Äta & bo i Kaysersberg & Peter Gabriel

Kaysersberg ser påhittat ut. Som en del av Eurodisney. En by tagen ur någon av de animerade filmerna med miljöer från ett svunnet Centraleuropa. Trots tätortens, i sanningen, begränsade storlek, är det lätt att kanske inte köra vilse men att inte kommaChambard fram. Kort sagt är det så många enkelriktade gator och återvändsgränder att man kan vara mycket nära målet utan att komma dit. I alla fall inte utan en stunds snurrande och svärjande. Enstjärniga Chambard ligger mitt i smeten. Till krogen hör dels en trevlig winstube och ett hotell som påminner inte så lite om ett skidhotell. I alla fall i korridorerna, hissen och trapporna. Rummen är hursomhelst finfina och den som får utsikt åt rätt håll vaknar med Grand Cru-gården Schlossberg rakt in i balkongen. Krogen bjuder på ett utmärkt kök och, som sig bör, en spännande lista med ett stort urval Alsaceviner i allmänhet och Kaysersbergsproducenter i synnerhet – räcker väl med att säga Domaine Weinbach? Priserna inte låga, men inte heller höga för vad det är. Peter Gabriel (och Robert Fripp).

Äta i Chablis & Matthew E White

Om jag nu är tillbaka i vindistriktet Chablis och vill äta en bit mat i själva byn Chablis, varthän går jag då med min hunger? funderar kanske ni, när ni är i reseplanerartagen och som ni är vinifierat-hängruntare tar ni, förstås, vinifierat till hjälp och upptäcker då, att om man på fastande magen återfinner sig, hungeromtöcknad och blodsockerlåg, vimsande omkring i en alltmer desperat jakt på något ätbart så är 18 Rue Jules-Rahier ochHostellerie des Clos, Chablis Hostellerie des Clos det man ska leta efter och om ni, vilket vi verkligen får hoppas, lyckas ta er dit så väntar klassisk och vällagad mat och en inte alltför diger men inte heller på något vis oäven vinlista och som grädde på moset: servicen är storartad och priserna resonabla och, låt vara att det inte är särskilt sannolikt, kanske kan den uppmärksamme notera hur Matthew E White från diskreta högtalare i taket långsamt smyger sig in i matsalen och målmedvetet tar sig in i gästernas om vad som sker omedvetna sinnen och fyller dem med en rofylld och behaglig känsla av världsfrånvänt lugn.

Thai, tacos & vin

Enligt en undersökning gjord av Rikskuponger i samarbete med SIFO har svenskarnas lunchvanor avsevärt ändrats under de senaste tio åren. Då vara pastan favorit, idag är det thai som gäller. Kvinnor äter gärna sallad och män raggmunk. Hade man även kollat middagsvanorna kan man anta, att tacos hamnat högt på listan över vad svenskarna äter fredag kväll. vinifierat dricker nu gärna öl till thai – låt vara att thai är ett vitt begrepp och att det finns viner, kanske framförallt vita och rosa, som fungerar bra i sammanhanget, men ändå. Till tacos däremot har vinifierat redan slagit fast att man kan dra till med något smakrikt, okomplicerat som El Rey Old Vine Garnacha – se tidigare inlägg.

Flyinge Kungsgårds vandrarhem, Flyinge

Väl framme i Sverige hamnade vi på det sydsvenska hästcentrumet Flyinge, dit den efterhängsna hästkärran skulle. Döm om vår förvåning då vi steg ur bilen för att koppla loss transporten. Det blåste så in i norden. Mystiskt. Det hade inte blåst i Malmö, inte i Lund, inte i Södra Sandby. Hustrun kom då på varför och ställde sig plötsligt att njuta i vinden. ”Vinden som uppstår när Historiens slår sina slag! Känner du?” sa hon eftersom hon är en slags hästmänniska precis som alla andra kentaurer som går runt på Flyinge och låter, i förekommande fall, håret fladdra fritt i den millenniegamla vinden. ”Ända sedan 1100-taletblåser den!” sa hon lyckligt.

