (varför? därför att ett välgjort och rätt hanterat vin sällan behöver mycket svavel, att sedan många önologiska standardverk för universiteten slentrianmässigt spridit högsvavlingens evangelium sedan Peynaud är lika relevant som att de svenska historieböckerna för grundskolan hyllade Cecil Rhodes som Afrikas ljus ända in på 1980-talet och att man i Ukraina av säkerhetsskäl fortsatt pastöriserar allt vin före buteljeringen).

Alldeles oavsett det nyss sagda så är Clos Diére blanc från 2004, detta lågsvavalade vin, fortsatt ungt (!). Stor doft med inslag av, sedan bara något år, färdigintegrerad ek, lätt kryddigt, gula plommon, fudge, en blombukett, pyttelite mocka; smaken är rejäl och kraftfull och fortsatt en aning rustik i kanterna, där den måste förfinas lite innan vi är helt nöjda; lång, ren eftersmak. Fungerade till blomkål med bacon och någon slags sås. Muhammad Ali

The Greatest!

Biodynamisk cava

Publicerat 2016-06-01 av Lars Torstenson

Sedan urminnes tider tronar Gramona där på cavabergets topp. Att åka till Katalonien i allmänhet och Barcelona i synnerhet utan att trycka i sig en Gramona är något i sig djupt skamligt, och för er som skött er där söder om Pyrenéerna, eller som upptäckt att ni faktiskt kan njuta Gramona också i Sverige (se här!), ni kan utan att vika undan med blicken eller känna er dumma läsa vidare om vad som händer med Gramona och bodegans raska marsch från konventionell producent till ekologisk till biodynamisk.”Vi började se förändringar i vingården runt sekelskiftet. Det var mycket torrt och vinstockarna led på ett sätt som de inte gjort tidigare. Då bestämde vi oss för att gå över till ekologisk odling. Syftet var förstås att göra plantorna tåligare och redo att möta tuffare tider,” berättar Xavier Gramona, som sedan många år äger cava-producenten Gramona tillsammans med sin farbror. Xavier som är ett vandrande uppslagsverk (”vi i familjen har alltid stått den akademiska världen nära och vi försöker alltid att vara de första att ta del av nya forskningsrön”), fortsätter: ”När vi väl tagit steget till det ekologiska blev jag nyfiken på Lydia och Claude Bourgognions idéer om biodynamisk odling. Idag är hälften av vår odling ekologiskt certifierad och hälften biodynamiskt.”

Xavier diskuterar inte huruvida de olika idéerna eller preparaten för det biodynamiska fungerar. För hans del är det avgörande att jorden lever och att stockarna stärks och mår bra. Det gör de nu, menar han, och det är gott så, trots att avkastningen samtidigt minskat. Det där sista skulle oroa den som bestämt sig för att massproducera en billig produkt, men det har aldrig varit Gramonas grej. Tvärtom talar vi här om det som är något av de klassiska cavornas cava. Hur många fler gör cava, eller förresten över huvud taget mousserande, med mer än tio år på jästen (”relativt nya rön visar att det är först efter fyra-fem år som autolysen fungerar fullt ut, det är först då jästens ärr bryts ner, det bekräftar det vi trott oss veta hela tiden”)? Och hur många vägrar tekniska nymodigheter som gyropalett med hänvisning till att den inte optimerar autolysen?

Nej, hör ni, anständigheten kräver av oss att vi dricker Gramona. Om det så bara är ett glas Imperial i väntan på tapas i Barcelona eller en flaska som aperitif hemma i Sverige, men visst, den som vill ta sitt ansvar för hantverket i San Sadurni slår, så snart tillfälle ges, till på en Enoteca som legat på magen i tolv år (finns för närvarande inte att köpa i Sverige; låt vara att den går loss på en tusing, men hittar ni den så slå till, ni gör en god vingärning och stöttar vår gemensamma historia och vinet, ja, ni lär inte bli besvikna).

Ramona 1. Ramona 2. Ramona 3. Ramona 4. Ramona 5. Ramona 6. Ramona 7. Ramona 8. Ramona 9. Frank Black.

Glad Valborg!

Publicerat 2016-04-30 av Lars Torstenson

Svara

Våren tittar blygt fram runt knuten och spelemannen knäpper på felan. Vårsteenen är satt i rullning, född att inte göra annat och Magnus Uggla sär skriver. Ända från Iberien sjunger man våren till, ja till och med husguden hyllar våren, och avslutningsvis en slags blommande gullplutt som bestämt att nu, nu är det vår. Som pricken över våri:t släpps nästa fredag en ny årgång av Château Henri Bonnaud.

Rosé öppet en månad

Publicerat 2016-04-29 av Lars Torstenson

Öppnade för en månad sedan ett nyblendat så kallat tankprov av Les Lauzeraies Tavel 2015 – ett vin som släpps till försäljning i Sverige i maj (just nu säljs likaledes fina 2014). Att det är ett ”tankprov” innebär att vinet inte är riktigt färdigt och fortfarande inte tappat på flaska. Fördelen med sådana prov är att de tagna direkt från tanken ofta är bättre än den första månaden efter buteljeringen. Nackdelen är att de inte alltid är fullt balanserade och att de lätt oxiderar. Således var det synnerligen intressant för en nörd att kolla vad som hände med ovan nämnda tankprov om det fick stå öppet i kylen en vecka eller en månad – visst intresse har detta också för den som ibland öppnar en flaska, dricker ett glas och ställer tillbaka flaskan; vissa buteljer klarar att stå öppnade i en eller flera veckor, andra blir gamla på ett dygn.Tankprovet av Les Lauzeraies 2015 efter en vecka finns tidigare omskrivet här på vinifierat (mer precist här). Efter en månad hänger vinet trots sin status som öppnat tankprov fortsatt ihop. Frukten på näsan har fått sig en smäll men dominerar fortsatt de oxidativa aromerna och eventuella ”off flavors”, den flyktiga syran har byggt på sig något men inte till en störig nivå: på det hela taget hänger vinet fortsatt väl ihop och går att uppskatta. Med andra ord behöver den inte oroa sig som köper på sig en Les Lauzeraies Tavel 2015, öppnar den och ställer tillbaka en halvfull butelj i kylen. Vinet håller med lätthet en vecka för den som vill konsumera lugnt och sansat.