Kentaurerna önskar God Jul

Som tur var hade Hustrun snart vädrat ut resan och var redo för nästa mål, vilket var vandrarhemmet på Flyinge Kungsgård och därmed vad det här inlägget handlar om, egentligen. Kort sagt bor man i studentrum – Flyinge utbildar allt från hästgymnasieelever via hippologer till beridare och håller sig med ett internat – vars invånare tvingats bo på annat håll, och betalar billigt för det. Bonus är att man kan vandra runt i Sveriges häst- och avelshistoria och, om man så vill, studera kentaurer och deras ofta om min gamla ridlärarfanjunkare i kavalleriet påminnande sätt att prata och närma sig djuren; korta, bestämda, kommandoaktiga meningar, fyllda av välartad artikulation och pondus. Utöver allt detta kan man äta på plats och om man har tur rider någon eller några duktiga ryttare i ridhuset just då, varför man får en gratisföreställning, i bästa fall ledd av en fanjunkarmässig utbildare som får min livs historia att slå sina vingar. Veckans etta på Kentaur-toppen.

 

Schifferkrug, Celle

När vi äntrade klassiska Schifferkrug i Celle anade vi inte ugglor i mossen. Tvärtom såg stället, där det låg lagom långt från stadens centrum, i, vad vi trodde var, ett lugnt kvarter, längs en trädkantad gata, högst inbjudande ut. Skyltar förkunnade att allt från Adac via Guide Rotarde till Motormännen rekommenderade såväl hotell som restaurang. Men varför stod bakdörren öppen? Något vi upptäckte då vi gick från reception, ut genom dörren till den långa korridoren fram till trappan till övervåningen. Det konstiga var att det gamla, gistna trähuset ångade av värme, utom just där, vid bakdörren, där drog nordanvinden in med väldigt kraft. Och hur kom det sig att den vackra, blå mattan i trappan var alldeles svart och kladdig av något mörkrött. Och vad var det för skrik som hördes utifrån mörkret bakom hotellet? Vi skyndade till vårt rum, kastade in väskorna, låste ordentligt och smög ner till restaurangen. En skällande hund hade nu sällat sig skriken ute i mörkret. I matsalen märktes inget av det otäcka. Där lös julen med sin närvaro och en mycket trevlig personal försåg oss snart med utmärkt Blaufränkisch från Baden, schnitzel och annat smått och gott. Vi dröjde oss kvar i matsalen – sanningen att säga hade vi anlänt lite sent, efter att under en evighet ha suttit fast med hästkärran bakom Herr Simon Fleisch firmabil – men var tvungna att söka oss mot den farliga korridoren när personalen vänligt men resolut släckte ner restaurangen. Åter i korridoren bortom reception fann vi nu tre fejande kvinnor. Den äldsta av dem utbrast, då hon fick syn på oss, ”vi är så hemsk ledsna, men några gäster, barn, har ägnat aftonen åt att leka i trappan och i trädgården och, ja, som ni ser har de ödelagt mattan, som vi nu försöker rädda, vi ber så mycket om ursäkt”. Vi drog en suck av lättnad. Dels därför att mord, såvitt man, trots allt, kunde konstatera, inte stod på Schifferkrugs dagsprogram. Dels därför att det, för en gångs skull, inte var våra ungar som ödelagt hotellet – för det, ska ni veta, har hänt.

Aux Deux Roses, Neuf Brisach

Plötsligt, i samma stund den leende mannen liksom av ett misstag drog med handen över bänken så alla papperen for i golvet, där de blev

Tarte flambée

liggande, i en brun, skosuleformad vattenfläck, insåg jag att värre än så här kan det inte bli: en ohelig allians av en underorganiserad och därför kaotisk värld och en överorganiserad och därför kaotisk värld, Argentina och Schweiz, hade satt klorna i mitt resande och gjort det omöjligt att komma vidare från denna okända flygplats, där alla andra tycktes kunna komma vidare med ett plan medan jag fick gå från kö till kö för att få samma besked, om än förmedlat på olika vis. Mannen som nyss råkat spilla mina papper på golvet var elakast hittills. Han log, det måste erkännas, charmerande, medan han svepte ut med

Aux Deux Roses

handen över bänken och han log, lika charmerande, när papperen seglade mot den skosuleformade, bruna vattenfläcken. Och jag förstod, där vid disken, mitt emot den leende avgrundsfiguren framför mig, och med insiktens häpna fasa målad i mitt eget ansikte, att det här var sista gången jag, efter att ha kört 90 mil, dessutom i lusfart på grund av en lika vid- som ohängd hästtransport bakom bilen, och efter att på vägen ha blendat vin i Tavel, sätter mig på utmärkta, lilla Aux Deux Roses i Neuf Brisach, sydost om Colmar, och vräker i mig, med start 22.15, när den trevliga restaurangens kök egentligen redan har stängt, mängder av Tarte flambée (elsassisk pizza för er som har nollkoll) kompletterad med en rejäl Esclaope de Veau (elsassisk wienerschnitzel) och ackompanjerad av väl avmätta mängder av årets julöl. Hotellet Aux Deux Roses och krogen med samma namn är måhända inget märkvärdigt men helt okej och personalen är synnerligen tillmötesgående och trevlig, även om man anländer vid fel tidpunkt, och deras Tarte flambée är mycket bra, särskilt om man inte är alltför glupskt lagd till sinnet och om man inte vräker i sig den under den dryga timme som föregår sänggåendet.

Årets fulaste måltid & Billy Corgan

Gräsänklingsmiddag med Vingårdsvännen igår. Gjorde mig till. Försökte göra currykyckling. Blev, tveklöst, Årets fulaste måltid. Så här gör man en repris på den: 1. Fräs upp, kanske ska det vara stek men jag har alltid velat säga ”fräs upp”, lite kyckling i en stekpanna, som förberetts med olivolja så att kycklingen inte bränner fast i botten och brinner upp. 2.  Sänk temperaturen lite och häll på två sorters currysås, till exempel Uncle Ben´s och Knorr. 3. Tillsätt lite billig Marsala så snart det är uppenbart att de båda såserna vägrar beblanda sig med varandra. 4. Försök att samtidigt som du gör allt detta koka ris,

Ordnad fantasi av currykyckling

genom att hetta upp vatten och lägga i rispåsarna så snart det bubblar, låt bubbla snarare tjugo än de rekommenderade tio minuterna. 5. Släng i en näve cajou-nötter i såsen medan du väntar. 6. Låt påsarna med det överkokta riset rinna av, öppna desamma och häll innehållet i en form, kleta ut riset längs formens kanter. 7. Häll den beigebrunnyansrika såsen med kycklingklumparna i formens mitt, där en yta lämnats för ändamålet. 8. Färdigt att servera! Hade ingen aning om att det skulle se så äckligt ut när jag satte igång i köket. Som tur var hade Vingårdsvännen med sig en Chambertin ”Clos de Bèze” (Jadot) från 1986 (mogen färg, ganska stor, komplex, mogen doft, ren, lång smak, mognadsborderliner) och jag hade laddat upp med en Mumm Rosé – vad ska två gräsänklingar på tu man hand dricka annat än rosa champagne? – (mummsig) och en Chassagne-Montrachet 1er Cru ”Clos de la Boudriotte” från Ramonet och 2000 (perfekt dricka nu, mogen, ljus färg, mogen, bra, mycket god, ren). Billy Corgan.

Äta & bo i Buenos Aires & Lila Downs

Det går, givetvis, att tvista om vilken del som är trevligast och mest spännande i läckra Buenos Aires. vinifierat har sin uppfattning klar och förstår inte – samtidigt som vinifierat uppskattar att så är fallet – varför inte alla bor i Palermo. Men var i Palermo ska man bo? Till exempel på boutiquehotellet L’Hotel Palermo. Litet, mysigt. Och i närheten kan man få sig till livs vad som måste antas vara Buenos Aires bästa köttbit: en ojo de bife, lämpligen den på 600 alternativt 400 gram, på La Cabrera. Som om det inte är nog med dessa glödheta tips, kan vinifiera berätta att den som är lagt åt hästhållet med fördel och i november kan titta på världens mest ansedda poloturnering, Abierto de Polo Buenos Aires, på poloarenan som, för det här inlägget, påpassligt nog också ligger i Palermo. Avslutningsvis måste vi utgå från, att en glass på oansenliga men naggande goda Filippo på J L Borges 1802 sitter som en smäck. Viktigt restips: den som vill ha en normal kopp kaffe i Argentina ska beställa inte Espresso men väl ristretto, detta även på anständiga glass- och kaffebarer som Filippo. Nu släpper vi loss Lila Downs.