April månad ut är det, som sagt, årgången 2014 som säljs av Les Lauzeriaes Tavel, varunr 2724, 109 sek. I maj fylls butikerna undan för undan på med årgången 2015. vinifierats tips är att den som vill ha lite mer utveckling och ”mineralitet” i sitt rosévin ska passa på att köpa 2014 innan den försvinner ur butikerna. Ett bra rosévin med lagringsegenskaper är en annan typ av upplevelse än de unga, kraftigt fruktdominerade syskonen. Det sista är utmärkt, men bara en del av den rosa världens helhet. Den som är inte så lite nördig köper några pavor 2014 nu och dito 2015 om någon vecka och jämför sedan de båda årgångarna i en, vågar vi lova, ganska intressant provning.

Heroes. Rock ’n Roll Hall of Fame.

”Sustainable” vs ekologiskt

Publicerat 2016-04-13 av Lars Torstenson

Svara

Häromdagen skrev Mikael Mölstad klokt om ekologiskt och hållbart jordbruk i SvD och igår kom jag hem från ett besök hos min uppdragsgivare Domaine de Brescou utanför Pezenas i Languedoc. Den trogne HR:en vet att Brescou är en gård som är om sig och kring sig. Bortsett från att fokus är renhet i allt, arbetar gården med medvetet låga svavelhalter – ett exempel är årets rosévin som trots sin fruktdrivna stil varken görs med aromfrämjande jäst eller tillsätts nämnvärda mängder svavel (<60 mg/l för 2015, jfr med biodynamiska regelverken som generellt tillåter 120 mg/l, de ekologiska 150 mg/l och det konventionella 200 mg/l) – och… med uthålligt jordbruk.

Det där sista tar sig uttryck i en certifiering från ”Terra Vitis” och innebär i praktiken att inte bara odlingen övervakas utan också att odlaren frivillig underställer sig marknadens hårdaste kontroll och krav på total transparens – kort sagt måste a-l-l-t dokumenteras – och att den ålägger sig själv att ordna avdunstningsbassänger för spolvatten och mycket annat. Alltså betydligt mer långtgående krav än de som ställs på den som vill bli ekologiskt certifierad. Däremot tillåter Terra Vitis och andra certifieringar av hållbart jordbruk, inom rimliga gränser, systemiska växtskyddsmedel – alltså kemiska medel som penetrerar växten och så att säga verkar inifrån. Den som är ekologiskt certifierad får bara använda kemiska produkter som verkar genom kontakt.

Skrev för en tid sedan om det där med de kemiska växtskyddsmedel som används inom ekologiskt respektive konventionellt jordbruk, samt om de missuppfattningar som vanligtvis råder: till exempel är inte ekologiskt jordbruk fritt från kemiska bekämpningsmedel. Nu blir det dessvärre lätt så att de här i sig bra arbetsfilosofierna ställs mot varandra. Som om det ena inte skulle vara bra. Det är tokerier. Alla försök att bättra sig är bra och såväl ekologiskt som hållbart är bra. Skälet till detta inlägg är istället följande:

Efter flera år som hållbart jordbruk ville nu min uppdragsgivare gå över till ekologiskt jordbruk. I det här fallet innebär det att ett fåtal bekämpningsprodukter i vingården måste bytas ut och att rengöringsmedlen för vinkällaren måste vara ekologiskt godkända. Inga problem alls. Nej, det som gjorde uppdragsgivaren aningen irriterad var att han med all rätt menade att egentligen är ju Terra Vitis en bättre garanti för naturen och konsumenten, men han ansåg sig tvingad att lämna den certifieringen till förmån för den ekologiska av kommersiella skäl.

”Ingen vet vad Terra Vitis är. Tror inte ens konsumenten vet vad hållbart jordbruk är. Går jag över till ekologisk certifiering kommer jag både att få fler kunder och kunna höja mina priser,” sa han uppgivet och träffade huvudet på spiken. Det här är en utmaning för hela det uthålliga jordbruket. I Frankrike har organ som Terra Vitis misslyckats kapitalt med att tala om vilka de är, ja, att de ens finns. I det mer marknadstillvända USA fungerar det bättre, men det skulle kunna vara så mycket bättre.

I Sverige har vi en unik situation i och med vårt monopol. Här skulle Systembolaget kunna ändra på saker och ting genom att jämställa ”sustainable” i dess olika former och bedömt utifrån kriterier som företaget självt kan sätta – och därmed eventuellt tillåta sig att inte räkna alla ”hållbara” certifikat lika högt – med ekologiskt. Det skulle vara till enorm hjälp för många seriösa odlare, naturen och, ytterst, konsumenten. Samtidigt skulle företaget som glädjande nog vill se sig som en god spelare på marknaden verkligen göra en god insats på bred front.