 

La Cabrera, Palermo, Buenos Aires, Argentina

Vinfrosseakademien

Vinakademien i Sverige höll höstmöte på Pontus! häromdagen. Efter att pliktskyldigast ha talat om Systembolagets sortimentspolitik, Vinets Dag 2013 (22 januari, på Strindbergs födelsedag och St Vincents dag), hur medelamerikanens sockerintag ( över 60 kg per person och år, godis oräknat) påverkar smaklökarna negativt, var det så äntligen dags att hugga in på menyn (canapeer, vol-au-vent på kalvbräss och champignoner, Challandaise-anka, ost och Grand Marnier-suffle) och, framförallt, vinerna: Pol Roger Cuvee Winston Chruchill 1985 mgm (mycket god, mognad men också påtaglig vitalitet, frisk, bröd), Charles Heidsick 1983 mgm (tagit lite korkstryk – alltså inte defekt utan lagringsstryk, ändå stor, mycket bra syra, mogen bouquet, bättre med luft, härlig), Pascale Jolivet ”grande cuvee” Sancerre 2001 (mogen, honung, Loire-terroir snarare än Sancerre rakt av, lite bortytis), Corton-Charlemagne Grand Cru (Faiveley) 1990 (lite murken,okej frukt men väl mogen), Domaine de Chevalier blanc 1990 ( har klarat det varma och torra året bra!, mycket ny fransk ek i enlighet med samtidens modevinmakeri (Dubordieu), petroleum, blyerts, bra), Marimar Torres Chardonnay ”Acero” 2010 (jäststams-päron och dito tropisk frukt, onödig avsaknad av syra, Marimar har gjort bättre viner…), Mouton-Rothschild 1976 (mogen, lite uttorkad, håller bra i glaset, imponerande för torråret 76), Mouton-Rothschild 2001(mycket bra, strålande frukt, bra balans, god, lång, härlig syra), La Mouline (Guigal) 1984 (mogen, ursprungstypisk, stor doft, bra syra, pepprig, lång, ren, elegant, utmärkt!), La Mordoree (Chapoutier) 1999 (lite kokt, koncentrerad, kraftfull, ganska ung, mörka bär, eldig, lång, god), Chapelle-Chambertin Grand Cru ”Reserve Jean Trapet” 1989 (bra frukt, jordgubbe, ganska ung, lite smal, bra), Charmes-Chambertin Grand Cru (Laurent Ponsot) 2007 (Pinot noir, ointegrerad ek, mycket ung, lagra, bra), Haut-Bergeron 1990 (det här slottets enda hit, nästan brun färg, mogen, rund, koncenterad, god, söt, mycket bra), Chateau d’Yquem 1983 (petroleum, kraft, koncentration, flyktig syra, ek, söt, dill, en syra som ha en vass udd som inte borde finnas där, ganska god).

Vitt vintips, gult äggtips & Linus på linjen

Tro det eller ej, men det här är reklam tillkommen efter upprepade uppmaningar från omgivningen, som under långliga tider nu skrikit efter vintips. Vi börjar här med vita viner och först som sist är det då lika bra att klara av vinifierats husgudinna Clotilde Davenne och följande fem viner (notera att alla hennes viner, även de som inte nämns här, alltid rekommenderas): Bourgogne Blanc 2011 (5562), 99 kr (ny, finfin årgång); Chablis 2010 (6307), 139 kr (börjar öppna upp sig på allvar nu, mycket god till torsk, skirat smör och potatis); Chablis Grand Cru Les Clos 2008 (72878), 499 kr (årgången är fullständigt lysande); Saint Bris 2010 (70241), 94 kr (fortsatt världens bästa Saint Bris) och, missa inte, Saint Bris ”Vieilles Vignes” 2008 på magnum (70274), 379 kr. Vi fortsätter med: Godello 2011 från Dominio de Tares och Bierzo (72451), 179 kr (ny årgång, mindre ek än tidigare, fortsatt spännande); Krug´scher Hof Riesling Trocken 2011 (72449), 99 kr (snygg budget-Riesling från Rheinhessens Clotilde Davenne: Menger-Krug); Quinta do Pinto Limited Edition 2010 (74351), 169 kr (Rhône-inspirerat vitt från vinområdet Lisboa utanför… Lissabon). Avslutningsvis en film från en matglad vinifierat-hängruntare (rena grekiskan för mig…). Allra mest avslutningsvis La Linea.